Framför den lilla vita tiken kravlade en skalbagge. Dess skal glänste likt en regnbåge i solen. Vargens huvud låg på tassarna där hon betraktade krypet med nyfiket intresse. Plötsligt trampade skalbaggen fel och föll ner på rygg. Vargen reste sig, luktade lite på den och studerade benen som fäktade vilt i luften i ett försök att ta sig upp. Sedan stack hon nosen mot marken, knyckte till och knuffade upp skalbaggen på fötter igen.
   Sedan ruskade hon på sig och såg sig omkring. Hon började bli hungrig. Det var bestämt dags att jaga. Med en fnysning började hon trava. 

Hon hejdade sig mitt i ett steg. För visst var det en lukt hon kände - om än inte lukten av ett byte. Det var en betydligt roligare lukt, som nästan alltid innebar möte. 
   Det var lukten av varg.
   Fast den här lukten var annorlunda. Det var som om flera vargar trängdes i samma doft. Som om vargen tillhörde en flock.
   Flock.
   Ordet dröjde sig kvar i hennes medvetande, som en längtan, ett begär eller något som hon saknade ord för.
   Tiken gjorde helt om och skyndade åt det håll där lukten kom ifrån. 

[Reserverat till Black]

Med krispiga löv under trampdynorna och den kyliga höstluften i lungorna travade den stora hanen fram genom skogen. Det som förut var och nu åter blivit hans hem. Han hade varit på gott humör redan från den stund flocken hade trätt in bland dessa lövbeklädda stammar och humöret hade hållit i sig under de få dagar som hunnit gå sedan de flyttade in. Lyorna var nästan färdiga (Kasai hade visat sig vara en utomordentligt snabb grävare, vilket hade varit en positiv överraskning) och de började sakta men säkert göra sig hemmastadda. 

För första gången på väldigt länge hade Black ingenting att bekymra sig för, inga sorger. Såret efter hans älskade Rosie hade äntligen läkt, han hade fällt den sista tåren över hennes minne för flera år sedan. Allt han hade kvar var en tacksamhet över de åren han hade fått med henne, alla minnen han hade kvar och som han bevarade djupt inne där inget kunde nå dem. Han visste att det var dags att gå vidare - det hade det varit länge. Det var vad hon hade velat, det visste han ju. Han hade velat detsamma för henne om rollerna varit ombytta och det var han som varit död medan hon fortsatte andas. 

Solen sken genom de gulnande löven och fick skogen att glöda. Ljuset värmde hans rygg en aning trots den allt kallare luften. Han insåg att han skulle få uppleva riktig vinter det här året istället för en regnperiod. Han undrade hur många år sen det var han hade sett snö. 

Doften av varg nådde hans nos. Han stannade inte, utan fortsatte gå. Han hade ingenting emot möten med främlingar. Han undrade om denna främling visste att den befann sig på deras revir. Visserligen tillät de folk att passera fritt utan invändningar, så länge det skedde fredligt. Och förresten hade reviret inte funnits särskilt länge. Gamla, aktiva revir hade en annan doft eftersom de markerats så länge att det präntats in i jorden. Detta var så nytt att de inte ens hunnit markera det färdigt än - några av medlemmarna höll på just i denna stund längre bort. Black själv var på dagens jakt - idag var det hans tur. Hans huvud hölls i mankhöjd, öronen var alerta.

Främlingens doft blev gradvis starkare ju närmare de kom varandra. Black räknade ut att denna varg måste befinna sig rakt fram och att den gick i riktning mot honom. Efter en stund bekräftades detta, då han fick syn på en vit hona. Stammarna stod glest och släppte in mycket dagsljus. Black stannade och höjde huvudet. Den smaragdgröna blicken vilade på främlingen.

Honan stannade när främlingen uppenbarade sig för henne. Det var en stor, mörk varg, ärrad och respektingivande. Hon sänkte huvudet en aning och svansen viftade långsamt. Alltihop var ödmjuka tecken på underkastelse, men hon behöll lite av den nyfikna, om än inte uppnosiga glimten i ögat.
  "Var hälsad", sa hon. Det var en hälsning långt ifrån de hon brukade använda, men det här tillfället kändes speciellt, nästan lite högtidligt. Kanske berodde det på att hon inte träffat så många vargar som han.
   "Mitt namn är Tirana, men ni kan kalla mig Ti om ni vill. Vad är ert?"

"Var hälsad." sa honan. Black svarade med en nickning. Främlingen hade stannat, men Black gick närmare för att sedan stanna där de kunde se varandra tydligt. Han gjorde en snabb granskning av individen, fysiskt och mentalt. Gick inte in djupt i hennes medvetande, skrapade bara ytan. Det skulle inte kännas alls, om inte mer än en svag kittlande viskning. Det var bara ren rutin, något han gjorde för att upptäcka eventuella hot mot flocken. Denna hona visade sig snabbt vara av goda avsikter. Hennes sinne var rent.
"Mitt namn är Tirana, men ni kan kalla mig Ti om ni vill. Vad är ert?"
"Mitt namn är Black." ljöd hans djupa stämma. "Jag är ledare för flocken Isil Anar, vars marker ni beträder."
Han insåg att detta kanske kunde uppfattas som hotfullt - alla flockar var ju inte lika vänliga som hans - och dessutom visste han att han själv inte hade ett vidare snällt utseende. 
"Oroa dig inte, vi är fredliga av oss." lade han därför till, med en antydan till ett leende.

När hanen talade om en flock vid namn Isil Anar stelnade hon till. Inkräktade hon på deras revir? Ingen hade sagt något till henne om att det fanns flockar i Lövskogen. Rädslan började krypa sig på, tills Black försäkrade att det inte var någon fara.
   "Ursäkta. Jag visste inte att det bodde några flockar här."
   Det var en ursäkt och en förklaring i samma andetag, men en tanke hade börjat ta form i den vita tikens huvud. Hon, som så länge funderat på och någonstans längtat efter en flock, en gemenskap, och så dök det upp en alldeles framför nosen på henne! Kanske ... Hon sneglade på Black. Det skulle kanske vara oartigt?

"Ursäkta. Jag visste inte att det bodde några flockar här." 
"Vi flyttade faktiskt nyss hit, för bara några dagar sedan." sa Black och satte sig ner. Svansen lade sig kattlikt över hans tassar. "Flocken kommer ursprungligen från den djupa regnskogen i söder." 
Infernoblodet i honom saknade visserligen värmen, men han tyckte ändå om Lövskogen mest. Man tröttnade snabbt på djungelns tjatiga attityd. 
"Det var aldrig meningen att jag skulle bo där. Det var här, i Lövskogen, som jag föddes. Men, som med många andra saker i livet kan man inte förutse var livet tar en någonstans." Han blickade ut bland stammarna. En hare sprang från en buske till en annan en bit bort.
"För att göra en väldigt lång historia kort: Jag förälskade mig i en hona från just Isil Anar, när jag själv kom från en flock vid namn Cierzo som brukade hålla till i de här trakterna på den tiden. Våra valpar föddes i regnskogen och dem kunde jag inte vandra hela vägen hit med, de var för små. Nu är de vuxna och jag är äntligen hemma igen."
Den gröna blicken vändes åter till honan. Tirana.

Hon lyssnade på Blacks ord med huvudet lätt på sned. När han tystnade log hon kort. Hanen var faktiskt trevlig. Hans ärr och storlek hade först avskräckt den nätta lilla honan, men många vargar hade inte gjort sig besväret att berätta så mycket för en främling.
   "Det låter fint, att ni har kommit hem igen. Jag önskar att jag kunde säga detsamma. Ni förstår, jag vandrar bara omkring och letar efter en plats att stanna, ett syfte att uppfylla. Just nu känns det som om jag är överflödig."
   Hon bet sig i läppen och studerade sina tassar ett ögonblick. Sedan såg hon upp på Black och ryckte på axlarna.
   "Dessutom blir det ganska ensamt ibland. Det kan gå veckor utan att man hör en annan röst än sin egen. Ni kan skatta er lycklig som har en flock och en familj som behöver er."

"Det låter fint, att ni har kommit hem igen. Jag önskar att jag kunde säga detsamma. Ni förstår, jag vandrar bara omkring och letar efter en plats att stanna, ett syfte att uppfylla. Just nu känns det som om jag är överflödig. Dessutom blir det ganska ensamt ibland. Det kan gå veckor utan att man hör en annan röst än sig egen. Ni kan skatta er lycklig som har en flock och en familj som behöver er." sa honan. 

Black mötte hennes blick. Han visste att landet innehöll många ensamma själar som ständigt vandrade runt utan mål. Han hade själv varit där, innan flocklivet. Sedan han blivit en flockvarg och särskilt sedan hans valpars födelse hade han inte varit ensam mer. Han hade skapat sin egen familj. Nu hade han två vuxna flockmedlemmar som delade hans blod. Man kunde tydligt se likheten mellan dem och honom, inte bara på utsidan. Det var både underligt och fantastiskt. Det enda jobbiga var att de även liknade sin mor.

"Ingen ska behöva vara ensam i denna värld." svarade han henne efter en kort, tankfull tystnad. "Skulle du vilja ha en familj så är du välkommen till oss. Det är alla. Vi är ingen militär flock, vi är en familj där alla tar hand om varandra utan hierarki. Vi fördelar de dagliga sysslorna och alla har sina uppgifter. Även jag." Han log. "Vi kan förse dig med mat, skydd och sällskap i utbyte mot att du hjälper till med vardagens arbete. Besitter du några krafter?"

Erbjöd han henne en familj? Ett hem? Genast tändes hoppets låga i henne. Det här var långt mer än hon någonsin vågat hoppas på, även om hon ju hade haft i tankarna att föra ämnet på tal.
   "Jag kan hela", sa hon och förfärades över hur skrämmande enkelt det lät. Bara hela? "Läka skador och sådant. Och ... jag är ganska bra på att spåra och jaga, fast det är knappast någon kraft. Annars är jag rädd att jag inte har något mer."
   Frågan var om han fortfarande ville ta med henne i flocken fast hon bara besatt en enda kraft. Av andra hade hon förstått att man kunde ha två. Så varför hade hon bara en?
   Hon väntade spänt på hanens svar.

"Jag kan hela. Läka skador och sådant. Och... jag är ganska bra på att spåra och jaga, fast det är knappast någon kraft. Annars är jag rädd att jag inte har något mer."
Han kände en våg av oro komma ifrån honans medvetande. Hon kände sig otillräcklig, det var tydligt. Han hade nog uppfattat det även utan sin kraft (som var likt ett irriterande extra par öron, känsliga för minsta förändring). 
"Utmärkt." svarade han. "Helande är den renaste, mest osjälviska kraften. Den är alltid användbar i en flock."
Tirana var liten, ljus och god. Hennes kraft passade henne mycket väl. Black kunde dock inte låta bli att tänka att hon var väldigt sårbar utan en defensiv kraft att skydda sig bakom. Hon hade varken fysiken eller magin på sin sida. I en värld som denna var det otroligt att hon lyckats överleva. Han blev nästan orolig på hennes bekostnad och fick en instinktiv känsla av att vilja skydda henne. 

Ifall honan fortfarande kände sig otillräcklig med sin enda kraft sänkte han huvudet, såg in i hennes ögon och sade ärligt:
"Vi hade erbjudit dig platsen även om du varit totalt kraftlös, Tirana." 
Han höjde huvudet med ett brett leende. 
"Nu när jag vet din kraft kan du lika gärna få veta mina."
Han fokuserade blicken på marken mellan dem. En slinga rök började stiga från den, innan en låga av eld tändes. Likt ett brinnande band spred elden sig och bildade en formation. En blomma med fem blad med en cirkel i mitten. Black lät lågorna dö ut, och tittade upp från marken på Tirana genom den svävande röken. Doften av brända löv fyllde luften. 
*Eld och telepati.* förklarade han via tanken.

En våg av värme sköljde över henne. Så det var okej ändå. Hon gav Black ett tacksamt leende. Plötsligt började marken brinna. Tirana tog ett överraskat steg bakåt och såg på hur elden tog formationen av en blomma. Det måste vara Blacks verk. En normal eld skulle inte bära sig åt så.
   I nästa nu hördes hans röst, i hennes huvud. Hon slöt ögonen och tvingade sig själv att lyssna på orden som rösten sa, istället för att bli rädd.
   Eld och telepati.
   Det förklarade saker.

   Hon öppnade ögonen igen, och när hon nu såg på Black rymdes bara tacksamhet och glädje i hennes blick.
   "Mina hjärtligaste tack, Black." Nu, när nervositeten började avta, tillät hon sig att ge till ett litet rop och tillägga med ett leende: "Åh! Det rimmar."

"Mina hjärtligaste tack, Black. Åh! Det rimmar." log Tirana. Ett mullrande skratt lämnade den stora hanen. Han var glad att hon började kunna slappna av. 
"Jag tror de andra kommer att tycka om dig. Jag har en dotter som är ungefär i din ålder, också. Hon är snäll, även om hon helst vill verka som om hon inte är det." Han reste sig upp. 
"Kom, så visar jag dig till lyorna. Vi ska se till att ordna en åt dig med. Jag ska presentera dig för de andra, men att lära känna dem lämnar jag åt dig." Han började gå och såg sig över axeln mot henne.



(Avsluta, du. :) )

Hon log. Det kändes som om hela världen log. Black reste sig, och det gjorde även hon. Spänningen började nafsa henne i magen. Snart skulle hon få träffa sina nya flocksyskon. Snart skulle hon få ett syfte, och en familj.
   "Det blir nog bra." 
   Hon lämnade livet som ensamvarg bakom sig och rörde sig vidare mot reviret, tillhörande flocken som hon skulle tillbringa mycket tid med.

[Avslutar]