|Okej börjar i djungeln då  :D  |
 

Det var tidig morgon, väldigt tidig morgon. Dimma låg än över gräs och mark och mellan träd och buskar och gömmer eventuella faror som kunde uppkomma. Alénya, en ung tik, på vandring utan nått speciellt mål, förutom att hålla sig helskinnad. Hon vandrade runt i djungeln, hon var trött. Alénya hittade ett ställe där träden inte fanns, mitt i djungeln. Det var bara gräs, träden befann sig som en cirkel runtom henne. Alénya lät tungan fukta sin nos när hon frenetiskt förde huvudet runt sig för att se om det fanns nån fara. Då hon inte kände lukt av nått farligt travade hon fram till stenen, varpå hon tog sats och hoppade upp på den. Återigen höjde hon huvudet, såg mot himlen denna gång. På himlen vandrade ett norrsken som en fin dans , och månen tätt intill. Alénya lade huvudet det på sned, sedan öppnade hon sin mun och lät ögonen falla ihop. Snart började hon yla. Hon hade sett sin far göra det, och efter att han blivit dödad i en svår strid, gjorde hon det varje natt när hon såg månen. Hon ylade och ylade och ylade. Ylade åt månen, hennes far sa att det var som en god natt sång för månen innan solen steg upp och tog dess plats, dock visste hon att det låg nått annat bakom det, men hon visste inte vad. Alénya visste bara att hon skulle fortsätta med det. Så snart hon slutat yla slickade hon sig om sin vänstra tass. Sedan klev hon ner från stenen. Hon fortsatte vandra i sydligriktning, och efter bara ett fåtal hundra meter stannade hon upp. Hon kände lukten av varg |En NPC| och att stanna upp var inget hon borde ha gjort, för så snart som bara ett par sekunder senare kände hon ett hugg över ryggen, och slängdes bort. Ett tjut skreks ut från hennes strupe, varpå den andre vargen stannade upp. "Din mor uppfostrade dig inte väl, när hennes och min själ möts igen, ska jag berätta vad du blivit sen hennes död, det är inget hon kommer att uppskatta att få höra!" Först nu insåg hon vem det var som hade attackerat henne i morgon dimman. Arvana, Alényas mors syster. Alénya låg vettskrämd på marken med tassarna rätt upp i vädret och svansen intryckt mellan bakbenen. Av ren rädsla gav hon åter ifrån sig ett tjut, dock högre denna gång. Tjutet måste gjort Arvana rädd att nån skulle se dem, så hon hade flytt, för nästa gång Alénya såg åt Arvanas håll, var där tomt, inte ett märke fanns ens efter hennes tassar. Alénya låg kvar på samma plats i samma ställning medans hon försökte lugna sig själv. Något som hon hade svårt för.

|Rörigt jag vet men men xD|