Solnedgången färgade allt blodrött, och Nadie kunde inte tänka på en mer passande - eller opassande - tillpunkt att återvända till sin familj. De hade färdats tillbaka så snabbt som Oberons ben klarat av, och även om Nadie egentligen orkade mycket mer än så, var hon helt utmattad i hela kroppen. Sorgen tärde på henne, men det var vetskapen om att hon skulle behöva förmedla det till alla som verkligen bröt ner henne.
     De hade gått över allting flera gånger, men i slutändan fanns det inget bra sätt att berätta nyheterna. Niara var död - dödad av en patetisk påfågel - och askan i patrullens ansikten var tecken nog på det. Nadie hade ändå skjutit upp det hela så länge som möjligt. Inte förrän de säkert var innanför revirets gränser hade hon lämnat Nepotonje och Oberon och skyndat i förväg. Nu höjde hon huvudet mot himlen och kallade på Jägarna med ett yl. Hon undrade om det gick att höra hur rösten nästan bröts.
     Med telepatin sträckte hon ut sitt sinne mot Loke och Theano, gav dem Oberons position och instruerade dem att hjälpa honom. Innan de hunnit fråga mer stängde hon kvickt ner de mentala länkarna. Det tog inte lång tid innan flockmedlemmar började dyka upp runt om henne. Några flämtade, andra kallade hennes namn. De kunde alla se askan i hennes ansikte. Den var intakt sånär på sträck där hennes tårar dragit stråk.
     Hector och Dimitrij dök upp, nästan samtidigt. Dimitrijs blick genomborrade henne, men Nadie hade stängt sitt sinne noga. Glädjen som falnade i Hectors ansikte var nästan värre att se. Nadie vände bort blicken. 
     Bakom sig kände hon sinnena av patrullen och hanarna. De skulle snart vara inom synhåll. Det var frestande att bara vänta, men Nadie ville inte vara grym och låta dem gissa vem.
     "Vi-", började hon. Orden stakade sig i halsen. Det kändes som att hon skulle kvävas.
     "Vem?" Frågan började eka från fler, allt mer krävande.
     "Niara", viskade Nadie. Hon hade aldrig skämts så mycket i hela sitt liv, och hon kunde inte förmå sig att möta en endaste blick. Någon ropade Oberon, vilket måste betyda att resten av patrullen var synlig. Om det varit några tvivel innan så fanns det inga kvar nu. Nadie började gråta igen. Hon hade trott att hon tömt sig själv på tårar, att bara ett hårt, tomt skal var kvar, men kroppen motbevisade sig själv återigen.
     "Förlåt oss." Hon upprepade sig själv, om och om igen, och slängde en tårfylld blick mot Hector och Dimitrij. "Förlåt, förlåt, förlåt."

Så fort han hörde Nadies stämma hade han abrupt avbrutit sin berättelse och hastigt lämnat Valkyrians sida. Han kunde avsluta historien om Tårarnas Träd vid ett senare tillfälle. Med glada skall sprang han istället för att möta upp dem. Att hennes yl var brustet och ostadigt var inte ens någonting han reflekterade över. Det enda som betydde något var att hans syster, efter vad som kändes som en hel evighet, äntligen var hemma igen!

När han kunde se ynglingen som kallat dem saktade han in. Leendet på hans läppar falnade när han såg askan i hennes ansikte. Frågan om vem det var som vandrat vidare med Chaibos började eka bland medlemmarna.
    "Niara."
Orden skar i hans öron likt klor mot metall. Med tvivel såg han på Nadie. Sorgen han mötte satte en kall skräck i honom. Hector andades ut ett darrande skratt. Det var inte sant. Det kunde inte vara sant. Allting var bara ett osmakligt skämt. Niara skulle glatt komma studsandes ur buskarna vilken sekund som helst.
    "Du kan inte-" han avbröt sig själv när hon började be om ursäkt.
Allting var bara ett skämt. Ett osmakligt och elakt skämt. Han lät blicken vandra till de som kommit efter, såg på Oberon utan att notera hans skada. Desperat mötte han återigen Nadies gråtande ögon. Långsamt och motvilligt gick det upp för honom att hon talade sanning. Plötsligt kunde han bara höra sina egna hjärtslag slå. Det var som om all världens ljud bara försvann.
    "Nej." till och med hans egna ord lät dämpade.
Hector skakade i förnekelse på huvudet. Nej. Han ville inte tro det. Han kunde inte förlora henne igen. Han kunde bara inte det. Men innerst inne visste han att han hade gjort just det.
    "Nej. Nej, nej, nej-"
Han backade något steg medan han upprepade ordet. Nej. Rösten steg i volym samtidigt som han kröp ihop. Hårt tryckte han pannan mot marken. Allting var bara en mardröm. Det var inte verklighet. Tårarna rann våldsamt ner för hans nos. Osammanhängande ord lämnade honom medan han desperat försökte få fram vad han egentligen inte ens visste vad han ville ha sagt. Till sist gav han upp och skrek istället ut sin sorg. Vad skulle han göra nu? Vad skulle han göra utan sin älskade syster? Han hade förlorat henne igen.

Flocken hade nyligen vaknat, och hade precis delat på sig efter kvällningens samling. Nattens träning hade ännu inte hunnit börja ordentligt, och flera medlemmar spenderade den kvarvarande stunden innan det sista röda kvällsljuset försvunnit bakom bergen med att vakna ordentligt, äta något lätt eller bara prata med varandra. Ta vara på ljuset. Det var en kväll som många förut, med klar luft och en mild vintervind över frost och snö.
     Trots kylan i luften så var Dimitrij varm. Där låg ett sällsynt skratt i hennes röst när hon talade, och ett leende i det långsmala anletet. Lokes glädje smittade. Hans innerliga lycka, när hon berättat nyheterna efter att morgonmötet avklarats, var svår att inte ta del i. Det var inget som syntes på henne än, inget någon annan skulle kunna känna, men hon visste. Hon kunde själv känna det. Hon hade, lågt men varmt skrattande, precis tänkt lösgöra sig själv från Lokes hårda omfamning för att leta upp Hector och berätta för honom också, när Nadies yl nådde dem. Dimitrij missade att Nadies stämma bröts, i ruset som fyllde hennes inre. Niara. Hon behövde berätta för Niara. Hon sprang upp från där hon suttit, och vände i riktning mot kallelsen med långa språng.
     Hon kände Nadies sinne nästan lika fort som hon satte fart. Bakom sig hörde hon Loke sätta fart, med en kort, osammanhängande kommentar om Oberon. Nadie måste ha kontaktat honom. Något hade hänt, men det var inte förrän ytterligare ett par språng senare som glädjen Dimitrij känt började ersättas av något annat. Oro. Osäkerhet. Nadies sinne var stängt. Hon sträckte sig längre, sökande. Hon kände resten av flocken. Hur de flesta börjat springa Nadie till mötes. Hon kände Nadie. Oberon. Nepotonje…
     Dimitrij längde ytterligare på sprången. Tankarna var plötsligt inte mer än ett vitt brus i hennes huvud. Blod och aska. Hon mötte Nadie samtidigt som Hector kom dit, med Valkyrian i hälarna. Loke rusade förbi dem i riktning mot där Oberon och Nepotonje rörde sig. Theano rusade också förbi, följd av Krita. Blod och förbannad aska. Tårar hade lämnat tydliga ränder i Nadies gråfläckade ansikte.
     Vem? Frågan ekade bland medlemmarna så snart som de såg det askan. Vem? Vem bär vi i våra ansikten? Vem kommer inte hem? Dimitrij visste redan, men bruset av tankar och känslor i hennes inre ville inte acceptera det. Vägrade.
     "Niara."
     Hector bröt ihop. Hans förtvivlan var hög och hjärtskärande. Nadie grät ett mantra av ursäkter. Blandad chock och sorg for som en svallvåg genom flockmedlemmarna. Dimitrij stod stilla, blint stirrande på en punkt på marken mellan Nadie och Hector. Den tidigare glädjen och värmen var helt ersatt av en kall, hård knut i hennes inre.
     Niara.
Hon bet ihop tänderna i en hård, mörk min. Hon ville inget hellre än att lämna platsen, flyga sin väg. Försvinna. Fly. Men hon kunde inte. Ur kaoset i hennes inre så föll hon tillbaks på en av de känslor hon hanterade bäst. Kontrollerad, brinnande ilska.
     "Hur?" Ordet lämnade Dimitrij i en djup morrning, medan hon ställde sig över Hectors skälvande skepnad. Vreden var inte riktad mot Nadie, inte egentligen, men hon nålade fast springaren med blicken, oförmögen att rikta den någon annanstans i nuläget.

Arno hade känt att något var fel så snart han hört Nadies röst kalla. Skälvande. Skev. Där fanns sorg i det ljudet. Han var inte säker på om han sagt något till Niyaha eller valparna innan han satt fart på tassarna, men om han gjort det så var det osammanhängande och oviktigt. De följde ändå i hans spår när han löpte mellan granar och ut över snöklädda kullar.
     Snälla.
Rädsla fyllde hans inre när han äntligen nådde Nadie, nästan samtidigt om många andra. Aska. Hjärtat sjönk ner i magen. Ner i den frusna marken under honom. Han tvärstannade, men såg hur Theano och några till fortsatte förbi. En del av honom ville fortsätta springa med dem.
     Snälla snälla snälla.
     "Niara"
Arno satte av på nytt, efter Loke och Theano. Hectors skriande skar genom luften bakom honom. Det gjorde ont. Arno skämdes. Han mådde nästan illa över det ilande stygnet av lättnad som stack i hans bröst. Oberon. Det var inte Oberon.

Färden över bergen hade varit den svåraste hittills. Stup terräng och förrädisk snö i kombination med ett ben han inte kunde stödja på, hade lämnat Oberon trött och stel i varje del av sin kropp. Utom i det där förbannade benet.
    Nadie hade slutligen gett med sig, och sprungit före för att samla alla. Nepotonje stannade plikttroget kvar vid hans sida, stöttandes honom efter bästa förmåga. Han såg sliten ut och Oberon klandrade honom inte. Han hade skött sig bra, speciellt med tanke på den övervuxna idioten han tvingats hjälpa.
    Inget kunde förbereda honom på tjuten som ekade över dalen när de sakta närmade sig. Hur mycket han än försökt stålsätta sig, kände han skammen krypa över ryggen när Hectors förtvivlade stämma blandades med Nadies gråt. Varje del av honom ville vända om och springa. Fly, så som ynkryggarna gjort. Han ville inte vara ansvarig till det här och önskade så, att allt bara var en dröm.
    Han kände sig som en fånge som fördes inför rätta när Loke och Theano tog honom mellan sig, släpandes honom med tydlig jäkt i sina steg. Han förstod deras brådska men efter vandringen fann Oberon sig själv snubbla vartannat steg. Han hann inte mer än möta Arnos blick innan han drogs vidare.
    "Hur?"
    Skärpan i Dimitrijs mullrande röst skar värre än snö i snålblåst. Än mer gjorde scenen framför honom med en förkrossad Nadie, hopsjunken på marken, blottad och försvarslös inför ledarens vrede. Det här var inte rätt. Oberon skakade lös Loke och Theano, bara för att stappla emellan. Ett nyfunnen, om än kortvarig, beslutsamhet kom över honom när han ställde sig över Nadie, som en fysisk mur mot vikaanens brinnande blick.
    "Två ynkryggar."
    Han talade innan tankarna hunnit ifatt honom och kanske var det en bra sak, för rösten höll tillräcklig styrka för att Dimitrij skulle se upp på honom. Hon var svår att avläsa i den här stunden. Hennes ilska var tydlig, men än var Oberon inte säker på vart den var riktad. Han höll blicken stadigt fäst vid hennes, nu när alla ord uppenbarligen flytt honom. Han visste inte vad han skulle säga, bara att han var tvungen att tala till dem alla.
    Under tiden han fann sin röst bad han till gudarna, att snälla låta rösten hålla. Det var det minsta de förtjänade.
    "Niara är död." Han släppte Dimitrij med blicken och lät den vandra över flocken. Det var tårar i deras ögon, men han tvingade sig själv att möta dem alla. Ett skakigt andetag lämnade honom, och han insåg först när han kände saltet i sina mungipor att han grät.
    Han höll historien kort, med det som kändes viktigast för stunden. Den lät lika uppdiktad för honom nu, som när det skett. Mötet med två, egentligen tre, levande vargar som slutade i en flockmedlems död. En situation som för dem känts lättsam men som plötsligt bytts mot skrik och smärta. Det var svårt att greppa.
    "Nepotonje stannade vid hennes sida medan Nadie gav sig in i strid med dem. Jag... jag blev vårdslös." Oberon slängde ett snabbt öga på sitt skadade ben, och fick påminna sig själv om att detta inte var stunden för självhat. Nepotonje och Nadie hade båda handlat föredömligt. Det kändes viktigt att lyfta fram. Om han själv gjort det eller inte, var inte hans att avgöra. Och för stunden var det oviktigt. Denna stund var Niaras.
    Blicken gled på nytt över gruppen, där den stannade vid Hector. De tårfyllda ögonen var svåra att möta.
    "Jag ber om ursäkt, vänner. Vi svor att beskydda de levande från natten. Att dö för dem. Men det var inte natten som tog Niara. De levande gjorde." Där var tydligt att han talade till alla. "Vi måste skydda våra egna. Mot de som vägrar se vår kamp och nattens faror. Vi misslyckades idag. Jag misslyckades."
    Tafatta steg förde honom till silvervargen och Oberon önskade så att han kunde göra sig liten. Huka sig eller lägga sig för att slippa åsamka Hector mer smärta än han redan gjort.
    "Hector", snörvlade helveteshunden. "Vi, vi får inte låta det här förgöra oss. Det här får inte förgöra dig. Niara stod för godheten. Du måste fortsätta tro att godheten kan segra. En dag kan den det. Snälla, du har så mycket kvar att göra och för Niara var det det viktigaste."
     Så mycket av Niaras ord kändes fel att säga. De kom ur fel mun, men detta var vad hon ville få sagt. Oberon förväntade sig ingen förlåtelse. Hur kunde han, när han tagit Hectors syster ifrån honom.
    "Dimitrij." Han vände sig om för att se på henne. Vikaanens grå var lättare att möta än Hectors, kanske för att de så många gånger tidigare mött honom med ilska. "Niara älskar dig och hon tackar för allt du gett henne. Det gäller er alla."
    Silvervargens sista ord klingade som en plågsam påminnelse inom honom. "Tack för allt", hade hon sagt.

När de vaknat fram mot kvällen hade Valkyrian letat upp Hector som vanligt och bett om att få höra en historia. Han hade redan hört Pappas historier, men det var alltid de han tyckte bäst om. Efter en del tjat hade Hector gått med på att berätta en historia. Det var därför han låg bredvid Hector och såg på Vindhur som också lyssnade på historien när Nadies yl skar genom kvällsluften.
Hector skuttade snabbt iväg, Kyrian och Vindhur hann inte mer än utbyta en orolig blick innan de följde efter silvervargen. De hade båda hört hur Nadies röst svajade när hon kallade flocken till sig. Ett kallt rep drogs åt om Kyrians hals när han hastade efter sin lilla pappa.

När han väl kunde se Nadie kändes det som att hand hjärta föll genom tassarna och ut i rymden. De hade förlorat någon. För första gången skulle det vara någon som inte kom hem. Han svalde och ställde sig tätt intill Hector för att få stöd. Vem i familjen skulle inte dyka upp igen?
Niara
Det kändes som att världen blev tom. Av alla som lämnat i patrullen hade han aldrig kunnat tänka sig att Niara skulle dö. Hon var godheten förkroppsligad, den som såg till att alla mådde bra och kände sig välkomna. Vem hade kunnat döda henne?
Hectors darrande skratt fick Kyrian att se ner på honom, livrädd. Han öppnade munnen för att säga någonting när Hector kröp ihop till en boll av smärta. Han ville skydda sin pappa, ta bort smärtan. Försiktigt lade han benet över Hector och tryckte den darrande kroppen mot sig, höll ihop den så att den inte skulle gå i tusen bitar. Med nosen sänkt mot den silvriga manen såg han upp på Dimitrij som verkade brinna av ilska. Det kändes som att Vikaanen skulle bränt upp Nadie med blicken om inte Oberon gått emellan.
Det var inte ens nattens barn som tagit Niara ifrån dem, bara några helt vanliga vargar. Några som inte ens vågat stanna för sitt straff. Kyrian knep ihop ögonen när Oberon haltade fram till Hector, han ville inte höra det här, vad det än var Oberon skulle säga var det bara till Hector och han hade ingen rätt att höra. Trots smärtan slog hans hjärta långsamt och han fokuserade på ljudet av sina hjärtslag tills Oberon vänt sig till Dimitrij, då kunde han titta upp igen.
Han var fortfarande inte arg, inte heller ledsen, bara tom. Det hade väll inte slagit honom än.

Sakta dog skriken ut och ersattes av högljudda snyftningar. Niara. Hans syster. Inte igen. Inte igen!
    Hector noterade knappt vad som hände runt omkring honom, så när han fann att Valkyrian höll honom tätt intill sig kom det som en överraskning. Med tårar som forsade nedför hans kinder höjde han blicken för att möta Oberons många ögon. Trots att han lyssnade, trots att han hörde vad han sa, var det som att han inte förstod. Orden nådde inte riktigt ända in.
    "-och för Niara var det det viktigaste."
Niara. Han skulle aldrig med få se hennes leende. Aldrig mer skratta tillsammans med henne. Sjunga tillsammans. Minnas den familj de båda förlorat. Han kände sig ensam. Så otroligt ensam.

"Två ynkryggar."
När Oberon steg emellan henne och Nadie så rätade Dimitrij automatiskt på sig och vände den skarpa blicken mot honom istället. Tårar lämnade fåror i askan i hans ansikte. Han tog omedelbart till orda igen, snabbt som för att få ur sig dem innan han hann bli avbruten. Eller innan han hann avbryta sig själv. Tre främlingar, varav två verkade ha hört ihop. Skratt och klipska kommentarer som urartat när en av de två utan förvarning satt eld på Niara.
     Dimitrij spände käkarna så hårt att tänderna gnisslade. Hon var knappt medveten om hur Valkyrian också tryckt sig in under henne för att komma åt Hector; för att hålla om och trösta. Oberons ord blandades med bruset i hennes huvud. Skavde. Rev och slet. Levande. Det hade varit två levande. Dimitrij var inte ovan vid tanken. Där hade alltid funnits fiender bland de andra levande, även bortom kampens sidor. De hade varit oförsiktiga. Inte mer. Inte mindre. Men ilskan Dimitrij kände var inte redo att resoneras med. Den ville fortfarande inte acceptera vad som hänt.
     Oberon grät, när han vände sig ner till Hector. Arno grät vid hans sida, avvaktande på ett vis som tydligt sade att han inget hellre ville än att omfamna sin bror, men ännu inte vågade. Nepotonje hade ställt sig tillsammans med Nadie. Hector skälvde av tunga snyftningar. Oberon mötte Dimitrijs blick på nytt.
     "Niara älskar dig-"
     Dimitrijs läppar drogs tillbaka i en spänd grimas med blottade tänder. Hon var inte själv säker på vilka känslor hon egentligen slogs med. Vrede, mot de som tagit hennes älskade ifrån henne. Oerhörd sorg. En vetskap att hon behövde vara stark, trots det som hänt. Hon hade varit med om det förr. Det skulle hända igen.
     Hon vände sig bort från Oberon, och lämnade sin plats över Hector. Med hårda kliv stegade hon bort från flocken. Hon vände igen, och vankade frustrerat fram och tillbaka ett par korta varv innan hon stannade helt. Inte långt bort, inte mer än några språng, men tillräckligt.
    Ett högt och vredgat vrål lämnade Dimitrij, riktat mot snön under henne, och hon slog ut med vingarna mot himlen. Tillsammans med det brustna ljudet flödade eld. Den forsade ner, och slog ut åt sidorna när den träffade marken. Ånga blandades med lågorna när den närmsta snön runtom henne smälte. Hon behövde få ut det. Ut. Ut. Känslorna. Tankarna. Vrede. Sorg. Hon behövde få ut det snabbt och våldsamt. Minnen från en skog blandades med tanken på Niara. Minnen av eld.
     Dimitrij bet ihop igen lika snabbt som hennes rop tog slut. Stilla. Hon vek ihop vingarna igen, varsamt, och placerade dem mot den brända marken innan hon satte sig ner för att andas. Bara andas.

Röster, gråt, skrik. Delshay ville dra åt sig öronen och aldrig behöva höra de hjärtskärande ljuden någonsin igen, men likväl sköljde vännernas sorg över honom gång på gång. Det var kvävande, men inte första gången. Nej, det hade hänt förr. Koncentrerade han sig var det möjligt att stänga det ute. Åtminstone delvis.
  Delshay hade blivit stående intill en klunga av de antagna, tyst och rådvill. Blicken hade vandrat fram och tillbaka mellan de hemkomna tills den fastnat någonstans i Nadies päls, där hon låg inunder Oberons beskyddande gestalt. Han varken kunde eller ville tro att det var sant. För bara en kort tid sedan hade Niaras små, silvriga tassar pysslat om skrapsår han dragit på sig under en rådjursjakt. Han visste att där fortfarande fanns salva kvar i en liten träbehållare i en av lyorna. Hon hade plockat växterna bara några dagar innan patrullens avfärd.
  Nu skulle hon aldrig ge sig iväg för att leta växter någonsin igen. Åh, han skulle sakna henne. De skulle alla sakna henne.
   Det var inte förrän Oberon klivit bort från Nadie som Delshay slutligen kom till liv. Han tog ett djupt andetag och närmade sig systern med låg hållning, såg på henne med glansig, sorgsen blick, innan han slöt upp intill den skälvande gestalten och tryckte ansiktet mot hennes hals. En ensam tår rann nerför kinden, men han sade ingenting. Istället sträckte han sig efter henne mentalt och omfamnade henne med all välvilja och kärlek han ägde. Inte för att ta bort smärtan. Han visste att han kunde, men visste också att det inte skulle lösa någonting. Nadie hade sett mycket, mer än han själv gjort på grund av hennes telepati, men det var också viktigt att minnas varför de kämpade. Inte bara för landet, utan för dem själva också. Detta behövde vara deras drivkraft, även när förlusterna inte rörde jakten.
  Jag är här, Nadie.
  Det kommer bli bra.

Det kändes som ett flertal solvarv passerat sedan Dimitrij förmedlat nyheten, som det varit under en annan tid - ett annat dygn. Trots det hade inte mycket mer än ett par dussin ögonblick hunnit passera.

"Dimi." Han kallade på henne med en röst som inte var mycket mer än en viskning. "Dimitrji."
Hennes smärta, allas smärta, skar i honom värre än något han tidigare erfarit. Det hade hänt förr men den här gången var det extra påtagligt.
Loke sänkte sin blick till marken och slöt den med en plågad grimas. Niara. Käkmusklerna spändes och han såg istället upp mot himlen. Ett pärlband av tårar började leta sig ner för det grova anletet innan han med trötta steg närmade sig vikaanen för att sluta upp vid hennes sida. Värmen från ångan låg tjock i luften omkring henne.
Han satte sig vid sidan om sin partner med ett dovt, kort brummande läte för att uppmärksamma hans närvaro då han inte visste vart hennes tankar var för stunden. Han fann inga ord i övrigt, så förblev annars tyst.
Varsamt drog han henne tätt intill sig med sitt framben för att sluta upp i en omfamning. Han kunde inte göra något för att lätta hennes sorg, men han skulle finnas där för henne.  
Han skulle finnas där för dom alla.

Loke ville vara glad över beskedet om att han äntligen skulle bli en pappa, men verkligheten var overkligt påtaglig. En av hans närmsta vänner var borta. Bränd till döds av någon okänd, levande individ. Kanske att den haft en koppling till Mishrail som skat-vargen talat om. Han visste inte, och skulle kanske aldrig få reda på det.
Han försökte svälja men kände hur strupen snörpte ihop och gjorde det svårt. Dom skulle aldrig få ta den där turen upp på berget igen tillsammans.

En blandad klagosång lät över Jägarna, och Nadie kunde inte lyssna. Hon försökte koncentrera sig på bruset i öronen eller sina egna snyftanden, men allt jämnt kunde hon inte stänga ute de andras sörjande. De hade förlorat en vän, en partner, en flocksyster, och Nadie förstod inte hur Jägarna skulle kunna fungera när det gjorde såhär ont varje gång de förlorade någon. Det blev inte bättre.
     Hon sökte sin brors närhet när han slöt upp till henne, och lutade sig in i den mentala omfamningen. Hon visste att hon inte förtjänade att känna hur ångesten lättade, men hon var tacksam oavsett. De fick inte ge upp här. För Niaras skull behövde de kämpa, hårdare än förut, så de aldrig igen behövde komma hem med aska i ansiktet.

[Avslutat.]