Han hade varit här några nätter nu, men hittills hade skogen inte varit lika vacker som den var nu. Den mörka blicken följde en liten flock med eldflugor när dem flög iväg ovanför honom. Han hade faktiskt försökt äta en för ett tag sedan, ett valpigt inslag som hade resulterat i att han nyst damm i flera timmar efteråt. Men i natt såg han bara på dem.
Han låg utvräkt på sidan med huvudet mot trädkronorna. Den vita pälsen verkade nästan lysa i mörkret, antagligen ett resultat av den märkliga egenskapen den hade. Likt den behornade hanen låg den långa manen utfläkt runt honom som en gloria av ljus päls.

Det rasslade i buskarna en bit bort och fångade den åldriga hanens uppmärksamhet. Han satte sig långsamt upp och spanade in mellan de höga träden. Det lät som klövar som tog sig bort. Varför han var nyfiken visste han inte, men någonting fick honom att resa sig upp och långsamt vandra mot ljudet.
Det såg nästan ut som om det var... någon längre fram. Bara det att denna någon hade en krona som inte liknade någonting som han sett. Han blinkade flera gånger i snabb följd och tippade sitt egna behornade huvud på sned och fortsatte vandra mot skuggan han trodde sig se.
"Var hälsad!" sa han när han var nästan hundra procent säker på att det var en någon och inte bara en illusion av de gamla ögonen.

Skuggan hälsade tillbaka och verkade röra sig, men den blev inte tydligare. Faktum var att skuggan hälsade två gånger. Detta förvånade den stora vita hanen. Trodde främlingen inte att han skulle förstå den första hälsningen, eller var det bara så han hälsade på främmande ting.
*Varför travar denne runt i natten?'
Frågan fick vargen att flina.
"Nå, trava skulle jag väl inte påstå att jag gör." sa han med ett kort kluckande skratt "Och jag var stilla tills jag hörde djuren." han vred på huvudet som om han just kommit på att det var därför han gått upp. Doften av dem var stark men han insåg att dem passerat för en stund sedan.
När den andra talade igen vred han tillbaka huvudet och såg mot skuggan som talade.
"Mitt namn är El'the Immiker, men det går bra att kalla mig för Immiker." sa han och kisade mot skuggan, ögonen var verkligen inte på topp i natt "Får jag fråga efter ert tilltalsnamn?" han rätade på nacken som han insett hade sänkts i försök att se främlingen tydligare.
"Du får ursäkta mig, men jag måste be att få komma närmare, jag ser er inte." sa han med en ursäktande ton. Han tyckte inte om att inte kunna se vargen han pratade med.

(Förlåt, det var nog jag som inte såg någon skillnad ^^'')

Han sänkte tacksamt huvudet en bit.
"Jag är rädd att jag måste, det känns som att jag står och pratar  med skogen när jag inte ser dig." sa han och rörde sig framåt tills han kunde se vargens konturer. Han stod fortfarande inte för nära, vilket han var glad över då främlingen, Xerxes, inte verkade gilla honom allt för mycket, eller i alla fall inte hur han pratade.
På närmare håll såg han den massiva kronan som stoltserade på Xerxes huvud och han anade färgen på pälsen, även om det var stört omöjligt att avgöra i mörkret.
"Får jag fråga vad ni har för avsikter i denna skog?" frågade han. Det var klart att den andre kunde bli förnärmad av frågan då han verkade vara mer sådan än vad Immiker var, men han tyckte sig faktiskt ha rätten att fråga, i alla fall nu när Xerxes frågat honom.
I tron om att han borde vänta för att verkligen se vilket humör främlingen var på avvaktade den vita hanen med att sätta sig ner. I vanliga fall skulle han redan ha satt sig ner då benen orkade mindre när dem inte fick röra på sig. Det var så lusigt med åldern. Han kunde fortfarande gå långa sträckor, även om det inte gick så fort, utan vila men han tyckte det var jobbigt att stå allt för länge.

Pannan rynkas på den vite när främlingen börjar tala om skogen. Han kunde inte påminna sig om att dem pratat om skogen. Dessutom kunde han nätt och jämnt höra dem. Hörseln var kanske inte på topp, men han trodde sig fortfarande höra bra när han nu kunde höra hanens tysta ord.
Det kändes som om orden han yttrade borde frambringa någon känsla i rösten, men den var fortfarande lika kylig. Märkligt var det med ord som verkade betyda så mycket men som inte fick rösten att uttrycka sig.
Immiker fick lust att skratta, men höll sig för det eftersom den andre tidigare verkat irriterad på honom då han yttrade ett så muntert ljud. Istället satte han sig ner likt Xerxes och log lojt.
"Jag misstänker att jag är en utav dem som äger förmågan att yttra idiotiska tankar och åsikter." sa han med en munter ton och flinade fortfarande mot den stela främlingen. Att den andre skulle kalla honom för korkad var någonting han redan gjort sig vän med och han skulle troligen bara le åt förolämpningarna som kunde komma.
Trots denna försoning blev han förolämpad utav den andres fråga. Leendet slocknade och han såg lite surmulen ut.
"Mjåå, nog för att jag är gammal, men än hade jag inte tänkt att lämna jordlivet." sa han och granskade vargen "Det är en vacker plats och ett bra ställe för att samla på lugn, vilket jag är övertygad om att ni redan vet.. med tanke på hur ni talar om skogen." fortfarande med det granskande ögonkastet tippade han huvudet en aning på sned och fortsatte studera den bekronade vargen.
"Finns det några fler svar jag kan ge dig?" frågade han i artig ton och rätade på nacken.

Det var väldigt vad besvärliga frågor den behornade vargen ställde. Meningen med livet? Immiker visste ju inte ens vad hans mening med livet var, och absolut inte främlingens mening. Var han tvungen att ställa så besvärliga frågor?
Immiker skakade långsamt på huvudet.
"Jag tror att vi skapar vår egen mening med livet, så vad din är vet jag inte, kanske din mening med livet är att undra, eller för alltid känna dig tom. Eller så finns det kanske någonting som väntar på dig när du lämnar skogen du så länge bebott dig i." svarade han och såg granskande på främlingen "Meningen med livet är väldigt personligt, och jag tror inte du bör ställa en sådan fråga till någon annan än dig själv, för ingen annan kommer ge dig svaret. Och om frågan egentligen berörde allas liv, så är frågan fortfarande ingen jag har något svar på. Kanske finns det ingen mening med våra liv mer än att vi ska försöka göra någonting med det?" Det sista var egentligen ingen fråga, men det kunde lätt låta som en. Hans mörka blick vilade på främlingens ansikte, gled över hornen och tillbaka till ansiktet.
"Bättre svar får du söka någon annan stans." sa han och log med mungiporna.

Han studerade den behornade främlingen tills denne reste sig upp och började vandra iväg. Det fanns ingenting som tydde på att Immiker skulle försöka stoppa främlingen från att gå sin väg, han hade förstått att han var ointressant sällskap redan från början. Ett ögonbryn sköt upp i pannan på den vita när avskedsfrasen verkade håna honom.
"Låt modet springa vid din sida." svarade han, kanske inte tillräckligt högt för att främlingen skulle höra honom, men han svarade ändock.

Tyst satt han kvar i några minuter innan han föreslog för sig själv att han skulle hitta ett fint träd i andra riktningen och ta sig en tupplur. Natten var ännu ung så han skulle nog ha tid att sova ett tag.

[Avslutat]