Atmosfären förmedlade en känsla av vintrig ålder, som mycket kändes som den i hennes hemland. Den påminde henne om en skog i det odödliga rike där hon hade sitt ursprung, men trots det kunde hon inte låta bli att känna sig väldigt, väldigt långt hemifrån.

Avlägset smattrade regnet emot det smaragdgröna taket högt ovan henne. Det täta lövverken höll regnet utestängt, förutom de små källorna av vatten som samlats på lövverken, och ibland sipprade ner som små vattenfall. 

Ljudlöst vandrade hon emellan de hundra fot höga, uråldriga trädstammarna. I smaragdgröna dunklet emellan trädstammarna växte bara grönskande mossar, lavar och gräs. Men klungor av vackra, snövita blommor var ett återkommande fenomen. 

Detta var den första skog hon mött på sedan hon anlände över de snöiga vidderna. Sedan hade hon bara mötts av karga landskap, så detta var en välkommen förändring av klimat. Om än hon inte riktigt kunde tyda tiden, då det gröna välvda taket var så tätt att man knappt kunde skymta himlavalvet. Men hon var relativt säker på att det började gå emot kväll, vilket ledde henne till att söka efter en sovplats under natten. Det verkade dock som att hon skulle få nöja sig med att sova intill en tjock trädstam, då skogen inte hade haft mycket annat att erbjuda hittills.

Han hade lämnat sin viloplats bredvid en buske med de vackra, vita blommorna. Stegen rasslade som vanligt medan han gick och de små grenarna verkade undvika honom. Stegen var långa men trots det gick det inte fort, varghanen såg nästan ut att sväva fram när han beträdde marken utan synliga övergångar. Det mörkgröna ljuset under trädkronorna fick den behornade hanen att se ut som om det glödde om hans vita päls.

Den makliga takten förändrades inte när han kände ännu en doft från en varginna i sin nos. Stegen bytte riktning och han fortsatte gå sina rasslande, svävande steg i den nya riktningen. Ögonen var halvslutna när han spejade in i den mörkgröna skogen efter varginnan vars doft han följde. Hon verkade lugnare och mer tillfreds än den senaste han mött, hennes doft var inte besudlad av nervositet och skräck i alla fall.

Med risk för att han aldrig skulle nå henne suckade han och såg sig åter om. En ljus fläck bakom några trädstammar fick den mörkblå blicken att hejda sig innan han följde den. Då han inte verkade komma närmare valde han att använda rösten.
"Främling, är du vänlig och väntar?" frågade han rakt ut i tomma luften. Hans röst var egentligen högre än den borde och brukade vara, men det var endast så han verkade kunna nå främlingen... Om hon inte medvetet undvek honom.

De nötbruna, glasartade ögonen sökte i dunklet efter en lovlig plats att spendera natten. Det verkade som att hon var dömd till att vandra hela natten. Näst intill ljudlöst stegade honan fram i det skuggiga utrymmet emellan trädpelarna. 

"Främling, är du vänlig och väntar?" 
Alassëa frös - fortfarande med högburet huvud och framvinklade öron. Hennes sinne expanderade, och trådar av hennes sinne sökte genom skogen, innan de fann den talande. Utan att tränga sig in lokaliserade hon honom, och sinnet krympte till sin normala storlek igen. På den korta sekunden hon rört hans sinne kunde hon genast känna att det inte spelade några fientliga intentioner i hans tankar. Blicken vände riktning, och i halvmörkret tycktes hon skymta en vit silhuett. Alassëa började i en lugn, rytmisk takt röra sig emot hållet och snart kunde hon se en vitpälsad, behornad varghane bland träden.

"God afton." Rösten var djup. Den gräddvita honan nickade djupt med slutna ögon, som en hälsande gest. 
"Med vad kan jag hjälpa dig, frände?" Rösten hade samma djuphet som innan, och en respektfull ton. Det låg i hennes natur att respektera andra, och stred emot hennes innerliga regler att inte göra det - då undvek hon hellre situationer som skulle göra att hon behövde anspela på ondska; det var inte därför hon flytt sitt hemland, för att skapa oreda i ett annat.

Han hade inte slutat vandra mot den vita skuggan, men han insåg att denne hade vänt om för att möta honom. Att hon hade rört vid hans sinne hade han ingen aning om, det var det ända han aldrig någonsin lärt sig.
Den ljusa tiken tog sig fram mellan träden och han var glad över att hon bara var något mindre än honom, vargarna i detta land verkade vara så småväxta. Fast det var klart, hon luktade inte riktigt som Numoori. Hon luktade mest som bergen, kallt och vindpinat.

Hon hälsade honom med respekt och han log mot henne, uppskattade hennes sätt att tala.
"God afton." svarade han och böjde huvudet i en liknande gest "Du kan hjälpa mig genom att bota ensamheten som vilar i denna skog. Jag söker endast sällskapet hos en sådan trevlig dam som dig." Leendet låg fortfarande på hans läppar när han slog sig ner med ett lätt knakande om bakbenen.

Den likasinnade hanen hade gett henne ett varmt leende, och hennes stela ansiktsuttrycket bröts upp av ett ännu stelare leende. Det lugna, harmoniska uttrycket i hennes anlete var sällan något som rördes, och det fick henne att se något kall ut, men istället hade hennes nötbruna ögon ett välkomnande djup. 
"Javisst." Återigen nickade hon emot honom, innan leendet dog ut och hennes ansikte antog den vanliga formen.
"Detta land är stort, inte sant?" Alassëa lät blicken vandra omkring dem, och upp i det smaragdgröna lövverket.
"Jag har blott mött några ynka varelser på avstånd sedan jag invandrande från norr. Säg mig, vet du vad detta land kallas?" Alassëa var en social individ, om än hennes minspel var torrt. I hennes hemland hade hon haft många bekanta, och ensamheten hon mötts av när hon flytt var något hon aldrig riktigt behövt stå ut med. Gemenskapen i Isilóth var något hon aldrig tänkt sig behöva leva utan, men livet var fullt av överraskningar.

Den vita tiken verkade ha svårt med sina leenden. Dem verkade stela och nästan konstgjorda medan den behornade hanen alltid verkade passa med ett leende på läpparna.
Han följde hennes blick när hon menade på att landet som de befann sig i var stort. Jo, nog höll han med om att landet var stort. Trots att han bott här länge nu betvivlade han att han sett mer än hälften av vad landet hade att erbjuda.
"Ahhh" suckade han och skrockade lågt "Det är därför din päls luktar som den gör. Detta land heter Numoori, inte något graciöst namn, men ett namn som passar landet med hundra olika sidor." Han kände att det fanns ett bättre sätt att beskriva och tala om detta land, men för tillfället kunde han inte komma på det.
"Låt mig bara få fråga, innan vi befinner oss så långt inne i konversationen att det inte längre känns nödvändigt att fråga om det, men vad heter damen?" hans röst var ett lågt brummande som passade i denna skog "Själv bär jag namnet El'the Immiker, men jag kallas gladeligen bara för Immiker." Svansen ryckte till. Det syntes bara som en vibration vid svansroten. Han gillade verkligen sitt fulla namn, men kunde tänka sig att bli kallad för Immiker, men någonting annat än det visste han inte om han skulle stå ut med.

Ett lättsamt, kort skratt lämnade henne. 
"Jag hoppas inte doften var allt för avskräckande." Alassëa hade inte tänkt på att hennes doft skulle avslöja henne så mycket som den verkat, men det bekom henne inte. Att hon inte var härifrån var inget hon försökte dölja, hon var stolt över sin härkomst trots att hennes hemland nu förmodligen låg i brand.

När han bad om hennes namn såg hon med något förskräckta ögon på honom, resten av hennes ansikte var lika stelt som innan. Öronen vinklades bakåt och kroppen sände ursäktande signaler.
"Så fruktansvärt oartigt av mig!" utbrast hon med en ton som avslöjade den genuina skamsenheten. Hon kände sig något dumdristig som inte presenterat sig, det första hon gjort. Hon nickade djupt till hans presentation, El'the Immiker.
"Väl mött, El'the Immiker. Mitt namn är Alassëa Marión." Som vid första hälsningen bugade hon djupt åt honom, och försökte på sig ett misslyckat leende igen.

Han skrockade hest och skakade på huvudet.
"Inte alls då, det är trevligt att träffa någon som inte kommer här ifrån." svarade han  med ett leende.

Hennes ögon blev förskräcka och han imponerades av hur uttryckslöst resten av hennes ansikte blev när han bad om hennes namn.
Alassëa Marión
Hon hade ett nästan lika märkligt namn som han. Hennes många bugningar och nickningar gjorde honom dock generad. Tänk att en så ung och vacker varginna fortfarande kunde få en gammal gubbstrutt att bli generad bara genom att visa respekt.
"Väl mött Alassëa Marión." svarade han och sänkte även han sitt huvud mot marken "Men snälla du," fortsatte han när huvudet åter intog sin rätta position "du behöver inte buga dig, jag är trots allt ingen kunglighet." han log mot henne och mötte det krokiga leendet som han antog var det leendet hon kunde.
"Men det är alltid trevligt att träffa någon som är så trevligt och visar så mycket respekt." svansen ryckte till som om den skulle ha svajat om han stod upp och den vita pälsen böljade nästan hela vägen ut till änden av svansen.

Alassëa höll ögonen målmedvetet på honom. Hon log inombords, men det ryckte endast svagt i hennes mungipa.
"Det krävs ingen kunglighet för att jag ska visa respekt." Orden speglade leendet hon kände inombords, om än hennes minspel fortfarande var svalt. 
"Jag ser ingen anledning att hålla tillbaka min vänlighet. Att visa respekt ligger i min natur, kanske är det min uppfostran eller bara en Eldars anlag." Rösten skrockade lätt när hon kvävde ett vänskapligt skratt.

Hon pausade kort, för att se sig omkring. Men de nötbruna ögonen föll sedan tillbaka på den behornade hanen.
"Numoori sade du?" Det ryckte lätt i hennes mungipor igen. "Har du mycket kunskap om detta Numoori? Som en blott främling till detta land skulle jag mer än gärna lära mig lite om vad landet har att erbjuda." Ovanför dem kunde hon fortfarande höra det avlägsna smattrande emot lövverken, det verkade dock ha sjunkit i takt vilket tydde på att regnet börjat avtagit.

Han skrockade med henne och ville fråga vad en Eldar var, han hade aldrig hört ordet. Trots det var han tacksam för att hon var så vänlig och godhjärtad att det inte behövdes några kungligheter för att locka fram hennes respekt. Han nickade leende mot henne innan hon såg sig omkring. Vagt noterade han regnet, men då han inte kände det var det inte värt att ägna mer uppmärksamhet än så.
Han skrockade, lätt generad.
"Jag är ledsen, men jag måste nog göra dig besviken." han log beklagande mot henne "Må så vara att jag spenderat endera år i detta land, men min kunskap är ändock så begränsad. Jag har fokuserat på att kartlägga landet och kan påstå att mina kunskaper är goda, även om jag inte spenderat långa stunder på de heta ställena." han nickade mot sin tjocka man som låg runt omkring honom på marken utan att trassla in sig med grenarna som fanns på marken "Jag är inte direkt skapt för de varmare delarna av landet... Norra delarna är kyliga, men söderut härifrån blir det bara varmare." Han nickade söderut "Det finns en bergskedja åt det hållet, och korsar man den kommer man in i en mycket varm skog där det finns dem märkligaste djuren. Och följer man kusten kommer man till en öknen som jag bara korsat en ända gång, ingenting jag rekommenderar om man inte uppskattar stekande hetta. Men landet visar sig bara på sin rätta sida om man upptäcker den själv." Han log mot henne och slog med svansen i marken.
"Men snälla du, säg mig vad en Eldar är för någonting? Jag har aldrig hört det ordet innan." sa han med ett ivrigt leende och glitter i ögonen.

Med en varm, förstående blick såg hon på El'the Immiker. Emellan korta pauser nickade hon instämmande åt honom, för att signalera att hon förstod honom och uppfattade informationen. När han tystnad kvävde hon ett skrockande.
"Ja, så är det förstås. Men lite förkunskap om vad man kan tänka sig möta, är aldrig fel." Tappert försökte sig Alassëa på ett leende igen, men det visade sig kännas lika fel som det förmodligen såg ut, så det försvann fort.

"Men snälla du, säg mig vad en Eldar är för någonting? Jag har aldrig hört det ordet innan." 
Alassëa ville le åt honom, men hon förbjöd sig, istället såg hon på honom med en vänskaplig blick.
"Det är vad jag är." Ett tyst skratt, sekund långt skratt lämnade henne innan hon fortsatte. "Vårat ursprung är i Aranor, och jag tror att under andra omständigheter hade vi inte spridit oss längre än så." Rösten var djup, och meningsfull. "Vad som kännetecknar oss är nog vårat sega levande." Återigen skrattade hon kort. "Vår livsspann är outhärdligt lång." För en kort sekund vände hon bort blicken från hannen. "Jag, till exempel, är 288 år gammal." Rösten bubblade lite, som ett dränkt skratt. Tack vare att hon levt så pass länge med hennes jämlikar, så hade det visat sig vara oerhört svårt för henne att sätta en ålder på El'the Immiker. Visst hade hon likheter med de äldre av hennes sort, men hon tvekade på att hanen faktiskt levt längre än henne. Det var intresseväckande - att någon som såg kroppsligt äldre ut än henne, faktiskt var yngre.

Chocken och förvåningen lös i hans ansikte och att hakan inte försvann ner i marken var förvånande. Att han inte ens öppnade munnen var minst lika förvånande. Men ögonen blev runda och mycket stora, pannan rynkades och huvudet tappades några centimeter.
"Du milde himmel!" stönade han. Allt annat som hon hade sagt om Eldar hade fastnat med gjorde inte lika stort intryck som hennes ålder. Och tänka sig att han trott att hon bara var omkring 30 eller någonting sådant.
Ett uppsluppet skratt dånade nästan ur honom då han kastade bak huvudet mot trädkronorna.
"Nu känner jag mig som en valp igen!" skrattade han och skakade på huvudet. När skrattet hade slutat skaka om han kropp skakade han åter på huvudet och såg leende på den gamla varginnan.
"Men säg mig, vet du varför ni blir så gamla? Jag menar, er ålder är ju någonting alldeles extra, någonting långt bortom det vanliga." han ville veta så mycket han kunde. Törsten på kunskap hade inte sinat, inte över huvud taget sedan han blivit äldre, även om han nu inte var ens i närheten av Alassëa Marións ålder.

Alassëa skrattade tyst med honom, och kisade lite med ögonen som ett tyst leende. Varghonan tog ett tyst andetag, innan hon började prata.
"Jag antar att det har med platsen jag kommer ifrån, Isilóth, att göra. Det är ett odödligt rike, det vill säga att nästan allt har evigt." Alassëa nickade försynt med sina ord när hon talade, och höll ögonen beslutsamt, men vänligt, på El'the Immiker. De spetsiga öronen vibrerade försiktigt till det avlägsna smattrandet, vilket påminde henne;
"Vi får knappt uppleva regn, trots våran långa livspann. Just därför att det inte behövs i Isilóth. Vi får heller aldrig snö, så du kan föreställa dig min chock när jag äntrade Numoori över den oändliga slätten av snö!" Hon skrockade till tyst till sin sista mening, och såg glädjefullt - men lugnt - på hannen.

Hade han kommit sig för att svara hade det antagligen ändå bara varit ett 'Åhh' och inte blivit så mycket mer. Istället mötte han bara stadigt hennes blick och hade en nyfiken, intresserad glimt i de mörka ögonen.
Förvåningen sken åter i hans ansikte när hon berättade att hon nästan aldrig upplevt regn. Han hade aldrig ens kunnat drömma om att ett sådant land existerade.
En tyst skrattutandning kom över hans läppar när han hörde hennes mjuka skrockande.
"Du menar alltså att regn är knappt existerande? Att ni aldrig har snö på marken eller i luften?" frågade han häpet "Hur fungerar det egentligen? Eller jag förstår väl egentligen, men jag har bara väldigt svårt att föreställa mig det." Han visste inte hur han skulle uttrycka sig bäst och lät därför talet dö ut. Istället såg han på henne, såg leendet i ögonen och log tillbaka. Han hade redan förstått hennes svårigheter med att le och undrade stilla om det var så med alla Eldar.

Med ett lika uttryckslöst ansikte som innan skakade hon lätt på huvudet, och ett kort skratt lämnade henne.
"Jag har levt med det i decennier." svarade han tyst, och såg på den vitapälsade hannen. "Jag har svårt att föreställa mig ett liv med regn och snö." svarade hon, med ett kvävt fniss men anletet höll samma känslokalla uttryck. Det vore som att de levt i två helt olika världar, och det fascinerade henne hur de båda fortfarande kunde knyta band till varandra och relatera trots deras olikheter. El'the Immiker skulle komma att bli hennes första relation i detta främmande land, Numoori.

Han såg helt fascinerat på henne, munnen något på glänt och ögonen fixerade på henne.
"Kan du berätta mer om det här Isilóth och
Aranor?" han hoppades att de kanske skulle kunna dela historier, höra varandras och kanske till och med lära sig någonting. Han älskade att lära sig nya saker, vad det än handlade om. Fick han bestämma skulle han lära sig nya saker varje dag, han skulle träffa nya spännande vargar varje dag som kunde lära honom ännu mer, det var väl också hans mål, hans önskan med livet.
Ögonen glittrade när han förväntansfullt såg på Alassëa Marión.

"Kan du berätta mer om det här med Isilóth och Aranor?" 
Alassëa nickade försiktigt. Bakom masken av lugn och harmoni kände hon sting av sorg över sitt förlorade hem, men ögonen log åt faktumet att hon träffat en sådan vänlig själ här i Numoori.
"Jag har inte mycket att säga om Aranor i sig, tyvärr." svarade hon med en ursäktande ton. "Jag har spenderat alla mina år i Isilóth." förklarade hon.

Hon drog ett djupt andetag genom näsborrarna, som för att förbereda sig.
"Isilóth tillhörde alla oss Eldars. Vi styrde det alla tillsammans." började hon tyst. "Den enda högre makten vi hade var rådet, men de var likaväl en av oss vanliga Eldars. De tog våra önskemål i tanken och diskuterade dem i möten." Hon pratade lugnt, med mycket känsla i orden. "Isilóth var aldrig ett splittrat land, vi alla levde tillsammans i harmoni." Hon pausade för att dra ett något djupare andetag.

"Vi alla såg till att hjälpa flocken till dess bästa. Vissa anordnade jakter, och andra vandringssällskap." Fortsatte hon berätta, fortfarande med tonen tjock av känslor. För en gångs skull kunde man se ett uttryck i hennes anlete som inte såg malplacerat ut - drömmande, om sitt hem, längtan tillbaka.
"Jag och min mor var en av de som höll i vandringssällskap. Det var så jag lyckades lämna Isilóth, tack vare vetskapen av de olika lederna." Ansiktet stelnade till igen, och rösten blev något torr. Alassëa sörjde sitt förlorade land, men inte i tårar. Förmågan gråta hade förlorats hos henne, och hon hade fått lärdomen att inte gräma sig i det förflutna. Det var en livsnödvändig läxa för en Eldar, som vars liv oftast slutade i sorg. 

Blicken hade vandrat ut i dunklet av skogen, men sökte sig tillbaka till El'the Immiker. 
"Men, El'the Immiker." sade hon med en stadig ton. "Är du härifrån?" Det hade slagit henne att hon aldrig frågat det.

Han såg hänfört på Alassëa Marión när hon talade om sitt svunna land. För första gången såg han ett uttryck i hennes ansikte som passade och förgyllde anletet. Visst hade han gillat hennes ansikte när hon lett, men det drömmande uttrycket förgyllde ansiktet ännu bättre.

Informationen om hennes hemland fick honom att le. Han älskade att höra någon prata om sitt land och ha den känslan i talet.

Han mötte hennes blick och kände det som om han vaknat upp ur en dröm. Med ny blick såg han på henne och skrockade.
"Nej, jag är inte härifrån, men jag har bott här i många år." sa han och log "Jag kommer från ett land som jag knappt kommer ihåg men jag har vandrat hela livet, ofta i flockar." Om det fanns någonting mer att säga visste han inte. Det kändes inte som om hans historia var så intressant att berätta.

Lätt nickade hon åt honom, förstående. El'the Immiker var alltså också en utböling, åtminstone en föredetta utböling. Det intresserade henne - hon ville veta varför han stannat i Numoori.
"Av vilka skäl valde ni att stanna i detta land?" rösten var lätt nyfiken, men till mesta del vänlig och varm. Kanske fanns det något i Numoori som skulle göra att det var här hon stannade för sin framtid. Åtminstone skulle hon utforska det - av det lilla hon sett, fanns det mycket olika platser. 

[Kort men får duga. xD]

Ja, varför hade han stannat i Numoori? Han hade aldrig stannat någon annan stans.
Immiker vickade på sitt behornade huvud.
"Jag vet inte riktigt." svarade han fundersamt och fick en något ofokuserad blick då han verkade se på någonting strax ovanför Alassëa Marións huvud "Jag gillar verkligen detta land. Det finns så mycket olikt här. Allt från öknar till snöslätter. Det finns både behagliga och obehagliga klimat... Jag antar att det tilltalar mig på ett sätt inget annat land har gjort."
Blicken fokuserades på varginnan framför honom igen och han log.
"Det är svårt att säga varför när man aldrig har funderat på det." ett lågt kluckande fniss hördes från honom och han ruskade långsamt på huvudet. Ett fundersamt uttryck slog sig ner i hans ansikte och han såg på varginnan med funderande ögon.
"Varför kom ni till Numoori? Eller är det här bara en genomfart?" frågade han och flinade svagt mot henne. Undrar om hon funderat på det själv?

Med ett intresse i ögonen lyssnade honan tålmodigt på vad hannen hade att säga. Dess variation verkade ha varit det som fått honom att stanna här - det kunde hon förstå. Det verkade vara ett mångsidigt land, och hon längtade efter att se mer av det - men hon kunde inte neka att hon fäst sig en aning vid denna urskog.

Och så kom frågan - den hon vetat hon inte kunnat undvika länge nog. Det var inte så att hon skämdes, men det smärtade att tänka på det; hon saknade det så.
"Jag var tvungen att fly mitt hemland." började hon med stadig röst. Inga känslor hördes denna gång. "Och jag har passerat några mindre landskap, innan jag hittade hit." förklarade hon. Öronen klippte lite lätt på huvudet. "Jag kan ännu inte säga om detta bara är ett stopp på min färd - men något lockar mig att stanna." Ett kort, bubblande skratt lämnade henne - men hon kvävde det fort.

Han insåg att det inte varit så smart av honom att fråga. Hon verkade nästan besvärad av frågan, trots att det inte tog sig uttryck i hennes röst eller ansikte. Ett generat ansiktsuttryck tog plats i Immikers åldriga anlete. Han sänkte öronen åt sidan och log på en generad vargs vis.
"Jag ber om ursäkt för att jag frågade, det var inte min mening att tvinga dig till tanken på någonting som du inte ville tänka." sa han med ett ursäktande leende. Svansen slog svagt mot marken och han tippade huvudet på sned innan han fortsatte.
"Men jag får helt enkelt hoppas på att du stannar kvar här, åtminstone så pass länge att vi hinner ses igen, det vore ju allt för synd om det här är ända gången vi möts." sa han och log, bara vänligt och utan genanta eller ursäktande spår.
Att han uppskattade Alassëa Marións sällskap trodde han var tydligt, så att antyda det högt var ingenting som skulle kunna skada honom... hoppades han.

I takt med hans ord skakade hon lätt på huvudet, samtidigt som hon försökte på sig ett nytt, misslyckat leende.
"Ni behöver inte be om ursäkt." sade hon, men värme i rösten. "Oavsett om det kommer på tal eller inte så kommer det alltid vara en hemsökande tanke, räds jag." Ett kort skratt lämnade henne för att lätta situationen. Visst kände hon en tyngande sorg, men den skulle inte bli lättare att hantera om hon höll den hemlig. Det fanns inga anledningar till dölja sitt förflutna och sitt lands undergång.

Ögonen smalnade lite, som att hon lett - om än det bara var ögonen som ändrade form.
"Ja, det hoppas jag sannerligen." svarade hon med glädje, och svansen började lugnt med vänligt svepa bakom honom. Öronen reste sig lite högre upp på huvudet och klippte till.

Han var glad för att hon inte verkade allt för sårad över hans oförskämdheter. Svansen svepte till bakom honom och han log.
"Hemlanden kommer alltid hemsöka oss." konstaterade han då tanken på hans eget födelseland inte var någonting han gärna begrundade sig i. Att han inte hade förträngt det ännu var otroligt, men än fanns det långt bak i hanns minne.

"Säg mig Alassëa Marión, hur fungerar en Eldars minne? Kommer ni ihåg allt eller sållar ni bort det som inte är viktigt? Det måste vara mycket kunskap som man får bära på om man lever så länge." det var en fråga som han insåg var väldigt intressant när han tänkte på sitt eget minne. Det var ju jobbigt att bli gammal eftersom man fick så många minnen att dem var svåra att hålla reda på. Och om man då levde så länge som varginnan framför honom hade gjort måste huvudet vara fullt av minnen. Samtidigt var alla minnen kanske inte lika utdragna som en normal vargs?

Försiktigt nickade hon åt honom, instämmande. Ja, det skulle alltid finnas kvar i hennes minne. På gott och ont. Svansen svepte försiktigt bakom henne, innan El'the Immiker började tala igen. Öronen klippte lite fundersamt på hennes hjässa.

"Jag vill minnas det mesta." svarade hon efter en kort paus. Aldrig hade hon riktigt funderat över det faktumet att hennes livlängd och allt hon kom att uppleva var annorlunda jämfört med andra rasers minnen. 
"Jag kan tyvärr inte ge er ett korrekt svar." fortsatte hon. "Jag vet inte hur ert minne fungerar, men jag kan inte säga att jag glömmer något. Om än minnenas tidslinje inte alltid ligger i rätt ordning." Hon skrattade lätt. Ja, det var mer krångligt med den rätta tidpunkten på allt. Sådant antog hon att det blev sämre för vargar med vanlig levnadsålder också.