Han skrattade med henne, lyssnade fascinerat på hennes skratt och slog med svansen.
"Det kan inte vara lätt med så mycket att hålla reda på... Jag som redan har problem med att punktera när saker hände skulle nog aldrig klara av ytterligare några hundra år." sa han med ett flin. Även om det var sant att det ibland var svårt att säga exakta tidpunkten för någonting så hade han ett ovanligt piggt minne för en varg av hans ålder. Men med några hundra år till skulle allting med säkerhet vara huller om buller.
Immiker blinkade långsamt, såg från Alassëa Marión till skogen runt dem. Han hade nästan glömt hur det såg ut här och blinkade flertalet gånger innan han såg tillbaka på den vita varginnan som han nog gärna skulle kalla för vän.
"Hur länge brukar ni leva då? För att vara så gammal är du vid god vigör" sa han och flinade retsamt mot henne, mån om att visa att han inte ville förolämpa henne.

Ett något malplacerat leende placerades på hennes läppar tillsammans med hans flin. På något vis kändes det något - men inte mycket - lättare att le med honom. Men visst kändes det fortfarande onaturligt i hennes anlete.
     "Jag skulle inte kunna säga er hur länge en helt frisk Eldar skulle leva. Men det är absolut inte emot förväntningarna att vi lever i ungefär 600 år." svarade hon med en lätt nickning. "Dock händer det ofta att döden tar oss tidigare. För om än vi åldras långsammare så tar sorgen ofta över, och vi förmultnar med den." förklarade hon. Rösten var melodiös som vanligt, men något sorgsnare. Det var lite som en förbannelse, att sorgen var deras vanligaste dödsorsak. Det var därför hon så gott som stängt av den, isolerat sig från den. Det hade hållit henne vid liv så länge, men den hade även gjort att hon tappat känslan för annat - så som kärlek, och glädje.

Han var glad över att hon försökte sig på leenden igen, dem klädde henne även om det var uppenbart att kämpade med det.
Hans leende slocknade dock snabbt då hon talade. Den sorgsna tonen i hennes röst fick honom att tippa huvudet en millimeter på sned. Öronen vändes lätt åt sidorna och han mötte hennes blick.
"Jag förstår." sa han när hon tystnat. Trots att sorg inte lät som någonting han skulle kunna dö av förstod han hur det kunde äta upp någon, han hade sett det hända även om han inte själv hade varit med som den bedövande smärtan som kunde infinna sig.
Blicken gled åter över skogen och han suckade lätt innan han såg tillbaka på Alassëa Marión.
"Vill du följa mig i jakt på vatten?" han ville ha en anledning att fortsätta ha henne vid sin sida och fortsätta med deras trevliga samtal, som precis blivit väldigt sorglig. Han undvek gärna sorgliga saker och föredrog att koncentrera sig på lyckligare ämnen, man levde längre då.

"Vill du följa mig i jakt på vatten?" 
     Eldarinnan nickade kort åt honom. Om än törsten inte var något hon slogs emot, så hade hon ingen anledning till att skiljas åt från El'the Immiker riktigt ännu. Faktum var att honan trivdes i hans sällskap. De var två forna själar som verkade ha glädje av varandra, och om än de skulle visa sig att deras vägar skulle skiljas för gott så skulle hon minnas honom som hennes första vän av Numoori.
     "Javisst." svarade hon, och öronen vinklade sig piggt framåt. Hennes sinne expanderade i tystnad, då hon började söka efter en vattenkälla genom djur. Dock kände hon inte av några. Ögonen smalnade lite fundersamt.
     "Må det hända att ni vet av en vattenkälla?" Rösten var frågande, men pigg och vänlig som innan. Sorgen i rösten var som bortspolad.

Den långa svansen vaggade och han reste sig upp. Han skrockade och skakade på den vita manen.
"Jag måste göra dig besviken, men jag brukar vandra tills jag finner en." sa han och log mot varginnan "I den här skogen är det aldrig ett problem."
Det var sant. Han hade aldrig hunnit bli riktigt törstig i den här skogen för den verkade läsa hans sinne innan han ens han märka att han höll på att bli törstig.
Med huvudet höjt nästan två meter ovanför marken vred han på huvudet för att om möjligt se en skymt av glitter.
"Jag antar att det bara är att börja gå." sa han, flinade mot Alassëa Marión och började gå. Stegen var långa och gav honom ett svävande utseende när han tog sig fram över den mjuka marken.

Alassëa skrattade mjukt till.
     "Ja, denna skog har något trolskt över sig..." sade hon lent. Eldarinnan följde hanens exempel, och reste sig lätt upp. De långa benen tog henne näst intill ljudlöst fram över den grönskande vegetationen. De nougatbruna ögonen sökte emellan de tjocka, högresta trädstammarna, samtidigt som hennes sinne stilla började leta genom skogen. Trots att man inte kunde se det utan ett vaksamt öga, så fanns där oändligt mycket liv; småfåglar, gnagare, rådjur, harar - listan kunde göras oändlig. Det var spännande att känna på deras sinnen, lokalisera dem och bara känna sig en med urskogen. Alassëa kunde inte neka samhörigheten hon kände till den.

Efter bara några minuters vandrande, kunde hon skymta en glittrande vattenkälla i det smaragdgröna dunklet. Alert spände hon öronen och riktade dem framåt. Det känslokalla anletet riktade sig emot den hornkrönte hanen, och hon nickade menande lite åt vänster.
     "Se där. Mycket riktigt, som ni sade, El'the Immiker." Ett lätt skrockande avrundande mening, och ögonen mjuknade som ett leende. I smäckra rörelser ändrade hon kurs emot vattenhålet. De behövde bara passera några lågt växande buskar och passera en liten dunge vars mark var täckt med vilt växande vita blommor.

Tystnaden var så djup och bekväm att han nästan föll in i dvala. Han gillade den tystnaden och glömde nästan bort att leta efter vatten.
När den ljusa varginnan plötsligt talade vände han, nästan förvånat, på huvudet och såg på henne. Ett leende mötte hennes skrockande. Det var inte fören hon ändrade riktning som han såg det glittrande vattnet. Leendet breddade sig och han fann att den långa svansen vaggade en aning fram och tillbaka.
"Du slog mig, sköna dam. Mina ögon hade ej skådat vattnet innan dig." sa han och skrockade.
Den högresta gamlingen klev noga över blommorna och buskarna, han ville inte förstöra någonting så vackert.
Vattnet nådde hans tassar och han sänkte huvudet för att förtära vattnet som rann så vackert i den lilla bäcken.
Det behornade huvudet lyftes från vattnet och några droppar föll tillbaka. Med en liten suck backade han, satte sig ner och såg leende på Alassëa Marión.
"Jag tackar ödmjukast för sällskapet." sa han och gjorde en nickande gest mot henne. Han kände sig lugn och skulle gärna ha slagit sig ner för en tupplur men höll sina mörka ögon på den vita varginnan i hans sällskap.

Alassëa Marión hade stannat upp, och lät den hornkrönte passera henne. Stilla betraktade honan honom när han stegade ner i vattendraget. Trots att Alassëa själv inte kände törsten bränna i strupen, så fanns där ingen anledning att tacka nej till det. Nästintill ljudlöst stegade hon upp vid El'the Immikers sida, för att sedan följa hans exempel. Elegant krökte hon nacken och förde sitt anlete emot den vilda vattenytan. Varsamt tog hon några djupa klunkar, innan hon höjde huvudet i takt med hans. 
     "Jag tackar ödmjukast för sällskapet." Alassëa nickade lätt som svars. Ögonen log varmt emot honom, om än mungiporna inte gjorde så mycket som ryckte.
      "Nöjet var på min sida. Jag hoppas våra vägar korsas igen, El'the Immiker." sade hon med den melodiösa, djupa rösten. Svansen svepte vänligt bakom henne några gånger, innan tiken tog några steg tillbaka emot hållet de kommit ifrån. De nötbruna ögonen letade sig till hanens anlete igen, och hon nickade djupt för att sedan vände om helt. Det kändes tråkigt att behöva skiljas från honom. Kanske var det för att Alassëa inte var väldigt van vid farväl, men det var mycket som kommit att ändras i hennes liv, och mycket som skulle. 

[Avslutat antar jag, hehe?]