Hennes vandring hade gått över Itrozo till Ötamon, månen hade stigit upp till den högsta punkten på himlavalvet när tiken slog upp ögonen efter att ha tagit en korttupplur. Lawenya möttes av skenet från månen, med det var inte skenet som fångade hennes intresse utan månblommorna. "Han ljög inte.. Det är sant!" utropade hon och tog ett skutt precis som en lekfull valp. Några eldflugor rörde sig över marken och Lawenya följde genast efter de några få steg. "Det är så vackert.." mumlade hon innan blicken fäste sig må månblommorna igen. "Finns månvargar då..?" började hon och letade efter rörelser. "Förmodligen utdöda" konstaterade hon en aning sorgset. "Men ifall Ötamon är sant.. Finns de vita då?" hon höjde huvudet precis som en av de vita skulle stå framför henne. Nej, det var bara en överdriven historia.

Lawenya stannade plötsligt när hon hörde ett ljud, var det farligt? Ett lätt skratt lämnade henne när hon förstod att det endast var ett porlande av en bäck. "Mik.." började hon uppspelt innan hon kom på sig själv. Kunde hon inte bara förstå  att han vandrat vidare? Hennes steg var tunga när hon vandrade fram till bäcken, fortfarande i skenet av månen.
Hon placerade tassarna i det grunda delen av vattnet och såg på hur det anpassade sig för att röra sig runt och fortsätta röra sig framåt.

Månens ljus hade gett blommorna ljuset medan resten av skogen badade i mörker. Det bleka ljuset från blommorna verkade nästan reflekteras i den vita fällen på hanen som vandrade längd den lilla bäcken. Stegen var långa och han såg nästan ut att glida fram över marken. Det rasslade i marken när hans långa svans gled över den. Ingenting fastnade dock i svansen trots att pälsen var så lång och marken så full av pinnar och blad. Hösten hade kommit krypandes runt hörnet och den kyliga luften från bergen hade börjat rulla ner mot den lägre liggande marken. Den långa pälsen runt vargens huvud skyddade honom mot det frostiga kylan, men isen inom honom skyddade hon bättre än någonting.

Ljudet av en röst verkade nå honom. Tyvärr var inte hörseln riktigt som den skulle så han var inte säker på om det var vinden eller faktiskt en röst. Med skärpt uppmärksamhet fortsatte han längs bäcken, inte så pigg på att bli nersprungen av någonting.
Efter någon minut såg han en liten varelse precis vid vattenbrynet, faktum var att varelsen såg ut att stå i vattnet, inte hela dock men i alla fall framtassarna.
"Var hälsad!" sa han och fortsatte mot varelsen som han på lukten kunde avgöra att det var en varg, och en tik. När han såg henne skarpt i skenet från de lysande blommorna stannade han och log.
Hon hade horn, likt han, men var mycket mindre och brun.

Honans huvud lyftes sakta, den vita varelsen såg hon nästan direkt. Till en början så trodde hon att det var en skogsvarelse, men lukten sa henne något helt annat - en varg hane. Hon backade upp ur vattnet med blicken fäst på hanen.
Hon uppfattade inte vad hanen hade sagt för ens flera sekunder senare. "Hej" svarade hon med ett par pigga ögon samtidigt som hon inte tänkt på något annat än hur bra hanen flöt in i omgivningen. Som ifall han var födda av skogen, han såg ut som ett väsen av den.

Lawenya tolkade hanen som vänlig, hur han lugn hade kommit fram och hälsat. "Jag är Lawenya" sa hon sakta, fortfarande med ögonen fästa på hanen. Han liknade inte någon annan varg hon sett förut. Dock så verkade ingen annan likna någon i Numoori, trots att hon inte hade pratat med allt för många vargar så hade hon sett många fler och varje gång hade hon förvånats av deras utseenden.
Lawenya såg ner på sig själv i vattnet, de enda som liknade henne hade varit hennes egna syskon. Hon hade ofta blivit jämförd med ett rådjur eller en hjort. I sina unga år så hade hon tagit illa upp, men när hon blev äldre så började hon acceptera det hela, för att senare börja gilla jämförelserna.

Han log mot den unga varginnan när hon sa sitt namn. Bakbenen böjde på sig och han satte sig ner.
"Mitt namn är El'the Immiker." sa han "Men kalla mig gärna för Immiker."
Han hade lärt sig att Numoorianer hade svårt med hela hans namn och gav därför alla han mötte möjligheten att kalla honom 'Immiker' istället.
Hon var en söt flicka som nästan verkade lite blyg, även om det inte var en korrekt beskrivning av hennes sätt.
"Säg mig Lawenya, vad gör du här alldeles ensam?" frågade han, fortfarande med det farbroderliga leendet på läpparna. Han hade svårt att tro att någon så ung vandrade runt i en skog, mitt i natten, utan anledning.

(Förlåt för kort D:)

Lawenya följde El'the Immiker's exempel och satte sig ner. Hon var tyst några få sekunder samtidigt som hon lyssnade av omgivningen utan att vrida på öronen.

"Jag vandrade från Silverpile till hit och efter att ha satt i mig ett mål mat så la jag mig och sov medans jag fortfarande kunde hålla kroppen varm" tystnaden var bruten men kom åter i några få sekunder. "Jag vaknade mitt i sömnen och såg alla dessa.." hon lät tungan lätt glida över nosen samtidig som hon letade efter ett namn som hon inte hittade. "Blommor.." fyllde hon i. "Sen kom ni. Vad gör ni själv här El'the Immiker?" frågade hon samtidigt som hon bannade sig själv för att inte ha uttalat hans namn rätt.

Lawenya hade som liten haft svårt att uttala olika saker, speciellt namn. Hennes syskon hade försökt att lära henne hur hon skulle säga, de första bokstäverna i ordet lät oftast rätt innan hon avslutade med att säga fel på hennes vanliga vis. Hennes syskon hade så småningom tröttnat och lärt sig förstå vad hon sa med tiden.
Lawenya saknade ofta - allt för ofta - tiden som en liten ansvarslös valp, då det bara var hon, Mikael, Las och Ting. Inget hade spelat någon roll då.

Han log överseende mot henne när han hörde hur hon snubblade över hans namn. Det var så lustigt med vargar här som vägrade använda smeknamnet som han gav dem, det brukade göra namnet lättare att uttala. Fast kanske gjorde det inte det.
"Det här är bästa tiden att vara vaken i denna skog, speciellt vid fullmåne." svarade han, med något drömmande i rösten "Att jag råkade vandra just här var en slump, en lycklig en."
Blicken svepte över bäcken och den svagt belysta skogen på andra sidan. Han såg några sekunder på de lysande blommorna på andra sidan innan han åter såg på den lilla varginnan framför sig.
"Det var en bit ni har vandrat då, att vandra hit från Silverpile gör man inte på en dag." sa han och log mot Lawnya. Svansen slog i marken med en låg duns.
Hans halva öra vred sig åt sidan, säker på att han hört något, men vinklades snabbt tillbaka då han insåg att det bara varit vinden. Vinden som blev kyligare och hårdare.

"Det var en bit ni har vandrat då, att vandra hit från Silverpile gör man inte på en dag."
Lawenya log åt orden. "Nej, minst en vecka" leendet på hennes läppar gick inte att sudda ut, hon kände sig så liten igen. Förmodligen för att El'the Immiker var gammal.

Samtidigt som hennes tunga gled över den mörka nosen så komm hon på vem hon liknade. Sagoberättaren som hon mött för så länge sedan. Egentligen så liknade Immiker honom inte alls, det var nog mer skogen och hans eget utseende som fick henne att tänka på den gången.
"Kan du några.. sagor?" hon bet sig kort i läppen, vad var det för en fråga att ställa som en fullvuxen hona? "Jag kom bara att tänka på en gång när jag var liten" ursäkten kom snabbt efter hennes första fråga. Hennes bett formades runt läppen igen, hon var rädd att hon skulle ha gjort bort sig. Men samtidigt så stred något inom henne, hon ville så gärna höra en saga igen, även ifall det bara var en kort liten saga. Hon hoppades på att få uppleva nostalgi.

Han log när hon talade om att det tog minst en vecka. För honom tog det nästan alltid två då han sällan strövade fortare än den svävande gången han lagt sig till.

När hon frågade om han kunde några sagor bredde det största leendet hitintills ut sig på hans bleka läppar. Svansen fick nytt liv och han såg väldigt valpaktig ut.
Så länge sedan det varit sen han fick berätta en saga. Att det varit en fullvuxen, vacker varginna som frågat honom verkade inte ens som någonting ovanligt.
"Jag kom bara att tänka på en gång när jag var liten"
Han skrattade ett välmenat, uppsluppet skratt.
"Man blir aldrig för gammal för sagor, det är därför jag har lagt så många som möjligt på minnet." svarade han, fortfarande med svansen dunkandes mot marken. Han hoppades, HOPPADES, verkligen att hon ville höra en. Sagoberättarglöden hade blivit till en eld och han ville ingenting annat än att berätta någon av sina galna historier.
Det vita huvudet tippades på sned.
"Vill du höra en?" som en gammal man hade han inte längre några problem med att eventuellt göra bort sig, men han hoppades att varginnans stolthet inte skulle snuva honom på chansen att få berätta en saga.

"Vill du höra en?"
Lawenya log brett, bredare än någonsin. Hennes svans slog från sida till sida hon hon log med ögonen. "Ja! Gärna, har du någon om.." hon var tvungen att tänka efter, vad ville hon mest höra? Hon visste inte, som ung så hade hon gillat så otroligt många, samtidigt som han hade var kräsen. "Välj du, du sitter trots allt på sagorna, du kan de bäst" hon stillade sig något, men var fortfarande uppspelt. Hon upplevde nostalgi, det var precis som förr. Och skogen förstärkte endast hennes intryck, magiskt.

[Kort :c]

Hon blev så glad. Hennes leende speglade hans eget och svansen dunkade rytmiskt i marken tills hon bestämde sig för att han skulle bestämma. Ett bullrande fniss hördes från honom och han lade sig ner, sträckte ut benen framför sig och nickade.
"Det ska bli min sköna!" sa han, vek ut bakbenen åt sidan och harklade sig kort innan han drog ett andetag och började berätta.
"En gång för länge sedan, innan snön hade fallit och solen stigit högre än till horisonten, fanns där en varg. Han vandrade i mörkret och såg allt. Såg allt trots att inget fanns att se. Tills den dag då han såg någonting.
Solen hade stigit över horisonten och fick landet under dess nos att lysa rött.
Vargen såg då det som aldrig setts innan. Så långt bort man kunde se fanns... ingenting. Han som hade väntat i så många år! Han var inte längre en ung varg och raseriet flödade genom honom när han insåg att hans liv hade slösats bort på att vandra mot ingenting. Hans dånande yl fick marken att skaka och i rent raseri började han attackera marken under sina fötter. Klorna grävde sig ner i den tråkiga jorden och kastade iväg den. Tänderna bet sig in i jorden som om det var ett bytesdjur, och hela tiden kunde man höra hans ursinniga vrål. Han tystnade inte fören han upptäckte någonting i utkanten av sitt synfält. Vrålet tystnade och han slutade attackera jorden.
Gräs hade börjat krypa mot honom. Träd hade skjutit upp ur jorden och blommor hade slagit ut.
Hur länge hade han vrålat? Var det år eller bara minuter?
Förundrat började han vandra på det mjuka gräset. Han beskådade blommorna och såg upp i trädkronorna, redan så gröna och enorma.

Han fortsatte vandra, kanske lika länge som han vrålat, men det fanns ingen tid så han skulle aldrig få veta.

Framför honom fanns det plötsligt en annan varg. Hon var smutsig från topp till tå och såg förvirrad ut.
'Vem är du?' frågade hon
'Vem är du?'  frågade han
'Jag är varg.'  svarade hon
'Jag är också varg.'  sa han
'Var kommer du ifrån?' frågade han.
Hon såg på marken under sig.
'Här.' svarade hon och såg på honom.
Det fanns inte längre några tvivel. Det var han som hade skapat henne, som hade skapat allt. Åter kunde man höra ett vrål, lika ursinnigt som hans hade varit. De båda vargarna hade slutit upp vid varandras sida och testade sina ben i snabbhet när de rusade mot vrålet som blev till vrål. Flera stämmor anslöt sig och det ursinniga vrålet blev till en våg av vrål.
De båda vargarna mötte en vägg av eld, och vår varg kände smärtan från de brinnande träden. Även han började vråla, men denna gången av smärta.
Dem brände hans barn.
Hon började också vråla, av smärta för sina förlorade syskon, för alla dem som brändes i lågorna.
Elden omringade dem och bet i deras kroppar. Det fanns allt för dem, men det togs ifrån dem. Ingenting fanns längre kvar än deras själar, som för evigt skulle sjunga mellan träden och yla mot elden, i evig förtvivlan över sitt förlorade land. Men ingen eld kan längre komma åt de första vargarna, ingen kunde skada dem eller åter förbanna dem. Lyssnar man noga finns deras röster i träden och mellan vindarna, där dem alltid kommer finnas." den vita tystnade och såg på Lawenya med ett lyckligt leende. Han hade inte insett att blicken hade vandrat och stirrat ut  i skogen, hjärnan hade föreställt sig sagan allt eftersom han berättade dem. Hade han kunnat hade han delat med sig av bilderna, men han ägde inga telepatiska krafter och kunde inte förgylla sagan med bilder.

"Lyssnar man noga finns deras röster i träden och mellan vindarna, där dem alltid kommer finnas."

Laweya försökte höra de, uppspelt fokuserade hon på vindarna. En avvikelse fick henne av både förtjust och av rädsla, att hoppa till. Hon kände sig inte som något annat än en liten valp.

"Kan du någon mer?" hennes bruna blick fanns åter igen riktad mot El'the Immiker samtidigt som hennes svans ivrigt rörde sig från sida till sida. Hon ville höra, vet mer. Hon ville inte att historierna skulle ta slut. Samtidigt som den förra inte hade varit helt i hennes egna smak, hon visste att han kunde bättre. "Någon om kärlek!" de var några av de bästa som hon visste, kärlek. Hennes svans rörde sig ännu snabbare. "De är några av de bästa" förklaringen kom snabbt, ännu ivrigare att kanske få höra ännu en historia. Nostalgi var det enda ordet som gick att sätta på känslorna som Lawenya kände. Världen kändes som att den var problem fri, ingen oro eller nöd fanns. Endast vackra historier som skulle klä hennes drömmar om nätterna så väl som dagarna. Samtidigt som svansen rörde sig ivrigt så tippade hon lätt huvudet på sned, väntandes på ett svar.

Han log mot henne. Leendet hade en drömmande vinkel. Han såg ut genom skogen för att finna inspiration och orden i vilken han kunde berätta en historia om kärlek. Han valde en som handlade om kärt med som fått sig en fantasifull twist.
"Får många år sedan, efter att solen gått upp och elden tystnat fanns där en varginna. Hon var så vacker att resten av oss föll. Hennes fäll glittrade som snö och ögonen var djupare en havet. Ingen kunde missta hennes skönhet. Spåret av brustna hjärtan hon lämnade efter sig var långt.
Men det var en varg, som trodde han var speciell och kunde fånga hennes kärlek. Han var besinningslös framför hennes ögon, någonting hon sett innan. Hans vårdslösa beteende fick honom att kasta sig in i slagsmål, med vargar eller björnar.
Hennes mildhet berövade honom hans. Humöret hos honom rasade, han fräste mot alla som närmade sig den vackra varginnan.
Trots detta stötte hon aldrig bort honom. Hon lät honom hållas och det undrades om hon gillade hans vildsinta humör, gillade att han bråkade för henne.
Det tog sin topp när han ställde till bråk med en björn. Björnen var nästan dubbelt så stor som den vårdlösa vargen och tänder som kunde sjunka igenom hans tunna kropp. Deras slagsmål hördes långa vägar och även den vackra varginnan kom för att försöka stoppa slagsmålet. Det var lönlöst. Han låg under björnen med brutna ben och blödande sår.
Hon skrek. Björnen verkade höra skriket på ett annat sätt och såg på henne. Deras blickar mötte varandra och så stod dem och stirrade på varandra, verkade mäta varandras blickar. Så vände björnen och vandrade iväg. Varginnan rusade fram till den blödande vargen. Han log mot henne men hon skakade bara på huvudet.
'Du kan inte göra så här' sa hon sorgset och backade undan från honom. Hans leende hade slocknat och blicken panikartad när såg henne svansa iväg.
Blödande låg han kvar, hoppades hon att skulle komma tillbaka.

Hon kom inte tillbaka. Men en bit av honom hade lämnat spår i hennes snövita päls, och hennes själ hade lämnat spår i hans hjärta, likt så många andra vargar som hon stött på. Men han var den första som lämnade spår av sig själv hos henne."

Han sträckte på benen som nästan knakade och blicken vändes åter från skogen till henne. Han hoppades att hon van nöjd, för nu var rösten torr och halsen raspig. Blicken sneglade på vattnet och han satte sig upp med krökt nacke. Leendet på hans läppar var brett och han såg vänligt på den bruna varginnan.

"Hon kom inte tillbaka. Men en bit av honom hade lämnat spår i hennes snövita päls, och hennes själ hade lämnat spår i hans hjärta, likt så många andra vargar som hon stött på. Men han var den första som lämnade spår av sig själv hos henne."

Lawenya satt som förtrollad när hon uppmärksamt lyssnade på El’the Immiker. Hennes mun var på glänt då den ljusa tungan blötte nosen då och då. Båda sagorna brände sig fast i hennes minne, hon skulle minnas stunden. Hon skulle inte glömma de som de andra sagorna i ung ålder, hon mindes inte de särskilt väl, nästan inte alls. Hon rörde svansen lätt för att visa att hon uppskattade sagan, den senaste mer än den första. Hennes humor, som snabbt hade skiftat hade lagt sig, hon var inte lika uppspelt längre utan tröttheten hade smugit sig till baka.

“Tack för sagostunden” yttrade hon stilla medans hon reste sig. Hon lade en trött blick på El’the Immiker innan hon vände sig om. “Jag ska gå och knyta mig, ifall du inte ursäktar” hon pratade lugnt och vänligt innan hon började vandra igenom skogen.

Lawenya betraktade månblommorna med sin trötta blick samtidigt som tassarna jobbade under henne. Hon ökade farten - men inte så mycket att en bra sovplats skulle passera obemärkt. Hennes steg var nästan ljudlösa när hon arbetade upp sin egna steg igenom skogen, skogen som hon hade fastnat för vid första ankomst. Hon skulle inte lämna den utan en anledning, och ifall hon väl gjorde det så skulle hon inte vara allt för sen med att komma tillbaka till den sagolika skogen.

[Tar och avslutar ifall du inte har något i mot? c:]

Han såg på henne när hon reste sig och log lojt.
"Sök upp mig igen om du vill höra fler." sa han med en lätt raspig röst efter de båda sagorna. Hans mörka blick följde hennes bruna figur när hon vandrade utom synhåll. Så föll blicken på vattnet och han reste sig mödosamt. Det kyliga vattnet svalkade hans strupe och med ett slött leende gick han tillbaka till den plats han legat på medan han berättade sagorna och lade sig ner. Den stora kroppen rullade ihop sig och han somnade i den vackra skogen, fortfarande med ett leende på läpparna.

[Avslutat]