Arno kunde inte lugna honom längre. Inget kunde. Det skulle inte ta så här lång tid. Det kändes inte som det. Beata och Krita hade varit inne i grottan alldeles för länge. Så pass att all förväntan bytts till oro. Något var fel. Oberon kunde inte sitta still. Kunde inte sitta oduglig vid sidan av något mer och marscherade mot grottans öppning trots sin brors protester. "Förbannat", svor han. "Jag kommer in."
    "Nej. Du skulle bara våga", vrålade Beata i dunklet men Oberon var redan halvvägs inne. Han tryckte sig förbi Krita, vars lugg tidigare varit prydligt uppsatt men efter timmar vid Beatas sida nu spretade åt alla håll. "Du kan inte vara här", konstaterade hon i drakargens ställe.
     "Uppenbarligen kan jag det", fräste Oberon till svars. Han såg inte problemet. Om Beata behövde hjälp, stöd – vad som helst – så skulle han vara där, oavsett om det ansågs oanständigt eller inte. Han fångade drakargens blick med sin egen. "Din gamla ödla, ge inte upp nu", eggade han i ett försök att provocera hennes tjurskalliga sida. "Du klarar det här. Kom igen."
    Han hade förväntat sig ett varnande hugg. Följt av en blick som brann av beslutsamhet. Men det som mötte honom var allt annat än. Beatas ögon var stora och panikartade när hon skrek åt honom. "Jag orkar inte! Jag orkar inte, Oberon. Jag kan inte."
    Desperationen i hennes röst skrämde honom. Han kunde inte minnas att han någonsin sett Beata så nedbruten. Och med det förstod han också att han inte skulle komma någon vart med att gasta och skrika på henne. Inte när hon var så här besegrad och nära till tårar. För en stund höll han andan, en helt ny form av rädsla härjandes inom sig. Kanske skulle han förlora henne. Han kunde inte det. Inte nu. Inte här.
    Oberon sjönk ner till marken, kinden tryckt mot drakargens mage. Kände rörelserna där innanför. Rösten var öm och skör när han talade till sina ofödda. "Lyssna, er mamma har kämpat väldigt, väldigt länge. Jag vet att det här är skrämmande. Pappa håller själv på att krypa ur skinnet av rädsla", erkände han med ett svagt, ostadigt skratt för att på något sätt släta över allvaret.  "Men ni måste hjälpa mamma på traven nu."
    Han bad till Windfari. Aurinko, Moriko och alla de andra, så väl som den ansvarig för norrskenet utanför grottans väggar att de skulle klara det här. Någon annan utgång vågade han inte föreställa sig. Oberon tänkte högt när han reste sig, stämman stadigare än vad han själv kände sig. "Okej, okej. Ställ dig upp."
    Beatas blick brände när hon stirrade på honom. Ilska. Men han gav sig inte. "Du hörde mig. Upp." Hennes läpp krusades när en låg, varnande morrning steg ur henne. Hur hade han mage att ställa krav på henne i denna stund. Speciellt när hon inte– När hon inte kunde– Beata bet ihop. Blinkade bort arga tårar. Hennes röst inte mer än en viskning. "Jag kan inte."
    Hjärtat ömmade. Han önskade att han kunde dämpa hennes rädsla. Ta hennes smärta. Men allt han kunde göra var att försöka vara stark för dem båda, om än han kände sig allt annat än. Han tvingade sig själv att inte stamma. "Så låt mig hjälpa dig. Här."
    Oberon tryckte huvudet mot hennes sida, styrkan i nacke och ben tillräcklig för att belasta hennes utmattade kropp. Få henne upp på sina egna, ostadiga ben. Och till sin förvåning hade han Kritas hjälp. Tillsammans stödde de Beata mellan sig. Kritas vingar till mer hjälp än vad hans otympliga kropp någonsin skulle kunna vara. "Vi har dig. Försök slappna av. Andas. Såja, andas", hörde han fakargen tala. Beata grimaserade. "Vad ska det här ge?"
    "Hur förväntar du dig att de ska lyckas hitta ut när du ligger som en knut? Du är ju lång som en s–" Krita avbröt honom innan han förlorade tungan. "Vi rätar ut dig, är vad han försöker säga. Får dig i rörelse." Oberon sade inte mycket efter det. Det var bäst så. Han nöjde sig med att torka sin partners tårar och stötta henne när värkarna var som värst.
    Det var svårt att avgöra hur lång tid som förflöt. Han tillät inte tankarna att vandra men när det första gnyendet skar genom grottans kvava luft var det svårt för Oberon att hålla tillbaka känslorna. Ögonen tårades när han viskade i Beatas päls med gråtmild röst. "Hör du? Hör du det där?"
    Efter det gick allt snabbare. Med Kritas hjälp låg snart ytterligare fyra valpar intill sin moders mage, alla tvättade rena och diande. Fem hanar och en tik. Oberon kunde inte slita blicken från dem, rörd bortom ord över Beatas insats och detta nya kapitel i deras liv. "Jag vill visa Arno–"
    "Jag hatar dig", flämtade Beata och himlade med ögonen. Utmattningen tydlig i hela hennes väsen. Men Oberon såg rakt igenom de hårda orden och skarpa stämman. Han andades in doften av henne, oförmögen att hålla tillbaka ett brett, stolt leende. I bakgrunden pep de små intill Beatas mage och utanför, härjade norrskenet i sprakande färger. "Du älskar mig", konstaterade han.


[Ensamt inlägg. Utspelar sig i början av norrskenet.
Bobbe-valparna är nu födda!]