Vattnets stilla porlande tillsammans med syrsornas mjuka kvitter.
Solen var på väg upp i fjärran och himlen målades i de allra vackraste färger. Ett magiskt skådespel som aldrig var sig lik.
En ung varghanne vandrade stilla över gräset och stannade upp, vände den ljusa blicken emot himlavalvet. Han stod där en längre stund för att sedan sätta sig ner och fortsätta skåda färgerna som stred sig fram, jagades bort av solens heta strålar. Men när solens hetta sakta drog sig tillbaka emot kvällen så dansade dom åter fram igen likt en krigsdans emot nattens mörker.
Han hade av någon anledning alltid tyckt att naturens fenomen var högst intressanta och himlavalvet var nog det som hade allt, alla de mest mäktiga och fruktsamma fenomen samtidigt som det var si fascinerande att han ibland önskade att han kunde dansa med färgerna. Slåss med med den rätta sida, färgernas sida och jaga iväg nattens ruggiga mörker så att dom tillsammans för evigt kunde sprida ro och färg över världen. Men han visste så väl att det inte var möjligt, nog hade han talat om sina drömmar för sin mor men hon hade talat om att det inte var möjligt. Inte ännu då den mörka valpen inte kunde ta sig dit upp på något sätt. Ett minne ifrån den bruna fadern som så kallt hade lämnat dom dök upp i hanns tankar, fadern hade förmågan att byta skepnad.

Skriet av en fågel väckte valpen ur hans drömmar och funderingar och blicken sökte efter det som stört honom. En större fågel satt en bit längre bort på en sten och stirrade på honom. Blickarna möttes och det blev en maktkamp och ju mer tiden gick desto mer rörde sig det mörka, kalla och smärtsamma inom den mörka valpen. Minnen, plågsamma minnen letade sig sakta fram med ett brett flin och skratten fick öronen att lägga sig tätt emot nacken. Fågeln framför honom, den stora rovfågeln framför honom var så lik det han sett förr någonstans ifrån. Hans far, ja hans far kunde bära formen av en sådan, han kunde lyfta upp emot skyn och dess stridande krig. Han kunde men inte Roy.
Det svartnade nästan i dom annars så ljusa ögonen och ursinnigt reste han sig upp och flög emot fjäderkräket som i sista sekund flaxade iväg och skrek roat. Som om att allt hade varit en lek för honom.
Tanken på att det skulle kunna vara den fördömda bruna hannen slog Roy och det skulle inte heller ha förvånat honom. Inte alls.

Med en tung och sorgsen suck skuttade han ner ifrån stenen och satte sig jäms med den, med den svarta ryggen emot den kalla stenens yta. Såg ett tag ner i marken och man kunde riktigt se hur tankarna kastades fram och tillbaka bakanför den tjocka pannluggen. Med en något ihopsjunken ställning slets blicken ifrån marken upp emot det stridande himlavalvet igen och ett mjukt litet försiktigt flin sprack fram.

[Tjaa... Här är jag ^^' Pax för Haba]

[Har jag missuppfattat nånting ber jag om ursäkt xD]

Solen lämnade sin tron på himmelen och det började sakta skymma. Elphaba tog djärva skutt från skugga till skugga. Hon fick inte lov att röra vid ljuset. Då hade hon förlorat. Hon tyckte om att leka den leken om kvällarna, framför allt nät solen var på väg ner. Träden kastade så mycket längre skuggor och hon hade större chanser att inte förlora sitt lilla spel.

Hon tog ytterligare ett skutt. Hon var tvungen att landa med ena baktassen i luften. Långsamt kände hon hur hon tappade balansen.
"Nej." sade hon halvhögt till sig själv.
Hon skulle inte trilla. Hon fick inte. Gjorde hon det var det slut. Hon svajade lätt innan hon till sist återfick sin balans. Hastigt satte hon ner den lyfta baktassen för att inte äventyra balansen än mer. Det hade varit nära ögat där. Elphaba kastade en nöjd blick bakåt innan hon fortsatte att skutta från skugga till skugga.

Valpen hade precis lämnat sin plats i skuggan när hon hörde ropet från en fågel. Både chockad och skrämd föll hon omkull när hon tog i marken.
"Nej!" utbrast hon ilsket.
Hon hade förlorat. Hon dunkade besviket ena tassen i marken innan hon ställde sig upp. En suck lämnade henne och hon blängde argt mot himlen. Vart fågeln än tog vägen var den borta nu.
Omgivningen runt om henne blev mörkare och mörkare. Det var dags att vända hemåt. Hon skulle precis vända sig om när en liten mörk individ fångade hennes intresse. Var det fågeln? Elphaba såg besviket på den. Det var inte en fågel. Hon sken upp igen när hon såg att det var en annan valp. Hon kunde åtminstone säga hej innan hon gick hem igen. Försiktigt travade den lilla tiken fram till den svarte.
"Hej." sade hon glatt och viftade på svansen.
En lekkamrat.

[Elphaba är fett forever alone ._.]

Sakta men säkert drog sig mörkret sig närmare och närmare med gripande slukande klor. Dom ville ha mer, mer av ljusets blod som vilt stred för att få låta sina strålar lysa lite längre. I en hetsande dans vrivlade dom färgade molnen runt mörkrets klor, lät sig inte fångas samtidigt som dom retades med ljusets fallande sken, dansade sin retsamma segerdans för att sedan dra sig undan. Dra sig under för natten för att samla energi för att låta samma visa hända till gryningen, men då står dom på solens starka värmande sida.
Det gnistrade om dom ljusa ögonen och han särade på dom mörka läpparna för att säga nå men inget ljud förmåde att lämna honom, istället slog han ihop käkarna med ett klickande ljud. Han vill dit, upp dit och jaga iväg mörkret. Inte för att han flydde mörkret, nej han fann det lika fascinerande som dagen. Himlavalvet fick ett helt nytt sken om nätterna, ett helt nytt skådespeleri. Det var dock likadant varje natt men det var så fångande, så enkelt men fruktansvärt vacker. Han hade frågat sin mor en gång tidigare vad det var som tindrade så lockande där uppe. Hon hade förklarat att det var deras förfäder som såg ner på dom, vakade över dom och när man kunde se ett sådant tinder lämna skyn så hade hon förklarat att det var någon som lämnade dess jord och steg dit upp för att vaka över sina. Samtidigt som ett nytt liv skapades någonstans.
Han hade svårt att tro det hela men ju mer tankarna cirklade runt detta så kändes det alldeles för mäktigt för att vara sant. Kanske var det så, kanske skulle han få svar på det någon gång, men förhoppningsvis så dröjer det länge till dess. Han ville först få någon att vaka över, många att vaka över och ville göra sitt namn känt i detta land. Han ville att hans tassar skulle lämna avtryck efter sig, i mark och hjärtan.

"Hej."
Av ren förskräckelse flög den lilla valpen upp i luften och landade stelt på alla fyra. Dom blå mötte ett par livliga gula. Raggen hade i ren reflex rest sig och svansen var nära att lägga sig mellan benen. Öronen tippade osäkert fram och tillbaka på vardera sida om den tjocka pannluggen. Det tog hannen någon sekund att riktigt uppfatta vad det var han hade framför sig och raggen la sig samtidigt som den spända kroppen slappnade av. Ögonparen som han mött tillhörde en liten mörk varginna i ungefär samma färger som han själv. Ja dom var ett slående likt utseende förutom ögonfärger och att Roy hade betydligt mer päls än hon. Den valpiga nyfikenheten tog snabbt över och osäkerheten försvann med vinden. Med försiktiga steg närmade han sig henne med huvudet aningen sänkt och svansen viftande bakom sig. Var hade hon kommit ifrån, vem är hon. Tycker hon att himlavalvet är lika fascinerande som han.
"Hejsan." rösten var fylld av nyfikenhet och lycka. Ja hela valpen sken av lycka, han minns sina syskon och hur han hade varit runt om dom. Han hade visserligen haft sin valpiga nyfikenhet men aldrig hade han känt som han gör nu och aldrig hade han heller riktigt kunna leka som en vanlig valp med dom.

[Derp, han är lika emo som han ser ut xD]

Elphaba ryckte till när den främmande hannen hoppade högt, men hennes humör förändrades inte. Hon brydde sig inte om den resta raggen. Faktum var att hon inte lade märke till den. Hon ville leka. Åtminstone en liten stund till innan det var sovdags.
När den andre till hennes stora förtjusning gav henne en nyfiken och glad respons viftade hon än mer på svansen. Hon tog ett skutt av glädje bakåt när han hade hälsat. Han ville också leka. Hon såg det på honom.
"Jag är Elphaba, vem är du?" frågade hon nyfiket och gick närmare igen.
Att veta varandras namn var till nytta om man skulle leka.

[Läääängsta inlägget i historieeeeen :'D Jag är kass på långa inlägg, bara en varning xD]

Nervöst slog svansen fram och tillbaka och han visste inte riktigt vad han skulle göra, leka hade han väl gjort men det var så sällan att det nästan var så att han glömt hur man gör. Trotts sin unga ålder, sitta vid sidan om och granska omgivningen hade varit hans städniga stillsamma vän.

Då varginnan lekfullt hoppade bakåt stelnade han till men lika fort som den stannat började svansen vagga fram och tillbaka samtidigt som han försiktigt tog ett steg emot henne. Han ville bara lukta lite grann, bara lite, få känna nya spännande dofter. Om hon luktade annorlunda än syskonen.
Elphaba, det var så hon kallade sig. Elphaba, Elpha... Pha, Haba, ja Haba skulle vara lätt att komma ihåg.
"Hej Haba, jag är..." han tvekade men kände att varför skulle han inte kunna presentera sig för denna valp, hon skulle kanske även kunna bli hans första vän. Hans första riktigt vän, ja vänner var något som var bra att ha hade han hört och lika så som sina syskon så ville han ha vänner att leka med.
"Roy." fortfarande slog svansen fram och tillbaka och nervositeten började väl att dra sig tillbaka, hon kunde väl inte vara farlig. Inte en så liten varg som hon,

[derp, jag är inte heller så bra på långa xD]

Elphaba lade lätt huvudet på sned. Haba? Varför inte. Hon väntade på att den andra skulle säga säga sitt namn. Det tog honom en kort stund. Roy. Hon tyckte om det, det var fint. Men han såg lite osäker ut. Varför? Hon var ju inte farlig. Det var inte någon annan i flocken heller. Eller.. jo. Iwaku kunde vara lite läskig ibland... Men han var väl tvungen att vara det för att han var flockledaren.

Hon tog ett litet steg närmare Roy, bara för att få sig en ordentlig titt på honom i mörkret. Blå ögon, trodde hon, och en svart lugg. Hon höjde på huvudet. Svansen fortsatte att glatt vifta bakom henne.
"Vill du leka lite med mig?" frågade hon hoppfullt.
Det började bli tråkigt att leka själv. Leviathan var mest runt föräldrarna och Ira hade försvunnit... Vart var hennes syster egentligen? Hon skulle behöva fråga sina föräldrar om det.

"Vill du leka lite med mig?"
Lite förvirrat såg han sig om för att se ifall hon menat någon annan, men då han inte kunde se någon förutom Haba så tippades huvudet lätt på sne.
Ville hon leka, med honom. Det var den första varg han träffat förutom sin mor och syskon och med turen på sin sida så var hon jämngammal.

Ett leende sken upp och Roy kände en sådan lycka att all osäkerhet sköljdes iväg med en våg. Han kände sig så glad och utan att han tänkte på det så trampade dom små framtassarna av förväntning. Ivrigt nickade han och den skära tungan fuktade den lilla mörka nosen samtidigt som den mörka svansen viftade glatt.
"J-ja... Ja det vill jag." Leka ville han, verkligen men vad. Vad brukar Haba leka för nå, vad kunde man leka, vad finns det för lekar. Tankarna snurrade så att han nästan blev yr. Det skulle helt klart vara värt att ha rymt iväg ifrån modern.

Elphaba log stort och viftade på hela rumpan av glädje och förväntan. Han ville leka med henne. För en gång skull skulle hon inte behöva leka själv. Vad skulle de leka? Vad brukade hon själv leka när hennes syskon eller alternativt andra flockmedlemmar ville leka? Hon hade hittat på en antal lekar där man inte behöver vara fler än en, men det tröttnade man på tillslut. Hon lade huvudet på sned.
"Vad brukar du leka?"
Kanske hade han en lek som hon inte lekt tidigare.

Den lilla svansen slog vilt av förundran bakom honom, men då Haba frågade vad han brukar leka så stannade han upp och kände skammen komma krypandes. Han hade alltid varit lite av en enstöring och inte funnit något nöje med att leka med sina syskon, men det fanns inget som stoppade honom ifrån att vela leka med denna valp.
"J-jag vet inte. Jag brukar inte leka." nosen hade riktas ner emot marken och han såg upp emot Haba med den ljusa blicken. Luggen var tjock men trotts det så verkade han inte ha nå problem med att se henne.
"Ni ser ut att kunna många lekar, vill du inte lära mig?" med iver i blicken såg han upp emot henne och sakta började svansen att vagga fram och tillbaka. Nog kunde hon lekar, det såg han på henne, men ville hon lära honom dom.

Den lilla tiken lade huvudet på sned. Roy böjde på nacken och såg ner i marken. Försiktigt tog hon ett steg närmare honom. Hon kunde vagt se ett av hans ögon under luggen.
"Inte.. alls?" frågade hon med illa dold nyfikenhet.
Hon hade lekt så länge hon hade kunnat. Det fanns inte i hennes värld att inte leka, vilket ledde till att hon hade svårt att förstå varför hannen framför henne inte hade gjort det.

När han frågade om hon kunde lära honom en lek sken hon upp.
"Självklart!" sade hon och log brett.
Nu var bara frågan vad hon skulle lära honom för lek. Att brottas är ju alltid roligt, men hon visste inte hur hårdhänt den andra var. Var han som Ira skulle det inte vara roligt alls.
"Var sägs om.. kull?"
Kull var en ganska bra lek, även om man var hårdhänt. För att inte tala om rätt så kul.

Nog hade han lekt någon gång, men det var så svårt men hanns syskon. Brodern är döv och systern hade han alltid haft lite svårt för. Inte på ett dåligt sätt men hon var som så skygg och rädslan att göra henne illa är väl det som har stoppat honom. Modern var den bästa mor man kunde få men samtidigt som han älskade henne så fanns det någonting där, hon verkade otroligt stolt över sina barn och han älskade hennes närhet. Men hon var väl inte den där mest lekfulla modern.

"N-njää, min bror är döv så det är lite svårt." han skrattade lite nervöst och kom på sig att han kanske inte borde ha sagt det där. Men nu gick det inte att ta tillbaka, istället lyfte han en aning på huvudet och såg in i Habas ögon och lyssnade nyfiket på vad hon skulle säga. Det riktigt lös i dom blå ögonen då han fick höra hennes ord och ett lyckligt leende växte fram. Svansen slog vilt bakom honom samtidigt som det sänka huvudet höjdes i en lekfull hållning.

Kull hade han hört talas om och även provat på med systern några gånger. Dock så hade han ärvt en kroppshydda som ingen av dom andra syskonen bar. Han var betydligt större och grövre än dom och redan nu kunde kan se att han skulle bli en stor varg en vacker dag. Men han hade turen på sin sida denna gång att Haba var i ungefär likadan storlek.
"Kull säger du." han slängde till med huvudet för att få undan luggen och se bättre för att sedan helt oväntat röra sig emot Haba, stöta till henne lätt i sidan och springa iväg som en liten iller.

Elphaba lyssnade på vad Roy hade att säga. Öronen fick en neutral, lätt bakåtvinklad position. Svansens viftande avtog.
"Åh." svarade hon.
Vad skulle hon svara? Vad brukar man svara när någon berättar att deras bror är döv? Hon slutade snart att fundera över det är Roy började vifta på svansen och visa leklust. Hon började vifta på sin egen svans och log stort igen.
Hon lade huvudet på sned när Roy kom fram till hennes och gav henne en puff. För sent insåg hon att det nu var hon som tog. Hon morrade lekfullt till innan hon sprang efter den svarte valpen.

Skrattet ekade mellan dom och han skuttade likt en klumpig kanin fram över platsen och gjorde en snabb sväng för att stanna till och stå emot Haba som hade varit lite seg i reaktionen. Med främre delen av kroppen sänkt emot marken viftade svansen så hårt att han när som helst såg ut att tippa. Då hon nästan var framme hos honom snurrade han runt för att sen skutta vidare.

[Derp ja... Hitta på nå spännande i ditt inlägg~ Och du får PP:a ifall du vill :3]

Elphaba sprang glatt efter Roy med svansen viftandes. Det var redan mycket roligare än att leka själv, och de hade bara börjat! Hon såg honom stanna upp och se på henne. Fast besluten om att ta fast honom ökade hon farten. När hon närmade sig tog han ett skutt undan och fortsatte. Tusan! Hon hade ju honom nästan! Kanske kunde hon genskjuta honom. Hon kunde åtminstone göra ett försök.

Hon vek av från spåret Roy sprungit och var nära på att springa in i ett träd när hon sneddade över gräset. Hon var tvungen att springa snabbare! Annars skulle hon missa honom! Elphaba passerade precis bakom honom. I ett desperat försök försökte hon ta honom. Resultatet blev ett lätt nyp i baken.
"Din tur!" sade hon och skrattade glatt.
Hon hade träffat. Men det var knappt. Hon behövde helt klart bli snabbare.

Han skrattade enda från magen och kan inte själv minnas sen han skrattat så högt, inte bara högt utan även lyckligt. Den busiga valpen hade aldrig fått träda fram helt i familjens sällskap och än mindre sen fadern försvann.

Pannluggen fladdrade vilt i vinden och han såg bak mot Haba ur ögonvrån men kunde inte finna henne. Var hade hon tagit vägen, han kan svära på att hon var precis bakom honom sist han kollade. Fundersamt vände han blicken framåt och den mörka pälsen rynkade lätt ihop sig mellan dom ljusa ögonen. Var hade hon tagit vägen, så långt kan hon väl inte ha hunnit. Så snabb såg hon inte ut att vara eller hade han misstagit sig helt.
Roy var så insjunken i sina funderingar så han märkte inte hur hon kom upp precis bakom honom fören det var försent.

Det ilade till i svansen och det var med huvudet först som han dök ner emot marken. Med en liten klumpig kullerbytta kom han fort upp på alla fyra igen och befann sig nu bakom Haba istället. Så hon hade försvunnit för att komma fram från ingenstans, hur var hon kapabel till någonting så häftigt. Eller var det bara så att hon var snabbare än han först hade trott.

Det var med snabba steg som Roy for över marken och det behövdes inte många steg så var han henne tätt i hälarna. Men istället för att nafsa tag i svansen som hon gjorde så ville han tackla omkull henne, inte sådär våldsamt utan bara på lek. Vad är Kull utan lite brottning.


[Sååååå segt svar, tog mig inte alls över 24h att få ihop detta 'jätte'inlägg xD]

Iwaku satt stilla och tyst, studerade skådespelet framför sig. Eller tja, mer än 20meter bort. Ack förde valparna ett sådant liv kring sig att han kunde se dem alldeles utan problem med sin fantastiska hörsel. Han lät sig fundera över om han var likadan som valp. Såg tillbaka till de få minnen han hade själv som bar färg. Nja, hans lek hade mer handlat om träning. Visa sig stark, korkat nog och inte mycket mer än så. Varför var dagens valpar så, valpiga? Han fnös kallt.

Han lät vinden föra med sig doften från hans systerdotter och den främmande valpen. En han valp. Sinnet var inte svårt att ta sig in i och minnena flödade över honom. Damon. En varg från Qu. Intressant. Även om denne valp möjligtvis inte varit medlem av Qu så hade den det ursprunget. På ett håll. Mycket intressant. Han valde att ta saken i egna tassar. Han reste på sig och precis som Phaba en dag skulle lära sig så teleporterade han sig fram dessa 20meter fram till främlingen. Placerade sig mitt framför denne och Phaba. Förhoppningsvis skulle de se honom i tid och hinna stanna innan de sprang in i honom.

Blodet pumpade vilt inom honom och det fanns inga som helst tankar på att ens ta reda på vad som finns i omgivningen bekom honom. Det fanns bara han, Haba och den grönskade marken.

En isande, bitande och plågsam il for igenom kroppen och Roy kved till och stannade med en krampande känsla. Dom ljusblåa ögonen skiftade i den livliga nyfikna blicken till ett par isande tomma kulor av is. Ett hest skratt ekade inom hans huvud och det blev svart.

Han morrade irriterat till och såg den mörka hannen framför sig där han satt bland skuggorna och granskade dom båda valparna. Aldrig hade han upptäckt hannen ifall han inte gjort sig för att ta sig in i den svarta valpens huvud för att rota runt. Kanske trodde han att det skulle finnas någonting av intresse hos valpen, nej självaste valpen var inte av större intresse. Inte utan den Mörke Roy i alla fall. Dom kalla ögonen såg med avsky på den mörke hannen och ett hest skratt kröp fram och dom mörka läpparna sprack upp till ett roat leende.
"Så vi har visst sällskap." rösten var väsande och med ett ekande skratt drog han sig tillbaka bland skuggorna och mörkret. Roy hade nog inte så mycket spännande att berätta för denne storvuxne hanne, kanske behövde han lite hjälp.

Roy hade inte blivit utslagen på ett sätt som skulle ha fått honom att falla till marken, han hade blivit utslagen inifrån och någon annan hade trätt fram i hans plats. Ögonen bar ett isigt tomt uttryck och den hopkrupna kroppen rätade på sig, reste sig i en stolt hållning.
Istället för att fortsätta efter Haba så förblev han kvar på sin plats och såg hur den mörka hannen plötsligt kom fram från ingenstans framför dom båda. Med en vagt frågande blick såg han emot den mörka hannen och väntade på vad han hade att säga.

EDIT: Han talar inte hörbart utan den delen sker typ inne i Roys huvud D: Ledsen för missförståndet! <'3

En duns hördes bakom henne. Hastigt kastade hon en blick över skuldran. Roy måste ha fallit omkull, för hon kunde se honom ta sig upp på tassarna och springa efter. Ett brett leende prydde hennes läppar.

Elphaba gav upp ett kort skall av glädje och sprang mellan trädens stammar. Ytan de rörde sig på var inte den största. Inte för att det störde henne, man kunde springa runt i cirklar om det var så. Hon vek av till höger och kastade återigen en blick över skuldran. Någon hade dykt upp och stod nu mellan henne själv och hennes lekkamrat. Denne någon hade dykt upp helt ljudlöst. Hon stannade våldsamt upp och var nära på att göra en kullerbytta då hon var uppe på framtassarna och vände. Det kunde bara vara en varg som rörde sig så ljudlöst: Iwaku. I hastig trav började hon röra sig bort mot sin morbror och Roy. Ju närmare hon kom desto mer avtog hennes trav.
Hon smög försiktigt fram till morbrodern och satte sig snett bakom honom. Förläget kastade hon en blick upp mot honom. Var han arg på henne för att hon lekt med någon så nära reviret? Nu när hon tänkte på det.. De kanske redan var på reviret.

Han inväntade Elphabas närvaro då denne vände ganska snabbt efter att han dykt upp i deras närvaro. Detta var intressant, mycket intressant. Han höll öronen spetsade och såg den lilla valpen komma närmre. Han valpen talade och Iwaku nickade bara. Sällskap hade de nog fått, men Iwaku var nog mer intresserad av de sällskap han sökt än vad de tvingats till att motta.
- Så Elphaba. Vem är eder lekkamrat?
Sa han sedan, ville upplysas. Han gav ett svagt, halv lömskt och halv varmt leende. För att ändå försöka få främlingen att inte känna sig helt oinbjuden. Han var stilla, de döda ögonen stirrade ner på valpen. Ja små var de. Han undrade fortfarande över vilken storlek Aisus och Fiero's valpar skulle uppnå. Det var ett mysteri varje gång. Se på han själv. Han bar en storlek långt utöver sina föräldrar. Men nog var han nöjd med detta. Hans kropp var perfekt i strid. Även om han under en period haft stora problem med att ha koll på de långa benen.
- Säg mig, vad gör ni här så nära Draugai's revir. Ensam valp?

Valpen såg upp mot sin morbror. Ett leende som fick henne att lätt rysa till prydde hans ansikte.
"Det är Roy." svarade hon.
Hon var inte riktigt säker på hur hon skulle reagera. Iwaku både skrämde henne och fyllde henne med beundran. Hon ville inte göra honom besviken. Generalens ord fick Elphaba att skamset hänga med huvudet. Hon hade fört Roy för nära reviets gränser. Utan att veta det. Iwaku skulle säkert bli arg på henne nu.

Det ryckte i dom mörka öronen och det var med blandade känslor han såg emot den mörka stora hannen som dykt upp från ingenstans. Den isande känslan spred sig inom honom och irritationen lös i det ljusa ögonparet och man kunde nästan se hur en strid härjade inom honom. Hur ögonen skiftade från nyfikenhet till ett par iskalla tomma klot av is. Osäkert vinklades öronen bakåt och Roy tog ett steg tillbaka. Han pressade hårt ihop tänderna och såg ner emot marken framför den mörke. Det kalla rysande skrattet ekade inom honom och drog honom längre och längre ner under ytan för att plötsligt upphöra.

Tomt stirrade han i marken framför sig, kände efter ifall den kalla känslan var kvar men det var som om den aldrig hade varit där. Med en aningen förvirrad blick såg han upp emot den mörke och sen emot Haba. Ett lätt leende var på väg att träda fram då det ekande skrattet slog emot honom och det livliga uttrycket blev åter tomt och stelt.
"Du verkar vara fruktansvärt stridslysten om att hålla mig borta denna gång Roy. Men oroa dig icke, jag låter dig sköta snacket denna gång men kom ihåg..." snabbt la sig öronen emot den gråsilvriga manen och tänderna pressades hårt emot varandra. Det var inte allt för längesedan som den fruktansvärda rösten och känslorna trätt fram och redan från första gången avskydde han det så, önskade att det bara kunde försvinna. Varför han, varför just denna hemska inkräktare. Vem var han och varifrån kom han.
Försiktigt vände Roy åter blicken emot dom andra och förblev tyst, oförmögen till att veta vad han borde säga.
"att jag alltid är här." en ilning slog likt en piska över hans rygg och det mörka håret reste sig vagt av avsky.

"Draugai." aningen skamset såg han ner. Att han hade varit så oförsiktig och inte känt efter vad han befann sig.
"Jag visste inte, var väl äventyren som lockade." med nosen riktad ner emot marken såg han upp emot hannen och sen lite försiktigt på Haba, granskade dom båda och lät sig häpnads av hannens väldiga storlek. Måste vara den största han någonsin sett och även den mest skrämmande.

- Trevligt att råkas Roy.
Sa han och log svagt emot Phaba som presenterat sin vän. Han undrade, undrade vad det var med valpen som gjorde denne så mörk, men livlig på samma gång. Han fick bilder i sitt sinne som var mer än bara svårtolkade. De var något han inte sett eller känt på mycket länge. Han kunde inte sätta tungan på vad det var, men han blev väldigt beslutsam om att ta reda på det.
- Nå Roy, vart kommer du ifrån? Någon flock?
Nämnde han sedan, rätt nyfiken om vad det var för liten krabat, då han inte riktigt snubblat över linjerna tidigare. Föräldrarna såg inte direkt välbekanta ut, men om ord kom så skulle mer sanning stiga fram. Det var alltid härligt att möta något nytt och uppfriskande! Vilken härlig start på dagen!

Han svalde hårt och nervöst, såg med sin ljusa blick emot Haba för att sedan se emot den stora mörka hannen igen. Ett kyligt lågt skratt inom honom fick den svarta pälsen att resa sig av obehag. Alltid hade han känt att något inte stod rätt till, hört en kall bitande röst men sen dagen han föll i floden hade den blivit starkare. Starkare men bara vid tillfällen som hade visat sig vara mer eller mindre hotande. 

Dom mörka öronen låg halvt emot nacken men vinklades sedan fram emot hannen samtidigt som den ljusa klara blicken hoppade mellan honom och Haba. 
"Nej. Det är bara jag och mina syskon tillsammans med våran mor." rösten var låg men orden var starka. Flock, försökte den mörke vara rolig. Roy visste lite om sina föräldrar men visste nog mycket om sin mor för att veta att hon inte platsade i någon flock.

Hon mötte Roys blick när han såg mot henne med slog genast ner den i marken. Det hade inte varit meningen att leda honom för nära reviret, och nu var Iwaku säkert arg på dem. Elphaba vände blicken uppåt när hennes morbror började tala. Han lät inte arg. Svansen rörde sig lätt bakom henne. När hennes lekkamrat svarade såg hon på honom med oförstående blick. Ingen flock? Det var bara.. hans syskon och han mamma. Var var hans pappa för någonstans? Fabala såg på honom med orolig min. Han såg ledsen ut. Hon tyckte inte om det.

Hans blick föll emot den unga hanen. Han höll sin uppmärksamhet där eftersom det var viktigt för stunden. Han kunde se hur Phaba svagt började vifta på sin lilla svans och han gav henne då ett svagt snett leende. Men fokuserade fortfarande på främlingen.
- Bor ni i närheten?
Undrade han självklart då. Ogillade naturligtvis främlingar nära reviret. Ack han hade inte tänkt jaga ut dem. Faktum var att han faktiskt hade ett förslag åt honom. Denne Roy. Denne hade verkligen en intressant släktlinje. Han kunde inte låta bli att se Damon's ansikte i den lille. Och nog mindes han Damon. De hade vänligt nog bytt plats under den perioden i Iwaku's liv. Qu hade fått en mäktig krigare och TBB hade fått en mästerhjärna. Frågan är bara vilken flock som förlorade mest.
- Är ni intresserad av flockar Roy?