[Hmm, då ska se hur detta kommer att gå ^^']

Fortfarande så hade han varit borta ifrån mor och syskonen längre än vad han han någonsin tidigare har varit. Kanske var anledningen till att han lekte så sällan för att han till större del var borta ifrån dom, virrade iväg sig på egna spännande äventyr för att kunna utforska natur och omgivningar. Skåda hur himlens strider utspelar sig på olika ställen. Och även om det var samma typ av spel så såg det aldrig likadant ut oavsett var han gick, oavsett om han befann sig på samma plats.

Dom små ljusa tandraderna lös nästan i solens tidiga morgonstrimma då han hade särat brett på käkarna för att gäspa tungt. Fortfarande så befann han sig på samma fält som han gjort kvällen innan, kvällen då han träffade på Haba. Han hade slagit sig ner vid samma sten som igår och lutade sig emot den på samma sätt som han gjort på kvällen då den blåa blicken skådade hur dagen slogs emot mörkrets demoner. Nu skådar dom ljusa ögonen hur nattens mörker tvingas dra sig undan solens vilda slag. Men det mest fascinerande var att se hur färgerna lekfullt dansade mellan natt och dag, hur dom lät sig spela med båda sidorna.
Åter igen gäspade han och ett ljust litet ljud kom fram och han stängde munnen med ett lätt klickande ljud och såg med en sömnig blick upp emot skyn, skyn som sakta blev mörkare och mörkare. Ovetande om att det egentligen var ögonlocken som blev tyngre och tyngre för den svarta lilla valpen.

[Pax till brodern Törne~]

Den intensiva gröna blicken skådar upp mot himlen, Samtidigt som tassarna varsamt placeras på marken. Vem har sagt att man inte kan gå och fascineras av himlen samtidigt? Så länge man är försiktig med var man trampar i alla fall. För varje steg kan han se ljuset öka sin styrka ännu lite till. Morgonens seger över natten är en alltid lika fascinerande syn. Men likaså är det intressant att se när natten återigen intar tronen när dagen är till enda.

Nosen rycker till när dofter leker med honom. Den intensiva gröna blicken sänks och sveper ett par gånger över området som sträcker ut sig framför honom. Han kan inte höra vattenfallet. Men han kan se tecken på att det inte är långt bort. Och han kan känna doften av fallande vatten. Inte samma doft som regn. Sakta fortsätter han gå framåt. Vinden smeker mjukt valppälsen när den sveper förbi.

Mycket snart får han fatt i en doft som han känner igen. Huvudet höjs något, som om han hoppas se doftens ägare om han baka kommer lite högra upp. Den sakta mak ökar till trav och han liksom skuttar fram för att sedan sakta in igen när han är säker på att han är tillräckligt nära. Och där får han syn på den svarta skruden. Ett lätt ljust skall lämnar strupen. En hälsning till en bror.

Han hade inte hunnit hamna i någon djupare sömn fören ett bekant skall ekade över området och med en ryckning slogs dom ljusa ögonen upp och såg sig om. Vad gjorde den bruna brodern här ute av alla ställen, men det i och för sig. Brukar man inte locka med sig syskonen då man beger sig själv ut på äventyr, jodå det brukar man minsann. Det var inte ofta Roy fick vara själv längre stunder på hans upptåg fören mor eller någon av syskonen nosade upp hans spår.

Smått irriterat fnös han till och dom mörka öronen fångade upp broderns dundrande och ojämna steg, och mycket riktigt så kunde han även se Törne träda fram i det höga gräset. Var han hade fått sina så gröna ögon var fortfarande ett mysterium för Roy, men det var många saker och ting i denna värld för den unga mörka hannen.

Utan att resa sig upp eller riktigt ens röra på sig så följde han Törne med blicken men då den bruna hannen kommit närmare så började svansen att dunsa och slå i marken och ett litet leende kom fram. Även om han hade svårt att förstå sin bror så fanns det ändå en broderkärlek mellan dom som var speciell, speciell på många sätt.

Att vara ensam är ännu inte något som den röda valpen föredrar. Men visst är det spännande att ge sig ut på egen tass och utforska världen och lära sig nya saker och ting. Samla erfarenheter på vägen mot att bli vuxen. Den intensiva gröna blicken studerar brodern snabbt. Ett lätt flin lägger sig på läpparna när han kommer ännu närmare den svarte. Törne fascineras av den svarta brodern. För inte är någon av de andra svart. Roy står ut. Törne gillar det. Och att befinna sig i broderns sällskap är alltid intressant.
Han ger ifrån sig ett lätt skall till. Törne är inte riktigt bra på pratdelen. Han kan inte höra sin egen röst och vet därmed inte vilka ord han yttrar. Han kan heller inte höra det andra säger. Men ändå har han lyckats förstå en hel del. Heter det att läsa på läppar? Något är det i alla fall som avslöjar vad andra säger till honom. Svansen viftar lätt bakom honom. Inte överlyckligt för han har ändå en viss värdighet även om han är valp. Han stannar när han bara är några få meter från brodern. Där sätter han sig ner och vädrar lätt i luften. Försöker ta till sig vad brodern kan ha varit med om sedan de sist sågs.

Han kisade lätt då solen hade börjat träda fram allt tydligare och dom starka strålarna lös rakt emot honom, trotts den tjocka luggen så var skenet för starkt. Kanske hade han känsliga ögon, hur det än låg till så blev han tvungen att kisa för att kunna se brodern helt tydligt. Åter igen skällde han till och Roy tippade huvudet lätt på sida och reste sig upp för att närma sig Törne. Svansen vaggade sakta fram och tillbaka och läpparna särades för att ett skall skulle nå brodern. Även om han inte skulle höra det så skulle han förstå att Roy hälsade tillbaka.
Det var inte mycket som talade om att dessa två valpar är bröder, ja ingenting förutom möjligtvis det faktum att dom har samma mor och syster, lika så far.
Roy var svart som natten med gråa skiftningar på nacken och i luggen, ena framtassen var visserligen vit men även den blev mörkare ju längre upp den gick och slutade i utsökta gråsilvriga mönster. Hans röst var visserligen valpig och ljus men ändå så tycktes den vara oerhört mörk för hans unga ålder. Törne var brun som sina föräldrar men ögonen, men visserligen så var deras syster en udda filur hon med. Ja nog var dom ett udda syskonpar.
"Vad gör du här Törne?" huvudet tippades på sne och han såg emot den brune med undran i blicken. Ja vad gjorde han här.

[Törne är Rödbrun. Mest röd. :3]

Svansen viftar lite fortare när han ser att brodern reser sig och kommer närmare, och hälsar tillbaka. Sedan sänks takten till ett lätt vaggande fram och tillbaka över marken bakom honom. Ett lätt leende leker på Törne's läppar när han ser på brodern. Det rycker hela tiden i nosen då han läser av dofterna runt omkring.

Brodern talar. Törne försöker se vad han säger. Det är en fråga. Roy ser frågande ut. En fråga som brukar vara det första som ställs när man möts. Förutom att fråga om den andres namn. Hur mår du? Vad gör du här? Varför är du här? Det kan vara många frågor. Men den första frågan kan räknas bort för Roy's läppar hade inte bokstaverat ett 'hur'. Och ett 'varför' verkar lite långt. Då måste det vara den andra frågan. Törne's tankespår tar inte lång tid alls. Han hinner bara få en lätt fundersam min innan han öppnar munnen. Försöker välja rätt ord.
"Utforskar". Blev det rätt? Törne håller sig helst till korta ord och meningar för att själv vara säker på att det blir rätt. Det är inte så lätt när han inte kan höra sin egen röst. Inte kan höra vad han själv säger. Han kan bara välja ord och hoppas att det blir rätt.

För att vara döv så var Törne en överraskande individ. Hans ordföråd innehöll inte speciellt mycket men han häpnade alltid med att förstå mer än möjligt.
Att han var på upptäcksfärd var väl ingenting överralsande, Roy var ju på precis samma uppdrag. Se sig om efter nya ting, lära sig nya ting och njuta av färden på samma gång. Det fanns alltid så mycket nytt och spännande att se, känna och höra. Men om Törne var här så borde deras mor inte vara så långt borta, eller.
Han nickade bekräftande och tog några steg emot den brunröde och stannade då det var knappt en meter emellan dom båda.
"Är mor långt borta?" han talade långsamt och tydligt för att Törne skulle hinna läsa av hans läppar och den ljusa blicken såg undrande emot brodern.

Han sitter stilla när brodern kommer närmare. Han fnissar lite lätt när brodern talar långsamt. Såklart försöker Roy försäkra sig om att Törne förstår. Men Törne snappar upp mer än andra tror faktiskt. Men han säger inget för att inte brodern ska känna sig dum eller något. Så snabbt slätar han ut fnisset genom att skaka lätt på huvudet.
"Vet inte". Svarar han. Han är inte säker på var mor kan vara. Men han saknar hennes sällskap. Hennes värme.
"Tappat bort". Lägger han till och höjer lite lätt på skuldrorna för att markera lite mer att han inte vet. Det är bra med kroppsspråk när talet kan fela på sina ställen.

Så han visste inte var hon var.
Roy tyckte att det var lite konstigt att se Törne så här långt bort ifrån mor, bortsett ifrån sina bröder så kände han inte samma behöv till Echo som dom gör. Oavsett hur mycket hennes värme utstrålar så känner han sig ständigt kall inombords, en bitande kyla som aldrig vill lägga sig. Ligger och ruvar på att när som helst få bryta ut och slita honom ifrån omvärlden.
Det är en känsla som han ständigt går och bär och det är nog kanske även därför som han ständigt försöker hålla sig ifrån sin familj, för att skydda dom ifrån honom. En liten oförstående valp som känner sig som ett monster inombords, bär på en slukande kyla som vill ta med sig allt i sin omgivning. Roy fryser aldrig men tankarna på detta får en iskall rysning att gå längst ryggen och håren längst nacken och ryggen reser sig lätt samtidigt som öronen rycker osäkert till och vinklas bak emot nacken. Ovetande tar han ett steg tillbaka och blicken har redan slagits ner emot marken samtidigt som svansen sveper kyligt till.
Inte nu, inte ännu. Vänta, vänta bara lite till, ett tag till. Desperat försöker han intala sig att allt är som det ska, att allt kommer att bli bra så länge kylan vilar ett tag till. Törne vill han inte göra illa, visserligen så finns det en brun hanne som han vill plocka ner men det var inte hans bror, hans enda bror.

Den obehagliga känslan drar sig sakta tillbaka och den lilla kroppen som vagt hade börjat vibrera i ren koncentration slappnade sakta av och den blå blicken vändes försiktigt upp emot Törne och ett lika försiktigt leende kröp fram.

[derp, fail Dx]

Törne tycker om att umgås med sin bror. För även om han känner sig nära mor så är det något som vill dra honom bort. Upptäckarlusta kanske? Han vill visa att han kan klara sig bra själv. Han ska bli stark. Han ska växa till sig. Han ska göra mor stolt. Och när han står inför far igen så ska även denne vara stolt över sin son. Törne vet att han inte är som andra. Andra kan höra. Andra behöver inte lägga ner så mycket tankekraft för att förstå. Men det går ändå ovanligt fort för Törne att förstå.

Han tippar huvudet på sne och ser på Roy. Han ser en förändring hos brodern som inte var där för en stund sedan. Brodern verkar nästan dra sig bort. Men sen är det som att han får kontroll igen och blir sig själv. Törne rätar på nacken. Den intensiva gröna blicken studerar brodern.
"Mår bra?" Frågar han.

"Mår bra?"
Hur kan två ord värma så som dessa gör. Kanske var det broderkärleken som gjorde att detta var precis dom ord som Roy behövde får höra just nu. Trotts sina få ord så hade han dom ord som behövdes för att göra sig förstådd.
Ett brett leende sprack fram och svansen piskade lakfullt till, han nickade.
"Ja, ja det är bra. Du behöver inte oroa dig." även om det var precis vad han borde vara. Oroa sig för att vara allt för nära Roy alla gånger, men då är det han som ska dra sig undan, inte Törne.
"Kom." valpen såg lockande emot brodern innan han vände sig om och började att gå, förbi den stora stenen och bort ifrån de håll som Törne kom ifrån. Han ville visa broder någonting som han upptäckte för inte allt för länge sedan, någonting fantastiskt. I alla fall i hans små ögon och tänke.

Bra. Behöver inte oroa dig. Det var var Törne snappade upp snabbt av de många ord som Roy's läppar formade. Inte oroa dig. Men Törne känner att det är något som inte står rätt till med brodern. Det är något som tynger den svarta valpen. Men Törne ska inte försöka få Roy att prata om han inte vill prata om det. Istället viftar han snabbt på svansen och reser sig när Roy säger åt honom att följa med. Törne tar några skutt efter brodern, för att hinna ifatt. Sedan vandrar han vid Roy's sida. Nyfiken på vad han har att visa.

Törne inte vela tala mer om broderns mående, vilket han tackar Gudarna för. Försöka förklara kylan inom honom för en döv en skulle inte bli det lättaste, och risken för att modern skulle få höra det är för stor. Han kunde inte riskera det.

Med ett leende såg han emot brodern som hade kommit upp vid hans sida och såg sedan rakt fram en kort stund. Funderade på ifall han borde fråga hur han skälv mår, bolla vidare på frågan. Eller kanske, nej det var nog en god ide. Åter igen vände han blicken emot sin bror och särade på läpparna för att fråga.
"Mår bra?" han frågade samma ord som han själv fått höra och det var nog mer blicken som talade än läpparna.

När Törne går håller han åtminstone ett öga på brodern eftersom det är han som leder. Men Törne måste oxå hålla koll på var han sätter tassarna. Men han rör sig obehindrat trots att han inte kan höra något runt omkring. Han borde försöka lära sig mer att bli känslig för skiftningar i omgivningen omkring honom. Det är mycket som förändras när det är på väg att hända saker. Är man vaksam kan man upptäcka även minsta tecken.

Han lägger i alla fall snabbt märke till att Roy verkar göra något. Brodern särar på läpparna. Törne ler stort när broderns läppar formar hans exakta ord.
"Bra". Svarar han. Funderar en kort stund på om han kan utveckla svaret.
"Tränar". Lägger han till. Är det en bra förklaring.
"Mycket". Det är nog en bra formulering. Det låter i alla fall bra i hans huvud.

Han hade vänt blicken framåt men lyssnade fortfarande till brodern och ett stolt leende hängde i mungiporna då han hörde orden. Tränar mycket, ja han var inte inte som dom andra syskonen och hade det svårare. Att inte kunna höra var nog ett av de svåraste man skulle kunna vara med om. Att bli blind hindrar ju en inte ifrån att ta sig framåt, stum skulle nog vara lika svårt som dövhet.

Lugnt såg han åter emot Törne och log lätt.
"Vad bra." det ryckte till i dom mörka öronen och Roy började höra att dom närmar sig det han så gärna ville visa sin bror. Forsandet av vatten hade alltid legat i bakgrunden men nu blev det så mycket kraftigare för varje steg dom två valparna tog. Flinet växte fram till ett leende och dom små benen längde på stegen och efter några steg sprang han fram med skuttlika rörelser.

Bra. Törne besvarar broderns leende och fortsätter vandra med honom. Undrar vad det är som han vill visa. Men mycket snart står det klart för Törne vad det kan vara. Han känner doften av forsande vilt vatten. Även lätta vibrationer i marken kan han uppfatta med sina små tassar. Och växterna ju närmare man kommer verkar något mer gröna och frodande.
Men det är broderns upptäckt. Och det är brodern som vill visa honom. Så Törne håller tyst och ökar glatt takten när Roy börjar skutta snabbare.

Växtligheten runt om båda valparna blev grönare och tätare. Någonting som Roy inte la märke till, han behövde inte göra det då han kunde höra vattnets vilad gång. Han behövde inte se varför växterna är grönare här än tidigare, kanske var han för ung för att inte förstå att det kan vara en god idé att lära sig.

Efter en liten stund så stannade han upp vid några buskar och såg bak emot Törne med en smått lysande blick för att sedan försvinna in bland buskarna.
Solen hade inte hunnit gå upp helt och slängde ett utsökt sken över platsen och ångan som bildades då vattnets hårda slag emot sten och vattenytan. Vaga vindar som slet i dom små tusentals vattendroppar fick platsen att se magisk ut. Ett stort vattenfall var det som fanns framför dom och i den tunga ångan dansade även en regnbåge. Svansen slog vilt bakom honom och nyfikenheten lockade på honom, drog honom närmare vattenfallet. Ovetande om dofterna runt om honom hade blivit starkare och ovetande om att det nog var ett revir dom båda hade tagit sig in på så ville han se närmare på vattenfallet. Det vackra ropade med en söt stämma på honom, kom och dansa med oss. Utan motstånd så gick han närmare.

[korkade valp xD]

Roy's glädje smittar verkligen och Törne håller jämna steg med brodern. När Roy Sedan stannar vid ett par buskar gör Törne det samma. Törne besvarar blicken och ser sedan brodern försvinna ut på den öppna platsen. Mot Vattenfallet. Törne ska själv just ta steget ut när han stanna. Doften ligger stark på denna plats. Var den där innan? Något är det som får honom att tveka. Han är inte säker på vad denna doften vill säga. Men det känns som en varning. Öronen stryker sig mot nacken på honom. Vad kommer hända nu? Han ruskar snabbt på huvudet och sträcker på sin lilla kropp. Ställer sig stadigare. Vad det än är tänker han inte lämna broderns sida. Han skuttar ut mellan buskarna. Hans tankar har inte pågått allt för länge så kanske brodern inte la märke till hans tvekan. Han ser på Roy. Den svarta valpen verkar nästan trollbunden av synen från vattenfallet. Törne ler och fascineras även han av synen. Han tar sig snabbt upp till broderns sida igen. Här skulle det även vara svårare att märka om någon smyger sig på dem. Törne kan inte höra dånet från vattenfallet men nog måste det vara högt med tanke på att vattnet faller så hårt. Och marken vibrerar verkligen så här nära. Även doften av vattenfallet är dominant i nosen.
"Vackert!" Utbrister han och flinar lätt mot Roy. Borde han även varna brodern kanske?
"Försiktig... Var!" Säger han med. Men kommer brodern höra honom över vattenfallets dån?

[Haha, xD]

Någonting bryter det väldiga dånet och Roy vaknar till ur transen och ser frågande bak emot brodern och han kan se hur han rör på läpparna. Men dånet av vattenfallet är för högt och huvudet tippas på sne samtidigt som han rynkar ihop pannan i oförstående. Vad var det han försökte säga precis.
"Vad?!" ropar han tillbaka. Men innan Törne hinner svara så vänder han bort blicken och ser emot vattenfallet igen och närmar sig kanten en bit bort ifrån fallet. Där vattnet bara rinner lugnt men trotts det så dränks alla ljud av vattenfallets smatter och dån. Brodern tycktes inte vara lika fascinerad över platsen som den mörka valpen är. Nyfiket böjer han huvudet över kanten och ser sin egen spegelbild träda fram. Den var inte speciellt vacker med tanke på att vattnet inte låg stilla men det var inte hans spegelbild som var det intressanta, nej det var himlavalvet som även fanns där. Den fick en sådan mystik som var omöjlig att beskriva och Roy kunde nästan känna att han kan ta på den.
Den vita tassen lyfte ifrån marken och sträcktes ut emot vattnet. Lite till, bara lite så har du färgerna i dina tassar. Det lös nästan i den ljusa blicken av exaltering och förhoppning då han desperat försökte nå sitt mål.

Ingen idé. Roy är för uppslukad av vattenfallet. Törne suckar. Törne har lärt sig att vara uppmärksam på omgivningen. Han måste det eftersom han inte hör. Vad han inte förstår är att det inte är en självklarhet för alla andra. Litar andra så mycket på sin hörsel? Törne ser sig omkring. Ännu verkar platsen lugn och stilla. Men den varnande doften får det att krypa i skinnet på honom.

Den intensiva blicken vänds mot Roy igen. Törne måste göra brodern medveten. Kanske han är mer försiktigare då. Törne ser vad Roy gör. Redan då inser han vad som är en möjlig utgång i det här. Törne morrar till och kastar sig fram mot brodern. Griper tag i den svarta svansen med minnen. Men försöker att inte använda några tänder för inte vill han skada brodern. Bara varna honom.

Nästan, lite till så når du.
Han var bara ett hårstrå ifrån att nudda då någonting plötsligt hände, något som bröt det hela och oförstående ser han ner i vattnet som hade börjat frysa. Kraftig frost hade lagt sig om den vänstra tassen som var vit och det knastrande ljudet av då vattnet fryser för allt annat att försvinna runt om honom. Inte ens vattenfallets kraftiga dån hörs längre. Allt han ser är isen som drar sig fram, täcker över målningen i vattnet, dränker färgen som speglas för att lämna efter sig ett glittrande istäcke. Förstört ser han emot det frusna vattnet då någonting plötsligt når hans känsliga öron och han ser bak emot Törne som kommer springandes. Innan Roy han reagera så bet brodern tag i svansen, inte hårt men så att Roy ändå kunde känna det. Frost bildades i samma veva runt stället där Törne bet tag och i ren skräck och fasa slet sig Roy ur hans grepp och backade skräckslaget bak, ut på den lilla bit som hade fryst till för bara ett ögonblick sedan.

Med panik i blicken såg han emot svansen och såg hur isen sakta drog till tillbaka. Vad hade han gjort, vad hade hans kropp gjort emot Törne. Varför, varför skulle det bli just Törne. Förvirrat vet han sig i läppen och såg med en sorgsen och ledsen blick emot brodern. Samtidigt så knakade det häftigt om isen som han stod på och det skulle inte dröja länge fören den skulle brista och han skulle falla i vattnet.

Det stack till i nosen. Kyla. Törne släpper sitt grepp om broderns svans och gnyr till. Ena framtassen lyfts och han försöker skrapa bort vad det än är som bet honom i nosen. Huvudet sänks mot marken och den andra framtassen kommer och hjälper till. Sen ruskar han på huvudet. Reser sig. Ignorerar den stickande känslan i nosen. Kyla. Han fnyser nysande till. Tappar nästan balansen då musklerna drar ihop sig. Sedan vänder han den intensiva gröna blicken mot brodern.
"AKTA!!!" Ropar han. Han känner att han tar i. Hans röst borde skrikas ut. Men själv hör han ingenting. Han bryr sig inte om sig själv utan om broderns välbefinnande. Han är snabbt framme vid kanten. Is täcker en bit av sjön. Och Roy står på isen. Törne sträcker ut en tass mot brodern. Kom hit. Kom närmre. Kom till mig.

Han ser hur brodern får ont och hans hjärta går sönder.
Hur kunde han göra så emot sin egen bror, han förbannar kylan inom sig som tycks skratta roat över situationen. Roy kan inte se vad det är som är så roligt utan fortsätter förbarma sig själv. Han hade gjort sin bror illa, det var hanns fel, allt är Roys fel. Idiot som tog Törne med hit, var allt han kunde tänka då den brune brodern skrek till honom.

Blicken var fäst i isen och han kunde se hur stora sprickor letade sig fram under hans tassar och han förstod. Det bästa skulle vara att stå kvar och låta sig sköljas med strömmen, skulle han försöka ta satts så skulle isen brista ändå så det fanns inget ja eller nej. Med ett litet leende såg han upp emot Törne och i samma veva brast isen under honom och den lilla kroppen föll i vattnet.

Vattnet var varmare än han hade trott och i ren förskräckelse försökte han ta sig upp till ytan för att få i sig mer luft. Dom små tassarna började sparka och då det svarta huvudet bröt igenom vattenytan så hade han redan hunnit dras långt bort ifrån den plats han föll i. Med häftiga andetag försökte han få en normal andningsrytm men drog ständigt ner i det ljumna vattnet. Kylan inom honom tycktes hjälpa till samtidigt som den ville dra honom längre bort ifrån säkerheten, lekte med honom likt färgerna leker med nattens mörker eller dagens vilda strålar. Slingrar runt dess fingrar och drar sig undan precis före dom lyckas få tag i dom. Han kände sig precis som den bristande natten just nu, kämpande emot vattnets vilda ström och den andre som leker inom honom.
"T-TÖRNE!" rösten var låg och vatten strömmade ständigt in i munnen så han höll den stängd, varför ropade han ens. Brodern var döv och kunde ändå inte höra honom. Kämpar glöden i den lilla kroppen började att dra sig tillbaka och plötsligt slog han i någonting hård och allt blev svart. Rött vatten bildades runt den svarte som drogs bort av strömmen.

[Derp, lite drama och så mjaja ^w^ ]

Den rädsla... Skräck är nog ett bättre ord... som han känner när Roy försvinner genom isen och ner i vattnet. Den känslan går inte att beskriva. Törne kommer på sig själv med att skrika Roy's namn. I alla fall tror han sig göra det. Munnen formar i alla fall broderns namn. Vad gör han nu? Vad kan han göra? Roy är i vattnet och skulle Törne hoppa i själv skulle han inte göra mycket nytta. Det skulle bli två dränkta valpar istället för en. Törne vill minimisera det till ingen dränkt valp. Men vad ska han göra? Han är snabbt framme vid kanten. Ser ner i vattnet. Ser bara sin egna förvrängda spegelbild. Roy's huvud bryter upp ovanför vattnet för en sekund. Men är snart borta igen. Törne ser honom inte mer. Skräcken griper verkligen tag i honom. Det svartnar för ögonen.

Han känner lungorna fyllas med vatten. Han kniper ihop munnen och känner hur det nästan brinner i lungorna. Det är suddigt för synen och det susar i öronen... Susar i öronen? Snabbt inser han att han befinner sig i vattnet. Föll han i han med trots allt. Det är kallt. Det är så fruktansvärt kallt. Han trodde inte att det skulle vara så här kallt i vattnet... Nej, kylan kommer inte från vattnet. Den kommer inom honom. Han känner paniken dunkla hans tankar. Det gör ont. Det känns som om hela hans inre fryser sönder. Han känner sig trött. Han försöker se sig omkring. Men det svider i ögonen. Han försöker känna sig för. Baktassarna snuddar vid sjöbottnen. Han sparkar till och kommer högre upp i vattnet. Han sparkar med. Med alla fyra tassar. Huvudet bryter igenom vattnet. Han hostar vatten och kippar efter luft. Huvudet dunkar. Musklerna skriker efter syre. Han dras ner under vatten igen. Håll dig vid medvetande. Sparka mer. Något hamnar under hans tassar och han skjuter ifrån och huvudet bryter vattenytan igen. Han kan kisande se land bara en bit bort. Hostar mer vatten. Dras ner under ytan. En gång till. Han sparkar vilt igen. Känner att han inte har mer att ge. Huvudet bryter åter ytan och hans tassar får tag i land. Klorna gräver sig ner i marken och han drar sig upp med den lilla kraft som är kvar. Han hostar och spyr upp vatten och kippar efter andan. Var är Roy? Han ser sig omkring. Får syn på något brunrött en bit bort. Är inte det där hans kropp? Det svartnar för ögonen.

De intensiva gröna ögonen slås upp igen. Det känns som att han har utsatts för en hemsk påfrestning. Det känns som att hans kropp har slitits i bitar. Bryst sönder och sedan krossats. Det känns som att han ska kvävas. Men lungorna tar in luft som de ska. Han är inte ens blöt. Blicken faller på en svart hög på marken en bit bort.
"ROY!" Han skriker broderns namn igen. Han försöker resa sig. Men benen skakar bara till och han faller tillbaka till marken. Han försöker skjuta sin kropp framåt. Men lyckas bara rubba sig själv några få millimeter. Knappt. Sakta svartnar det för ögonen igen.

Ett isigt skratt ekade i mörkret och ett par ljusa ögon brann vildsint i mörkret. Ett brett leende bröt mörkret tillsammans med dom blåa intensiva ögonen.
"Hahahahaa, var inte orolig kära Roy. Jag kommer inte att låta dig att dö så lätt, inte ännu i alla fall." rösten var lika kall som is och ironin var stark. Han var en del av hannen och dog valpen så dog han med honom och det kunde inte ske. Vem skulle han annars kunna roa sig på, på egen bekostnad vill säga. Valpen hade slagit i huvudet i någonting och kroppen blev livlös och den mörka sidan av Roy fnös irriterat för att sedan skratta lätt. Skrattet var kallt och förvridet.
Lungorna som inte längre kunde ta in luft och hjärtat som vilt slog började att slå långsammare. En hinna av is la sig i hena kroppen för att skydda kroppen, frysa ner den tills det är dags att vakna till och allt är under kontroll.

Plötsligt så kände någonting oväntat och dom ljusa ögonen såg irriterat över vad som hände. Mörkret bröts och kroppen började att röra på sig. Någon hade tagit sin in i Roys kropp och rörde den som om att det vore hans. Ett fruktansvärt vrål lämnade det mörka väsenet och det blixtrade till i dom ljusa ögonen. Kylan om den lilla kroppen bet sig kraftigt på och gjorde det nästan omöjligt för valpen att röra sig. Lederna frös nästan ihop då den mörke kom på sig. Oavsett om det är någon som har tagit sig in i valpens kropp så är et fortfarande Roys kropp. Dränker han inkräktaren så dränker han även Roy, i och för sig så skulle han kunna göra det och följa med den okände men den svarte valpen var allt för spännande för att låtas dö ännu. Åter igen sprack ett leende upp och det isande skrattet ekade igenom kroppen, igenom sinnet för att sedan nå det okända sinnet som har tagit sin in. Han kunde liga gärna roa sig med denne som han gjorde med Roy. Med ett roat hummande fniss trängde han sig längre in i sinnet för att ta reda på vem det är som har tagit sig hit och då han fick mötas av dom gröna ögonparen stannade han upp.
"Nej men hallå där kära bror~" nog kände han igen dessa ögon och hela ansiktet log elakt. Ett grisigt elakt flin fanns det där och frosten bet sig tag om den mörke och mycket snart kunde man se skepnaden av en varg. I valpens fall så skulle han få se detta framför sig i vattnet. En skepnad av is där hela ansiktet talar om att han kommer att dö här och nu, dränkas av vattnet runt om dom båda.
"Du kan väl hälsa Roy ifrån mig." med det flög han emot valpen med breda särade käkar och small ihop dom över huvudet på valpen, frost bildades på huvudet, precis som om att någon hade bitit honom över huvudet och kroppen tog sig upp på land. Det fanns inga tecken på skador förutom det sår som han hade fått bakom ena örat då han slog i huvudet. Där den mörke Roy hade huggit hade inte lämna något annat än ismönster och en fruktansvärd huvudvärk. Eller kom huvudvärken kanske ifrån smällen. Roy kunde inget säga då han var lika medvetslös som tidigare.

Återigen spred sig ett isigt skratt igenom den lilla kroppen och den främmande individen hade försvunnit ifrån kroppen. Belåtet satt den mörke och hummade på en glad stämma för att sedan sluta ögonen och försvinna. Han hade gjort nog nu och ville spara sina krafter tills senare, för att få se vad som händer då.

[herp derp, ska förklara lite kort. Allt detta utspelar sig i huvudet/sinnet. Förutom det där med att han kyler ner kroppen, för det gör han xD Men just det där med talandet och hur han träder fram är i sinnet. Så Törne borde nog minnas och kunna se honom likväl som han hör honom~ Den Mörke Roy^^']