Ett isande kallt och elakt skratt ekar i hans huvud. Han fryser. Han ser ett bar elaka ögon framför sig. Han minns känslan. Minns smärtan. Känslan av lederna som fryser till is. Döden som närmar sig. Är det allt? Är det så här det ska sluta. Tanken på att det redan är över och allt är bra igen har inte slagit honom. Ingenting kommer någonsin att bli bra igen. Kölden biter i märken. Han är söndertrasad. Han är inte hel längre. Det är förbi. Allt är borta.

Men han behöver inte längre slåss mot det onda som hotade att frysa allt vad han är. Men djupt i medvetandet vet han att detta bara är början.

[Kort och derpigt. x3]

Vattnet droppar kraftigt om valpen och han hostar kraftigt, vatten rinner ur munnen och marken runt om den blöte blir kall och åter igen hör man det knastrande ljudet av då isen tar sig närmare. Det ångar kyla runt om valpen då han plötsligt slår upp ögonen och flyger upp på benen. Men innan han hann ta ett steg framåt föll han ihop och slog i marken. Ett kraftigt klickljud bildades så huvudet slog i marken. Smaken av blod spred sig och en fruktansvärt smärta blixtrade i tungan. Han hade bitit sig kraftigt i tungan då han föll och la huvudet på sida och fick se sin livlöse bror en bit längre bort. Frustrationen lös i dom blå ögonen och han försökte åter att resa sig på benen igen, att lederna var så kalla att dom knappt gick att röra på stoppade honom inte. Den mörka sidan hade alltid varit med honom och stökat så ingenting var ostoppbart för Roy. Den fruktansvärda huvudvärken fick Roy att bita ihop så hårt att det knakade om tänderna och det var fören nu då han stopp på alla fyra som han såg vilken röra det var runt om honom. Is, lera, gräs och blod fick det att se ut som om att han borde vara död och inte livs levande.

Utan att tänka på hur han hade tagit sig upp ur vattnet, utan att tänka på isen som klädde hans huvud och kropp skyndade han sig med rangliga och smärtsamma steg emot brodern. Föll ihop men bet åter ihop och reste på sig.
Då han befann sig vid broderns sida stod han först och såg ner på honom, funderade på ifall han inte borde lämna honom så att någonting liknande inte sker igen. Men rädslan av att någon ska komma och ta honom var för stor.
Klumpigt satte han sig ned för att sedan lägga sig nära sin bror, lägger sitt huvud på hans skuldra. Trotts sin isande insida så var han ändå lika varm utombords, kanske var det bara i hans sinne som det var så fruktansvärt kallt. Hur det än var så visste han inte, inte ännu.
Blodet fortsatte att forsa ifrån huvudet och tungan men ögonlocken var för tunga för att tänka på ifall han skulle bloda ner sin broder. Med en tung suck hamnade han i djup sömn.

Den mörke skakade på huvudet över hur tapper hans lilla slav egentligen var, så envis för sin lilla patetiska broder. Med ett lätt skratt lät han isen bilda en skyddande skorpa över såren och blodet frös till och slutade rinna.
"Du är minsann en intressant individ du Roy."

Det är inte kroppen som tagit skada. Men psyket. Han kommer inte bli vad han en gång var. Kölden. Så kallt. Han har glömt vad värme är. Det där skrattet fortsätter eka i huvudet. Det där hemska skrattet. Var är Roy?

Smärtan blixtrar till och han vaknar med ett ryck. Slår upp de intensiva gröna ögonen. Hur mycket tid har förflutit? Var är Roy? Tyngden mot hans rygg får honom att vända på huvudet. Han får syn på Roy. Han suckar lätt. Roy är här. Han vrider lite lätt på nacken och tungan smiter ut mellan läpparna och han börjar putsa broderns päls. Försöker ignorera den egna psykiska smärtan och den stickande nosen.

Allt som betyder något just nu är att Roy är i säkerhet.

Valparnas doft nådde Zey-So's sinne när hon närmade sig vattenfallet, hon har alltid spenderat sin fria tid här, gillade fiska i närheten av det dånade vattenfallet och bara sitta och tänka. Många tycker säkert att det inte går att tänka bland allt brus och oljud men det tyckte inte hon.

Med snabba steg närmade hon sig stranden och får syn på två figurer. Främlingar? Hon har aldrig träffat på främlingar här, men de verkade skadade. Honan närmade sig med försiktigthet.

[Har Roy en demon i sig? För då kanske Guardeiron kan se honom)

Hon hade inte hunnit skåda den scen som precis utspelat sig, bara sett sina egna barn ligga utslagna sida vid sida. Om inte döda.
- Roy! Törne!
Rösten var fylld utav panik. Skräck. Bena hade nog aldrig lyft henne så snabbt över marken som nu. Klart hon hade sett tiken som långsamt hade börjat närma sig hennes barn. Men fokus låg någon helt annanstans.
Bara att ta sig fram.

Tassarna gled en bra bit trots att hon tvärstannat vid sina barns sida och hennes kropp slogs hårt mot marken då hon frivilligt la sig ner bredvid dem. Paniken bröt ut. vad hade hänt? Vilka, vem, vad hade skadat hennes små diamanter?
Hon ville lägga sig runt dem, föra sina tassar om dem för att hålla dom små tätt intill sig. Men det gick inte. Glaset stack fortfarande ut genom hennes framben och hon skulle endast skada sina små om hon så som försökte ge dom mer kärlek i detta läge.
Nosryggen slog till den röda valpen och blicken låg i fokus på den mörka. Hon behövde bara möta sin sons utmattade blick för att få liv i elden som så gärna ville slingra sig ur hennes kropp. Hon reste sig igen, sade dom inte ett enda ord och det violetta ögonen slets bort mot den fläckiga vargen.
- DU!
Röt hon ilsket fram och det vassa tänderna blottades hotfullt mot främlingen.
- Våga inte ta ett enda steg till.

Han är inte säker på vad som hände. Men smärtan känns något dämpad när han rör huvudet metodiskt fram och tillbaka och låter tungan om och om igen stryka över broderns svarta päls. Han märker inte av främlingen som närmar sig. Han är bedövad. Och då han är döv så hör han som sagt inget heller. Men han blir överraskad och rycker till när något stort och brunt kommer susande och lägger sig ner vid honom och Roy. En varm nosrygg stöter till honom och Törne möter mors varma blick. Han gnyr till. Det gör ont. Inte i kroppen. Smärtan är något annat. Han darrar till av köld. Men hans kropp är varm. Han vrider stelt på huvudet när mor verkar tala till något. Eller någon. Den intensiva gröna blicken fästs på en prickig individ som han inte märkt tidigare. Öronen stryks bakåt och han gnyr igen. Vänder blicken mot brodern igen och puttar på honom med nosen. Försöker desperat hålla utmattningen borta. Bara Roy vaknar.

När tiken susade fram och la sig bredvid de två skadade valparna förvånades hon inte, hon tänkte precis att valparna inte var här på egen hand. Men varför tillät hon de isåfall att falla? De kunde ha drunknat. Hon studerade scenen där modern la sig ner och försökte värma och få liv i valparna i tystnad, även om de nu befann sig på Draugais revir så verkade detta inte vara någon överasskningsattack, valparna var skadade på riktigt, detta såg hon.

- DU!
Hon ryckte till och hennes honungsbruna ögon såg mot honan som nu reste sig upp. Hon blottade hotfullt på tänderna.
-Våga inte ta ett enda steg till.

Zey-So tippade huvudet på sne och såg på honan med en fundersam blick. Hon hade inga tankar på att störa, tvärtom ville hon bara hjälpa stackarna men honans fientliga och rent av arroganta attityd förargade karginnan. Genast blev hennes kropp osynlig, hon stod fortfarande kvar på samma ställe med blicken fundersam liggande på tiken.

"Vad tänker du göra?"

Guardeiron dök upp som vanligt oväntat och såg på Zey-So med vad hon ansåg en dömmande blick.
Honan svarade inte snabbt rörde sig bort mot den bruna tiken och siktade in ett slag över ansiktet. Inte för att skada utan för att lugna henne, ta bort hysterin hon såg lysa i hennes ögon.

Pet

Detta område var inte bekant för Echo, hon kände därför inte heller till vilka vargar det var som rörde sig omkring här, eller vilken flock som bosatt sig precis vid vattenfallet.
Därför kände hon heller inte av några varningsklockor. Att gå emot en varg som tillhörde en flock var troligtvis det dummaste en ensamvandrare kunde göra. Men vad visste Echo?
Blicken såg sig sökande omkring området då tiken framför henne bara.. försvann. Telepatiska krafter, eller fanns hon ännu kvar här? Vad tänker du göra? Nej ännu fanns hon kvar och blicken placerades tomt framför henne.
- Försvinn! Låt mina barn vara!
Skrek hon ut och ilskan kokade inom henne.
Kroppen spände sig, energin laddades upp. Hon höll andan, lyssnade till vattnet som slog bakom dem och allt hon kunde tänka på nu var hur denna främling försökt döda hennes barn. Hon hade försökt förstöra hennes dyrbara diamanter.
Det kunde hon inte tillåta. Den fläckiga vargen skulle väck.
Osynlig.. Bara för en stund.
Då Echo slog upp sina käftar sprutade elden ut, likt hos en drak vargarna hon mött för längesen. Hon vred på huvudet, fram och tillbaka. Såklart elden skulle nå den andra varginnan om hon nu inte redan gett sig av. Och om elden träffade skulle glöd ligga kvar i den andres päls, och röken skulle kunna avslöja den andre ifall hon närmade sig eldcirkeln som nu befann sig kring henne. Henne och hennes skadade barn.

Zey-So han undan i precis rätt tid när varghonan började spruta eld, hennes kvicka karginstinkter höll henne borta från elden på ett säkert avstånd, eller var det kanske Guardeiron som hjälpte henne komma undan i tid? Hur som helst så höll hon sig på respektfullt avstånd från den eldiga varghonan så att elden inte nådde henne.

Turligt nog så var det inte många växter här som fattade eld då fukten och vattnet från vattenfallet gjorde det svårt för något att fatta eld men Zey-So blev orolig för barnen. Hon kommer ju bränna sönder de!

"I Draugai's namn och lag, sluta! Du kan komma åt barnen!"

ropade hon i hopp om att den galna honan lyssnar till henne. Hon passade på att hoppa undan i rätt tid om honan börjar skjuta mot hennes riktning när hon hör rösten.

pet

pet

[Sluta peta i rolltrådar. Det är statusfusk. Och så får man tänka på att det är sommar.]
[Vet inte riktigt vems tur det är. Roy är ju fortfarande medvetslös och Törne kan inte göra så mycket eftersom det är Echo och Zey-So som tar mest uppmärksamhet just nu. :P]

Törne ligger fortfarande tryckt mot brodern och försöker fokusera blicken på mor. Öronen ligger mot nacken och den intensiva gröna blicken söker sig mot den främmande honan. Han vet inte riktigt vad som händer. Främlingen verkar försvinna i tomma intet bara sådär. Det är förvirrande. Varför attackerar främlingen mor? Törne gnyr till. Låt mor vara. Den röda lilla valpen puffar till brodern igen i försök att väcka denne. Törne nafsar den svarta valpen i örat. Vakna. Sedan vänder han blicken mot mor igen som försöker med sin eld hålla främlingen borta. Törne önskar att han var större. Starkare.