Så fort solen gått ner hade Rowen slunkit ut från sitt gömställe, men inte rört sig därifrån. Han väntade fortfarande på en vän, och tills denne dök upp skulle han bara ta det lugnt. Natten var trots allt hans hem - här var han den ultimata jägaren, en smidig orm bland ormbuskarna eller höken uppe i skyn. 
     Rowen låg på en låg klippavsats och studerade vargarna som närmade sig. Snart var de snett nedanför honom. Exalterad över deras närhet kunde han inte hindra ett förryckt fnissande, tillsammans med ett onormalt bredd flin. Han kikade ut över kanten, och fnisset ekade i nattens tystnad.
     "De luktar så gott", andades han för sig själv, mycket högre än lämpligt. "Men, nej- vi får inte. Inte nu." Han söp girigt in vargarnas doft igen, och fortsatte att plira ner på dem med samma vanvettiga flin, som om de inte skulle notera honom på tre meters avstånd.

[]

Det hade tagit längre tid än Arno hade önskat. Inte mer än några dagar, men det kändes ändå som för länge. Varje natt som passerade var en natt till som det odjur som attackerat hans söner gick fri. Det förtjänade inte någon mer tid. Två patruller hade sänts ut efter nyheten. Med vad de redan visste, och hade kunnat lista ut, så var det inte svårt att påbörja en faktisk Jakt. Ett igenkännbart utseende och nyförvandla. Till den listan hade de kunnat lägga oförsiktig, troligt ensam, och även ett namn, bara från de senaste dagarnas sökning. Han hade mött den förut. Hade delat en lugn eftermiddag vid dess sida för några månader sedan, spelande muntra melodier i solvärmen. Han hade sett fram emot att träffa den igen, lära sig mer, lyssna på dess musik och dela sin egen. Nu vägrade Arno att ge vad varelsen blivit respekt nog för att kalla den vid något namn.
     Arno, Oberon och Avani hade mött upp Azdell, Nena och Valkyrian under dagen, och de två patrullerna hade gemensamt sökt sig till den plats som rykten och spår ledde till. Turen hade dock inte varit med dem, och det dröjde tills efter solens nedgång innan vampyren ålat sig ut från var den än gömt sig bland landskapets otaliga klippor och vrår och Jägarna fann den. Den låg på en stenig avsats, omgiven av kantiga stentänder fläckande ett annars öppnare parti av landskapet. De kunde höra den pladdra till sig själv när den upptäckt dem. Såg dess glättiga blick följa dem med ett för brett leende. Arno hoppades att den var lika korkad som den såg ut, men tänkte inte ta risken att sänka garden. Aldrig igen.
     Utan ord delade patrullen på sig för att omringa vampyren. Oberon på en sida, för att bränna en flyktväg, och Avani med honom som stöd. Nena på motsatt sida för att avskärma vampyren med sten, med Valkyrians is till hjälp. Arno framför, med Azdells röst intill, metall och sten. Närmre. Redo.
     Arno slungade ett vasst stycke metall, fäst i en lång tråd, mot vampyren. Högg likt en stingrockas snabba svans, och gav i samma ögonblick en klar vissling som satte alla Jägare i rörelse.
 
[PPar vilt alla som önskade vara med. Arno, Oberon, Azdell, Nena, Valkyrian och vår kära npc Avani närvarar!]

I magen låg en hård knut och täppte till luftstrupen. Tänderna var till hälften blottade när den tunga vargen rörde sig mot den döde. Nena och han själv kom emot den snett bakifrån, förhoppningsvis var den för distraherad för att märka hur många Jägare som var på den
Det galna fnisset som ekade i natten fick raggen att resa sig och illamåendet att vända upp och ner på magen. Nena knuffade till honom, märkte att han var nervös över sin första strid. Ett kort leende ryckte i hans mungipa. Tacksamheten gentemot sina flocksyskon var enorm, det var tack vare dem han var modig.
Arnos vissling ljöd högt och tydligt. Det var som att någon tryckt på en avbrytare i Valkyrians inre. Plötsligt var det tomt, inte alls illamående eller distraherande, bara någonting som ie riktigt existerande.
Nena och Kyrian satte av i samma språng. Isfläckarna som låg mellan klipporna tycktes komma till liv när han försökte fånga den dödes fötter. Isen reste sig och blev till vassa spjut riktade mot den dödes undersida. Hade de tur kunde det få den döde att sakta ner ett ögonblick.

De kom närmare, och Rowen såg på medan de spridde ut sig. Han reste sig upp, fortfarande med ett leende, och började säga något när en projektil kom farandes. Han hörde den i samma ögonblick som den lämnade dess ägare, och snodde runt för att undvika dem. I nästan samma ögonblick blommade isen upp kring Rowen. Han skuttade till, snubblade över och kände spetsar göra tydliga märken i fjällen. Det smärtade inte, men hade det varit hud där hade kanske hans inälvor runnit ut. Han fnissade till av tanken, men adrenalinet fick honom att kasta sig fram. Som alltid handlade Rowen på ren instinkt. Han kastade sig framåt med all den övernaturliga snabbhet han kunde uppbåda, och hade i sin adrenalinfyllda hjärna bara ett mål - där projektilen kommit ifrån. 
     Rowen kolliderade med Arno med sådan kraft att han slog omkull honom. Natten var fylld med morrningar, men ur Rowen kom för en gångs skull inte ett ljud. Han högg bara, snabbt och hänsynslöst. Igen. Igen. Tänderna gjorde djupa revor i hanen under honom, trasade sönder hud. Han kände en blixt av förnöjelse när formen av ett öra uppenbarade sig och han slet.
     Han blev vräkt bort från sitt offer, men var lika snabbt på fötter. Det fanns andra som försökte få tag på honom, men han var snabb. Blodet på läpparna stärkte honom. Rowen var över Arno igen, och tog nu ett gott tag i hans ena ben, och ruskade och slet med all sin kraft. Blodsmaken gjorde det omöjligt för honom att försöka springa därifrån. Han ville bara ha mer.

Miss. Arno drog tillbaks tråden lika snabbt som han skjutit den ifrån sig. Han dansade i sidled för att komma ur systerns väg. Nena och Azdells krafter ruckade på jorden under vampyrens tassar, ryckte den i sidled så att den halkade på Valkyrians is. Taggarna spetsade varelsen, men lyckades inte penetrera den fjällklädda buken. Arno svor för sig själv. Han ville inget hellre än se varelsens inälvor på marken utanför.
     Vampyren vände sig om och tog fart. Ett språng åt sidan som fick patrullen av Jägare att bölja efter dess rörelse. Sedan framåt, snabbare än tidigare. Arno hade Azdell vid sin sida igen, och hann precis knuffa henne ur vägen när vampyren kolliderade med honom. Gav henne fart, och föll.
     Det var som att bli påsprungen av en bergvägg. Kraften av tacklingen slog luften ur Arnos lungor. Han föll till marken med vampyren över sig. Men han var inte rädd. Det höga klanget av metall ekade bland morrningar och strid. Vampyrens tänder slog emot en hastigt formad krage av metall, och i samma rörelse som fallet sparkade Arno ut med tassarna, rullade och kastade vampyren av sig igen.
     Den var tillbaks över honom på mindre än ett ögonblick. Smärta. Den här gången sjönk dess tänder i Arnos axel, under kragen. Arno rullade snabbt över åt andra hållet. Upp igen. Behövde tassarna under sig. Vampyren följde med i rörelsen. Släppte när den gled över Arnos rygg. Vände och högg på nytt. Den här gången parerade Arno med sina egna käkar. Käft mot käft. Sabeltänder som högg i vampyrens ansikte, och dess tänder i Arnos mungipor. Blod. Han försökte hålla kvar. Den ryckte sig loss igen. Verkade inte ens reagera när Arnos tänder rev upp dess kinder. Arno kastades till marken igen av rörelsen. Slungad med huvudet före. Ljusa fläckar täckte hans synfält för ett ögonblick. Arno visslade igen, en annan ton och gjord tydlig med hjälp av ljudkraften.
     Vampyren var över honom igen. Högg hårt i hans bröst, samtidigt som Arno gjorde sig så platt mot marken som möjligt. En pelare av jord från någon av systrarna slog i vampyrens sida och tvingade bort den. Jorden skrapade mot Arnos sida, men han rullade med den. Under den, och ut på andra sidan. Ett andetag. Sedan var vampyren tillbaka. Den högg ettrigt, igen och igen. Igen och igen slungades den av honom med hjälp av jord och is. Igen och igen kom den tillbaka.
     Det gjorde ont. Så vansinnigt ont. Men allt Arno kunde tänka på var ilska. Sina syskon. Sina valpar, som odjuret skadat. När vampyren slet tag i hans öra så grep Arno om sin metall. Ett yxblad, istället för en krage. Det roterade runt hans nacke när kragen snabbt bytte form, och begravde sig med ett sjukligt krasande bakom vampyrens ena framben. Den snavade bort, men kom tillbaks lika fort. Tacklade Arno till marken igen, och greppade hårt om hans ena framben. Arno gav ifrån sig ett ofrivilligt tjut genom de tidigare morrningarna när benet ruskades ur led. Förblindat högg han efter vampyren igen från där han låg under den, begravde tänderna i dess kött och höll fast.

Flammorna stod höga. I ett ringlande mönster växte elden runt dem. Ströp flyktvägar och skyddade de mässande. Dess vilda tungor sprakade i natten, och över dem såg Oberon striden ta form. Denna jakt kändes annorlunda. Han skulle ljuga om han sade att han inte var nervös, för det var han. Inte över jakten i sig utan snarare över Arno. Det var inte för att han tyckte brodern var inkompetent. Inte för att han inte litade på honom. Men Arno var en fader nu. En fader vars söner han nästan förlorat. Det kunde göra vem som helst dumdristig.
    Med en mässande Avani bakom sig klev Oberon genom lågorna, blicken vilandes på den grönes ryggtavla. Arnos skrik fick varje hår att stå på ända. Han tog sats och i samma veva började metalleggen att glöda. Brännande het och med en färg likt elden. Oberon tacklade vampyren med full kraft. Han kastade sig över den, grepp efter den med allt han hade och följde med den när han slet den från sin bror. De rullade till marken, ljuden öronbedövande när deras käftar slog ihop i varandra.

Rowen hade bestämt sig för att strunta i metallskaftet, men det fick han snart ångra. Han tjöt till när det hettades upp, och bet desperat efter metallen för att få bort den. Den var en tillräcklig distraktion för att han skulle bli helt överkörd av den blåa hanen. De rullade runt, och Rowen högg redan med galen entusiasm. Han kände smaken av blod i munnen när den andre bet honom i tandköttet, och bet tillbaka. Vilda morrningar klöv natten, och hettan från elden runt om piskade dem. Någon mässade i bakgrunden, ord som fick det att snurra i Rowens skalle och ett kraftigt illamående att stiga.
     Han bet tag i halsen på den blåe, ett djupt bet, och sög ivrigt blod för att försöka få tillbaka sin styrka. Men det var inte nog. Omgivningen tärde på honom, utan att han kunde förstå hur. Han var odödlig!
     Eld flammade upp, den här gången inte runt om, utan på Rowen. Rowen skrek. Det var ett gutturalt ljud fyllt av smärta, och hans rörelser fick ny kraft. Han klöste den blåa över ansiktet och kände greppet släppa. Han smet loss, rullade runt, men kunde inte döda elden helt. Han kastade sig över någon, vem som helst skulle räcka, men blev avknuffad. Elden brann hetare, och Rowen- Rowen-
     Han föll ihop, och blev där liggande. De sista andetagen var flämtande, och blicken oseende. Han var odödlig? Det sista Rowen gjorde var att se sig om efter sitt instrument, ville ha det nära, men insåg att han lämnat det på klippan. Han drog en sista, plågad, besviken suck, och tappade sedan allt grepp om det odöda livet.

Huggen regnade över honom. Vilda och taktlösa. Oberon parerade efter bästa förmåga. Han rullade med vampyren och svarade varje bett med ett eget, noga med att hålla sig i rörelse. Alltid i försök att få den ur balans. Smärtan som kom av tänder och klor kunde han ta, hur än obarmhärtigt de slet och rev i honom men när den låste käkarna i hans hals tog en ny, skrämmande känsla form. Vampyren drack från honom. Medan blodet från ett sår rann ur kroppen tvingades det nu ur honom. En illavarslande känsla han inte önskade någon.
    Benen kroknade sakta under honom. Med vampyren i sin hals avledde Oberon värmen från Arnos metall i ett desperat försök till att få luften åter när hans tänder inte räckte till. Elden blossade upp på nytt. Denna gång för att ställa Rowen i lågor. Han skrek och i sin smärta vred han sig snabbare än vad ögat kunde uppfatta. Klor rev med förnyad styrka i Oberons ansikte. Över ögonen. Med en egen, smärtande morrning kastade han sig bakåt. Bort från varelsen han inte längre kunde se i skärpa.
    Bakom sig ljöd Avanis stämma över lågorna samtidigt som resterande jägare naglade vampyren till marken. Metall, sten och is i en förödande kombo. Lågorna stod fortfarande höga. Runt om och på. På vampyren. Oberon vägrade släppa taget om sin kraft. Vampyren skulle inte få slippa undan. Inte förrän de tvingat allt stulet liv ur den.
    Snart var de sprakande lågorna det enda som hördes med de levandes andetag. "Arno. Ni andra." Oberon kallade gruppen till sig med hes, svag stämma. Oförmögen att se dem. "Är ni okej?", andades han. Så gott han kunde med gapande hål i sin hals.

Arno blev snabbt fri från vampyren igen, när Oberon hettade upp metallen i dess sida och tacklade in i den med hög fart. Arno var snabbt uppe på tassarna igen, men insåg fort att det ena benet inte skulle bära. Hans mun var fylld med smaken av blod. Hans eget, och vampyrens. Sidan av hans huvud, och ena axeln, var färgade rött.
     Nena var framme vid hans sida lika fort som han själv lyckats resa sig. Avani tog plats på hans andra sida, mässande med klar stämma medan Azdell och Valkyrian fortsatte att gång på gång slita loss vampyren från Oberon med sina krafter. Striden såg ut som ett fullständigt kaos, men Arno såg träningen som låg bakom. Det var inte perfekt – det skulle dröja länge till, och fler strider lika kaotiska som denna innan de hade den erfarenheten – men de var effektiva på ett sätt de inte varit för så många år sedan i Acherati.
     Arno drog in ett skarpt andetag genom hopbitna tänderna när Nena placerade sina platta framtassar mot hans framben och pressade tillbaks det i leden igen. Värme spred sig genom hans kropp när systern använde sin helande förmåga. Snabbt och effektivt, och över på bara några sekunder. Det var inget som skulle läka stora skador i nuläget, utan snarare bara för att stoppa blödandet. De skulle ha tid att gå över patrullens skador senare. Genom tunga andetag tog Arno upp ton tillsammans med Avani, när Nena dök tillbaks in i striden.
     När vampyren slöt sina tänder om Oberons hals så var det som om is klädde hela Arnos insida. Han hade inte tid att tänka, inte tid att reflektera över vad den kunde göra om den bara knyckte huvudet snabbt åt sidan. Snabbt nog för att bryta en nacke, eller slita ut strupen. Allt han kunde göra var be, och lita helt på syskonen och vännerna. Sätta sin fulla tillit till deras förmågor. Och det räckte.
     De hade slitit upp stora sår i vampyrens kropp. Sår som tydligt inte längre läkte framför deras ögon. Jord och sten hade brutit dess ben. Eld flammade upp ur dess kropp, följt av vampyrens skrik. Den gjorde en ansats att släcka elden, och slängde sig efter Valkyrian, som stått närmst. Is penetrerade dess hals och nålade fast dess nacke mot marken. Band av sten och glödande metall höll snabbt vampyren på plats, äntligen fångad i ett grepp den inte längre hade styrkan att slita sig från. Det höga skriket övergick i ett gutturalt gurglande, som till slut dog ut. Till slut fanns inget mer än aska kvar. Aska och bränt blod.
     Arno skyndade till Oberon så snart som striden var över. Rädslan han tidigare känt började komma ikapp när han såg broderns sargade anlete och blodet som pumpade ur hans hals. Han hyschade Oberon skarpt när han var nära nog.
     "Säg inget, det blir bara värre. Nena-!" Systern var redan framme hos dem, tillsammans med Avani. Febrilt drog Arno metallkraften till sig igen, redo att hjälpa på systerns eller beskyddarens kommando.
 
[Beroende på hur såret ser ut och om Nena har möjlighet att hela det eller inte så är Arno redo att hjälpa till med sin metall om det behöver sys igen. Antingen om Arno syr eller om han bidrar(tm) med tunn tråd och Azdell kanske syr för att hon är hel-länk.]

[Skrik om något blir galet så ändrar jag   feel free att PPa Nena så mycket ni vill sen! Go wild!]



Gudars skymning, tänkte Nena. Andan var förlorad i halsen mellan de kippande andetagen och den ständigt svällande ängslan. Att läka, även om det naturligt användes mest av värdens energi, tyngde henne. Som att bära delar av skadan inom sig; ett pulsande skav där inga märken fanns att vittna om det.
Sedan, sedan återstod bara askan där lågor en gång varit. Askan och de pulsande andetagen och den skavande smärtan som inte var hennes egen. 
Gudars skymning, tänkte Nena. Oberon. 
Någonstans i huvudet hade hon knappt hunnit tacka alla Gudar för att ingen hade dött. Hon hann inte, för ögonen var redan låsta på förödelsen och dess röda spår som befläckade Oberons päls. 
"Gudar ge mig styrka." viskade hon högt, ett brus av rädsla stigande och överväldigande i periferin, redan vid Arnos sida för att inspektera vad hon kunde göra. 
Så mycket blod. Tänk om hon inte kunde..- tänk om hon inte kunde hjälpa, om hennes krafter inte var tillräckliga. 
Tassarna blev röda när hon darrande pressade dem mot fläckad päls. Fläckad eller dränkt; blöt värme som fick hennes hennes väsen att vilja hyperventilera i blind vånda att det redan var försent.
Det var för stort för hennes förmåga insåg hon, lika klart som att hon visste att nattens mörker följde skymningens fall, och varefter gryningen alltid nalkades. Hon kunde kanske sluta lite av det värsta, men striden hade tömt henne och Arnos tidigare smått läkta skada vägde också på henne likt ett fysisk bihang. Kanske, kanske om hon inte hade läkt Arno innan så hade hon haft kraften att göra mer. En klump steg i halsen som hon tvingade ner. 
Om hon hade dömt den ena brodern genom att rädda den andra.. hon skulle inte överleva det.
Så gott det gick manade hon de brustna ådrorna att börja återknyta sig själva. Likt en reflektion på vattenytan kände hon det matchande sticket vagt i den egna halsen, speglad bit för bit.
Hon svalde, hårt. Det var en kamp att inte sluta när domningarna och skavet ackumulerades. 
Men det var fortfarande för mycket. Blotta sekunder hade passerat sedan hon infunnit sig vid syskonens sida, men det kändes så mycket längre. 
"Det är.. det är så mycket." flämtade hon. I det fanns en vädjan, en som hon räknade med att de andra med läkekunnighet eller improvisation kunde höra. "Avanti." Han var redan där, hon kunde nästan känna hur hans kraft likt slingrande rankor började bidra i arbetet. Tillsammans kunde de kanske vara en damm mot blodet som ville strömma likt en bäck. 

[Tänker att Nena (och Avanti) börjar jobba på att bara.. dämpa de värsta blödningarna. Som sagt, skrik om jag ska ändra något, och Nena är helt fri att PPas. Shake a leg! ]

Vagt lyssnade Oberon till systerns böner. Tvivel och rädsla färgade varje ord och för varje ansträngt andetag hon drog kände han sin egen rädsla växa. Hon var utmattad. Vid gudarna, han kunde inte tillåta att hon också strök med. Det var ingen idé att rädda det som redan var dött. Om hoppet redan var ute för honom.... Hon fick inte. Med en svag kraftansträngning som fick honom att grimasera gjorde han ett försök till att trycka henne från sig.
    "Nena–" Oberon hostade, rösten skör och gurglande. Knappt hörbar. "–Spar på krafterna. Jag... klarar mig. Arno kan– Förbannat." Kroppen saggade och Oberon kände sig själv förlora greppet om omvärlden tills ett hårt slag fick honom att parera medvetslösheten. Han fångade upp sig själv med ett ostadigt ben, halvt liggandes. Rädslan i Arnos röst när han skrek honom i ansiktet att resa sig fick bröstet att knyta sig. Han ville trösta honom. Säga att allt skulle lösa sig.
    Genom svullna, blodiga ögonlock försökte Oberon fokusera på omgivningen. Om än suddig var det omöjligt att missa beslutsamheten i broderns ögon. Som brinnande orber förankrade dem honom. Till nuet. Till livet. Oberon log. Försökte i alla fall.
    Nena och Avanis dämpade röster när de axlade arbete fick honom att humma. Kanske i ett försök att lugna dem men han förstod snart att inget vettigt kom ur hans blodfyllda mun. Så han förblev tyst. Stilla. Så gott han kunde medan de jobbade på honom. Gudar, vad skulle han göra utan dem. Arno och Nena, Kyrian, Avani och alla andra.

De korta minuterna som följde vampyrens död var bland det mest fruktansvärda Arno nog hade upplevt. Att se Oberon falla. Broderns gurglande röst som bara tvingade mer blod ur den öppna strupen. Att veta av erfarenhet exakt hur nära han var att faktiskt förlora honom där och då. Men de höll honom vid liv. Nena och Avanis gemensamma krafter stoppade det värsta av Oberons blödande. Valkyrians is kunde dämpa resten något medan Arno och Azdell hjälptes åt för att, med så täta stygn av metall som de bara kunde frammana, knyta samman de största av broderns sår som Avani och Nena inte kunde ta hand om omedelbart.
     Sedan var det bara att vänta, sittande vid sidan om resterna av det som varit vampyren, omgiven av sina vänners och sitt eget blod som fläckade marken. Sårade, men levande. Väntande på att adrenalinet och hela situationens kaotiska energi skulle lägga sig. Väntande på att tiden skulle gå, och visa att Oberon skulle klara sig. På att minuterna skulle visa att brodern inte längre var döende. Fruktansvärda, och samtidigt obeskrivligt lättande minuter.
     "Så", började Arno med rosslig stämma efter en lång stund av andfådd tystnad. Han lyfte blicken från Oberon, delvis motvilligt, och såg på resten av patrullen. Nena, som tagit så mycket av Oberons smärta. Azdell, lika blodig som Arno själv och med jord i pälsen. Avani och Valkyrian som flåsade hest. Han gav ett lättat, blodigt leende.
     "Det blir två."Den andra vampyren han och flera av de andra varit med och dräpt. Första för de yngsta i patrullen. Han kunde inte hindra sig själv från att skratta, lågt och hest, och mer av lättnad över att striden var över än av faktisk glädje. Han vände blicken till Oberon igen, vilken de lagt ut så plant de kunnat, och vars hals nu omslöts av en kyld metallkrage som skyddade det sydda såret. Lättade tårar blandades med blodet i Arnos anlete. De hade klarat sig. Om så bara för nu, så hade de klarat uppdraget och överlevt.

[Tänker att det här kan dras ihop lite fint <3
Som alltid, hojta om ni vill att jag ändrar något!]