Himlen talade att det snart var dags för solen att ta över månens plats på himlavalvet. Bakom de spetsiga bergstopparna var solen fortfarande dold. Den spred ett behagligt ljus som varnade nattens varelser att dagen var på väg att gry.
   Zaria gick med tunga steg. Hennes annars höjda huvud var numer sänkt mot marken och det låg ett uttryck över hennes nätta ansiktet som inte riktigt passade in.
   Det var länge sedan hon känt sig så ensam och annorlunda som hon gjorde nu. Hennes syskon hade bestämt sig för en sen flygtur för att skåda soluppgången från ovan. Zaria hade känt ett sting av utanförskap och avundsjuka, men som vanligt hade hon inte protesterat utan istället uppmuntrat dem till att ge sig iväg. De kunde inte hjälpa att de ärvt vingarna och inte hon.
    En djup suck lämnade henne och hon stannade upp. Långsamt höjde hon nosen mot skyn och såg på färgerna som dansande över himlen med hjälp av vinden. Hon tyckte sig se sina syskon där uppe bland molnen, men vid närmare anblick insåg hon att det endast var en flock fåglar. De kraxade varnande när de flög förbi och hon följde dem med blicken så långt det gick innan de försvann bort, precis som hennes syskon hade gjort tidigare.
   En plötslig känsla av närvaro fick Zaria att se sig om, och hennes bleka blick landade på Dimitrijs siluett.

Nattens träning var över, och morgonen närmade sig med den bleknande himlen i öst. Slöjor av moln vallades av vinden, ständigt skiftande. Stunder som denna stannade Dimitrij gärna upp. Hon kände vinden i pälsen, kylig efter natten men levande så som endast vinden var. En påminnelse som hon gärna sökte, när minnen och tankar rörde upp vreden i hennes inre. Påminnelsen om Gudarnas närvaro. Windfaris välsignelse. Om ändå vinden kunnat föra sorgen med sig när den drog vidare.
     Det var stående i en backe med spridda granar, med ansiktet vänt mot vinden och ögonen slutna, som Dimitrij öppnade upp sitt sinne och kände Zarias närvaro. De flesta i flocken hade samlats i grupper, antingen för att avsluta sina sista uppgifter, eller för att börja dra sig tillbaka och njuta av morgonen gemensamt. Dimitrij hade sett dottern ge sig av efter träningen tillsammans med sina syskon, och hon kunde känna de andra längre bort. De flesta av dem, åtminstone. Hon antog att Matvei och Natascha, som hon fortfarande inte kunde känna, var med resten av syskonskaran. Zaria däremot verkade ensam.
     Zaria var inte långt bort, och det dröjde inte lång tid förrän Dimitrij såg dotterns ljusa skepnad i utkanten av granarna. Dimitrij joggade lugnt ner för en kort slänt och bort till Zaria. Hon höjde vänskapligt på öronen när dottern vände sig om och fick syn på henne. Det slog Dimitrij varje gång hur lika Zarias ögon var hennes egna. Eller hur lika de var Zarias mormoders. Hon önskade att hennes barn hade fått chansen att träffa de som varit.
     "Är du ensam, Zaria?" En fråga hon egentligen redan visste svaret på. Det var tydligt att de andra inte var i närheten, även om dofterna sade att de varit här för inte så länge sedan. Så frågan till Zaria var kanske snarare varför. Det var sällan som Zaria syntes helt ensam. Var hon inte med syskonen så fångades hon ofta av någon av flockens andra ynglingar, äldre såväl som yngre.
     När Dimitrij följde dotterns blick mot himlen så förstod hon. Hon tog ett lugnt, djupt andetag och pressade kort sitt ansikte mot Zarias kind. Hornen klapprade lätt när de vidrörde varandra. Dimitrij såg upp mot himlen igen. Hon hade kanske aldrig haft ett uttrycksfullt ansikte, men där fanns en glimt av något nostalgiskt i hennes blick, och en moderlig välmening i hennes röst när hon tog till orda igen.
     "Har jag berättat för dig om Roksana?"

Zaria sträckte automatiskt på sig vid närvaron av Dimitrij. Likheterna andra såg hos dem var för henne främmande och ett påhitt. Bredvid den äldre vikaanen var hon inget mer än bara en dotter i mängden.
    Den plötsliga närkontakten fick Zarias muskler att spännas. Hon bet ihop käkarna, men pressade sedan sin panna mot sin mors. Det var ingenting emot Dimitrij att hon reagerade på det viset hon gjorde - utan Zaria reagerade så mot alla och hade alltid gjort. Dessutom var hon inte van vid den kontakten när den kom från flockens grundare, ledare och hennes mor.
    Långsamt drog hon sig undan och mötte hennes blick igen. Hon skakade på huvudet. Namnet klingade bekant, men Zaria kunde inte sätta ord eller placera henne i en relation.
    “Nej.” Hennes röst var skarpare än hon räknat med och hon harklade sig aningen. “Vem var hon?” Där låg en antydan till nyfikenhet när hon fortsatte tala.

Dimitrij sänkte blicken igen. Hon nickade åt Zaria att följa med henne, och började röra sig framåt i lugnt tempo. Dimitrij hade alltid föredragit att vara i rörelse när hon tänkte. Som att sinnet lättade så länge kroppen hade något att göra.
     "Roksana var min kusin", började Dimitrij i samma enkla, välmenande ton. "På min faders sida. Hon var äldre än mig. Både hon och Nikolai – hennes bror – höjdes till Jägare innan jag var gammal nog att kalla mig novis." Dimitrij andades ut i en tung suck. När hon fortsatte var det med klar nostalgi i rösten. "Jag såg upp till dem. Särskilt Roksana. De var alla dedikerade, men få kunde mäta sig med henne. Hon hade elden och styrkan på sin sida. Intelligent och kvicktänkt, och tålde inga dumheter från oss yngre."
     Medan hon talade så sträckte Dimitrij sig mentalt efter Zarias sinne. Hon vidrörde det lätt, utan tvång. En inbjudan att ta del av det hon målade upp. När dottern accepterade så lät Dimitrij de mentala trådarna blomma ut. För deras inre blick trädde ett landskap fram, diffust så som minnen hade en förmåga att vara, särskilt de äldre. Hon låg på ett klippblock, blickande ut över ett trädfläckat fält som kunde varit var som helst. Solen föll varm över hennes rygg, och hon vände blicken åt sidan när en mörk vikaan hoppade upp vid hennes sida för att byta av henne som utkik.
     Dimitrij kände lika mycket som hon såg dotterns reaktion när Roksana i minnet talade till en antagen Dimitrij. Där var inget ljud i minnet, men bilden av kusinen var tydlig. Den äldre Dimitrij som gick vid Zarias sida fortsatte varmt, med ett litet leende.
     "Hon var som du."
     Roksana bar vikaanens tydliga drag, från det långa ansiktet och djupa bröstet, till den långa svansen. Över ett par hängande öron hade hon resterna av två tydligt brutna horn. Blekgula ögon kisade mot ljuset från ett ärrat ansikte. Hennes päls var lång och slät, i mörkt bruna och svarta färger, endast avbrutet av små vita partier. Hon var en vikaan i allt. Men hon saknade vingar. Precis som Zaria.

[ Bild av Roksana. Läs innan du kollar <3 ]

Det var med ljudlösa steg som Zaria följde efter Dimitrij. Den bleka, grå blicken vilade framför henne, men då och då sneglade hon upp mot den äldre och mer erfarna vikaanen. Zaria önskade en dag kunna bli lika stark och modig som henne. 
    Modern började att tala, och ungvargen lyssnade spänt. En kusin. Roksana. 
    Och så trevade någon efter hennes sinne, försiktigt och inbjudande. Zaria tvekade inte, utan lät ta del av Dimitrijs minnen. Omedvetet hade hon saktat in när landskapet bredde ut sig framför hennes sinne. Det var så verkligt, nästan så att den värmande solen kunde kyssa hennes ryggtavla. Och så plötsligt, bilden av en äldre varginna. Vikaanens drag gick inte att ta miste på, men det saknades något som hon själv saknade. 
    Zaria tog ett snabbt och lätt flämtande andetag. Tanken hade aldrig slagit henne att det kunde finnas fler som henne. Vikaaner utan vingar. Bundna till ett liv på marken. Hela sitt liv hade hon sett det som en nackdel; att inte kunna vara som sina syskon. Medan de övat på att lära känna sina vingar och flyga hade Zaria ägnat sig åt annat. Kanske var det snarare en fördel. Nej, de var jämlikar. På olika sätt.
    “Hon var som du.” 
    Moderns röst fick Zaria att ryckas ur sina tankar. 
    “Betyder det...” Zaria talade med en lägre röst än vad hon brukade. Hon var annars alltid säker på vad hon ville få sagt – oavsett hur jobbigt ämnet kunde vara. Men med Dimitrij var det annorlunda. Det enda hon ville var att göra sin ledare och alla andra i flocken stolt. “Betyder det att jag kan bli lika bra som dig en dag? Som Roksana?” 

[Lite stämningsmusik ►]

Dimitrij studerade dottern medan Zaria satte ord på sina tankar. Hon var så ung fortfarande. Ung och mindre erfaren än vad hon själv nog insåg. Skillnaden mellan att veta och veta. Hon skulle förstå så småningom.
     "Betyder det att jag kan bli lika bra som dig en dag? Som Roksana?" Dimitrijs svar var utan tvekan eller tvivel.
     "Bättre." Det lilla leendet mjuknade till något varmt, men tyngre. Inget stort, men tydligt där. Dimitrij höll Zarias blick en kort stund, innan hon långsamt slöt ögonen och vände ansiktet för att öppna dem mot himlen igen. "Vi bygger alltid på det som varit. Gör det till något större. Lär oss av de gamlas misstag." Hon anades ut tungt, och började sakta röra sig framåt igen. Leendet lämnade hennes anlete, men den tyngre känslan vilade kvar i hennes röst. En svag ton av något sorgset, som klingade vagt i bakgrunden. De flesta skulle nog ta det för nostalgi. Men det var inte det gångna hon sörjde längre. Inte i denna stund.
     "Roksana var alltid smidigare än oss andra", fortsatte Dimitrij efter en kort stund. "Hon kunde ta sig in på platser vi andra inte nådde. Trånga gömmor och täta snår. Hon bröt hornen frivilligt för att inte hindras av dem." Dimitrij vred huvudet mot ett yngre träd de passerade för att visa vad hon menade, och lät hornens taggar hugga tag runt den smala stammen så att hon abrupt stannade till. Hon drog nacken bakåt för att frigöra sig själv igen, och fortsätta vid Zarias sida. "Att sakna något behöver inte vara en nackdel. Precis som att det inte alltid är en fördel att äga mer. Där är två sidor till allt."
     Dimitrij sträckte ut sin högra vingarm, utan att veckla ut de långa fingrarna. Hon gestikulerade med den för att indikera de stora ärren som klädde armvecket. Hud och membran stramade i fula, ojämna hål, rynkor och kort päls.
     "Det räcker med ett misstag, så är vingar inte mer än en extra tyngd du inte längre kan använda." Dimitrij fnös kort – ett ljud som kunde vara ett skratt, roat på egen bekostnad. Det var ingen hemlighet att Dimitrij inte längre kunde flyga på samma vis som hon en gång kunnat. Åh, hon kunde lyfta, visst, men den brutna vingen hade aldrig läkt helt rätt igen, och orkade inte längre bära henne några långa sträckor. Det var hennes eget fel, egentligen. Det, och åldern som inte längre var till hennes fördel. Skador hon en gång kunnat återvända från dröjde sig istället kvar.