Slätten var öde så långt ögat nådde. Grågrönt gräs vajade i en kylig vind som drog fram över den öppna marken. Småstenar prydde jorden, och för vanliga vargar var det svårt att inte trampa på någon av dem. 

Chessy marscherade, osynlig fram över slätten. Här hade hon varit flera gånger. En gång när hon mött Thrar. En gång när hon mött Klinga. Alla möten här hade varit trevliga, men det var något med slättens spöklika utseende som fick alla möten att bli lite mer dämpade. 
Hon själv hjälpte ju definitivt inte till med att förbättra stämningen. 

Den grå tiken vaknade upp på botten av Mardouf. Den lilla bit av det blå där uppe som hon såg var mörk, med flera stjärnor. Det var natt. Hon reste sig upp, vinglade till lite och tog emot sig själv med tassen. Det var då hon först märkte det. Tassen fick rakt igenom en sten. Förskräckt hoppade hon bakåt och såg då sig själv ligga i en stor pöl av blod. Illamåendet och yrseln grep tag i henne och hon böjde sig framåt. Det kunde inte vara möjligt. Hon borde inte vara vaken nu. Det var fel. Så fel. 

Den guldiga blicken sökte sig bort mot bergen när hon väl lyckats rycka sig ur tankarna. Chessy hade snart märkt att hennes krafter var borta. Skräcken över det hade snabbt ersatts av nyfikenhet när hon upptäckt sina nya förmågor. Välja om hon ville vara synlig eller ej. Som för att bevisa för sig själv blev hon synlig. Göra en plats mörkare. Framkalla spöklika vindar. Hon hade fått krafter sol passade till ett spöke. Var det det hon var nu? Ett spöke, ett minne blott?

[derp, kan inte starta]

Fabralis små tassar skuttade på slätten, han visste fortfarande inte vart han var, och allt var nytt för honom.
Hans steg var skuttande och lite sicksackande, energin som bubblade i hans kropp var synlig för alla som kunde tänkas titta.
Han var som alltid lätt synlig tack vare Jim, Bubbah, Alice, Fredrik, Jürgen, Niklas, Fritjiof, Klas, Felicia, Anna, Emma, Lill-Emma, Olof, Agnes, Cecilia, Julia, Liv, Hubert och Juliana-Roxanna Den Tredje, som alla hans små ljuskryp i pälsen hette, för utomstående såg de endast ut som klara lysande prickar i hans orangea päls, inte alltför olika stjärnor.
Jim satt på hans huvud och talade till honom, han hade alltid varit Fabralis favorit.

Ett viskande hördes i hans päls och Anna kröp upp för att tala med Jim, som sedan talade till FaB
"De säger sig se en varg till vänster!"
Fab Knyckte till med huvudet och mycket riktigt så fanns en värg längre bort, han kunde ha sprungit dit men teleporterade sig dit och rakt framför denne satte han sig
"Hej, mitt namn är Fabra-"
Han blev avbruten av Jim.
"Kriii, kari kro cshh!" (Den kan vara farlig!)
"Proo, kari ksch krrr" (Jag tror inte den är elak)
När han talade med Jim, på krypens språk så satt han på nedre ryggen och kollade i kors på den lysande pricken, strax föll han platt på ryggen och skrattade åt sig själv

Hej, mitt namn är Fabra. 


Chessy ryggade till aka när en liten röd varg plötsligt fanns framför henne. Kroppen försökte fortfarande undvika hot, trots att hon inte kunde bli skadad längre. Den lilla vargen pratade vidare, men på ett annat språk innan denne föll ner på rygg av skratt. 
Chessy rynkade på näsan. Vad i hela..? 
"Vad..?" fick hon fram innan hon fnös till och satte sig ner. Irriterat virade hon svansen runt kroppen. Varför just en valp? Öronen klippte till lite innan hon sträckte fram tassen, och försökte buffa på valpen. Hennes tass gick rakt igenom honom, som hon hon varit luft. 
Honan bet ihop käkarna. Hon hade anat det där, men det var fortfarande lika chockande att inte vara kroppslig. 
Valpen låg fortfarande och garvade åt sig själv på marken. Hon förstod inte vad det roliga var, men stjärnorna i pälsen på.. Fabra? Det var så det var va?, intresserade henne. 
"Vilka lustig tecken du har i pälsen." sa hon och la huvudet på sned.