Solen står fortfarande högt på himlen men middagstid har redan passerat. Den lilla valpen hade traskat bort från lyan en bit. Inte långt för han var inte så säker på sig själv ännu. Kanske att hans självförtroende skulle växa med vingarna, som fortfarande inte är annat än duniga bihang på hans rygg. Inte ser de lika präktiga ut som fåglarnas. Men nog är det vingar. Eller hur? De liknar i alla fall vingar. Och fjädrar har ju fåglar. Valpen försöker ibland flaxa med vingarna så mycket han bara kan för att försöka se om de fungerar. Men det har inte hänt mycket till resultat någonsin. Inget över huvud taget. Besvikelse är vad han känner.

Valpen sätter sig ner vid ett träd och ser bort mot lyan. Han kan fortfarande se den från platsen han befinner sig på. Så han är inte långt borta. Men tillräckligt långt borta för att få vara för sig själv. Det kan ibland bli för mycket med så många syskon som han har. Men han klagar inte. Han älskar varenda en av sina syskon. Även om vissa har lättare att kliva de andra på nerverna. Men ensamheten är ibland välkomnande. Här kan han sitta och lyssna på vindens viskningar. Vinden har så mycket att berätta. Dess vyssjande stämma är även en uppskattad vaggvisa vissa nätter när alla de andra har somnat ifrån honom.

Det kliar i nosen. Valpen rycker till och lyfter ena tassen och stryker den över nosryggen för att få bort kliet. Men kliet stegrar och han nyser. Löven framför hans tassar fattar eld och valpen rycket överraskat till med ett pip. Det där var inte meningen. Han reser sig snabbt upp och trampar på elden för att få den att försvinna. Elden dör ut men han bränner sina framtassar. Han sätter sig ner och lyfter upp framtassarna och blåser på dem. Vinden sveper fram och skapar små virvelvindar kring valpens tassar och snart svider de inte längre. Lite röda är de fortfarande men när vinden mojnar igen så känns det mycket bättre och valpen sätter ner framtassarna på marken igen och tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Hoppas han inte nyser igen.

[PAX TILL SRAOSHA]

Han lägger märke till att mor kommer mot honom. Valpen ser ner på sina tassar. De känns mycket bättre nu. Såg mor vad hon hände? Valpen vill inte oroa henne eller något. Själv har han liten till ingen kontroll över sina krafter. Han vet inte vad det är för något. Men syskonen har med krafter. Vissa av dem har andra krafter. Öronen klipper till på huvudet när mor sätter sig ned vid hans sida och drar honom intill sig och hennes svans placeras runt honom. Det känns tryggt och valpen lutar sig mot henne.

"Jag gör inget". Säger han och försöker att inte se skyldig ut. Men spåren efter eldgnistan som han nyst ut syns i löven framför honom.
"Jag bara nös". Lägger han till och snörvlar lite för att bekräfta det. Det var inget skumt han höll på med. Han hade inte menat att sätta eld på löven. Och han lyckades faktiskt att få bort det. Så lite stolt är han i alla fall, även om han blivit väldigt överraskad och kanske även lite skrämd. Han hade inte velat att hela skogen skulle fatta eld. Det här är deras hem. Valpen vänder upp den udda blicken mot mor.