Efter all tid Önja spenderat vid Numooris nordligaste bälte kändes det skönt att vara tillbaka på savannen. Hon hade saknat färgerna och de längre dagarna. Värmen var svårare att vänja sig vid. Bristen på vatten hade tvingat henne att röra sig nordöst tidigare än planerat och under en knapp veckas tid utforskade Önja Acherati och dess närområden. Här var växtligheten tät och luften fuktig, men framför allt fanns där rikligt med bäckar. Hon ägnade ytterligare en blick mot öarna - tänkte tillbaka på sitt tidigare fiasko - men bestämde sig för att det fick vänta. En dag skulle hon nå dem.
    Hon blev inte långvarig och efter ett par dagar hade hon lämnat Acheratis myllrande skog bakom sig och fann sig åter igen vid dess kust. Vid vattnet. Till ljudet av vågor som slog in mot land lekte Önja i vinden; följde dess sus in bland klippornas hålor där den studsade mellan väggarna för att slutligen försvinna. Hon plirade nyfiket in i grottornas mörker, ibland för att överraskas av flyende djur vars sömn hon stört.
    "Oj, nämen. Förlåt", sade hon och steppade ur vägen för en ovanligt stor sköldpadda som drog sig fram ur dunklet. Den rörde sig målmedvetet mot vattnet och verkade inte ta någon notis om vargen i dess väg.
    "Jaha, du ska gå där, ja. Vänta ska jag bara--." Tiken tog ett väl tilltaget kliv över den breda varelsen, noga med att akta tassarna. "Hoppas du inte har några fler kompisar där inne nu!", ropade Önja efter den innan hon såg tillbaka mot grottöppningen. Någonstans där inne hörde hon det avlägsna ljudet av vattendroppar mot sten och det var med en nyfunnen spänning hon tog det första, trevande steget in.
   
[HAHAHHA, alltså..... orkar inte mina starter??? 
Öppet för de som vill!]

Din uppmärksamhet faller på något färgglatt medan du tar dig fram över klipporna. Vid första anblicken ser det nästan ut som flera små stenar, men när du undersöker saken inser du att så inte är fallet. Stenarna är släta, slipade av havet under många år, men där är tydliga rester av större mönster fortfarande synliga på några av dem. Trots deras klara färger, från röd till blå och lila, så är de alla märkbart genomskinliga. Som bitar av glas. När du ser dig omkring så upptäcker du fler runtom i klippornas vattenfyllda håligheter. Väntande, som gamla skatter för någon att finna.

Med mammas välsignelse hade han gett sig ut på sin längsta vandring någonsin. Han skulle gå till vattnet och sedan vända hem igen. Mamma hade pekat ut vägen för honom, gett honom en liten väska som nu hängde på hans rygg. Den var full av intressanta saker, plus de svampar som mamma packat ner och han inte ätit än. I ärlighetens namn hade han ätit fler än han borde för att de skulle räcka hela vägen, men han hade lite svårt att hålla räkningen.
Han hade gått igenom en jättegrön skog där precis allting varit klätt med konstiga blad, men det hade varit jättelätt att hitta någonstans att sova. Sen hade han kommit in i en annan skog som även den var jättegrön, men inte lika täckt. Där hade det knarrat en massa och han hade hittat flera jättespännande nya insekter som smakade sådär. Och nu var han vid stranden. Han hade länge stått och stirrat storögt på det stora blåa som aldrig tog slut. Lääänge hade han stått där. Solen hade till och med hunnit gå ner innan han tillslut somnat med nosen mot vattnet.
Men han hade börjat gå längs stranden och upptäckt att det fanns massor av fräsiga grottor här, dessutom fanns det ofta någonting spännande där.
Den skelande blå blicken hade tillslut fått syn på en varg. Han hade närmat sig med skuttande steg tills han såg en sten komma ut ur grottan och vargen som flyttade på sig.
"WOW!" utbrast den lilla och slöt upp vid stenen som kravlade fram över sanden "VAD är det där??!!" frågade han den stora vargen som hunnit stoppa in huvudet i grottan. Någonting verkade glimma till därinne och Karl Johan tappade genast intresset för stenen. Han störtade in i grottan och hukade sig ner för att plira mot de glimmande... stenarna.
"Wow!" andades han och petade på en grön med tassen så att den vände på sig "Vad är det här?" Han tittade skelögt upp på främlingen som han ännu inte hälsat på. Hon var jättefin, och jättestor. Det kändes nästan som att nacken skulle gå av när han såg upp i hennes ansikte. Vingarna flaxade lite svagt när han åter andades ett tyst 'wow'.

Grottans öppning var välvd i en vid båge, med mjuka kanter slipade av havets vågor. Det luktade märkbart av vatten. Som regn mot solvarma stenar. Luften var frisk och salt, och långt från den unkna luft Önja väntat sig. Med det bakomvarande ljuset till hjälp plirade hon in i dunklet, där något glimrande inbjudande. En knapp bit in, bland stenar och smågrus blänkte det i skarpa färger. Hon hade aldrig sett stenar glittra så tidigare. Inte heller hade hon sett dem så klart genomskinliga som dess var.
    "WOW! VAD är det där?!"
    Önja slog snabbt runt, klart överraskad av den unga stämman. En bevingad liten krabat mötte henne, med ögon som inte riktigt ville fokusera på ett och samma ställe. Han var väldigt söt och raggen som instinktivt rest sig i nacken föll långsamt tillbaka till sin plats. Hon samlade sig. Tillät sig själv att slappna av men kunde inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete. Hjärtat bultade fortfarande hårt i hennes bröst.
    "Hej du!" Ett mjukt leende tog form i det näpna ansiktet men försvann lika snabbt när den lille rusade fram till de nyupptäckta föremålen. Han pillade nyfiket på en med tassen. Önja studerade den med lika stort intresse, oförmögen att släppa den med blicken när främlingen frågade vad det var. Ja, vad var det?
    "Jag vet inte. Någon typ av sten eller kanske mineral." Hon hukade sig intill ynglingen för att studera glasskärvorna närmre. De var onormalt släta i sitt utförande och skiftade i djupa färger. Vissa tycktes ingraverade med mönster. "Titta, ser de inte ut att passa ihop? Så här, jag ska visa." En djup rynka bildades i hennes panna när Önja vände och vred på stenarna. De såg alla ut att vara en del av något större. Som om de hörde ihop. När hon kände sig nöjd såg hon åt valpens håll, en närmast busig glimt i de varma ögonen. "Vad tror du? Är det skatter vi hittat?"
     Hon kunde omöjligt hålla svansen still och i sin glädje och upprymdhet fångade hon något i ögonvrån. Något färgglatt. Hur hade hon missat det? Snabbt tog sig Önja upp på benen och skyndade ut bland klipporna.
    "Titta!", utbrast hon. "Det är mer här!"

Han såg upp på henne när hon föreslog att det kanske var sten eller någon mineral.
"Wow, hur kan du veta så mycket?" frågade han imponerat och plirade ner på skärvorna när hon passade ihop dem. Det såg ut som att hon passade ihop fyra bitar samtidigt och han böjde sig så nära att han bara var en halv nosbredd ifrån skärvorna när hon fortsatte pussla ihop dem.
"Vah?! En skatt?? wow va coolt!" utbrast han och såg efter vargen när hon försvann ut för att hämta fler skärvor. Han fortsatte stirra på skärvorna som hon redan passat ihop och såg en som hamnat fel. Skyndsamt rättade han till den och vände den upp och ner, nöjt nickandes.
"Hämta dem!" tjöt han entusiastiskt och skuttade efter för att hjälpa till med att bära in de vackra skärvorna. Utan omsvep plockade han upp flera i munnen och vände tillbaka till grottan och dumpade dem på marken bredvid de första skärvorna. Det var mest bara sand och småsten som han fått med sig in, men en skärva hade han fått med sig. Triumferande puttade han undan sanden och lade ner skärvan på helt fel ställe.
"Titta!" sa han belåtet och såg upp på vargen med viftande svans. Inte hade han märkt att han hade sand, inte bara i munnen, utan även i halva ansiktet när han log brett mot henne.

Havsglaset klirrade mot varandra när Önja lämnade dem i en hög bredvid de tidigare skärvorna. Valpen hade också burit dit några, om än det mest var sand och sten han fått med sig. Hon skrattade varmt åt hans belåtna stämma.
    "Åhåhå, se där!" Önja spred ut sina egna skärvor med tassen, men brydde sig inte om att försöka lägga dem till rätta. Istället såg hon på främlingen – vars ansikte var täckt av sand – och skrattade på nytt.
    ”Hörru du, vet du vad jag tror?” Hon hukade sig ner och blåste varm luft genom nosen i ansiktet på den lille. ”Att de följt med havet. Ser du hur de ligger lite var stans här? De har nog sköljts upp av vågorna. Ska vi kika?”
    Utan att vänta på svar skuttade Önja fram till strandkanten, där mjuka vågor rullade i land. Glasbitar låg på sina ställen inbäddade där vattnet var som grundast, endast synliga när solens strålar träffade rätt. Hon log nöjt för sig själv och såg på den lille som anslutit sig.
    ”Du borde ta med dig några. Visa din familj vad du hittat. För... du har en familj va?” Det kändes dumt att inte fråga. Speciellt när valpen var så pass ung som han var. Förhoppningsvis hade hans någon förälder i närheten.

Som förtrollad satt han och såg på när hon la ner skärvorna bredvid varandra, de glittrade i ljuset utifrån. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat missta den lilla vargen för en mal, så storögd och stirrande som han var. Den försiktiga vindpusten i hans ansikte fick honom att blinka frenetiskt och fnittra.
"Från havet??" frågade han och såg sig om efter den andra när hon skuttade ut "VÄNtA På MiG!" utropade han och kastade sig efter den andra. Han sträckte ut vingarna och glidflög i långa skutt ända fram till strandkanten.. eller längre.
Med ett plums landade han ett halvt skutt ut i vattnet och försvann helt kort under ytan innan han fräsande dök upp igen. Vingarna lyfte han rakt upp när han vadade mot stranden, helt according to plan.
"Vah, här?" frågade han och såg ner mellan sina tassar när hon sa att han borde ta med sig några. Längre lyssnade han inte innan flera glittriga skärvor fångade hans blick och han dök. Med huvudet under vattnet kunde han inte höra vad hon sa. Inte kunde han andas heller. Snabbt som attan drog han upp huvudet och hostade upp både vatten och sand innan han lyckades dra ett djupt andetag. Skärvorna hade sjunkit tillbaka till botten igen och han såg misstroget på dem. Sen upp på henne.
"Va?" frågade han, för han var rätt säker på att hon fortsatt säga nått när han dök ner för att hämta skatten. Någonting om... kavalj? vad var det ens en gång?
Karl Johan började skyffla ihop några skärvor med tassarna och puttade dem mot stranden för att kunna plocka upp dem utan att drunkna.

"Hej hopp, det var fart på dig!", utbrast Önja när han tittade upp från vattnet. Hon såg efter honom när han skuffade skärvorna närmare land.
    "Du borde visa din familj vad du har hittat för något fint", upprepade hon och följde efter. "Tycker du inte det?"

[Supersnabbt och superlångt svar ]

Karl Johan såg ner på skärvorna och sen upp på Önja.
”Ja! JA det borde ja ju!” utbrast han och puttade upp skärvorna på den typ torra stranden ”Vill du följa med o berätta? Ja har massa familj att berätta för! Hjälp mig lägga i påse!” krävde han och indikerade de pyttesmå korgliknande påsarna som satt fastspända över hans rygg. Bestämt puttade han skärvorna mot Önja och ställde sig med sidan mot henne.

Okej, så den här krabaten hade en familj någonstans trots allt. Skönt. Önja lade ner ett par skärvor fördelat över de olika påsarna, för att skapa någon sorts jämvikt. "Så där tror jag! Nu har du dem i lite olika färger och former."
    Hon backade ett halvt steg och såg över valpen för att slutligen nicka nöjt. Hon behövde inte fundera på om hon skulle slå följe med honom eller inte. Det var alltid roligare med sällskap.
    "Vilket håll ska vi åt, då?", sade hon medan hon plockade på sig några egna bitar havsglas. Det var speciellt en, klart skogsgrön i sin färg som Önja bara inte kunde lämna. "Jag heter Önja förresten."

"Jaaaaa!" tjöt han och skuttade runt i en snäv cirkel "Tack!!" mamma hade alltid sagt att man skulle säga tack, för då kanske man får svamp.
När hon frågade åt vilket håll de skulle åt snurrade han runt några gånger för att se sig omkring. Hemma var ju i skogen, så det var en bra början i alla fall.
"Mot Döda Skogen!" tjoade han och började travamot skogsbrynet, hemma låg säkert bara en liten bit bort! Med väldigt spetsade öron såg han sig om mot henne.
"Öööööö-nja! Ööö-nja! Fint! Det ett fint namn. Inte lika fint som mitt dock! Jag heter Karl Johan, det är en svamp. Men du kan kalla mig KJ, för det gör alla mina spunkiga kompisar!" han sa alltihop i samma utandning, viftade på svansen och travade vidare mot hemåt.
"Kom nu Ööö-nja så ska vi gå hem!"

"Kommer KJ. Kommer."
     Önja skuttade upp till Karl Johans sida, redo att lämna stranden bakom sig för denna gång. Hon lyssnade till hans många osammanhängande men ack så entusiastiska berättelser och gav lika entusiastiska svar i gengäld.
    Med sig hade hon havsglaset. Det var något hon aldrig tidigare sett, men hon längtade redan tills hon kunde bära med sig en skärva på sitt halsband. Kanske fanns där mer kring Numooris övriga stränder. En dag skulle hon undersöka saken.

[Avslutat]