Redan innan solen stigit hade några ur flocken lämnat deras samlingsplats för att gå till ett av de större vattenhålen. Dagen som nalkades skulle komma att bli mycket varm, det kunde anas redan nu när det var vindstilla. Stillheten reflekterades på den blanka, glasklara ytan på vattnet. Inte förrän de första vargarna nådde vattnet splittrades illusionen av att den var solid.
     Wulfric lunkade ner till vattnet i tystnad. Ingen av de han brukade umgås med hade valt att följa med just då, men han hade gått i förväg ändå, för när hettan väl skulle slå till visste han att kroppen skulle protestera.
     Det ljumna vattnet omslöt hans framtassar när han tog några steg ner i den leriga botten. Länge stod han och drack rikligt med vatten. Att vara hydrerad hade visat sig vara det bästa sättet att kämpa mot temperaturerna.
     Bredvid honom, någon meter bort stod Zephyr, Sleazoids son. Sleazoid hade själv presenterat dem för varandra, men de hade aldrig riktigt umgåtts efter det. Zeph kunde inte vara allt för mycket äldre än honom. Den plötsliga insikten om att han stirrade fick honom att vända bort blicken hastigt. Efter en stund såg han tillbaka på honom med ett påklistrat flin.
     ”Tjabba”, hälsade han med den ständigt växlande tonarten på stämman. Svansen höjdes lite och började vifta. Wulfric hade inte direkt någon uppfattning om honom alls, men med tanke på att han var Sleazoids son så kunde han inte annat än ha stora förväntningar. Kanske kunde de bli goda vänner? Bästa vänner? Tanken fick hjärtat att slå en volt av strålande entusiasm.
     En solfjäder av gyllene ljus flammade upp när solskivan krönte horisonten. På ett enda ögonblick fick hela världen liv. Den tidigare gråtrista världen ersattes av klara, starka färger; vattnet blev fylligt blått, gräset frodigt grönt och blommorna omkring tycktes lysa i dess praktfulla kulörer.

[Utspelar sig sommaren 2015 på Solstäppen.]

Vattenytan nådde honom precis över tårna där Zephyr stod med huvudet sänkt ned mot vattnet för att dricka. Över ljudet av sina egna klunkar hörde han Wulfric - en av nykomlingarna i flocken - hälsa. Det ryckte i de mörka öronen, men blicken förblev fäst vid den krusade vattenytan. Zephyr fortsatte dricka och väntade sig höra Yargol eller kanske Malphas - vem än som anlänt - hälsa tillbaka.
   När inget svar kom höjde ungvargen märkligt på ögonbrynen och såg upp, bara för att mötas av Wulfrics blå blick. Ett brett flin klädde den svartvites läppar. Svansen viftade bakom honom och han tittade på Zephyr som om han väntade sig något.
   Zephyr hörde sig själv harkla och såg sig om bara för att finna att de var de enda närvarande. Han såg tillbaka på Wulfric. "Errrr, hej." Rösten lät mer frågande än han tänkt och han slickade sig frustrerat om munnen.
   De var jämngamla, men inte mycket mer än bekanta med varandra. Zephyr ingick inte bland de Wulfric brukade umgås med och han kunde inte låta bli att undra av vilka själ den svartvite nu pratade med honom. Av medlidande, kanske? Han fnös tyst åt sin flyktiga tanke. "Var det något du ville?"

[Wulfric var en glad liten pratkvarn som tog Zephyrs lite awkward uppträdande med en klackspark och de blev goda vänner. Avslutat!]