Airi hade aldrig varit såhär långt söderut. Alla platser och områden de passerat var för henne helt nytt. Visst hade hon hört berättelser om Höstskogens slående färger, och Solstäppens blommor, men det var en helt annan sak att se det med egna ögon. Hon och Zephyr hade inte haft någon större lycka i att finna Ljusets Krigare i Civitas, och hade efter överläggande i Skuggfall bestämt sig för att inte vänta på att någon av krigarna kanske råkade ha vägarna förbi. De hade väntat tillräckligt länge på så mycket annat. Så de hade färdats söderut. Det var lättare och gick snabbare att följa vandringslederna än att ge sig ut i snår och backar, hade Zephyr konstaterat, och Airi hade litat på hans större erfarenhet. Skuggpasset var lättare att ta sig genom än att behöva korsa bergskedjan.
     Det var ännu tidig vår när Airi och Zephyr nått Solstäppen, men tidig vår här var inte detsamma som i Ötamon. Här fanns ingen snö – hade troligt aldrig funnits snö ens i den djupaste vintern – och blommor klädde nästan varje öppen yta mellan bäckar och sten. Landskapet var öppet på ett vis Airi inte var van vid, men hon gillade det. Det var en vacker plats. Hon hade vid flera tillfällen redan, i de stunder då hennes inre inte kändes lika tungt, gjort höga skutt och rullat sig bland blommorna så hon hade färgglada blad i pälsen. Det var en lättnad att vara någon annanstans, om så bara för stunden.
     Voene var nog det mest egendomliga samhälle Airi hade sett. De hade känt doften av platsen – vargar, fisk, matlagning – långt innan de kunnat se något, och hört ljud nästan lika långt innan. När fjorden blev tydlig var där fortfarande inget synligt som hon skulle gissat var ett samhälle. Den stora bron hon hört berättas om syntes på håll, med högresta fästen i form av grova träd och rötter, men inga byggnader och bara få vargar. Nu, nära inpå, förstod hon varför.
     Voene var byggt nere i fjorden. Ju närmre de kommit desto tydligare att många små vältrampade leder ledde från brofästena och ner längs fjordens sidor. I klippsidorna hade hyddor och plattformar byggts bland sten och rötter, och det var därifrån livet hördes. Voene var kanske inte ett stort samhälle i jämförelse med andra Airi sett, men på smala gångar och broar längs stenväggarna såg det ändå myllrande och trångt ut. Vargar ropade till varandra från olika nivåer och hälsade grannar ovanför eller under sig själva lika alldagligt som andra vargar talade öga mot öga.
     "Gudar, det hade varit gott med nått att äta här." Airi ruskade på sig efter att ha stått lutad ut vid sidan av ett av de massiva brofästena för att se den här sidan av samhället bättre. Vad än det var som tillagades så fick doften hennes mage att kurra. "Vad tror du? Zeppe?" Airi såg sig om och fann Zephyr stående en liten bit bort, framför bron med blicken på något på andra sidan.
     "Ser du nått?" Hon slöt upp vid vännens sida, och kisade mot morgonsolen för att se vad han tittade efter.

Zephyr delade kanske inte Airis entusiasm över de vidsträckta fälten – han hade artigt avböjt hennes inbjudan till att rulla bland blommorna – men han kunde ändå uppskatta hennes bekymmersfria glädje när hon skuttade runt som en valp på upptäcktsfärd. Hon hade aldrig varit så här långt söderut – inte vandrat särskilt mycket alls som han förstått det, och kände inget behov av att stressa. Han lät henne upptäcka och utforska allt det som för honom tappat sin charm för länge sedan, för han mindes känslan när han själv lämnat Numoorislätten för första gången. Det hade hänt mycket sedan dess.
    En bit innan bron lämnade hon hans sida för att nyfiket röra sig ut mot ett av brofästena för att lättare kunna ta in Voenes vyer. Zephyr drog på munnen, någonting ömt i sin blick när han såg hennes huvud följa klippsidorna och myllret av vargar. Han saktade in till en maklig gång och väntade ordlöst in henne, allt medan han själv såg sig omkring. Doften av matlagning hade fått besökare så väl som förbipasserande att söka sig ner i fjorden för något att äta, och den väldiga bron var i stunden förhållandevis tom med undantag av några mindre konstellationer och en handfull ensamma vandrare. Blicken svepte över dem i simpel förströelse och vidare bort mot andra sidan.
    "Ser du nått?"
    Hans öron vreds i riktning mot Airis röst och Zephyr nickade när han kände närvaron av henne intill sig. "En vän, tror jag." Men han var inte säker. Morgonsolens strålar var skarpa för hans känsliga ögon och han tvingades vika undan blicken. Med ljusprickar dansades i synfältets utkant slöt han ögonlocken. "Eller en bekant, snarare. Du ser stäppvargen där borta?" Han nickade i den generella riktningen mot brons andra sida bara för att inse att beskrivningen inte var nog uteslutande. Det fanns betydligt fler än en stäppvarg i Voene. På tok för många för att Airi skulle förstå vem han syftade på. En frustrerad suck slank genom sammanpressande tänder allt medan han med ett plågat uttryck blinkade upp ögonen. Han såg kisande på vännen, ignorerandes hennes roade min. "Den röda. Bredvid den gamla blåröda havsvargen", försökte han tydliggöra. Samtidigt fick han erkänna att han inte var särskilt duktig på att peka ut andra vargars attribut.
    "Före detta Quare." Efter att ha tagit en andra titt var han säker. Så gott som, i alla fall. Den röda stäppvargen kunde inte vara någon annan än Navus. Zephyr hade sett honom växa upp; följt honom från valp tills dagen då han som nästan vuxen valt att lämna dem för sitt egna kall. En resa inte helt olik den Zephyr nu gjorde. "Och sedan invigningen av Skuggfall – en del av Ljusets Krigare."


[Använde mig av Voenes npc Kardinal <3]

Morgonluften var något fuktig och salt, uppfriskande, även om det fick pälsen att burra upp sig och se allmänt frissig ut. Det var en vana att vara uppe tidigt, speciellt när han var ute på uppdrag för flocken, även om det för stunden inte var svårare än att sprida Gudarnas budskap, och hämta förnödenheter på vägen. Väskor och flätade korgar som satt fästa på honom var nu nästan överfulla av örter, plädar, skinn metall och andra råvaror, samt proviant ifrån de olika samhällena han besökt. Detta skulle vara något av de sista stoppen innan han återvände till templet och flocken.
 "Tack igen" han drog åt et läder rem för att stänga en påse som hängde ifrån ett av bältena, dolde de skimrande skal han fått av den gamla havsvargen, hen var en bekant han alltid såg till att träffa när han var i trakten. Kardinal hade många historier, och visdom han alltid gärna tog del av, samt så var hen bara en allmänt trevlig varg att samtala med, samt så var de generösa med den torkade fisken, mot de grejer Navus kunde få med sig annanstans ifrån. Medan Kardinal gav lyckönskningar och gav farväl lät Navus blicken glida över samhället i klipphällarna, och mötte snart en bekant skepnad.
 "På återseende" nickade han med ett varmt leende och rörde sig emot stäppblandningen och månvargen på andra sidan bron med långa kvicka steg.
 "Zephyr!" han hade inte sett den forna flockbrodern sen innan skuggfall, och det var länge sedan han träffat någon ur Qu, så det var ett trevligt sammanträffande att stöta på dem här. Om han träffade Quare var det oftast i Civitas, där han visste att de hade tillhåll. Voene verkade vara en mindre berest stad, så han hade inte förväntat sig att möte någon han kände utöver de i lokalbefolkningen.
 "Vad för dig hit?" ett varmt och vänligt leende vilade på de mörka läpparna då han talade. Stannade upp på ett behörigt avstånd som fortfarande tillät för enkel konversation.
 "Och vem är din vän?" den blåa blicken vandrade över till Månvargen bredvid honom.

Stäppvargen tog farväl av havsvargen och riktade snart uppmärksamheten åt duons håll. Hans öron reste sig alert på huvudet och Zephyr var säker på sin sak. Det var Navus. "Kom", uppmanade han sitt resesällskap och började korsa bron i en avslappnad lunk. De hann inte lägga mer än en tredjedel bakom sig innan Navus mötte upp dem. Korgar och till synes välfyllda väskor och påsar hängde över hans rygg, så pass att Zephyr började undra om han i stunden inte var mer packning än varg.
     "Navus", hälsade han tillbaka med en nickning och såg till sin sida på Airi. "Det här är Airi, en av Mivrias döttrar. Vi har rest tillsammans från Civitas." Han flyttade sig i sidled för att undvika det värsta av solens strålar i sina ögon. "Du är nog faktiskt precis den vi letar efter." Hans röst lät trött. Zephyr visste inte hur uppdaterad Navus var med situationen men valde att låta Airi ta den delen av samtalet om det skulle behövas. Det var inte hans rätt att avslöja hennes motiv med deras resa, om än han också hade sina egna.
     Han satte tonen för resten av samtalet med en inledande suck. "Ljusets krigare", förklarade han och kunde redan här se intresset väckas i Navus blick. "Är du fortfarande med dem?"

[En tid har passerat IC och Navus har lett de två rekryterna till utkanten av Kawazatri, och tårarnas träd, där Malphas och ett antal av flockens medlemmar befunnit sig. Direkt efter att de hälsat läser aposteln av rekryternas sinnen, enligt rutin, för att bekräfta deras trovärdighet och avsikter. De talas vid och snart därpå bekräftar aposteln att de ska ta med Airi och Zephyr till Sanctevra för vidare rekrytering. Navus tackas för att ha fört vargarna till dem och en mindre skara av vargar separeras då från de övriga flockmedlemmarna på platsen, för att återvända till templet.]

[Airi och Zephyr blir eskorterade till sanctevra.]