[Utspelar sig strax efter Skuggfall Teater, när Ljusets Krigare reser hem.]

“Schynda dig nu da.” Hennes röst var barsk. Vera hade stannat upp när hon märkt att Navus förlorat en del av sin fart och hamnat efter. Det var kvällning nu, och de hade gått utan avbrott sedan de lämnat Skuggfall. Det var inte många timmar sedan de lämnat Skuggpasset. Det var inte konstigt att ynglingen var trött, eller så var det kanske var annat som fick honom att ta avstånd.
     “Fra där jag kom e de sån som du man hitte först när snön tyne bort. Fortare kan du röre de där små pinnerne te ben. Kom an nu.” Ett kallt, vintrigt leende spred sig på hennes läppar när hon såg på Navus med en utmanande blick.
     Längre fram på leden gick resten av gruppen. Träd, frusna i höstens färger, reste sig runt om. Färgerna blev tamare när mörkret började sänka sig över skogen. Det var förundransvärt, men ingenting i jämförelse med Kawazatri. Egentligen var det inte djungel som lockade, faktum var att Vera var en vintervarg enda in i fruset ben och märg, det var templet. Templet fick henne att åsidosätta att längtan efter kyla och snö. Ändå hade hon inte varit sen på att ta första bästa chans att resa iväg. Nu skulle äntligen den värsta perioden av värme vara över och Vera skulle välkomna regnperioden

Han hade fått träffa medlemmarna redan vid arenan, och den gemenskap de så uppenbarligen delade, en gemensam tillit, var något han saknade och önskade så innerligt att få tillbaka. Att han inte skulle få det i Qu hade blivit för honom uppenbart. Efter allt som hänt skulle han nog aldrig kunna lita på att de skulle se efter honom igen. inte på riktigt. Av det han fått se och höra sen invigningen gav honom hopp att det var här han skulle höra hemma. Men tillit kom inte över en natt, och paranoian som b bosatt sig i hans bröst var inte till en direkt hjälp.
 Under deras resa hade flertalet ljud fått honom att lätt rycka till, någon hade harklat sig bakom honom. Trots att han visste att det gick fler ur flocken intill honom hade han inte hört dem närma sig, och han hade praktiskt taget krupit ur skinnet.
 För att undvika fler blickar och grymtanden hade han diskret rört sig till den bakre delen av gruppen. Det resulterade i mindre blickar åt hans håll men också att han kände sig mer utsatt där han numer gick. Han tappade farten i stegen ju mer det började skymma. Inte bara började han bli trött - det var länge sedan han fått ordentligt med sömn, att bli jagad av egna demoner lämna inte mycket utrymme för vila - Men ju längre skuggorna blev ju mer paranoid blev han. Nätterna var värst. Det var på kvällen Det hänt och händelsen satt kvar i hans sinne. Han tvivlade på att han någonsin skulle glömma. Men Malphas hade kollat hans sinne, och lät honom ändå följa med, vilket gav han styrka.
 Han hade sneglat bakom sig och ryckte häftigt till då en av honorna i gruppen tilltalade honom. Den ljusa blicken sökte sig framåt och landade på tiken. Till utseendet var hon mjuk, ögonen var hennes hårdaste drag, men rösten var barsk och hård, och uttalet klippt.
 En vintervarg hade han kommit fram till, och en riktig sådan. Hennes kommentar fick honom att lätt länga på stegen och trava upp mot henne, men behöll ändå en halvannan meters avstånd.
 "Förlåt" ett osäkert leende drog i mungiporna och han kastade ännu en snabb blick bakom sig, hoppades att hon skulle missa det faktumet.
 "Mycket i tankarna" ursäktade han lite ospecificerat, ville helst inte gå in på detaljer.
 Hon hade börjat gå igen då han kommit ikapp.
 "Har du varit med dem länge?" det kändes som om han behövde modet av att hoppa över ett stup bara för att tilltala henne, men kände sig nöjd med sin insats. De skulle vandra länge, och om han planerade att vara med dem och lära av dem var han tvungen att lära känna dem någon gång.

Ett frustande skratt lämnade henne och hon skakade lite missvisande på huvudet med leendet kvar på läpparna.
     “É tankeverkstan din så trög?” Hårdheten i hennes röst mjuknade lite med den underliggande skämtsamheten. När ynlingen kommit ikapp så tog hon upp samma fart i stegen igen. Blicken fästes på gruppen framför, men bara kort innan Navus tog orda igen.
     “Joda,” började hon, “like länge som du ha’tt päls på svansa.” Återigen lös lekfullheten genom hennes ord. “Nae men, ja. När ja träffte dom va de ba apostlarna å Midir som höll samman. Innan Kawazatri, å innan Sanctevra.” Det fanns en stolthet i det ansåg hon. Om än alla stod lika inför Meimeis ljus, så skulle hon alltid finna heder i att vara en av de första som renade sig i gudomens namn.
     “Å du, en yngling av solen,” Vera nickade lite menande åt hans sällsamma stäppvargs utseende, “va få dig å tro att du é redo för livet som en av ljusets krigare?” Det lättsamma leendet hade försvunnit och lämnat en kall allvarsamhet i hennes anlete.

Trots hennes bryska sätt, och hårda ordval kom han på sig själv att bli lugnad i hennes närhet, det var som om han bara visste att hon ville väl, retsamheten till trots.
 "Det trängs mycket däruppe senaste" erkände han med ett vagt leende. Även om man inte räknade in incidenten så var det mycket som hänt. Civitas, Skuggfall, flock och livsbyte, nyheterna om Teck, återträffa syskonen. Det hela var svindlande, och att det hänt på så kort tid.
 Att vara en av de första till flocken med ett så nobelt syfte, det måste vara en ödmjuk upplevelse, han kunde ana en viss stolthet i rösten. Med rätta kunde han ändå tycka.
 Frågan tog honom lite med överraskning och han kände sig något ställd. Han borde inte vara förvånad, av den lilla kontakt han haft med henne verkade hon rättfram och ärlig, ville man veta något frågade man. Det borde kanske vara så, men efter allt som hänt var han inte den mest bekväma med frågor, speciellt sådana han egentligen inte visste om han hade ett bra svar på, men det fick gå an så länge de inte kom in på ämnet han ville undvika.
 "Är man någonsin redo för ett sånt byte av liv?" frågade han något retoriskt och köpte sig lite tid till att tänka fram ett bättre svar, gav inte tillräckligt länge för att hon skulle ta det som en riktig fråga och svara.
 "När jag såg Malphas vid arenan så kände jag mig kallad" började han eftertänksamt, något osäker på orden. Det lät töntigt.
 "Jag hade hört om honom innan, jag växte upp i Qu" förtydligade han, något osäker på om det var ett utlägg hon sökte, oavsett kunde han inte komma på ett kortare svar på frågan.
 "och efter en del saker som hänt, min syster som försvann, min far som sökte och båda som försvann, så kunde jag inte stå ut med att inget gjordes helt enkelt, som att stå och trampa vatten" han mötte den tvefärgade blicken en snabb gång, frustrationen som han känt var fortfarande färsk, men han fann trygghet att han var där nu, på väg till ett liv där han kunde göra skillnad.
 "Jag lärde att far dog i jakten på min syster, mördad för hans kärlek till henne" Tonen var sorgsen, nyheten färsk i hans minne. Han hade förlorat dem dagen de lämnade, men att få det bekräftat? Det var tungt. Han hade tappat tråden, och tystnade något generat av de långa utlägget, ansiktet hettade och han försökte samla ihop det.
 "Ni verkade iallafall jobba för att göra skillnad, inte bara prata om förändring" sammanfattade han tafatt och såg nervöst bort, letade av ren vana snabbt med blicken i de växande skuggorna.

Vera hummande till hans ord. Hennes intryck om att han verkade fåordig och blyg verkade inte stämma allt för väl, för nog kunde han prata. Även det som inte verkade relevant föll ur honom och även om Vera på ett sätt inte brydde sig speciellt mycket om hans livshistoria var det viktigt för honom att få berätta den. Tala den ut i luften, så Gudarna kunde höra. Om Navus var rätt för Ljusets Krigare var egentligen inte upp till henne, eller ens Malphas, det skulle bara Dem utvisa.
     “Såja,” log Vera och sneglade på den mindre ynglingen. Ett ömsom kallt, ömsom vänligt leende. “Nu har du ta’tt förste stege’ te förändring, förste stege’ te å bevis att du e någe mer. Må du gå med Meimei’s ljus i ryggen,” hon nickade djupt, välsignade honom med det hon kunde.
     “Låt oss hoppas på att du möts av ljuset på andra sidan.” Vera visste inte hur mycket Malphas berättat om vad det hela innebar, men hon skylde inte från att berätta deras sanning.

Hela hans huvud och ansikte kändes som om de skulle brännas bort av den genanta hettan. Kände sig så dum som startat en hel monolog för en simpel fråga, vågade heller inte riktigt möte hennes blick igen. Mycket mer än så hann han inte stressa över sitt misstag innan hon talade, det lugnade ner honom något, men han kände sig fortfarande dum.
 Hennes ord var betryggande. Första steget. Det kändes bra att veta att han iallafall gick framåt. Senaste tiden hade allt liksom stått helt stilla, kanske hade han till och med backat ett par steg, att få bekräftat att han inte längre stod och trampade på samma plats var skönt.
 Hennes ord fick honom att åter se emot henne, de började närma sig svansen av deras patrull och han vågade inte riktigt fråga vad hon menade med på andra sidan. Gissade att det var något han fick reda på när tiden kom.
 "Jag hoppas De ser ett värde i mig och att jag kan sona för allt som hänt" svarade han innan de helt hunnit ikapp resterande gruppen.

Även när hon märkte att han tvekade att möta hennes blick så fortsatte hon att se på honom med samma orubblighet. Som om hon sökte efter något mer än bara honom. Det lilla roade leendet som retade i kanterna på hennes läppar var lätt att missa.
      "Ha Henne och Dem i ditt hjärta," sade hon allvarsamhet, trots att hennes dialekt hade en tendens att få allt att låta lite slött, "så ska du se att De ger dig din väg." Vera nickade intygande. För henne, som hon antog att det var med dem alla, var det ingen svår sak. Att leva ett liv fritt från synd var en oerhört liten uppoffring för en livstid av ljus och välsignelse. Den bristande känslan av samhörighet och mening som fått henne att lämna sitt kära Snöslätten för många månar sedan hade hon hittat här. Men framför allt, hade hon hittat den sanna, rena förbindelsen till Meimei.

[Avslutat]