Skogen med de nu nakna träden och snötäckt mark hade en sådan skönhet som glittrade i solens strålar. 
Lucius hade aldrig satt sina tassar på dessa marker förut, men charmen som låg över denna plats var sannerligen vacker.
Men trotts detta vandrade hannen med ett känslolöst uttryck i sitt ansikte. 
Kroppen var väldigt utmattad då nätterna på senaste tiden blivit allt mer plågsamma då Durano ovälkommet hade trängt sig på. Plågat honom, tvingat tillbaks en hel del minnen han så länge kämpat med att förtränga. 
Men det fanns inget att göra, han kunde inte styra över demonen som hade full kontroll över honom.

Fåglar kvittrade och spred sin sång över platsen, hanen rörde inte en min trotts att han älskade fågelsång. 
Det han verkligen behövde nu var energi, något att sätta tänderna i. Men vad? Vad fanns det för bytesdjur på denna plats? Med vaksamma blickar sökte sig blicken kring platsen, öronen var riktade åt olika riktningar och kroppen helt stilla.
Vinden strök sig vid hans nos och gav honom hjälp. Han letade med hjälp av vinden efter dofter samtidigt som han dolde sin egen.
Öronen klippte till, alla de tre reagerade på doften de snappat upp, harar. 
Tassarna placerades vaksamt framför varandra, kroppens muskler var spända för att ha mer kontroll och hela tiden sökte sig blicken efter tecken på liv. 

Där, bakom kullen med tre ensamma, nakna träd, var doften som starkast. 
Lucius sänkte sin kropp, var noga med att inte kliva på något som var gömt under snön. 
Han var försvagad efter all drama så han behövde ta vara av den lilla energi han hade kvar. Den trehövdade slickade sig kring munnen i olika takt och ögonen smalnades sedan. 
Det fanns sex Små gnagare nedan kullen som Åt av de frysta klövrarna som ännu stack upp en bit.
För att göra detta fort tog han hjälp av vinden, tvingade den runt dom och spred sig egen doft så att de förhoppningsvis skulle fly mot hans håll. 
Vinden smög sig rakt bakom dessa små, sedan vart det full fart. 
Tre av gnagarna sprang emot honom medans de andra två sprang in under ett par rötter där de hade sitt bo. 
Lawaren förberedde sig, öppnade sina käkar och ur käftarna uppenbarade sig eld. 
Träff, träff igen. De två brann till döds medan den tredje vek undan. Vanligtvis skulle detta vara en enkel match, men i detta tillstånd var det svårare.
Hanen hoppade sidled, rundade ett utav träden och grillade haren rätt i ansiktet då den halkade.
Små ansträngande andetag tvingades fram ur lungorna på honom.
Detta kändes förfärligt! Må gudarna vara på vår sida, bröder. Denna lek Durano spelar kommer kosta oss livet sade det vänstra huvudet svagt, hest och smått stönande.
Var tacksam över den föda moder natur givit oss, vi borde vara tacksamma, bröder.. sade sedan högra huvudet med en smått allvarlig ton.
Sedan sade de inget mer utan samlade ihop hararna.
De tre huvudena tog en varsin grillad hare, sedan högg dem in belåtet.

Snön hade lagt sig som ett tjockt täcke över landskapet, snön såg ut som små glittrande diamanter i solens strålar. Växter som hade en gång vara färg glada och fulla av liv var nu ett minne blott,stammar sträckte sig till skyn men inte en ända löv var kvar. 
Men på något vis var det vackert, hon kunde inte sluta beundra naturens ändring. Från livfull till ren stillhet och tystnad. Hur kunde all förändring gå så fort? Lätta steg tog hon sig fram genom snödrivorna,pälsen var full av snö som snabbt bildade små snöklumpar i pälsen. 
Hon höjde huvudet för att hitta någonstans att komma undan snön men det såg tveksamt ut, snön hade svept in de mesta i sin famn och gjort det nästan omöjligt att komma ifrån kylan. Varför lämnade hon egentligen lyan, hon visste svaret och retades sig på det. 
Tystnaden gjorde inte saken bättre, hur kunde det vara så tyst så till oh med en ljudvarg inte kunde höra någonting? Hon fick inte ihop det. 
Minuter gick innan hon gav upp jakten efter en plats att villa på, istället njöt hon av naturen och den lilla fågelsången som hade kommit.

Solen stod nu högt på himmelen och dess strålar smekte hans kritvita päls som nu dock var en aningen blodfläckig.
Kullen var inte hög, nej men tillräcklig för att kunna se över större snödrivor. 

Hararna var utsökta, bort så fort. Men det var inte konstigt, han var ju vrålhungrig!
Då hungern dämpats reste sig hanen lätt med ett svagt leende.
Hur kunde man inte le en sådan vacker dag som denna?
Lucius kollade sig omkring Innan han bytte riktning. Det såg mest lovande ut att vandra mot träskets marker, där fanns det alltid något att fördriva tiden med.
Plötsligt stannade hannen upp, vinklade öronen en aning och blicken smalnade.
Självklart, en främling var nära.

Den grova hannen tänkte först ignorera främlingen och bara vandra på som om denne ej existerat. Onödigt att slösa energi på någon han inte ens vet vem det är. Han fnyste, men nospartiet började arbeta igen..
Och doften han kände var... en honas.. tankarna ändrades kvickt, men han övervägde fortfarande att bara ge sig av.
Men han suckade, ruskade på huvudet och ändrade riktning. Inte bortåt från honan utan mot henne. 
Men bara för att han skulle kunna byta riktning obemärkt, antog han, gjorde han sin doft doftlös. Han luktade inget, ingenting alls. 

Lutandes mot en stam satte han sig ned på avstånd och granskade honan framför sig.
Lucius blick smalnade och lät till sist hans doft nå varginnan.
Antingen skulle hon springa iväg på grund av hans utseende, eller stiga fram och föra en konversation.
Vad han föredrog just nu visste han inte.
Egentligen hade han lust att vända om, lämna henne ifred och inte störa. Men så svag han är för honor och deras skönhet stannade han kvar. Kollade på henne, granskade honan med sina sex ögon från topp till tå. Från svans till nos.

Små rörelser hade väckt hennes uppmärksamhet men hade inte lust att ta reda på var det var, istället fortsatte hon rakt fram men höll öronen på vakt. Hennes nos kunde inte lyda henne och drog därför några lätta andetag men konstigt nog var där ingen lukt. Hon blev fundersam men intalade sig själv att hon hade hört någon gnagare i dens hålla som fanns i området. 

Några steg till och där var den,doften som hon hade funderat över. Huvudet höjdes,kroppen stannade och bröstkorgen drog djupa andetag. En hane, inte från flocken utan en främling. Lite nyfiken blev hon men ville hon verkligen stanna upp för att frysa med eller ville hon tillbaka till sin lya? Hon sänkte huvudet och drog ytligare ett djup andetag "Förbaskade nyfikenhet" mumlade hon för sig själv och vände riktning. Och det tog inte många steg för att få syn på främlingen. Ögonen blev chokade över synen,en varg med tre huvuden stod några meter ifrån henne och hon som trodde att överraskningarna skulle vara slut. Hon stod still en stund för att kolla av främlingen, de klar blåa ögonen fastnade på huvudena.Hur kunde man ha tre huvuden? Sedan tog hon några små andetag "Hej"

Denna reaktion, han var så van. 
Men hannen kunde inte undvika att ge ifrån sig ett leende då hon faktiskt verkade bestämt sig för att stanna. 
Hennes klart blåa blick fick honom att tänka på sin mor, hon hade haft isiga ögon fylld av liv tills... hanen ruskade genast av sig den tanken, nej han kunde inte tillåta sig själv att tänka på det. Inte nu, aldrig.

Den främmande honan talade och hanen gav genast ett svar tillbaks Hej där Lucius ena huvud kollade ned i marken en kort sekund, tvättade bort lite blod som fanns kvar på tassen, sedan mötte alla de tre huvudena hennes blick igen. 

En kort tystnad susade förbi så han valde att fråga Förlåt mig varginna, stör jag? hans röst var varm, ganska hes men vänlig. De blodröda ögonen hade ett vänligt uttryck och likaså hans bröder. 
Han kunde inte se något ont i henne, faktiskt var hon ganska söt. 
Men han visste så väl att det inte spelade någon roll, han kunde aldrig komma någon nära. Inte henne, inte någon. 
Det han lärt sig genom alla dessa år är att närhet inte var något för honom. De han kommit nära vart skadade utav hans käftar i slutändan. Vissa dog, andra överlevde och hatade honom. Kallade han monster och så vidare med en massa ord.
Hanen satt kvar, fortfarande lutandes mot trädets stam.

Hon försökte att inte stirra på främlingen men det var en svår kamp, nu hade hon verkligen sätt allt hoppades hon i alla fall. 
Hanen svarade tillbaka och hennes reaktion var seg "Inte riktigt,tror jag?" hon hade gått ifrån de andra för att få lite rensa tankarna men sen ångrad hon sig, och nu strå hon här tveksam. 
Främlingen bara satt där, och hon som inte gillar att prata. Öronen klippte till när en vindpust kom och hon kunde känna ett obehag, som om de skulle tjuta i öronen. Hon skakade lätt på huvudet och återvände till främlingen Vilken ras är du, om jag får fråga? Hon hade haft den frågan länge på tungan men inte vågat fråga, hon kände sig oförskämd. Men kände ett litet tvång till att få reda på det,nyfikenheten växte. Utan att lägga märket till det hade huvudet hamlat på snedden och blicken hade blivit undrande.

Hanen uteslöt att resa sig upp, om han bara satt kvar skulle honan säkert känna sig säkrare. 
Hennes blick var fäst på honom, och han fortsatte att granska honan noggrant. 

Då hon åter talade blev han inte alls förvånad, han hade fått den frågan ett flertals gånger. Ja, vad var han egentligen? 
Det ni ser framför er varginna, är en blodsblandning. Hälften Lawar och andra hälften Hellhound.. får jag fråga vilket blod som rinner i dina ådror? Han undrade om hon kanske var en Stäppvarg, fast kanske inte riktigt ändå..

Lucius Lät en vindpust smeka lite lätt över hennes rygg, en kall lekfull vind. 
Bara för att se hur hon reagerade..

Inga av raseran som hanen beskrev var bekanta för henne, men hon hade inte i häller varit i numoori länge och därför inte möt alla raserna. Hon blev lite smått irriterad på hennes okunnande om raserna men lade det bakom sig. Det skulle ta tid att lära sig de mesta här i numoori och det var bara för henne att erkänna det. 
Ännu en vindpust krokade med henne och ämnen gång började obehaget i öronen komma tillbaka.Öronen lades tillbaka och lätt vinden gå förbi.


Jag är blandad med gråvarg och ljudvarg, hon rättade till öronen och sträckte lite på sig för att inte förlora känslan helt i kroppen och för att hon kände sig stolt över att hon hade ljudvargs blod i sig. Utan sin hörsel hade hon nog inte klarat sig lika bra som hon gjorde. 
Till sist blev hon trött på att stå upp och bestämde sig för att sätta sig ner. Snöns kyla trängde sig egendom pälsen men hon struntade i det. Hennes huvud hade annat att fundera på, som till exempel en varg med tre huvuden kunde vara trevlig och snäll. I hennes fantasi skulle en sån varg vara ren ond och blodtörstig, detta gjorde att hon fick verkligen tänka om och sluta fantisera så mycket om hur andra kan var vara.

En liten stund av tystnad ägde rum innan hanen nickade kort.
på så vis.. Men säg mig, vad är det som försiggår i dina tankar? Är det något fel med tanke på sättet du studerar mig på?
hans röst var varm och det han sa var inget illa menat. Bara något hanundrade över ofta.
Många, eller i princip alla, hade get honom liknande reaktioner så för att få veta vad som försiggår i deras huvuden fanns dt bara en sak att göra, fråga.

Hanen resta sig upp, ruskade av sig de snö han fått på sig. Kring honom var det mer som en blöt pöl än is. Hans värme hade smält nästan allt kring sig. Och elden som brann i hans ådror gjorde saken bara bättre.
Kyla hade han aldrig varit så förtjust i, så när vintern faller är han tvungen att inte använda eldens kraft så mycket i onödan.

Lucius hade de alla huvudena höjda, de alla tre studerade henne med lugn blick och avslappnat kroppspråk.

Hon blev förvånad över att hanen vågade ställa den frågan,själv ställde hon aldrig frågor till någon och det gjorde henne till en mes enligt henne själv. Dock visste hon inte riktigt hur hon skulle svara på främlingens fråga utan av framstå som en som dömer. Men hon skulle väldigt oförskämd om hon inte svarade ärligt. Jag funderar över hur en varg kan ha tre huvuden men ändå värka så snäll och trevlig.Jag får inte ihop det i mitt huvud, skulle det vara som i mitt huvud skulle du var rent av ond. Men det är du ej och det gör mig överraskad. Hon tog en paus kände att det blev för mycket prat på en gång. Men det var ändå skönt att få säga det, hon gillade inte hålla saker för sig själva om det inte handlade om hennes bakgrund förstås. Hon tog nya andetag och fortsatte där hon slutade frö att göra en lättare frö hanen att förstå hur hon tänkte. Jag har aldrig sätt någon som du och har mycket att lära om att inte döma före man känner dem. Plus så är det väldigt ovanligt för en varg att ha tre huvuden. Hon log sitt lilla leende som kom fram då och då, inte för mycket och tillräckligt för att kunna tyda på hennes läppar.

Hennes ord fick honom faktiskt att skratta lite smått Var inte rädd för att fråga, jag bitts inte.. Sedan kollade han på henne med en lömsk min och fortsate sin mening ..Så hårt.. Han log, studerade honan lite till innan han tog ytterligare några steg mot henne. Han var så nyfiken på hennes doft, han tckte sig ha känt den förut av ett tidigare möte. Den honan hade vingar, horn och hade längre ben. Lucius kunde inte hjälpa att han lite smått nosade i luften mot henne.
Tillhör du möjligtvis någon flock? Din doft är så bekant.. Lucius vela ta ytterligare ett steg närmare men hindrade sig själv från att vara lite för närgången.
Han vela ju inte skrämma iväg varginnan.
Och sedan gav han ifrån sig en suck, han hade ju inte ens presenterat sig. Så oförskämt...
Vårat namn är Lucius, vad kan en varginna som du bära för namn? Han var alltid så oerhört artig mot honor, han visste inte varför. Kanske var det längtan efter att en dag få ligga ihopkurad med en varginna, känna hennes krop emot hans och bara ligga där, känna sig älskad?
Hans längtan tog ofta över, men han skulle aldrig röra en hona mot hennes vilja.

Hans ögon, de blodröda ögonen, glimrade i solljusets strålar. I dem kunde man se ett mörker, något som rörde sig där inne som inte alls vela någon något gott.
Men han försökte verkligen att visa sin goda sida, Hon var ju så fin. Den färgen hon bar fick honom att bara vilja krama om henne. Färgen var så varm, kändes så mysig på något sätt.
Men hanen höll avstånd, behöll de tankarna för sig själv och lät inte avståndet mellan dem bli för nära.

Men det var exakt det hon var rädd för att göra,hon gillade inte att ställa frågor. Skrattet från hanen gjorde henne mindre spänd, kanske för att hanen inte tog det så allvarligt som hon hade trott. 
Orden var slut och och kunde inte komma på något mer att säga, hon bara satt där och iakttog hanen som tydligen hette Lucius. Hon själv hade helt och hållet glömt bort att presentera sig själv och det skämdes hon lite över. Ovanligt fint namn till ett ovanlig varg, mitt namn är Caer. Hon log mjukt och ställde sig upp för avståndet mellan dem hade blivit mindre. Hon gillade det inte men sa inget. 

Några sekunder senare talade Lucius igen och ställde en fråga som gjorde henne förvånad, det var ingen fråga som hon hade trott skulle dyka upp. Jag är med i flocken Jägarna som leds av Dimitrij. 

Då han förstod att hon tyckte att han var lite för nära tog även han några steg tillbaks, sedan satt han sig ned. 
Du får ursäkta mig, inte meningen att bli närgången.. haha Han kollade ned lite generat på Caer.

Honan talade igen och det fick honom att spetsa öronen en aningen Jag tyckte väll att doften var bekant. För ett tag sedan hade vi ett kort möte. Dock så höll hon sig på avstånd då hon kände av vad som... Han stannade upp, vart tyst. Han borde inte ha yttrat sig, han borde ha varit tyst.
Sedan suckade han lite, vred bekymrat på sig och undvek att möta hennes blick. Fast det hände inget, jag kanske såg för konstig ut för henne sedan skrattade han lite nervöst.

Hanen märkte att avståndet blev för nära och därför bakade några steg,hon blev glad över det för hanen visade respekt åt henne. 
Det gör inget och det är inget du behöver be om ursäkt för. Hon log glatt för att visa att det inte gjorde något. 
Hon satte sig ner igen och slappnade av lite mer kanske för hon började trivas i hanes sällskap.När hon började tänka på det så gjorde hon faktist det, det var länge sedan hon prata normalt med någon, i flocken brukade mest lyssna på flockmedlemarna.
Vinden var borta och tystnaden var tillbaka för ett ögonblick innan hanen började tala igen.Öronen klippte till då hanen talade och hon blev glatt överraskad över att Dimitrij och Lucius hade träffas innan. Men sen försvann hennes glada humör, varför slutade hanen mitt i sin mening? Vad var det Lucius inte ville säga? Hon blev smått nyfiken och kunde inte hålla sig för att fråga.Varför slutade du mitt i meningen? Hon lade huvudet på snett och tittade på hanen med stora ögon. Jag tror att Dimitrij är van att möta vargar med speciella utseende. Hon försökte le lite smått för att lätta på stämninge.

Hanen vred på sig ännu mer och försökte komma på en utväg ur detta samtalsämne.
Men sedan övervägde han att tala sanning, om hon valde att hålla sig borta skulle han vandra iväg om denna sanning som han bar inom sig skrämde iväg henne.
Jo.. alltså.. Dimitrij höll sig undan, inte för att jag har tre huvuden.. Hanen harklade sig, kollade generat på honan och sedan sade han med en lite lägre röst Caer, det jag har inom mig gillade inte din ledarinna. Jag bär på ett mörker, en Demon som har besuttit min kropp sedan jag var valp.. Man kunde tydligt se att Lucius nästintill skämdes över detta.
Hanen tog något steg tillbaks, gav henne en skamsen min och hans öron vinklades bakåt. Jag antar att du inte vill ha något med mig att göra nu när du.. vet.. ellerhur? Frågade han tyst, lite ledsamt.

Lucius var van vid detta, att de han trodde var hans vänner stack så ort de fick veta. För vem vill egentligen vara inärheten av någon som bär på ett fruktat odjur?
Lucius kom på sig själv att han kanske verkade mesig så han rätade på sig. Försökte att dölja sorgen i hans själ och väntade tålmodigt på Caer's svar.

Hon gillade verkligen inte hur hanens mening började, hon kunde se att Lucius skämdes. Hennes leende försvann med tiden hanen talade och oron i kroppen började väckas till liv i henne. Men hon släppte inte blicken från hanen och hon försökte inte visa sin oro, det skulle vara oartigt av henne och det ville hon verkligen inte vara. 
Orden från Lucius blev värre och värre, ordet demon dök upp och en rysning började från nacken och ner mot svansen på henne. Nu trivdes hon inte lika mycket i hanens sällskap men ville inte helt plötsligt lämna platsen. 
Det var tydligt att hanen skämdes och det visade att hanen inte var stolt över vad dom fanns i dens kropp. Men sen började hon tänka på vad hennes mamma och bror bryckade säga, döm inte någon innan du har lärt känna den. Dem orden skulle hon hålla till och det hade hon lovat dig själv. Det var jag inte bäred på att höra men det är starkt av dig att berätta det. Och du har inte gjort mig någonting, jag trivs i ditt sällskap. Hon log och var stolt över dina ord. Hade detta möte hänt för några månader sedan då hade hon sprungit därifrån, men hon har vuxit som person.

Lucius nästan satt och väntade på att hon skull vända på klacken och springa iväg. Men han hade fel, hon satt kvar vilket gjorde honom högst överaskad. Hanen lyssnade till hennes ord, svansen började vifta och ett tacksamt leende spred sig över alla de tre käftarna.
Hanen tog sedan några steg emot honan, gav henne en djup bugning och sade Jag har aldrig mött någon som haft mod nog att stanna kvar i mitt sällskap då min mörka hemlighet avslöjats Caer. Jag är dig evigt tacksam, du är verkligen en ängel Hanens ord var varm, djupa och full av sanning.Om han hade fått skulle han ha pussat henne på pannan.
Men såklart gorde han det inte, det skulle bara verka creepy.

Lucius kollade upp emot honan och lade sig sedan ned för att visa underläge. Allt för att hon skulle känna sig säker i hans närvaro. Jag har ärligt talat aldrig varit såhär nära en vargina förut som faktiskt gillade mitt sällskap... Du är vacker Hans ord var sanna, men han tänkte inte på att det kunde tas fel, som om han stötte på henne. I och för sig skulle han inte bry sig om hon tog det på sättet, han var bara så glad att hon fanns där vid hans sida. Även fast han nu betedde sig mer som en nedkärad hanne än den stolta, trehövdade varelsen han egentligen var som alldrig lät sig själv visas underlägsen.
Lucius låg där, han var mindre än honan nu längdmässigt. Han vela bara visa för henne, på något sätt, att han inte alls var farlig. Att han var snäll, att hon inte alls behövde vara rädd med honom.

Hon blev glad över att göra någon på bättre humör. Hon må vara en bitch ibland men hon gillade att göra andra glada. Jag är verkligen inte en ängel.Hon rynkade på nosen när ängel kom upp i hennes huvud.Hon gillade verkligen inte att bli kallad något som hon inte var.  Alla har sina mörka sidor och de är dem man får acceptera.Hon lätt som sin mamma när hon hörde orden. Något som inte gillade, visst älskade hon sin mamma men ville inte bli som henne. Man kommer tyvärr inte undan dem. Hon log lite mindre och lade sig sedan ner, hon gillade inte att sitta upp när hanen lade sig ner. 

De flesta är rädda för något som värkar annorlunda eller inte har sätt innan. Och jag är liksom van vid det hemskaste så det krävs en del för att skrämma iväg mig.Hon kände att hanen hade berättat något jobbigt så då var det väll hennes tur, sen om Lucius ställde frågor angående om det fick hon allt se. Men hon skrattade lite gran och det överraskade henne,hon hade aldrig trott att hon skulle skratta åt det hennes pappa hade utsatte henne och hennes bror för. Men här la hon och gjorde det. Hon viftade bort tankarna om det och kom tillbaka till verkligheten. Såg på hanen som bara la där och hade precis sakt att hon var vacker hon såg chockad på Lucius Ursäkta mig men vad sa du? Hon såg med stora ögon på hanen och kände hur rodnaden började värma hennes kinder. Ingen hade någonsin kallat henne det om man inte räknar hennes mamma. 

Hanen log åt hennes ord, att hon inte var en ängel. Det jag menade med ängel är att du är så snäll som faktiskt stannar kvar. Inte meningen att förolämpa dig Caer Hans varma röst var mjuk och han kände sig välkommen.

Då hon talade visste han att han egentligen inte borde fråga om vad som hänt, det kunde dra upp gamla sår. Om du har ork nog lyssnar jag gärna Sade han förstående och en aningen varmt.
Då hon lade sig ned fick han som en hjärtklappning inombords, det var något med denna hona som gjorde honom glad.
Då han sagt att hon var vacker var det som att honan inte riktigt trodde sina öron, det var det intrycket han fått. 
Du är vacker Caer.. det var det vi sa Då han insåg varför hon reagerade som hon gjorde började även han att rodna en aningen under den tjocka vita pälsen.

Tack så och ingen orsak. De var det ända hon kunde komma på att säga bär hanen sa att hon var snäll och stannade kvar. Men hon gillade fortfarande inte ordet ängel och det kommer hon antagligen gå och grubbla på ett tag. Men lade det i bakhuvudet för stunden. 
Kylan hade trängt igenom pälsen för länge sedan,hon var tvungen att sätta sig upp för att inte tappa känslan i kroppen. 
Hon hade på känn att en fråga om hennes bakgrund skulle komma och hade gjort sig redo. Jag och min bror började träna väldigt tidigt i vår ålder och med åren blev träningen hårdare. Det var vår pappa som som tränade oss och han var inte riktigt frisk. Hon visste egentligen inte vad som hade hänt med sin pappa. Hon tog ett djup andetag Han gillade inte att jag lärde mig långsammare än min bror och det gjorde att han satte en hel del press på mig. Han flippade ut några gånger och gjorde oss illa fysisk. Han föll faktiskt på att döda mig en gång och det är så jag har fått mina ärr. Men min bror hjälpte mig ur det. Det var skönt att få det ur sig, hon hade lärt dig att släppa det men det gjorde fortfarande ont att prata om det.

Lucius nickade och frågade inget mer om saken. Han antog att det var jobbigt nog att tala om.
Och ändå står du här idag, vid liv. Du ska veta att även fast vi nyss mötts så är vi glada för det. Caer, förlåt om jag frågar, men finns det någon speciell i ditt liv? Han antog att det kanske var en för privat fråga, att det fanns en chans att han inte skulle få något svar. Men det var något inom honom som sade att han var tvungen att fråga, för den varma känslan som spred sig inombords kändes som tusen ivriga fjärilar. 
Hanen log, alla de tre log, vänligt. 

(Förlåt för seeegt svar! Men har haft fullt upp irl xc ♡)

Ena sekunden log hon och den andra blev hon smått chockad, den frågan var rak på sak och hon var helt oförberedd.Det tog en stund innan hon fick ett ur sig ett svar "Jag har min familj men om du menar partner är svaret nej.Dd?" Hon kände eftersom hanen hade frågat henne kunde hon lika gärna göra det samma.
Tiden hade gått fort och kylan hade blivit lite värre,kroppen var stel och hungern hade börjar smyga sig på henne.Hon klippte till med öronen för att höra om några gnagare var i närheten men hon kunde inte höra några rörelser i närheten och hon hade inte energi till att försöka lyssna längre bort.Hon struntade i hungern,den fick vänta en lite stund till. 

(Segt svar här med, mycket att göra)

Lucius log, han hade inte förväntat sig att hon skulle vara ensam. 
Hanen harklade sig en aning, satte sig lugnt ned och sade Nej, det är ingen som vågat komma mig nära Sade han lite skämtsamt och flinade sedan.

(Segegeegt <\3)