[Utspelar sig i oktober, vid Jägarnas utsiktsplats i Sienna.]

Under de månader som förflutit hade mycket hunnit hända, inte minst med valparna i flocken. Oberons tidigare runda och knubbiga kropp hade vuxit i rasande fart och allt mer påminde den om hans moders kroppsform. De var jämlika på höjden men även om han på långt håll kanske kunde lura ögat till att missta honom för en vuxen, så fanns det mycket som vittnade om att så inte var fallet. Den mångögda blicken var oerfaren och fortfarande var rörelserna klumpiga, rösten ljus och sinnet ungt. Han var bara en valp. En liten valp i en stor men gänglig kropp.
   Det ihärdiga regn som varat de senaste månaderna hade lämnat savannen blomstrande och frodig. Det var varmt, men inte samma ogästvänliga värme som härskat under sommaren. Solen vilade lågt uppe på den ljusblå himmelen och helveteshunden lät blicken sakta panorera över det vidsträckt landskapet. En större hjord djur han inte kunde identifiera rörde sig långt där borta. Fåglar flög mellan de glest belägna träden. Ingenting annorlunda hände, men det var okej. Oberon förväntade sig inte annat. Han hade lagt sig här, på den låga kullen som utgjorde flockens utsiktspunkt, mest för att vyerna imponerade honom. De hade fängslat honom när han strosat längst revirets utkanter utan någonting att göra. Dessutom kunde han låtsas att han för en gångs skull gjorde nytta, vilket kändes bra. Han ville ingenting hellre än att flocken – hans familj – skulle vara nöjd över honom. 
  Solen värmde den blå ryggen och Oberon suckade nöjt. Han gillade savannen. Bland revirets utsiktspunkter hade det blivit hans favorit. Tyst nynnade han för sig själv där han låg med huvudet placerat mellan de stora tassarna. Han hade hoppats att Azazel skulle vara här, men han syntes inte till. Försiktigt började den tunna svansen trumma mot marken vid tanken på fakargen. Han hade alltid så mycket roligt att berätta och han var rolig att leka med. 
    Oberon sträckte ut frambenen framför sig och spretade med tårna innan de begravdes i den porösa marken. Kroppen tippade över så han lade sig på sidan, men kinden vilandes mot underlaget. Något uttråkat högg han efter ett par torra grässtrån precis framför nosen, funderandes på om det kanske var dags att börja bege sig tillbaka.

[Pffffft. Det får duga.]

Tiden hade gått fort,från sommar till höst på bara några veckor kände det som. Miljön ändrade sig lika snabbt och Caer kunde bara beundra förvandlingen som hade hänt. Naturen var inte längre ensam med sina sommarfärger,nu hade även höstens färger tagit över. Eld färgerna dök upp här och där på trädkronornas löv och lägre ner på marken började växterna skifta färg från grön till röd,guld och orange. 
Caer ögon var stora av beundran och var nyfiken på allt,hon kunde inte hjälpa att kasta ett öga på något hon redan hade gått förbi eller lukta på de nya växterna som bara dök up under höstens gång. Dofterna hade ändras till friska kalla men sköna vindar och   ljuden som hade kommit från hjordar av olika djur,fåglar härliga melodier och m.m hade nu ändras till ett lugn som hon inte kunde begripa sig på. Hon kunde fortfarande höra djuren som befanns sig i närheten och vindpustarna som kom med mellan rum, men det var inte detsamma som under sommaren. Det var lugnare på ngot konstigt viss. 

Hon hade vandrat lite hitt och ditt i reviret för att lära känna miljön och få se vad som fanns bakom det ena krönet efter det andra. Hon började lära sig var revirets utkanter och var des utsiktspunkter fanns. Nu var det bara att lära sig hur man kom tillbaka till lyorna på ett snabbt och smidigt sätt kvar,men de skulle nog komma efter ett tag. Det största problemet för henne för tillfället var att börja prata med de andra medlemmarna i flocken. Hon trivdes i deras sällskap och lyssna på när de diskuterade eller bara berättade något till varandra men sen när det kom till den biten där hon själv skulle prata var svår.
Det gick inte så bra att skaffa nya vänner när man inte pratade med någon och det visste hon men hon visste bara inte vad hon skulle säga. 

(har inte rollat på länge så är inte den bästa)

Bröstkorgen hävdes i en djup suck och den fyrögda valpen tittade ut över savannen. Hjorden långt där borta rörde sig knappt. Inte ens en insekt verkade vilja flyga förbi för att bli jagad. Ingenting hände. För några knappa minuter sedan hade det varit okej, men nu var det inte det längre. Det var tråkigt. Den skära tungan slank ut genom munnen som gläntades i en påbörjad gäspning som aldrig avslutades. Nej, det var dags att bege sitt tillbaka. Säkert kunde han finna någonting kul på vägen. 
    Klumpigt reste sig Oberon upp. Damm yrde om honom när han ruskade jorden ur den matta fällen och rörelserna fick honom att ta ett par stapplande steg för att inte tappa fotfästet. Det pirrade lustigt i magen när han skuttade ner för kullen med svansen slängandes bakom honom. Hade det inte varit för att han var ensam, så hade han definitivt gjort det igen. 
    Ett glatt fnittrande lämnade den blå men tvärt slutade han när han såg en ljus individ i den grönskande skogen framför honom. Öronen, som han ännu inte riktigt vuxit in i, ställde sig styvt uppe på hjässan. Efter någon sekunds granskande såg Oberon att det var Caer. Huvudet tippade undrande till sidan och det tidigare leendet dök upp igen. Svansen viftade lågt bakom honom när han närmade sig henne. "Hej Caer!" hälsade han blygt med glatt. "Kom du också hit för att titta på savannen?" Leendet försvann tvärt och han stannade upp. "Eller är det mamma och pappa som vill att jag ska komma tillbaka?" En liten rynka framträdde i pannan och han rynkade lätt på nosen.

Hon hoppade till av rösten som plötsligt hade brutit tystnaden, hon vände sig om och fick se Oberon. Han var en av Zayevs valpar "Gisses vad du skräms Oberon" Hon tog ett djupt andetag och blev lite överraskad över att hon inte hade hört valpen komma. Det var mycket sällan någon lyckades skrämma henne, men när någon väll lyckades fick hon nästan en hjärtattack. Hon satte sig ner och möte Oberons blick "Nej dina förädlar har  inte skickat mig" Hon log med sitt mjuka leende och försökte liva upp stämningen. "Jag utforskar bara revirets gränser, vad gör du själv?"

Med smått triumferande ögon såg Oberon på varginnan och fnissade åt hennes reaktion. Han hade lyckats skrämma henne. Det hörde till ovanligheterna. Allt för ofta kom de stora tassarna i vägen och förstörde allting. Än hade han ingen styrsel på den stora kroppen och ibland var det som om den gjorde lite som den själv ville. "Förlåt." harklade han sig, oförmögen att hålla tillbaka skrattet. Det var kul att skrämmas när man väl lyckades.
   Det tidigare buttra uttrycket i hans ansikte slätades ut när Caer berättade att hon inte kommit för att hämta honom. "Åh, vad bra. Jag ville bara titta på savannen." Svansen svepte lågt bakom honom från sida till sida. "Det är jättefint!" Världen bortom reviret lockade ännu inte den storvuxna valpen och han hade knappt ägnat den en tanke. Han ville vara med sin familj och flocken. Att bege sig utanför reviret utan någon annan vågade han inte. Inte än.
   "Får jag följa med dig? När du utforskar menar jag." frågade Oberon försiktigt och satte sig ned. Med stora, hoppfulla ögon såg han in i Caers blåa. "Farbror – Azazel – var inte här och jag fick tråkigt." 

[Tänkte bara inflika att Oberon är son till Zayev och Naira, inte till Kenai C:]

Hon log lätt åt valpens triumf över att ha lyckas skrämma henne men hon blev glad över att Oberon sa förlåt. Det visade att han inte menade det och det blev hon lättad över för hon gillade inte bli överraskad. 
Hon tittade ut över savannen och njöt av den underbara utsikten "Det är väldigt vacker det håller jag med, mycket att titta på och man vet inte riktigt var man ska börja titta." Hon släppte blicken och återvände till valpen. 
Hon tänkte över om det var en bra ide att låta Oberon följa med henne, hans föräldrar kanske inte blev glada över det? Hon ville inte göra någon arg eller orolig "Tror du det är okej med dina föräldrar? Jag vill inte att de blir oroliga över dig." Hon fick oro i ögonen och tänkte på sitt svar, skulle hon tillåta eller inte? Det kunde väll inte skada om Oberon följde med en bit, hon ska ju ändå tillbaka till lyorna snart ändå. 
"För mig går det bra,det är alltid roligt med sällskap" Hon reste sig upp och log "Men du måste lova att det är okej för dina föräldrar" Hon fick en lite allvarlig blick och riktade den mot valpen. Det blev trots allt hennes ansvar över valpen om han följde med henne. 

(Förlåt för ett segt svar,internatet har inte funkat som de ska. Och hoppas att det var okej att skriva att Oberon blev hennes ansvar om han följde med.)

Med ett fundersamt uttryck hummade Oberon åt Caers fråga. De skulle ju bara gå längst revirets gränser. Det kunde väl inte göra mamma eller pappa arg? För en gångs skull försökte han tänka sig in i situationen och föreställa sig vad de skulle ha sagt. Att vara försiktig, inte vandra bort från reviret, inte vandra ensam, vara försiktig ... ja, det var väl ungefär det. "Jag får det!" Den blå reste sig upp med en svansen vilt viftandes och ett brett leende. "Jag är duktig och det vet mamma och pappa om!" Oberon sköt fram bröstet där han stod och log stolt åt sig själv. Han var allt bra duktig. Åtminstone var det så han kände sig.
   "Vart ska vi?" sade han exalterad och trampade otåligt på stället medan han såg sig omkring i alla möjliga riktningar. Oberon hade vandrat längst gränserna förut i sällskap av sin fader, men det var ingenting han gjorde allt för ofta. Det var kul att upptäcka, även om man upptäckte platser man besökt tidigare. Alltid hittade man någonting nytt.

Hon log och släppte tankarna om oroliga föräldrar. Hon litade på att Oberon visste vad han fick göra och inte.  
Kroppen sträckte på sig aromatiskt för att komma igång,den hade börjat stelna och benen hade blivit rastlösa. Men var skulle de egentligen gå, hon tittade sig omkring fundersamt, de kunde gå var som helst men hon ville vara tillbaka till flocken innan mörkret. Efter några förslag som hade dykt upp i hennes huvud kom hon på något som skulle vara roligt för dem båda och låta dem komma tillbaka till lyorna innan dagens slut. Då ger vi oss av, jag hade tänkt försöka hitta någon stig som hjortar har gjort.Men om du vill göra något annat så låt höra,jag är öppen frö förslag.
Hon började gå med sega steg för att vara säker på att valpen hängde med.

”Vi kan gå till den där bautastora kullen!” hävde Oberon ur sig med sprudlande entusiasm och studsade förbi den ljusa varghonan. ”Den där man kan se jättelångt!” Det var ytterligare en av utsiktspunkterna, men denna kulle var betydligt större än den han nyligen besökt på savannen. Utan att vänta på svar studsade han vidare in bland grönskan med klumpiga skutt. De stundtals täta buskagen fick honom nästan att snava och trilla på nosen, men han lyckades behålla fotfästet. ”Caer, kommer du?” ropade han bakom sig och fnissade.
   Efter att ha kravlat sig över en fallen trädstam stannade helveteshunden upp och tittade bakom sig för att vänta in sin flockfrände. Ett skratt lämnade honom på nytt när den ljusa gestalten uppenbarade sig bland den unga bambun och han studsade glatt vidare, djupare in i reviret.

[Oberon skuttar iväg mot utsiktspunkt nummer fyra c;]

Hon följde efter den skuttande valpen med ett stor leende på läpparna, inte den smidigaste valpen hon hade sätt men alla hade sina nackdelar. Medan Oberon skuttade mot kullen gick hon i rask takt efter och tittade sig omkring för att lära sig området, desto mer hon la tid på miljön desto bättre kom hon ihåg det. 

(förlåt för segt svar,mycket utanför datorn. Kort svar men kommer ej på mer)

Med vida kliv och den fyrögda blicken riktad framåt hastade Oberon bland skogens vegetation. Då och då kastade han en blick bakåt för att försäkra sig om att Caer hängde med. Hon verkade något försvunnen i tankar, men höll ändå god takt.
    Flockfränders dofter, färska som gamla, hängde i luften och bland snåren skymtade resultatet av flockens och enskilda medlemmars dagliga trader. Trots den knappa tiden som passerat sedan Jägarnas födelse hade upptrampade stigar redan börjat ta sin form. Utan tvekan i stegen följde helveteshunden en av dem, övertygad om att den ledde honom rätt. Han hade vandrat längst den förut, främst med familjen men även på egen hand. 
    ”Där! Där är den!” utropade Oberon plötsligt när kullen uppenbarat sig för honom mellan träden. ”Kom! Skynda!” Utan att stanna gav han den ljusa tiken en snabb blick och skyndade sig iväg. Tungan fladdrande utanför den vidöppna munnen och han skrattade glatt.

[Du behöver inte be om ursäkt, tre dagar är ju ingenting c:]

[EDIT Efter överenskommelse med NJ ses detta rollspel som avslutat tills vidare.]