Han tyckte om Silverpile. Han gillade de stora pilarna, som om natten förvandlade hela området till något från en dröm. Hans karisma och glans smälte så bra in här, han passade in. Det var också därför han hade blivit kvar här en längre tid. Hans plan hade egentligen varit att vandra runt i Numoori och se sig omkring, men han fann sig själv fast i Silverpile, även om alla områden utanför fortfarande lockade honom en del. Men det fanns tid till att vandra, han tänkte inte slå rötter någonstans.

För tillfället låg Rengar under en av de stora pilarna. Kroppen var utsträckt, och bakbenen pekade rakt ut bakom honom och huvudet vilade på hans tassar. Solen hade börjat gå ner över horisonten, och snart skulle skogen lysas upp i det där vackra skenet. Rengar hade gjort det till en vana att se på när natten kastade sitt mörka skynke över skogen och hur träden lystes upp. Någonting så magiskt fick man ju bara inte missa!

[Kali]

Det var någonting med skogen, någonting speciellt. Känslan var olik alla andra platser som den svartvita honan besökt tidigare. Energierna var annorlunda. Hon kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var, och hon visste inte riktigt om hon gillade det eller ej, men det var otvivelaktigt. Kanske var det någonting annat över platsen som också hade fått henne att dröja kvar ett litet tag? Hon var inte säker. Troligen så borde hon börja bege sig tillbaka till flocken, hade smått börjat sakna sitt Kaiwood, sin födelseplats och sitt hem. Det hade varit avsikten med denna lilla vandring, att få komma ifrån och se lite annat än samma gamla vanliga, dock älskade, plats. Ibland behövdes ett miljöombyte för att man skulle kunna uppskatta sitt hem igen. När valparna ändå var borta så var det en utmärkt tidpunkt för henne att ta sin lilla vandring. Hon stannade upp, tycktes frysa till där hon stod samtidigt som tankebanorna hon varit inne på svepte iväg och ersattes av blodtörsten. Hon kände mer än väl igen platsen hon nu befann sig på. Platsen där hennes andra offer hade fallit för hennes och broderns tänder. Kunde se revorna i ett av de silvriga träden där de kämpat. Det riktigt vattnades i munnen på henne och hon slickade sig om munnen. Å du ljuva minne. Någonting avbröt dock även dessa tankebanor. En energi, en av en varg. Sinnena skärptes och energierna flödade inom henne. Kanske denna varg kunde bistå med lite tidsfördriv? Kanske den kunde tillfredsställa den plötsliga längtan efter vargblod som återigen hade flammat upp inom henne. Hon lät stegen börja styras mot främlingens håll, en hane av doften att döma. Det dröjde inte allt för länge innan hon kunde skymta en vit gestalt längre fram och ett vagt flin smög sig in på hennes läppar.

Siluetten av en varg dök upp framför hans synfält. Rengar kisade lite med ögonen, men det hjälpte honom föga för att bättre se vem det var. Han studerade henne noggrannare, och han tyckte nog att det såg ut som en tik. Främlingen såg lite för feminin ut för att vara en hane, men Rengar själv var inte den mest stereotypiska hanen i landet, så han visste att skenet kunde bedra. Men tills dess att han fick motsatsen bevisad så tänkte han utgå från att det trots allt var en tik.

Efter att han bestämt sig för att det var en tik så satte han sig upp. På huvudet rörde sig öronen lite fram och tillbaka innan de spetsades rakt mot främlingen och förblev där stilla. Svansen började svepa över marken bakom honom samtidigt som ett flin, lika brett som hans ansikte, spred sig över hans läppar.
"Hallå hallå!" ropade han högt samtidigt som han började trampa med tårna i marken. Han hade inte mött någon annan på ett litet tag, och det tog inte lång stund innan han var helt uppskruvad av hela situationen.

Hon stannade upp en bit ifrån hanen, nog nära för att kunna föra ett samtal i normal ton, men nog långt bort för att inte vara inom avstånd för eventuella anfallande tänder och klor. Nog för att hon aldrig misstyckte när det gällde strider och blodspillan, men hon var inte dum för det. Med hennes inte så imponerande kroppshydda så behövde hon dra nytta av att analysera eventuella motståndare, sen var ju inte alla sådana som borde attackeras i första taget. Det fanns andra saker som kunde vara minst lika intressanta. Okej, vem försökte hon lura, ingenting var bättre än strider, men det kunde ändock vara intressant, ibland. Den vita stela blicken granskade den helvita något rangliga hanen. Inga tecken, ingenting som drog blicken till sig. Den fästes sedan vid de röda ögonen då hanen hälsade, något högre till tonen än väntat. Pannan rynkades vagt, blicken smalnade av. Vad var det här för typ? Någonting märkligt låg över hela hans gestalt, sättet han förde sig på. Hon nickade till svar åt hans hälsning. ''Och vem ska du föreställa?''. Även om hanen verkade väldigt märkligt så fanns det ett visst intresse inom henne över att veta mer. Hon var ju inte direkt den mest stabila eller normala vargen själv, så vem var hon att döma andra för sådant? De tankarna var dock ingenting som visades i varken hennes uttryck eller röst då hon talade. Den neutrala, stela fasaden hade återigen infunnit sig.

Rengar höll i sig för att inte hoppa upp och ner på stället. Vad roligt det var med sällskap! Även om den här tiken verkade lite stel och nästan obekväm? Eller så var det bara han som misstolkade signalerna, det skulle i så fall inte vara första gången. Hon hade stannat en bit framför honom, men Rengar tog ytterligare någre steg innan han också stannade. 
"Rengar!" ropade han glatt och fnissade högljutt. "Och ni?" han bollade snabbt tillbaka frågan till tiken. Svansen viftade snabbt bakom honom och han kunde inte hindra sig själv från att ta ett steg till närmare tiken. Somsagt, att läsa signaler hade aldrig varit hans starka sida.