Än var det kallt. Trots att större delen av vintern passerat så var Eriinari alltid lite åt det kyligare hållet, det var Ivo van vid. Ändå huttrade han när isiga vindar kammade igenom hans päls. Den tudelade svansen svepte lojt bakom honom där han travade fram över den öppna tundran. Eriinari, hemma.
Ivo hängde ofta runt sin farsa, de två var tajta. Tajtare än vad han varit med sina syskon. Självklart var han pinsam ibland, en av anledningarna till att han strövade runt på egen hand ibland. Så som han strövade nu. En bit ifrån zombiejagandet. Det var såklart en viktig roll han hade, men ibland behövde han en paus. Uttråkat fnös han, och andedräkten bildade små moln när den kom i kontakt med den kalla luften. Eriinari var verkligen dött.
En bit ut på slätten såg han dock något som rörde sig. På håll såg det ut som en fjällräv, och Ivo rörde sig närmare för att ta sig en bättre titt när han insåg att det ju faktiskt var en varg. Började han bli blind? Ivrig att socialisera satte han av rakt emot den vita vargen. Fasligt många vitpälsar här uppe i norr.

[uff lame startinlägg, sorri :( till Vit!]

En av de märkligaste vargar Vit någonsin sett hade dykt upp framför henne, och det hade varit tillräckligt plötsligt att hon inte var säker på varifrån han kommit. Hon betraktade honom storögt, utan några som helst finesser i att vara diskret. Hanen bar ett glatt uttryck, och i det leende ansiktet stack långa betar fram - precis som hos de läskigt stora djur hon sett i fjärran dagen innan. Dessutom hade han två - nej, ett - extra par ben som stack ut ur kroppen som om det var världens mest naturliga attribut.
   Vit blinkade, osäker både på vad han ville och vad hon skulle säga. Mest av allt ville hon vända på blicken och traska vidare som om ingenting hänt, men det vore oartigt. Han kanske ville någonting.
  "Eh... Hej." Den oskyldiga skepticismen var tydlig i rösten, men hon tvingade sig att inte låta dum. Åh, hon önskade att... Hon önskade. Men det spelade ingen roll nu. Hon fanns ändå inte kvar... Men det skulle spela roll senare. "Vad vill du?"

Den vita tjejen frågade vad han ville och Ivo fnös åt det medan han synade henne. Vad svarade man ens på det om man inte ens hade nåt ärende? 
"Inte vet jag," svarade han slappt och stannade upp. Hon var ung, ändå äldre än Ivo själv, gissade han. Alldeles rosig om nosen dessutom. Lite söt. "Jag ville väl ba... kolla."
Plötsligt kände sig Ivo dum som bara närmat sig utan någon plan, något att säga. Tjena bruden, vad- nej, det hade bara låtit dumt nu. Leendet ersattes av en lite trumpen uppsyn. Esk hade nog skällt ut honom om han framträdde så oartigt som han gjorde nu, något Ivo knappt övervägde. "Ursäkta men asså fryser du eller nåt? Du ä ju helt röd om nosen." 

Vit blinkade förvånat mot den främmande hanen. Det var väldigt tydligt att han inte hade någon aning om vad han ville ha sagt. Vem sprang upp till någon utan anledning? Vad ville han ens?
   Vits förvirrade min byttes snabbt ut mot uttrycket av att ha svalt någonting olämpligt. Hanens kommentar fick henne att rycka upp huvudet i ren förolämpning.
   "Jag-" Hon frustade irriterat, men lade sedan band på sig. Nästa mening kom ut mindre hetsigt. "Nej." Hon blängde surt på den bruna hanen. Där och då bestämde hon sig för att han var dum. "Jag... Jag är så." Hon hade egentligen ingen som helst lust att stå och diskutera hennes löjliga, rosa nos med en främling, men hon kunde heller inte komma på någon bra comeback att slänga tillbaka. Dessutom gillade hon inte att bråka. Det var inte vad hon lärt sig. 
   "Ville du inget vill jag gärna fortsätta, tack."

Hon lät irriterad först och Ivo rynkade en aning på pannan. Vad? Hade han sagt nåt dumt? Han fnös när hon blängde på honom. Jag... jag är så.
"Va?" Ivo ruskade snabbt på huvudet. "Varrå är du typ... kroniskt förkyld?" 
Han hade aldrig sett någon så färglös och rosig som hon. Det var inget fult med det, snarare tvärtom fascinerades Ivo, även om han i nuläget frustrerades över att hon tycktes ha uppfattat hans kommentar fel. 
Ville du inget vill jag gärna fortsätta, tack.
Ivo strök bak öronen, vad var det här för nån stropp! "Ameh!" var det första han tanklöst utbrast. "Måste man vilja massa saker för å få snacka lite elle..." 
Ivo puffade ut bröstet en aning, nu var han kränkt. Han tyckte inte om att vara så ointressant. Än mindre att han kränkt henne så. Ändå förekom det inte för honom att be henne om ursäkt. "Haru' bråttom nånstans?"

Kroniskt... Förkyld!?
   Vit fick lägga band på sig för att inte häftigt dra efter andan. Istället pressade hon ihop läpparna och gav den oförskämda hanen den giftigaste blick hon kunde åstadkomma. Vem trodde han att han var? Komma här och kommentera på- så fräckt!
   “Du.. Du...” Hon sökte febrilt efter någonting bra att kasta tillbaka. “Du har fula ben!”, vräkte hon slutligen ur sig. Hon ångrade förolämpningen i samma ögonblick den lämnat henne. Bara för att han sa elaka saker behövde väl inte hon göra det, men just i ögonblicken kändes det helt försvarbart. Och ja, hon hade faktiskt väldigt bråttom. Hon hade viktiga saker att göra, personer att hitta, och hon hade ingen tid att slösa bort på dumma hanar. Vad var det förresten med alla dumma hanar i de här delarna av landet?
   “Nu... Nu måste jag fortsätta! Hejdå!” Vit ägnade en sista, sur min åt ungvargen innan hon klampade förbi honom så bestämt hon bara kunde. Det här hade hon minsann varken tid eller lust för. Hon hade egentligen lite dåligt samvete, men ilskan var för stunden långt mer påtaglig än hennes ånger.

Du har fula ben!
Ivo drog efter andan och bara gapade med en stirrig blick. Vad... vad hade hon just sagt? Att han hade fula ben? Ivo tog omedelbart illa vid sig, men han var så paff att han inte kom på något att säga. Hon gav honom en sur min och sade sitt adjö innan hon stegade förbi honom, och Ivo kunde inte göra något annat än förstummat följa henne med blicken.
"D-du...!" fick han ur sig, rösten så ilsken att den vibrerade. "Du ä... du ä blek!" ropade han efter henne. Fy, så oförskämt! Han hade väl aldrig sagt något elakt till henne? "Du din skabbiga råtta... usch!" 
Ivo spottade på marken och vände på klacken för att gå därifrån, försökte skaka av sig hennes förolämpning. Hans dag var förstörd.

[Ivo blir sur och går hem. Avslutat!]