[Ensamroll, inga svar, tack.]

Beslutet att lämna havet bakom sig kändes fortfarande oväntat, men Dafne var inte heller den som brukade tänka igenom sina beslut. Och det trygga vattnet kändes inte längre lika hemma när hon tänkte på de äventyr som land kunde erbjuda. En helt ny värld som hon aldrig hade sett, åtminstone inte så ingående.
Så hon hade vandrat längre och längre bort från havet. Stegen var målmedvetna, hon tänkte inte vända om. Inte nu.
Fascinerat granskade hon de lövklädda träden omkring sig. Det var en underlig tanke, detta att det kunde finnas så mycket ovanför vattenytan. Liv ovan ytan var självklart, men att det verkligen var så pass mycket som detta var svårt att greppa för havsvargen som sällan hade lämnat det öppna havet. Och även om hon till viss del kände för att vända, kände en viss osäkerhet inför att vara så långt från den frihet som havet innebar, så fortsatte hon, driven av nyfikenhet på allt detta främmande som nu låg framför hennes tassar.

Och medan hon vandrade kände hon sig allt mer självsäker. Det här skulle bli hennes livs äventyr, utan tvekan.