[Privat mellan Öhld och Zaria, Fortsättning från Här ]

Öhld och Zaria begav sig ljudlöst ut i den stjärnklara månbelysta natten där Öhld verkade ha ett tydligt mål med vart de skulle i den kalla natten. Han hade tyckt sig höra ett ljud han kände igen och ville ta reda på om han hade rätt. Trots att det var sommarmånader nu så var det fortfarande kallt och frostbitet i Eriinari och vissa områden hade till och med ett envist knastrande snötäcke kvar över marken.

De vandrade en bra bit så man knappt ens kunde se islagunen längre innan Öhld saktade in och kröp ihop för att inte synas och Zaria gjorde likadant. Öhld spetsade öronen och tittade fokuserat över ett fält när man snart kunde se rörelse långt borta.
"Där! Ser du." Från änden av skogen kunde man snart se en stor massa röra sig - en hord av mammtuar och de stora håriga nosörningarna som i sambios rörde sig en hord över de öppna ytorna. Det var en magnifik syn som hade blivit mer ovanlig också efter islagunens etablering där de flitigt konsumerat mammutkött en tid. Det hade lett till att noshörningar och mammutar teamat upp till större starkare horder för att de skulle bli svårare att jaga.

Öhld blev så exalterad av den fantastiska synen att han log brett i beundran. Förutom nån enstaka död nyfångad mammut i islagunen så hade han bara sett mammut en gång tidigare, men det var längesen nu och han mindes det så väl och hade velat se igen sen dess. Det var kul att passa på att få se något annat innan han begav sig av hem igen. "Har du sett mammutar tidigare Zaria?"

Zaria borde ha vetat bättre än att ge sig av mitt i natten tillsammans med en främling. Hela hennes liv hade hon blivit tränad hur hon skulle agera i olika situationer - vad hon fick och inte fick göra men nu… nu var allt det där som bortblåst. Eller ja, det mesta. För Öhld hade på något vis lugnat hennes förvirrade och hjärtekrossande hjärta och för det kände hon att hon kunde lita på honom.
     Och självklart var hon på sin vakt. Hon var noga med att hålla ett visst avstånd till honom, och hålla koll på vart de var på väg. När han plötsligt kröp ihop utan förvarning gjorde hon instinktivt likadant.
    Det som uppenbarade sig framför dem fick henne att dra efter andan. Hon hade aldrig sett något liknande. Ivan hade berättat historier om enorma djur med betar, men aldrig hade hon någonsin föreställt sig att hon skulle få se en.
     “Woah-”, andades hon ut, uppenbart chockad över den stora hjorden. Hon vände blicken mot Öhld, och den glädje hon såg i hans blick och leende fick henne att försiktigt dra i läpparna själv. “Nej, första gången.”
    Hon kisade något med ögonen för att få en bättre syn på dem, men de var fortfarande mest suddiga siluetter i fjärran. Hon funderade i någon sekund innan hon bestämde sig för att fråga.
    “Ska vi gå närmare?” 

Öhld såg förbryllat på Zaria över att hon ville gå närmare och han såg sen osäkert mot mammutarna i en stund av tystnad där han funderade. Han hade ingen aning om hur nära de stora djuren man skulle våga gå. Han svalde oroligt, men rädslan gjorde att ett flin spred sig över honom.

"...Jag tror vi kan gå lite närmare. Om du vågar." Han såg utmanande på henne för att sedan fokuserat börja smyga sig framåt i riktning mot en snövall i skugga längre fram.

“Om jag vågar?” Frågade hon med en spelad, förolämpad ton. “Blir nästan lite ledsen att du inte tror att jag vågar gå närmare. Är det för att jag är en dam?” Det var inte första gången hon fått höra något liknande. Senast under kvällen hade en äldre herre barskt sagt åt henne att honor skulle akta sig i kylan.
    Hon ruskade på huvudet och sjönk närmare marken, kände kylan från den snöiga marken under henne. Zaria var ikapp Öhld nu; men hon tänkte inte nöja sig här. De hade trots allt bara smugit någon meter närmare.
    “Frågan är om du vågar?” Viskade hon tyst. Snabbt möte hon hans blick innan hon plötsligt satte av - i riktning mot bjässarna.

Öhld såg förvånat efter henne när hon plötsligt satte av före honom.  Han började springa ikapp hennes långa steg.
"Det låter som en vadslagning? Du är uppenbarligen en dam jag inte känner så väl än." Sa han retsamt. Det här var inget han hade väntat sig av en som han mest hade sett en ledsen version av i hyddan i islagunen. Han blev nyfiken. Vem var hon egentligen?

"Den som vänder först måste besvara en fråga en valfri fråga från vinnaren, deal?"

“Deal,” nickade hon. Det var ingenting som skulle få henne att vända om. Hon hade en plan.
    Zaria sprang snabbt över den hårda snön. Med hjälp av sin vindkraft omdirigerade hon vinden, så att de stora djuren inte skulle känna deras doft och bli avslöjade. Det gjorde att hon kunde komma väldigt nära, men det gynnade ju även Öhld.
    “Nå, ska du vända om eller, så jag kan ställa en fråga?”