Det var tyst under vattnet. Bara det där välbekanta mullret av vatten som tryckte mot trumhinnorna. Det var skönt. Men där kunde han inte stanna för evigt. Även om han ibland önskade det. Sakta reste han sig upp ur vattnet. Solens strålar värmde hans panna. Pälsen var tung och låg slickad mot kroppen. På långsamma steg tog han sig upp ur oasen, stora droppar föll ner i sanden och lämnade ett spår efter honom. Med en djup suck ruskade han vätan ur pälsen och sträckte på sig. Solen stod lågt på himlen, men värmen var fortfarande obarmhärtig. Med en uttråkad gäspning slog han sig ner i skuggan av en liten klippa.

Det var längesedan han kunnat koppla av så som han gjorde nu. Enda sedan Nevada försvann så hade mardrömmarna jagat honom mer än någonsin. Han hade inte kunnat sova om nätterna och om dagarna kunde han inte koppla av heller, hur trött han än var. Det var som en ond cirkel. På nätterna jagade hon honom. På dagarna jagade plikten honom.

Men det svalkande vattnet hade fått de onda tankarna att försvinna, kanske bara tillfälligt, men Tramptass njöt i fulla drag. Trött lutade han huvudet mot framtassarna och slöt ögonen. Långsamt torkade den bruna pälsen i eftermiddagsvärmen.

(Saturn.)

Tigerfalken hade anlänt till öknen för ett tag sedan nu. Han hade nu tagit upp sökandet efter Tramptass, som i Nevadas frånvaro står som ledare för flocken. Saturn har ingen direkt erfarenhet av den brune äldre hanen så han har inte riktigt bildat sig en uppfattning om denne. Han såg bara Tramptass i action i kriget. Den randige söker nu efter den äldre. Söker med både jordens hjälp och energierna. I ett annars öde landskap är det rätt lätt att finna levande varelsers energier om han är på rätt spår. Jordkrafterna har dock sedan ett tag tillbaka börjat domna för honom. Han hör inte längre jordens röst lika tydligt men till och från kan den slå till med full kraft.

Mycket snart uppfattar han dock Tramptass energier. Har Saturn väl känt av andras energier så glömmer han dem sällan. Han tar sig ditåt. Men känner sig lite vemodig i om han ska störa den äldre hanen eller inte. Tramptass verkar ha mycket som tynger honom. Saturn är inte säker på vem som tog Nevadas försvinnande hårdast. Men eftersom Tramptass är den som fått ta tag i att leda flocken borde han har fått mer tyngd på sig själv.

Snart får han syn på den brune hanen som ligger i skuggan av en klippa. Saturn saktar tempot. Han behöver väl knappats säga något för att visa att han är där. Tramptass hade väl någon mental kraft? Saturn stannar på behörigt avstånd. Han sänker huvudet nästan ända ner till marken och ser under lugg på den högre rangade hanen. Öronen drar sig osäkert mot nacken. Vad ska han säga?

"Ehm..." Börjar han och känner sig dum.
"Tramptass?" Saturn blir tyst och inväntar vad som ska hända. Om han stör så kan han gå igen. Tramptass ser rätt fridfull ut där han ligger. Kanske han inte vill bli störd.

Tramptass låg och dåsade, en fluga surrade runt honom och han klippte med det enda örat han hade kvar för att jaga bort den irriterande insekten. Han kunde känna hur någon närmade sig honom på tvekande steg. Troligtvis var det någon ur valpskaran som ville någonting men inte vågade störa honom. Den brune hanen öppnade långsamt den ärrade ögat, det var varken Vitani eller Aru, eller ens Kione som stod en bit bort och velade. Det var en av kattfåglarna.

"Saturn." Sa han lugnt och reste sig trött upp till sittande ställning. Han såg neutralt på den andre. De hade aldrig fått tillfälle att talas vid ensamma och Tramptass kunde inte säga att han kände hanen särskilt väl. Men om han vågade störa honom när han låg och vilade så antog Tass att det var något viktigt han ville tala om.

"Vad vill du?" I hans röst fanns ingen antydan till irritation, snarare uppmuntran. Han släppte den andre med blicken och kliade sig förstrött på hakan med baktassen. "Slå dig ner."

Öronen vinklas osäkert åt sidorna när den store brune uttalar hans namn. Saturn är osäker. Han känner sig osäker. Men Tramptass talar uppmuntrande till honom. Frågar vad han vill. Inte på något surt eller buttert sätt. Inbjuder sedan den randige att slå sig ner. Öronen spetsas framåt på den randiges huvud.
"Jag vill inte tränga mig på". Svarar han osäkert. Flackar lite lätt med blicken. Tar sedan några försiktiga steg närmare. Han vill inte stöta sig med betan. Eller är det Tramptass som leder dem nu? Den gyllene blicken far för ett ögonblick över den brunes kropp. Sedan slår han ner blicken. Sakta sätter han sig ner. Det smärtar fortfarande till och från i det stora ärret över vänster lår. Det frasar lätt i fjädervippan när svansen dras över marken och placeras vid hanens sida.

"Jag har vandrat. Ett tag". Börjar han. Fuktar nosen med tungan.
"Och jag har sökt. Men inga spår funnit". Han vill förklara att trots sin långa frånvaro så har han ändå gjort sitt i sökandes efter den vite. Efter Nevada.
"Inga spår alls". Den gyllene blicken höjs mot den brune. Öronen klipper till på huvudet. Han måste skärpa sig. Saturn sträcker lite på sig. Så han inte längre sitter som en hösäck. Drar in båda bakbenen under sig, även om det smärtar i ärret. Och han sätter sig ordentligt upp. Inte så han på något sätt försöker resa sig över betan. Utan mer för att visa att han fortfarande har krafter kvar. Att kämparglöden fortfarande finns där. Även om de inte finner den vite. Om sökandet ska upphöra och flocken gå vidare. Med Tramptass som ledare. Saturn vill vandra med dem. Han vill fortfarande vara en del av öknens djävlar.

Tramptass såg ut över öknen då den randige tveksamt slog sig ner vid hans sida. Han log för sig själv då han hörde hanens ord. Om han hade trängt sig på så skulle han fått reda på det. Tass var inte den som lät sig störas om han verkligen ville vara ifred. Så var inte fallet idag.

"Vi har alla letat." Svarade han med en suck. Nevada var borta och det var dags för flocken att börja acceptera det. Kanske hade de andra redan gjort det? Kanske var det Tass som hade svårast att släppa taget? Nevada hade trots allt varit hans vän och ledare i flera årtionden. Nu var de tvungna att lära sig stå på egna ben annars skulle flocken gå under. Devils skulle aldrig dö.

Han vände blicken mot den randiga, som snabbt rätade på sig. "Jag tror vi alla vet att Nevada inte kommer tillbaka." Det var svårt att förstå det han just hade sagt. Men han visste också att den vite aldrig skulle överge dem om han vore vid liv.

Öronen vinklas ut åt sidorna. Det låter på Tramptass som att det är dags att avsluta sökandet. Att det är dags att inse att Nevada inte kommer tillbaka. Ovissheten kommer förmodligen alltid vara med dem. Saturn själv hade dock inga direkta känslor för den vite. Men han respekterade sin ledare i alla fall. Den gyllene blicken studerar försiktigt Tramptass. Han vet inte riktigt vad han ska säga mer. Han vill inte säga något som verkar dumt eller felplacerat. Det finns inte mycket han kan säga i alla fall. Inte om någonting. Öronen spetsas på huvudet igen. Han sitter stilla. Han vet inte riktigt hur han ska uttrycka sig. Vad kan han säga för att Tramptass ska förstå att Saturn faktiskt vill stanna med Devils. Hoppas att han fortsättningsvis kommer kunna vara en av dem. Men Saturn känner att han fram till nu inte gjort något direkt för att vara till nytta för flocken. Men han vill visa att han... vad är det han vill visa? Kanske han bara vill bli accepterad som en av dem. Inte sitta utanför och se in i värmen och gemenskapen. Saturn har aldrig varit vidare bra på att vara ensam. Han är en flockvarg helt enkelt. Men han är inte så bra på att visa det för han har aldrig varit en del av dem.
"Jag..." Han fuktar lätt frustrerat nosen med tungan. Vad kan han möjligtvis säga för att... ja, för att låta vettig alls. Inte som någon liten klagande valp.
"Jag vill vara till nytta". Det var det smartaste han kunde komma på just nu. Han vet helt enkelt inte vad han ska säga. Vad han kan säga. Han är inte till nytta. Har aldrig varit. Andra har alltid sett honom som en börda. Någon som bara är i vägen.

Tramptass satt stilla och väntade på att den randige skulle samla tankarna. När han tillslut lyckades få ut det han ville säga mötte Tass allvarligt hans ljusa blick. Han ville vara till nytta sa han. Det var sant att Saturn inte spelat en stor roll i flocken och det gladde Tass att han hade viljan och modet att ändra på det. Det var inte många som hade det. Och Tramptass visste exakt vad han skulle svara.

"Det ska du få, Saturn." Sa han bestämt och släppte den randiges blick. Han klippte lätt med öronen och bet sig i läppen. "Devils kommer genomgå förändringar." Förändringar som inte bara gällde rangsystemet. Tramptass hade planer. Planer som skulle ändra flocken för evigt. Han visste inte om det var rätt eller fel, han gick på magkänslan, men det kändes ändå inte helt rätt. Det hade gjort honom förvirrad, förvirrad och frustrerad. Men han avslöjade inte sina planer för den andre hanen, inte för att han inte litade på honom. Utan för att han inte själv visste om planerna skulle förverkligas.

Ett litet lätt hopp tänds inom honom när Tramptass bekräftar hans ord. Att han ska få vara till nytta. Det är vad han vill. Så innerligt. Han vill stanna. Han vill visa att han är en tillgång och inte en börda.
"Tack". Säger han. Känner sig något gladare. Detta mötet var tvunget. Saturn vill inte vandra i skuggan. Han vill stå i solen. Och han vill inte vända dem ryggen.
"Jag följer er, Tramptass. Vad som än händer". Säger han. Och i och med de orden svär sin lojalitet och accepterar Tramptass som ledare.
Kanske är Saturn en ynkrygg som helt enkelt inte vågar annat. Rädslan för att lämnas ensam igen. Men beslutet han har fattat får honom faktiskt att slappna av. Det är rätt. Det är rätt för honom. Det är här han vill vara. Med Devils. Han vet inte vad det är för förändringar Tramptass har i tankarna. Vad han planerar. Men Saturn tänker inte fråga om det. Han tänker helt enkelt vänta och se. Han vet inte vad som kommer hända med Devils. Vilka som kommer stanna och förbli lojala. Vilka som känner att nu när Nevada är borta att de inte längre har någon plats i flocken. Saturn kan inte se in i framtiden. Ovissheten får det att krypa i ryggraden. Men han vet att det är här han vill stanna. Följa Tramptass. Han såg prov på den brunes styrka i kriget. Det finns ingen tvekan om att Tramptass kommer leda dem rätt. På ett bra sätt. Saturn är faktiskt nyfiken på vad som komma skall. Spänd förväntan. Hålla andan.

Tramptass kunde inte låta bli att le när han såg Saturns reaktion på det han hade sagt. Hoppet som tändes inom Saturn skänkte även Tramptass lite hopp. Kanske var inte allt förlorat trots allt? Devils skulle inte gå under. Precis som Kyoko så ofta brukade intala honom. 

"Du visade stort mod i kriget, det ska du bli belönad för." Tramptass hade själv inte sett mycket av vad hans bröder och systrar åstadkommit i kriget, han hade varit fullt upptagen med att slåss mot den randiga skunken, det avskummet. Men han hade fått noggranna rapporter om vad som hade skett omkring honom på slagfältet. Många hade gjort stor nytta, både i kriget och efter, däribland Saturn. 

"Låt mig vila nu, Saturn, om du inte har något mer på hjärtat. Jag har mycket att fundera på." Han gav den randiga fakargen ett svagt leende och vände sedan bort blicken mot horisonten. Han hade mycket att fundera på, han önskade att han hade Zemi vid sin sida. Hon hade helat hans förvirrade själ.

Han vet inte vad ha kan förvänta sig. Men han känner sig något säkrare nu i alla fall. Han har en plats i Devils. Och han är glad för det. Han vet inte vad han kan förvänta sig men nog kommer framtiden ha mycket gott med sig. Han nickar åt Tramptass.
"Självklart". Svarar han och ser en sista stund på den brune som vänt bort blicken. Saturn vill inte störa i onödan och han har fått sagt vad han hade att säga. Nu får han helt enkelt vänta och se. Han reser sig upp och det frasar mjukt i fjädervippan när svansen sveper till bakom honom. Sedan vänder han sig om och tassar iväg. Lämnar Tramptass till det han höll på med.

[Avslutat... Eller har du något mer du vill skriva?]