Öknens vidder låg tomma.
Totalt lugn vilade över havet av sand, och den nedgående solen färgade allting i en vackert orange nyans.
Såhär, i skymningens lugnande skimmer, tedde sig öknen nästan trygg: fridfull.
Men ingen fridfullhet skulle kunna vara mer förrädisk, mer falsk.

För över dessa vidder vilar ett löfte; ett löfte som förbannat och frälst detta land sedan långt svunna tider, från det ögonblick då en nattsvart hane med en vision satte sina tassar vid öknens gränser, så infriades även en förbindelse till dessa vidder.
Detta var inte längre ett tillhåll för avskum och utstötta, för avmagrade, sorgliga gestalter – O nej.

Detta var en Djävuls paradis – en plats där de starkaste skulle överleva och finna sin lycka, en plats som skulle sjunga av stolthet och av kraft.

Och det gjorde det, och det gör det; även nu.
Över vidderna ekade det  - löftet och sången och styrkan – som sjöng om en kraft som tagit sin plats, och som skulle dö först då självaste öknen dog med den.
Och även om öknens vidd nu ter sig lugn – tämjd, harmlös, utan liv – så skall återigen hänsynslösa stormar härska här.

Hör ni sången?
Sången i marken och luften och solen?

Vi är åskan, vi är marken som slits bort under dina tassar.
Vi är den okontrollerbara elden, vi är galenskapen i kärlek, vi är vågen
som drar dig ut till havs, vi är vinden som river dig ner från klippan.
Vi dör aldrig, vi falnar bort, sover, för att lämna vår omgivning i en falsk trygghet.
Men vi reser oss alltid, återvänder för att sätta skräck i världen.
Odödliga.


Nu hörs den på riktigt.
Nu är det inte längre öknen som sjunger ensam om sitt löfte om återuppväckelse, om liv och om blod.

En ensam, klar vargröst har stämt in i denna outtalade sång, och den klara tonen ekar nu över vidderna. Det är inte samma som det en gång var; nej - den svarte är sedan länge gången, men hans arv skulle inte kunna vara starkare.

Med ett budskap som är omöjligt att missta sig på ekar detta isande skri över sandens slätter.
En mörkare stämmer strax in, med löfte om ännu fler.


Vi är här.
Vi finns.
Och vi kommer inte att försvinna.
Ättlingar av Tenkai: samlas!

Den rävlika honan stannade upp och de stora öronen klippte till ovan hennes huvud.
Sången, den hon hört sedan innan modern släppt ut henne ur den inglasade sandhålan hon och syskonen levt sin första tid, ekade åter ut över öknens för stunden lugna vidder.
Ett leende drog över hennes mörka läppar och ett kort ylande lämmnade henne innan även hon följde med i stämman.
Med sin mor.
Oh så hon saknat den lilla karghonan som nästan kunde visa kärlek. Sarabi kunde inte låtabli att sprätta till lätt av glädje,
för även om hon var en självständig hona så var flocken hennes familj och det fanns få hon älskade mer än modern Kyoko.
Det skulle vara systrarna i Rabiesligan. Shetani och Vitani. Och möjligtvis den bror som nuförtiden bara var bror via blod och inte flock.
Det gjorde fortfarande lite ont att tänka på.
Något annat, som också blott kunde ben'mnas med Det i flockens närvaro, var något vars sår börjat en sm'rtsam l'kning. Ärr skulel finnas kvar en tid, men kanske att även de en dag skulle försvinna.
Morg, det förbjudna namn som hon vägrade tänka, tillhörde numera en död varghane.
En av qu's hjältar som dött en allt för tidig död och som fått begravas av sina fäder.
Hon skänkte en kort tanke på om både hans föräldrar varit där, Malvado var ju så uppenbart inte hos dem längre.
Det såret hade inte läkr än, inte på långa vägar.

Hon rörde sig nu över sanden, mot klipporna där hennes duet-partner tycktes befinna sig (?)
Ord om evigt liv lämnade henne, ett löfte om att all trygghet blott var illusioner.
Hon fortsatte framåt, svepte med den fluffiga vitgråa svansenbakom sig. Såg inta mycket ut för världen.
Knappt 50 cm i manke, inte mycket större än en räv, och med ytterst rävlika drag. Skrämma andra var något hon inte lyckades göra.
På håll.
...återvänder för att sätta skräck i världen...
Den gröna blicken, som inte bara var nerärvd från den temperamentsfulla modern utan den ormlika mormodern hon aldrig skulle få möta, gnistrade under en röda stip-luggen.
Den sken av hat och hämndlystnad. Och en längtan efter blod. Död. Kaos.
Hon var en av tenkais ättlingar, och också arvinge till Kyoko. En mycket fruktad än mindre varginna med vilken Sarabi nu slöt upp.
Med ett vasst leende hälsade hon modern ("Kaza.. Kyoko-sama") bugade sig och anslöt sig till hennes sida.
"Odödliga"

Han sjöng inte.
Han skulle aldrig sjunga. Aldrig stämma in i det som band dem samman, han skulle aldrig läsa orden i luften, lyssna till de många stämmorna.
Allt han kände, var vibrationerna i sanden. De skvallrade om sången, om samlingen, och styrde hans steg.
Under tystnad färdades han. Döv för världen, men samtidigt lyssnande på andra sätt.
De var två. Hans syster, den återsedda, den han nästan förmådde sig att känna syskonkärlek för. Och hennes dotter, ännu en varg av hans ätt.
Hälsade dem båda med en djup bugning, men inga ord. Valde tystnaden framför talet, och lyssnade till tonerna som sjöd genom öknen.
Detta var hans hem nu, en plats där han kunde stanna förevigt. En flock.
En familj.
Ett hem han aldrig skulle förstöra.
Som han så många gånger innan, brutit upp dem från kärnan. Goda, neutrala, onda även de, då de inte uppnått hans standarder.
Men det hade varit ett spel.
Detta var äkta, så äkta som det kunde vara, och för första gången på mycket, mycket länge, kände sig Tonbo tillfredsställd med livet.
Detta var, vad det skulle vara.
Ett liv. Någonting att leva för.
Djävularna.

[Yay, sarabiii <3 Btw, vi kanske ändrar från onsdag till nån annan dag :3 Du såg den andra tråden ajg startat va, gällande devils begynnelse?]

Kyoko log brett då hon såg sin dotter närma sig.
Hennes eldröda päls riktigt brann i skenet av den nedgående solen, och de två giftgröna ögonen gnistrade om möjligt ännu mer. En känsla Kyo hade svårt att definiera växte i bröstet. Stolthet? Kärlek?
Hon kunde inte riktigt säga. Men en sak var hon säker på - hon kunde aldrig ha anat att den hatade, fula lilla hårbollen hon en gång övervägt att hugga ihjäl skulle växa till att bli den majestätiska varginna hon nu såg.

Kyoko log ännu bredare åt sin dotter, puffade mjukt på henne med nosen innan hon tåer höjde sitt huvud och ylade högt.




Vitani gäspade stort, såg upp med yrvakna ögon. Hon hade legat inne i ylan och sovit då moderns rop väckte henne.
Vadnurå?
Hon ruskade på sig, steg upp och travade ut ur lyan. Väl där fick hon även syn på sin syster, som hon nickade trött åt innan hon såg mot sin mor. Varför denna samling? Högtiden skulle väl inte vara förrän någon vecka, varför ville hon samla dom redan nu? För att sjunga lite symboliskt och fint tillsammans?
Kanske bara ville samla hela familjen igen ... Vitani suckade lågmält, såg lite surmulet mot sin mor. Om så var fallet var det verkligen inte skäl nog för henne att vakna ur sin middagslur.

Likväl, så höjde även den rosavita honan sitt huvud mot skyn och stämde in i sången.