Satans jävla helvetesöken.
Zemi skakade sanden ur pälsen, såg upp på det stora klotet med kisande ögon. Hon hade precis anlänt och ville redan tillbaka igen till den döda skogens tysthet och mörker. Kanske var det ironiskt att en eldsjäl som hon inte tålde en hettande öken, men det var inte värmen som besvärade henne - den hade hon vant sig vid efter alla dessa år. Det var den enorma känslan av ihålighet, de öppna vyerna som inte skrek någonting annat än SAND.
Då blev djävulsberget hennes räddning, där kunde man hitta åtminstone lite skugga och alltid vatten, och trots att hon aldrig varit en särskilt sällskaplig varg var det väl trevligt att träffa sina flockbröder och systrar efter en lång tidsvarsel.
Den svarta honan stannade precis vid vattenkanten, precis så att framtassarna stod i det inte allt för svala och blåa, och de oranga ögonen fästes på den spegelbild som var hon själv. Forfarande sig lik med den intensiva blicken och smala nosryggen beklädd med några knappt synliga ärr. Kanske var de inte synliga alls, kanske var det bara Zemi som visste om att de fanns där ingrodda i minnet.
En ljudlig suck och luften fyllde hennes lugnor, huvudet sänktes och hon undrade vem som inom en snar framtid skulle komma att bryta tystnaden.

[Öppet för alla som vill, har inte rollat Zemi eller någon varg överhuvudtaget på typ.. år, bokstavligen, så ha lite förståelse över min kasshet hehehheh]

Trots att hon först fick syn på honan från långt avstånd var det ingen tvekan.
Zemi.


"Zemi!"

Vitani sprang snabbt fram, stannade upp bara någon meter ifrån, kluven över instinkten att visa respekt och glädjen som påstod att hon borde kasta sig över Zemi och skutta runt.

Det blev en kompromiss, och Vitanis kropp sjönk en aning ner mot sanden samtidigt som svansen viftade ivrigt.

"Vad gör du här? Så längesen!"