Enda sedan synen av Askers mord så hade Devaron haft svårt att släppa det med tankarna. Minnesbilderna av hans döda kropp, mördad, begraven och bortglömd, hemsökte henne både i vaket tillstånd såväl som i hennes drömmar. Han tog upp så mycket av hennes tankar och påverkade hennes känslor på ett sätt hon inte hade kunnat vänta sig att en främling kunde. Så pass att hon hade haft svårt att fokusera under de dagar som förflutit, svårt för att utföra sina uppgifter eller bara föra en normal konversation med någon. Det faktum att den enda som visste om hennes kraft fortfarande var i dåligt skick och hade nog mycket problem själv gjorde inte saken bättre. Hon höll på att bli galen över att inte kunna prata med någon om det. Hon stod inte ut med det längre, hon behövde göra någonting.
Av en slump, eller ödet, så hade hon under morgonen fått en syn om Achilles som samtalat med hennes morfar om en resa han ville utföra. Det hade genast fångat den unga honans intresse, det fanns kanske en möjlighet för henne att följa med? Så hon kanske kunde sluta brottas med sitt samvete om den döda zimaern. Hon hade medvetet hållit sig borta från modern under de gångna dagarna för att undvika att hon fick reda på vad som hemsökte henne, men nu hade hon till sist tagit modet till sig och pratat med henne, förklarat hela situationen. Det kom väl inte till en allt för stor överraskning att modern anat att någonting varit på gång, och att hon hade siande krafter. Om det var för att hon rotat i Devarons huvud eller om det var gammal hederlig modersinstinkt var oklart, vilket gav Dev flertalet olustiga känslor av invaderat privatliv, men honan hade trots allt gått med på att hon kunde följa med Achilles, om denne tillät det.

I god tid hade hon sökt sig till en plats som hon var säker på att han skulle passera, och satt sig och väntat. Och mycket riktigt så fick hon efter en viss tids väntan syn på sin flockledare.
''Achilles'' hälsade hon för att påkalla hans uppmärksamhet, samtidigt som hon gick honom till mötes. ''Kan du ta med mig på din resa? Det är någonting jag måste göra''.

(Achilles)

"Devaron?"

Achilles såg frågande på den unga honan. Han kunde inte påstå att han kände Devaron jättebra, på grund av hans roll i flocken så hade han varit relativt frånvarande under den största delen av hennes uppväxt, hade det känts som åtminstone. Men han såg på henne som en nära familjemdlem och han hade nog haft lite rollen av nån slags gammelfarbror till henne.

"Följa med mig? Ha nej. Absolut inte." Det var hans spontana barska reaktion som han nästan skrattade fram först. Achilles hade endast föreställt sig att vandra själv den här gången. Situationerna han kunde hamna i så var det allt säkrare att bara behöva rå om sig själv.  Att ha en ung jänta med sig han fick ansvar över fanns inte med i planen alls faktiskt. Och Achilles hade aldrig kunnat förlåta sig själv om det hände henne något, han hade nog med samvetskval redan som han släpade runt på. Men sen kände han igen den bestämda tonen i hennes röst och det gjorde honom vek. Den hade nog påmint honom om han själv som ung. Och han förstod att det skulle inte spela någon roll om han sa ja eller nej här och nu, Devaron hade redan bestämt sig. Så antingen skulle hon bege sig av med honom, eller utan honom. Och då ansåg han nog att det var betydligt säkrare för henne att följa med honom. Han himlade med ögonen.

"..Åtminstone inte utan en riiiiiktigt bra förklaring på varför du vill följa med mig, för du blir mitt ansvar. Och inga lögner nu, jag hör på dina hjärtslag om du ljuger för mig." Det sista var såklart bara delvis sant. Achilles superhörsel som han ärvt av sin moder kunde med lätthet urskilja en onormalt förhöjd puls, vilket hade varit användbart med valpar som försökt komma undan med hyss, och även om det var till stor hjälp att kunna urskilja eventuella lögner så var det såklart omöjligt att helt veta om deras ord var sanna eller inte med enbart det. Men det kunde ju inte Devaron veta.
"Och en sak till, du behöver berätta för din morfar att du följer med. Det är ingen diskussion. Jag vill inte höra sen att de trott att du rymt eller liknande och så får jag skulden för det."

Hanens första reaktion var att genast neka henne, vilket kanske inte var så oväntat, men det irriterade och gjorde henne lite besviken samtidigt. Han hade ju inte ens lyssnat på vad hon hade att säga om det hela? Typiskt vuxna att vara så himla negativa hela tiden. Varför kunde de yngre inte få chansen att ta lite plats? Varför var deras mål och åsikter nästan alltid något som behövde nekas?
Hennes uttryck måste nästan ha talat för sig själv då han sedan verkade ge med sig, eller åtminstone gå med på att höra vad hennes orsak till att vilja följa med var. En positiv beslutsamhet lade sig över henne, kanske fanns det ändå en chans.
''Jag har redan pratat med mamma om det och hon var okej med det, men visst, det kan jag väl'' svarade hon med en något otålig stämma på det sista han sagt för att få det ur världen. Hur skulle hon nu förklara varför hon behövde följa med honom? Hon hade ju inte direkt pratat med någon i flocken, utöver sin bror, om de syner hon såg. Hon hade alltid trott att andra skulle tycka hon var konstig, eller rent utsagt galen, som hittade på sådana saker. Med tiden så hade hon själv kommit att tro på att det var en kraft dock, det fanns alldeles för många tillfällen som inte kunde förklaras på något annat sätt.
''Ja, alltså, jag har en kraft som gör att jag ibland kan... se saker, innan det händer liksom'' började hon med en betydligt mer osäker stämma. Varför kändes det som att hon var en enda stor lögnare när hon försökte förklara det? Skulle han tro att hon ljög nu? Hon kanske behövde förklara det bättre på något vis, för hon kunde känna vad hon trodde var en viss förvirring och misstänksamhet från hanen. ''Det var så jag fick reda på att du skulle resa iväg, och var du skulle gå så jag kunde möta upp dig'' lade hon till för att förhoppningsvis få det att låta lite mer trovärdigt.
''För några dagar sedan så fick jag en syn om någonting hemskt. Jag såg en varg bli mördad och begravd av flera andra. Han verkade lita på dem, och de bara dödade honom och lämnade honom att ruttna i jorden!''. Det var tydligt att detta var någonting som riktigt berörde henne. ''Jag tror inte någon annan vet var han är, tänk om han har en familj som saknar honom och aldrig kommer hitta honom? Tänk om jag inte gör något när jag vet var de begravde honom?''. Stämman hade hunnit bli lite mer nedstämd vid det här laget. ''Jag vet inte varför jag såg det, för jag känner ingen av dem, men jag tror inte jag kan leva med mig själv om jag inte försöker hjälpa'' avslutade hon och såg sedan på Achilles med en något hoppfull blick. Skulle han tro på henne?

Det var svårt att ta in allt Devaron sa till honom, men nog hade han mött konstigare krafter i sitt liv. Och det var ingenting med henne som fick honom att misstro något av det hon sa. Och det var något med hur hon såg på honom, som gjorde att han insåg att det var så han hade sett på de han sett upp till en gång i tiden. Dolor. Laulu. Weed. Damon. Mivria. Sleazoid. Hans hjältar.

"Hm.. Du ser saker innan det sker, tillsammans med en möjlig olöst mordgåta. Nåväl." Sa han med ett flin som påminde om en yngre självsäkrare Achilles igen. "Låter kul. Jag antar att min vandring blev väldigt mycket mer spännande nu. Jag ska hjälpa dig, jag lovar. Så länge du lovar att lyda varje ord jag säger." Han nickade lätt åt henne. "Är du redo att gå på en gång så drar vi direkt så vi inte missar gryningen på vägen. Jag är säker på att din mor pratar med Sleazoid."

Det var med ett förvånat uttryck som hon såg på sin flockledare efter att han gått med på hennes förfrågan. Bara sådär? Hon behövde inte argumentera och tjata om det? Hon hade ju haft ett helt extra tal förberett, och hade tänkt irritera honom med att följa efter honom om han fortfarande inte gått med på det. Nu var hon inte riktigt säker på hur hon skulle reagera eller svara, för inte hade hon tänkt sig att det skulle vara så enkelt.
''Jag lovar!'' inflikade hon in när hon väl hittat tillbaka till rösten. De skulle verkligen göra detta? Resa iväg tillsammans? På en gång? Hon svalde den klump som ofrivilligt satt sig i halsen och nickade. ''Ja, det gör hon'' försäkrade hon honom om innan hon sedan gjorde sig redo för att gå.

Det var med ett visst vemod, men också en upprymdhet, inom sig som hon lämnade reviret och Byoomi bakom sig tillsammans med Achilles. Hastigt och lustigt, utan mycket tid för att säga farväl, och utan sina syskon. Hon slängde en blick över axeln för att blicka bort mot revirets mitt när de kommit upp på en liten höjd. Det här var inte hur hon hade tänkt sig att hennes första ordentliga resa ut i landet skulle ske. Inte alls faktiskt, men hon såg nog fram emot det ändå trots omständigheterna.

Avslutat