[ Reserverat för Dimitrij (: ]

Tidig vår, en av de bästa årstiderna enligt den vitgråa Fakargen som hoppade mellan snödrivorna på ett ytterst lekfullt sätt.
Han var femton år gammal, men mycket lekfull och frågvis fortfarande. Visst kunde han skärpa till sig om det behövdes och försöka försvara sig. Men nu uppfattade han inget hotfullt i omgivningen så han hoppade i snön och rullade sig i det lilla gräset som kommit fram. Han kunde inte se några blommor ännu, men han visste att de skulle komma fram så småningom.

Efter att Fakargen hoppat runt i snön och gräset ett bra tag så lade han sig ner på den lilla gräsplätten som tinat fram och hämtade andan några minuter. De olikfärgade ögonen, ett blått och ett brunt, studerade omgivningen samtidigt som de lurviga öronen lyssnade efter olika ljud. Några fåglar kvittrade längre bort och Violin kände sig nästan lycklig. Våren var på väg, snart skulle sommaren komma och det betydde att det skulle bli lite lättare att jaga och han skulle kunna bada, något som han tyckte var väldigt kul.
Efter att han legat stilla i några minuter så flög han upp i luften med hjälp av vingarna, störtade sedan ner i snön igen och så var hans hoppande lek i full gång igen.

Hon lyfte huvudet från framtassarna när ljudet av stora vingar nådde hennes öron. Fjäderklädda vingar, större än hos de vanliga småfåglarna. Hade inte solen skinit ovan granarnas och furornas spetsiga kronor hade Dimitrij antagit att det varit en uggla. De större rovfåglarna höll sig gärna till öppnare områden, men kanske befann sig någon i skogen i alla fall. Den frostklädda mossan knastrade under henne när hon såg sig omkring. Den tjocka granen hon låg inunder hade grenar som på sina ställen vilade mot marken. Det höga trädet hade givit henne gott skydd under natten. Henne, och honom. Hon kunde känna Aldos sinne längre bort. Han var ute och jagade. Hon hade ännu inte förstått varför han hjälpte henne, om det ens fanns en anledning. Men hon hade inte frågat mer sedan hon insåg att han inte tänkte ändra sitt svar. Hon var tacksam för hjälpen.

Hon reste sig långsamt upp på sina långa, tunna ben. Hennes kropp var ännu mager, men hon kände sig friskare. Hade det inte varit för Aldo var hon inte säker på att hon varit kvar vid livet. Hon ruskade på huvudet, bara för att påminnas om att hennes ena horn saknades. Det högra hornet hade lossnat föregående kväll, och hon väntade på att det vänstra också snart skulle falla. De hade suttit kvar för länge redan, och om hon skulle få sina nya horn nu när våren kom så behövde hon fälla det andra också. Vingarnas armar pressades försiktigt mot hennes sidor när hon lugnt reste sig upp. Hon sträckte på sig och lunkade långsamt ut från under granens skyddande grenar. Skogen var tunnare här, och där solen nådde marken hade frost och snö tinat. På sina ställen hade gräset börjat kika upp med nya, gröna blad. Dimitrij rätade på sig. Runtom henne reste sig många åldrade barrträd vars grenar antingen vilade mot marken eller inte började förrän högt upp på stammarna. Mellan de äldre träden stod här och var ett par mindre, tunna träd som kämpade för att nå solljuset. Talgoxen sjöng sin tidiga vårsång.

Ljudet av knastrande snö blev starkare när Dimitrij började röra sig mot det. Hennes grå blick fångade upp en rörelse i en mindre solglänta mellan de höga stammarna. Hon drog snabbt slutsatsen att det inte var en fågel och stannade upp när hon kunde skönja en ung varg. Ynglingens krumsprång lockade fram ett litet leende i hennes lugna ansikte. Hennes nos ryckte när hon vädrade i den stillastående luften i ett försök att fånga främlingens doft.

[Notera att Dimitrij har tappat sitt högra horn, och har alltså bara kvar ett horn på huvudet för tillfället C:]

Violin var så upptagen i sin lek att han först inte lade märket till främlingen som närmade sig.
Snön yrde runt hans tassar då han hoppade runt och då och då tog hjälp av vingarna för att lyfta från marken några decimeter för att sedan krascha ner i snön igen. Han rullade från snön ner till gräset innan han sprang upp igen för att sedan rulla ner ännu en gång. Litet roar små, finns ett ordspråk som lyder och det passar nog väldigt bra på Violin.

I ögonvrån kunde han uppfatta något mellan träden och blandrasen stannade upp i sina rörelser och riktade de olikfärgade ögonen åt det håll han tyckte sig ha sett något, och visst såg han något. Öronen riktades nyfiket framåt och tack vare solen som lyste så kunde han se främlingen bättre. Långsamt lämnade han snön som han nyss lekt i och vädrade i luften, tog några försiktiga men ack så nyfikna steg närmare varelsen.
Den var väldigt stor, jämfört med honom själv, och om Violin fick säga det själv så var den vacker trots att den var så olik en varg som han kunde se. Hornet på huvudet och det konstiga på dennes sidor (vingarna xD) fick varelsen att se ganska mäktig ut.
Violin kröp ihop lite för att visa att han inte skulle göra den andre illa, men fortsatte ännu längre fram. Orädd? Jo, det kunde man nog påstå, eller så var det nyfikenheten som knuffade undan rädslan.
"Woooow!" utbrast han då han kommit närmare den andre. Han var fortfarande låg i sitt kroppsspråk, men de olikfärgade ögonen lös av fascination och nyfikenhet då han studerade den andre.
Nosen vädrade ivrigt i luften för att försöka fånga den andres doft samtidigt som han kurade ihop sig ännu mer och nu kröp fram och stannade några meter framför främlingen.
"Vad du är vacker!" utbrast han sedan och viftade ivrigt på svansen.
Han må vara femton år rent fysiskt, men psykiskt var han nog lite yngre än så, fastän han kunde uppföra sig väldigt moget då det väl behövdes.

[Haha.. jag älskar Violin xD ]

Den mindre vargen stannade upp i sin lek när den upptäckte Dimitrij. Hon stod kvar, lutad på ena höften och med nacken böjd lätt i sidled när hon såg på den yngre runt trädstammarna. Det var en bevingad yngling, ljus till färgen och med smalt ansikte. En fakarg. Den såg på henne och tog ett par försiktiga steg i henne riktning. Hon följde den med blicken. En liten hane av doften att döma.

Det förundrade ljud som lämnade fakargen fick det att rycka i Dimitrijs mungipor. Hon böjde nosen mot marken för att se på den hopkrupne och mötte hans fascinerade blick. Hon sträckte en bit på nacken mot den andre och vädrade efter honom när han kröp ytterligare lite närmare.
"Vad du är vacker!"

Dimitrij viftade lätt på svansen när han viftade på sin. Hon tog ett steg emot honom och sänkte huvudet till hans ansiktshöjd. Hennes min blev varm på ett vis den sällan var. Leendet lugnt och ärligt. "Tack." Öronen reste sig från sina vanliga, hängande positioner. "Vem är du, vän?"

Den andre verkade inte vara hotfull, snarare vänligt inställd då Violin närmade sig. Han följde hennes kroppsspråk med blicken medan han närmade sig och då hon sträckte fram huvudet så höjde han på sitt eget för att vädra ivrigt i luften efter hennes doft.
Då hon sedan tog till orda så viftade han ännu mer på svansen och lät de olikfärgade ögonen studera henne. Det dröjde inte länge innan fler ord lämnade den andra vargen, eller vad hon nu var för väsen, och Violin satte sig upp, sträckte stolt på nacken och vinklade fram öronen.
"Violin." sade han stolt och nickade lite för att understryka det han nyss sagt, det var väldigt viktigt att veta hans namn, förhoppningsvis kom någon ihåg honom också.
Den unge Fakarg/Giftvargsblandningen lät blicken vandra mot tikens bruna vid ryggen, därefter upp till hornet på huvudet, han hade aldrig sett något liknande förut.
"Vad heter Ni?" frågade han sedan, viftade hela tiden svagt på svansen. Han hade inte hunnit varvat ner från leken han nyss varit i full färd med, så uppspeltheten fanns fortfarande där.
Då han talade med någon försökte han alltid vara så trevlig och artig som möjligt, något som hans mor varit noga med att han skulle kunna.

Violin. Han sträckte på sig. Ung och stark. Han kunde kanske vara hälften så gammal som hon själv. Ännu ny till världen och med mycket att upptäcka. Uppleva. Dimitrijs ena vingarm lämnade hennes sida så att hon kunde stödja mot den när hon lade sig ned.

"Mitt namn är Dimitrij." Vingen lade sig tillrätta vid hennes sida igen. Trots att hon låg ner så var hennes huvud i höjd med ynglingens. Hon viftade lugnt på svansen. Hon vände huvudet långsamt från ena sidan till den andra och såg ut i skogen, innan hon på nytt mötte främlingens tvefärgade blick. "Är du här ensam?" Hon lade huvudet lätt på sned. Avsaknaden av det ena hornet gjorde hennes huvud ojämnt balanserat. Hon hoppades på att tappa det andra med snart, att de nya skulle växa ut så snabbt som möjligt. Hon kände sig nästan kal på hjässan de gånger hon tappade dem.

Den unge fortsatte att studera honan framför honom, följde allt hon gjorde med blicken då hon lade sig ner. Det bruna sänktes ner mot marken, som ett extraben då hon lade sig och Violins ögon blev stora som fullmånar då han iakttog henne. Vad var det där bruna? Extraben? Fast, inte hade man väl extraben på sidan av ryggen? Nej, inte vad han visste.

Då hon uttalade sitt namn så tippade han huvudet lite åt sidan, Dimitrij? Han hade aldrig hört något liknande förut, men han tyckte att hon passade väldigt bra i det.
Violin följde hennes blick in mot träden, men då hon åter såg mot honom så gjorde han detsamma. En fråga lämnade hennes läppar och den unge blandrasen nickade lite lätt.
"Jo, eller inte längre, du kom ju!" svarade han med svansen svagt viftande bakom honom. De lurviga öronen vinklades framåt ännu mer efter att Violin svarat och han tog ett litet steg närmare innan han sträckte fram huvudet och nosade på Dimitrijs ena tass.
"Jag har färdats ensam i några år nu, min mor blev sjuk och klarade sig inte." öronen vinklades svagt bakåt och ett sorgset uttryck dök upp i blandrasens ansikte, men han ruskade snabbt på huvudet och vinklade fram öronen igen. Han visste att hans mor inte ville att han skulle sörja henne mer.
"Inte är väl du ensam, eller?" frågade han sedan tiken framför honom med förvånad blick.

Han hade förlorat sin moder. Men trots det försvann ynglingens sorgliga uttryck snabbt. Dimitrijs mun hade blivit ett smalt streck, men slappnade av snabbt igen. Det var synd, att någon så ung skulle förlora en familjemedlem.

"Inte är väl du ensam, eller?"
Dimitrij var nära att svara att hon var det, men hejdade sig innan orden lämnat hennes tunga. Hon hade varit ensam länge nu. År. Vandrat i vanmakt över landet i hopp om svar som aldrig kom. Och när hon fick något som kunde likna svar så föddes fler frågor. Hon hade mött döden allt för många gånger under de senaste åren. Vadslagit med odöda. Odödliga. Slagits med sitt öde och stått med alla tassar i Chaibos grottor endast för att räddas av en ängel. Ensam hela vägen. Tills de senaste månaderna. Det var som om någonting vänt. Kunde det verkligen vara så?

"Jag var ensam", svarade hon och skakade långsamt på huvudet. Ett lätt leende sprack upp över hennes läppar. "Men inte längre."

Violin Väntade tålmodigt på Dimitrijs svar och då det väl kom så tippade han huvudet åt andra sidan.
Så hon hade varit ensam, precis som honom? Blandrasen satte sig ner framför den större vargen medan hon talade, höll hela tiden sina nyfikna, olikfärgade ögon emot henne.

"Jaha, vem är du med nu? Är det många?" ibland var han kanske för nyfiken för sitt eget bästa och visst hände det att han ställde för personliga frågor utan att tänka efter, den tanken brukade oftast komma efter att frågan ställts.
"Min mamma sa alltid att det bara behövs två stycken för att känna sig trygg, men jag har inget att jämföra med eftersom det bara var hon och jag. Vi tillhörde ingen flock nämligen, tror att mamma var för blyg eller något, kanske rädd." pratade han på samtidigt som blicken sökte sig bort till träden för att sedan riktas emot Dimitrij.
"Min pappa stannade inte kvar, hon pratade inte så mycket om honom, så vet inte vem han är. Vet bara att han var en giftvarg, så det enda han gav mig var .." det var där Violin slutade prata och särade på käkarna så att de vita, vassa tänderna syntes, men han stängde snart käften igen.
"Giftet, det hjälper mig då jag jagar. Det skulle nog inte kunna skada dig det minsta eftersom du är så stor, jag menar hög.. Eller alltså större än en kanin." en låg, uppgiven suck lämnade honom och han vinklade svagt öronen bakåt. Bara hon inte misstolkade honom och blev sur, det var det sista han ville, att förolämpa någon.

Hon skulle just till att svara på ynglingens första fråga när han pratade vidare. Med en lätt road min lyssnade hon till hans unga röst. Ett kort, skrockande läte lämnade henne när han försökte bortförklara att han kallat henne stor.
"Jag är nog ganska stor, hm?" Hon slöt ögonen och lade huvudet lätt på sned. "Särskilt med de här", fortsatte hon sedan och vände ansiktet mot sin ena vinge. Hon höjde vingarmen så att handen lade sig mot hennes panna. Handen och fingrarna rätade ut sig och fick membranet att sprida sig likt en solfjäder från armbågen till pekfingret. Efter ett ögonblick sänkte hon långsamt vingen igen.
"Jag är med Aldo. En... vän." Hon tvekade endast kort inför det sista ordet. Jo, kanske kunde han kallas för en vän. Han också. Tanken gladde henne. Vän.


[Kände att jag inte riktigt lyckades förklara vad hon gjorde. Så ta en snabbskiss! :'D Visste inte riktigt hur Violin såg ut heller, så gissade. Hoppas det är nära nog C':]

Blandrasen iakttog tiken medan hon lyfte det bruna och avslöjade att det var en vinge av något konstigt, det var inte fjädrar som han själv hade, så vad kunde det vara? Tiken var olik honom på alla möjliga sätt. Hon verkade mer världsvan och klokare än honom, äldre och mer mogen medan han själv var rena rama motsatsen på alla plan.
De olikfärgade ögonen stirrade på vingen av det okända materialet och han glömde helt bort att svara på det Dimitrij sagt. Han ville så gärna gå fram och undersöka hennes vingar ingående, men trots nyfikenheten så tvingade han sig själv att sitta kvar där han redan satt.
Snart hörde Violin hur Dimitrij tog till orda igen och han tippade huvudet lite åt sidan, vilket han ofta gjorde då han var nyfiken och intresserad. De lurviga öronen var riktade emot tiken och svansen rörde sig fortfarande svagt bakom honom.
"Hur länge har ni känt varandra?" frågade han nyfiket och tippade huvudet åt motsatta sidan.


||Aaw, tkr den blev bra : D har ingen ritad bild till Violin, bara en normal ^^
kan inte rita nämligen och letar någon som vill ta sig an att rita honom xD ||

"Inte så länge." Hur länge sedan var det hon mött vrenen egentligen? Några veckor? Kunde det ha gått så lång tid?


[Jo, har sett tråden C: Kikar i "Bild" trådarna till och från C:
Du kan inte fylla i en lineart då? Så länge, om du vill ha en bild? C:]

Tiken verkade inte vara speciellt pratglad längre, hade han sagt något dumt?
"Det är bra att inte vara ensam hela tiden, har jag hört. Vissa blir tokiga." de olikfärgade ögonen spärrades upp lite vid hans sista mening innan han flinade till, som om det hela vore ett skämt. Dock visste han att det låg en viss sanning i det hela, vissa blev faktiskt tokiga om de var tvungna att vara ensam för länge.

|| Hittade ingen som passade perfekt, men så är det ju xD Tycker att den "normala" jag har nu passar bättre eftersom den fångar hans lekfulla & nyfikna sida ^^ ||

Ynglingens flin smittade. Dimitrij blundade och höjde hakan något när hon skrockade till. "Det finns mångt och mycket att bli tokig av här i landet." Hon öppnade ögonen och såg på Violin med ett roat leende. "Jag tror vi alla är lite tokiga." Hon var sannerligen en tursam tok som ännu var vid liv.

Hanen tippade huvudet lite åt sidan medan tiken talade, och visst kanske hon talade sanning. Violin hade inte mött någon tokig varg ännu och han var nog lika glad för det. Fast kanske hade det varit intressant att träffa någon som var lite tokig, fast på ett bra sätt?
Violin lät blicken studera Dimitrij och han nickade lite lätt, men skakade snabbt på huvudet då han ändrade sig.
"Jag är inte tokig!" utbrast han och ruskade lite på huvudet innan han rynkade på nosen och knep ihop ögonen. Han såg nog ganska rolig ut, men det var han inte medveten om själv ännu.

"Kanske inte", svarade den högresta när ynglingen sade att han inte var tokig. Hennes min förblev mild och lätt road.

"Inte än i alla fall." svarade Violin Dimitrij vid hennes ord, viftade långsamt på svansen.
"Vart är det du bor någonstans? Är du vandrare som jag eller bor du permanent på ett ställe?" nyfikenheten angående tiken framför honom hade inte svalnat ännu av någon anledning. Hennes annorlunda vingar och horn fick honom att hela tiden studera henne och fascineras.
"Varför har du horn? Får jag känna på det?" frågorna lämnade ivrigt den unge hanen och svansen viftades ännu kraftigare bakom honom i väntan på svar.

Hon visade ingenting utåt, men kände hur det sved i hennes bröst när ynglingen frågade var hon bodde. Hon hade inte bott någonstans sedan familjens bortgång.
"Jag har vandrat länge", svarade hon nästan samtidigt som nästa fråga lämnade den grå. Hennes leende blev bredare. Hans glädje och iver smittade. Hennes svans guppade lätt mot marken. Hon sänkte huvudet för att låta honom kika på det ensamma hornet. "Jag hade horn redan som liten. Oftast är de två, som på en hjort, men jag har tappat det ena."

Så hon var också vandrare? Han undrade hur länge det skulle ta innan han själv och tiken hittade en plats där de ville stanna. Som han förstod så hade hon sällskap av en annan, men han var inte hundra procent säker.
Då tiken sänkte sitt vackra huvud så reste han sig upp och trippade fram, ivrig och nästan lycklig. Var det något som fascinerade honom så var det horn, det var så majestätiskt på något sätt. Han själv ville också ha horn, men han visste att det inte var möjligt.
Försiktigt höjde han ena tassen och lät trampdynorna ytterst försiktigt röra vid det vackra hornet samtidigt som han nosade på det.
Ett plötsligt infall av att vilja busa med tiken kom över honom, men han visste inte om tiken var någon som hade tålamod med en busig ung varghane.
Violin sänkte tassen från hornet och nafsade lätt i tikens ena öra, för att se om hon var villig att busa lite med honom eller om hon avfärdade hans busförsök.

Hon ryckte till när han nafsade henne i örat. Hennes min skiftade i förvåning. Hon förstod inte riktigt. Varför nafsade han henne i örat? Ögonblicket efter att frågan passerat hennes sinne dök svaret upp. Leka. Ville han leka? Hon hade sett honom studsa i snön tidigare. Hans livlighet kändes nästan främmande för henne. Hon hade visserligen lekt med sina syskon och de andra noviserna i flocken när de varit små. Men det kändes som en evighet sedan. Och de hade aldrig haft mycket tid till leken. När hon såg på Violin påmindes hon om dem.

Efter ett ögonblick av uppenbar undran spred sig leendet på nytt i hennes ansikte. Hon lutade sig lätt åt sidan för balans och höjde den ena framtassen för att knuffa på ynglingen.

Violin visste inte vad som skulle hända härnäst, som tiken skulle leka med honom eller resa sig upp och ge sig iväg. Kanske hade han varit dum som bjudit in till lek, han ville inte att Dimitrij skulle tycka illa om honom.
Då hon sedan lutade sig lite åt sidan och höjde tassen så spratt det till i Violins ben. Ett glatt gläfsande lämnade honom samtidigt som han hoppade undan, hukade sig framåt så att hans bakdel var högre upp än huvudet och han slog ut med de fjäderklädda vingarna. Ett svagt skall lämnade hans läppar och hans huvud 'kastades' bakåt av rörelsen. Vingarna lades emot kroppen igen och han hoppade fram emot henne med framtassarna framför sig, likt en valp som inte hade styrsel på sina ben. Då han var tillräckligt nära så kastade han sig mot hennes hals/bog, högg försiktigt i luften i en lekfull gest.
Ack så roligt med någon som ville leka med honom!

[PPar liiite. Säg till om jag ska ändra något C:]

När han studsade emot henne lade sig Dimitrij ned på sidan. Den vinge som hamnade under henne makade hon åt sidan. I samma rörelse höjde hon på nytt frambenet och mötte den yngres kropp med tassen. Hennes rörelser var flytande, snabba, och vittnade om den kontroll hon hade på sin egen kropp. Han högg lekfullt efter hennes hals, men nådde inte. Hon knuffade undan honom och högg försiktigt efter hans långa päls. Det kändes underligt. Lek. Och med en främling för den delen. Men trots att hon tyckte att det kändes underligt, så var det en positiv känsla. Hon hade... saknat det.

[Det är okej att PPa Dimitrij lätt om du känner att det behövs i leken C:]

Honans graciösa rörelser i leken fick Violin att vilja bli som henne, lika graciös och smidig. Violin vågade inte bita Dimitrij, han nafsade bara lätt efter henne men var ändå rädd. Han visste inte riktigt hur giftet i hans tänder fungerade ännu, men så länge hans tänder inte sjönk ner i huden så var det nog okej.
Ett glatt skall lämnade Violin och han hoppade åt sidan, tog några skutt innan han reste sig på bakbenen och hoppade några steg närmare Dimitrij. Framtassarna landade bredvid Dimitrij och han lät tankarna föras över till snön en bit bort.
Med hjälp av sin telekinesi så lyckades han lyfta en liten boll med snö och han gjorde ett enkelt knyck med huvudet och därefter kom den lilla snöbollen flygande genom luften mot Dimitrij.

[ Lessen för segt svar, varit så himla mkt asså O.O ]

När ynglingen hoppade närmare sjönk Dimitrij ned med framkroppen mot marken och baken ännu stående. Hon höjde den långa svansen och viftade med den. Hon studsade lätt med framtassarna mot marken innan hon åter blev stående med bröstet mot mossan. I samma ögonblick uppfattade hon en rörelse i ögonvrån. Instinktivt ryckte hon bakåt i en förvånansvärt snabb rörelse och kom på fötter. Snöbollen träffade en trädstam i samma höjd som hennes ansikte varit i. För ett ögonblick såg hon på snöfläcken innan hon vände sig tillbaks mot Violin, fortfarande viftande på svansen.
    "Sköt du den?" Det gick att skönja ett roat skratt i hennes mjuka röst. Hon antog att det hade med en kraft att göra.

[Äh, du behöver inte vara ledsen eller be om ursäkt. Jag har också haft en hel del att göra C; ]

Violin kom nästan av sig i sina rörelser då han såg hur Dimitrij reagerade blixtsnabbt på snöbollen som kommit flygande genom luften. Den vitgråa vargen med de olikfärgade ögonen studerade henne imponerat och då hon talade så såg han först på henne några sekunder innan han nickade ivrigt. Han hade aldrig sett någon reagera så snabbt förut.
"Hur kunde du reagera så snabbt?" frågade han, fortfarande med tankarna fast vid det han nyss hade sett. Violin försökte även själv reagera så snabbt, men det hela resulterade i att han snubblade på sin ena vinge och föll med nosen i marken med ett svagt, irriterat läte.
De olikfärgade ögonen riktades upp mot honan och de lurviga öronen pekade rakt fram samtidigt som svansen rörde sig i sidled bakom honom. Långsamt reste han sig upp igen, lät vingarna lägga sig tillrätta på ryggen igen för att undvika fler missöden.