Hon log åt ynglingen när han nickade. Hans fråga fick en liten rynka att bildas mellan hennes ögonbryn, och när han snubblade kunde hon inte hålla tillbaka det lätta skrattet.
    "Jag har övat länge." Svarade hon och lät framkroppen sjunka mot marken så att hon kunde sträcka på sig. Tårna spretade innan hon rätade på sig och sträckte på bakbenen. Hon hade onekligen övat länge. Hela livet. Träning, lärande hade varit hennes liv. Familjen och jakten. Hon saknade dem, men den ilska hon känt då hade försvunnit. Hon visste bättre nu än att jaga i blindo.

Övat länge? Hur gammal var tiken ens en gång? Det var kanske inte något som man frågade? Hade han kanske redan frågat? Violins minne var ganska dåligt ibland, fy och skam. Han var bara femton år gammal och minnet hade redan börjat bli dåligt.
"Tror du jag kan bli så snabb som du?" frågade han sedan och hoppade åt sidan efter att tiken sträckt på sig. Ännu en gång stod han med ansiktet mot marken och baken i vädret. De lurviga öronen pekade framåt, svansen viftade och de olikfärgade ögonen lös av någon slags iver.
"Kan du lära mig?" frågan var kanske inte så genomtänkt. Han hade frågat utan att tänka efter. Tiken kanske inte ens ville ha Violin under sina vingar och lära honom? Hon kanske bara ville vara med den andra vargen som hon nämnt lite snabbt? Men barnasinnet i den femtonåriga vargen var för stort och han slog de andra tankarna åt sidan. Om hon inte ville fick hon säga det, han kunde ta det. Trodde han i alla fall.

Hon skrattade när han frågade om han kunde bli lika snabb som henne. Ett klart, vänligt skratt.
    "Det kan du säkert." Hon kunde inte hindra leendet som spred sig över de mörka läpparna. Det var länge sedan hon känt sig så lättad. Glad. "Med övning", tillade hon när han åter stod på nosen.

"Kan du lära mig?"

Ynglingens ord fick hennes leende att blekna igen. Hon lade sig ned, med frambenen utsträckta framför sig. För ett ögonblick såg hon ut mot skogens skuggor, innan hon mötte Violins blick.
    "Jag..." Vad skulle hon säga? Hon kunde inte lära honom. Inte nu. Dimitrij kastade en blick över axeln. Hon kunde inte lita på att hon var säker ännu. Och även om hon inte skrattat på länge så ville hon helst vara ensam. För de andras skull. Hennes öron, som i vanliga fall låg vända bakåt, pressades hårdare mot nacken. Hon ville inte dra in andra i sina problem. Ville inte offra oskyldiga liv för de mål hon hade.

Off:

Jag tänker för nu se det här rollspelet som avslutat, då det legat still länge och ligger långt bak i Dimitrijs tidslinje. Men om du vill fortsätta, så säg till!

Fridens liljor ~

Förlåt för oaktivitet, är mer aktiv på en annan rollspelssida (:
Försöker nu komma tillbaka till Numoori, men eftersom du sa att rollet här ligger långt bak för Dimitrij så kan jag endast tacka för rollet (: