Midir hade ganska nyss kommit tillbaka från ett uppdrag som varit mer långväga ifrån som han insisterat att ta sig ann trots att det skulle innebära att han skulle missa festligheterna. Blodsmaken fanns nästan kvar i munnen medan han försökte finna ro åt sin vrede i hemmet igen. Han hade som alltid lite lättare att finna den inre stillheten efter ett utfört uppdrag, men även det hade blivit svårare att finna efter hans senaste möte med Vas.. Det var som att det inte längre spelade roll hur många syndare han dräpte när det egentligen bara var en specifik som han verkligen ville komma åt egentligen.

"Kom ihåg att behärska dig." Sa han högt till sig själv som en påminnelse medan han tog sig till de nedre delarna av Sanctevra för att få vara ifred ett tag, men det visade sig snabbt att han inte alls var själv där till hans förtret.


"Zephyr! Min broder, vad roligt att se dig. Jag hörde att det hänt en del här medan jag varit borta, du får uppdatera mig om vad jag har missat." Midir slog sig ner i ett hörn medan han dolde en suck. Han ville verkligen inte vara social för tillfället, men han påminde sig om att han fortfarande hade ansvar på plats som han inte kunde fortsätta undvika i evighet bara för att hans tankar var någon annanstans.

[Privat mellan Midir och Zephyr]

Midirs överentusiastiska hälsning fick Zephyr att ge honom en lång, skeptisk blick när han anslöt sig. Han tänkte inte ens bemöda sig fråga vart han hållit hus hela den här tiden.
     "Du behöver inte leka trevlig med mig, 'broder'", sade han och skakade på huvudet. "Du vet vad jag tycker om kallprat. Vill du vara i fred, säg så." Efter festen kände han sig dränerad och Zephyr var lättad över att lugnet lagt sig över reviret igen. Det hade trots allt hänt en hel del, Midir hade inte haft fel där. Varför han ville höra om det från Zephyr förstod han dock inte. Midir hade fått en bra mycket mer fängslande historia från ungefär vem som helst ur flocken.
    "Har fått en makeover." Zephyr och vred ansiktet fullt mot vännen. Hans ärrade ansiktshalva—inte längre dold av skuggorna—stramade när ett bittert leende drog i hans mungipor. "Infero", förklarade han, inte vidare sugen på att diskutera sin fula nuna mer ingående än så. "Seglivad sak. Dödade två av mina gamla flockfränder innan vi fick stopp på henne. En Jägare blev mördad också. Och ja, du vet ju redan om hela grejen med Vera." Han andades ut ett skratt. "Du kan ju gissa hur folk reagerade på hela det spektaklet." Ja, festen skulle sannerligen gå till historien. Det var trots allt inte varje fest som bjöd på en mumifierad apostel som huvudnummer.

Midir släppte genast på den trevliga fasaden han annars var van vid att hålla. Det var tydligt att Zephyr till skillnad från många andra kunde se igenom honom. En del av honom tyckte det var skönt medan en annan del inte gillade alls. Det var som att han tappade en del av kontrollen. Och han var egentligen inte helt säker på än om han litade på Zephyr tillräckligt mycket för att vilja släppa på kontrollen inför honom.
"Tro mig, hade jag velat vara Så mycket ifred så hade jag inte varit tillbaka här. Jag vet vad som förväntas av mig här."

Midir beskådade det nya fula ansiktet Zephyr visade upp och Midir såg imponerad ut. "Mm snyggt." Sa han sarkastiskt. "Passar dig. Inferos och deras förbannade eld." Han lyssnade på resten och när han nämnde Vera fick han nästan dåligt samvete, eller åtminstonde kände att han borde haft det. "Åh Vera.. Jag borde varit där antar jag. Hade varit en syn, men samtidigt glad att jag "missade" det. Det hade nog blivit för mycket drama för min smak." Men mördandet var ju synd att missa såklart tänkte han för sig själv.

Midir funderade en stund. "Zephyr, du har ju varit här ett tag. Hur tycker du att du.. passar in här?"

Midirs imponerade blick fick Zephyr att dra efter andan. Han behövde inte höra hur ful han var. Han visste redan. "Säg inget", varnade han men Midir valde ändå att kommentera hela eländet, vilket fick honom att sucka.
    "Passar dig."
         "Tack, antar jag..."
    Zephyr drog på munnen när Midir kommenterade Vera. Jo, nog hon hade varit en syn, allt. Och samtalsämnet på allas tungor under festligheternas gång. Att hela displayen skulle vara för makaber eller—som midir uttryckt det—dramatisk för honom, var inget Zephyr trodde på. Det hela lät snarare precis i Midirs stil, men kanske hade han fått honom om bakfoten. Han valde hur som helst att inte kommentera det.
    Tystnad sträckte sig mellan dem, och Zephyr såg i ögonvrån hur Midir tycktes försjunken i tankar. Han tänkte inte mer på det förrän vännen bröt tystnaden, och hela hans inre frös i alarm.
     "Bra. Eller... vad menar du?", sade han utan att lyckas hålla misstänksamheten borta ur sin röst. "Jag tror på gudarna, om det är vad du tänker på. Jag är kanske inte lika dedikerad som Vera, Orion och hela den bunten." Han hade inga planer på att svälta sig själv till ett torrskinn i Meimeis ära. "Men det finns många där ute som behöver betala för vad de gjort." Wulfric och Hamlas mördare. Två fakargsyskon; Bambra och Blair. Gråblodet från Tenebris – Varya. En ensam dimmvarg. Och det var bara några av dem.

"Gudarna.." Sa Midir med eftertänksamhet precis som att han själv funderade på om det var det han hade menat. Det var det inte. "Jag menar det jag säger. Passar du in här, Zephyr. Är det Gudarna du är här för? Eller är du som mig. Här för att låta andra betala för deras synder."  Midirs ögon smalnade något men man kunde ana ett leende i hans ansikte.