Solen hängde lågt på himlen och färgade de grå molnen som jagat den sedan den stått som högst rosa. Vinden ven över bergssidorna och hotade blåsa ner de som var modiga nog att klättra upp. Molnen som jagade solen varslade om att ett oväder var på väg in över bergen. Trots de olycksbådande molnen hade den blåa stäppvargen inte sökt skydd än. Han hade klättrat så högt upp han kunde på en av de låga bergssidorna för att kunna betrakta omgivningen skrudad i rosa, han ville se om omgivningen fick lika fin färg som Kremla. Medan vinden slet i honom grävde han ner tassarna i marken och studerade kisande bergen. De badade nu i rosa. Väldigt vackert. Nästan romantiskt, om man bortsåg från vinden som försökte slita av honom från bergssidan. Han stod tappert kvar på sin sida av berget, sög i sig solens sista strålar tills en kraftig vindstöt knuffade ner honom på knä.
Med ett gällt tjut gled han ner några meter innan han stannade, platt på mage och rumpan mot solen.
"Nä fan va fint det var då." muttrade han och såg ner mot dalen. Han snörvlade och reste sig upp för att kunna glida nerför bergssidan. Det var inte speciellt graciöst gjort, men han föreställde sig ändå hur han såg ut som den utomordentligt vackra varelsen han var smidigt glida ner mot dalen.
När vinden inte längre hotade att blåsa honom ur kurs rätade han sig ur sin halvhukande ställning och travade ner i dalen med höjt huvud. Förhoppningsvis kunde han hitta skydd från stormen bland rötterna på de tropiska träden. Han insåg att han började ta efter Kremla då han direkt letade efter rotskydd.

Högt ovanför henne var bergsväggarna sköljda i rosa. Solens sista föreställning för dagen. Det var vackert, men inget hon inte sett förut. Vinden och bergen  hade tagit henne till fånga, hotade henne med sina förrädiska stigar och hårda blåst. Det fanns ingenting hon kunde göra, bara att vänta. De bleka läpparna var vrängda i en sur min, och hon hade precis gett upp allt hopp om att hinna hem till morgonen när en av korparna kraxade till, varnande. Varya som legat ihoprullad med huvudet under ena vingen från hennes fjäderskrud såg upp. Korpparet satt på en liten klippa några meter upp. Den blå blicken följde deras och hon upptäckte genast den blåfällade som närmade sig. Varya reste sig upp och tog några steg ut ur skuggan. Den hårda vinden skvallrade genast på honom.
     “Och vad har du gjort för att vinden ska straffa dig såhär?” Stämman antydde till skämt, även om leendet hon gav honom var kallt och bistert. Ju närmare den fläckiga varghannen kom ju vackrare blev han. Pälsen skimrade likt guldkantade vågor på sina ställen. Han skulle passa på Aurora.

Han hade inte reagerat på främlingen innan hon talade. Visst hade han noterat rörelserna och doften, men du vet, det var inte var han var fokuserad på. Han såg på henne med ett automatiskt leende, det var brett, genuint och visade upp alla tänder. Hon såg lite konstig ut vilket fick leendet att skälva en kort sekund innan han skrattade till. Hennes röst hade sagt honom att hon var en skojjare men blicken som han mötte var förvånansvärt kyligt. Det var en stor tik med ett vackert ansikte, även om det besudlades av det frostiga leendet. Dock var det inte henne man la märke till först utan den färgglada pälsskruden hon hade över ryggen. Märklig användning av ett byte.
"Haha, jag var väl för fåfäng som vågade trotsa vinden för att se solnedgången." svarade han och gav henne ännu ett blixtrande leende "Är du här av samma anledning eller har du någonting mer mystiskt för dig?"
Han höjde lite på ena ögonbrynet och log snett mot henne.

Den blå utstrålade något fräckt som roade henne. Leendet höll sig brett och ögonen betraktade honom skarpt.
     “Nånting i den stilen,” sade hon och skrattade torrt. Hon antog att han inte heller var härifrån. För ingen av Raukakekedjans infödingar skulle göra samma dumma misstag som dem.
     “Jag är Varya,” presenterade hon sig kort, “och vem kan du tänkas vara?” Blicken blixtrade till i något som liknande en valps ivriga nyfikenhet.

Han skrattade kort åt hennes svar. Hon var inte så talförd i alla fall.
"Varya, det var fint." sa han och log "Jag är Pond, till er tjänst." Han bugade sig helt kort och flinade mot henne innan han började gå runt henne.
"Säg mig, du råkar inte leta efter ett skydd undan stormen?" frågade han och såg tillbaka på henne "Två par ögon är bättre än ett om du inte har någonting emot att leta skydd med en främling." Leendet som han fyrade av mot henne var bländande och visade upp den perfekta tandraden.

Varya drog på läpparna roat. Hans uppförande var en frisk bris emot många andra som hon mötte. Det han sade kändes inte som en sådan dum idé. Det skulle förenkla en del saker. Ett kort skratt lämnade henne till svars.
     “Det krävs mer än en blå herre att skrämma mig.” Leendet var tandigt. Det fanns inte mycket som Varya fasade längre, speciellt inte döden. Den kändes nästan betryggande nu, så nära och intim. Det blev väl så, när man delade sin egna kropp med de dödas.
     I en menande gest vände ungtiken sig om och började gå längre in i ravinen.
     “Så, Pond, var kommer du ifrån?” Hon sneglade på honom. “Inte härifrån hoppas jag. Då hade du väl inte varit fast här nere.” Det låg något retsamt i hennes blick men som genast försvann. “Eller så lurar du mig bara. Leder mig till någon slags fälla.” Stämman var låg och väsande. Ögonen flackade paranoidt sida från sida.
     “Inte tänker du väl döda mig, Pond?” Varya stannade och såg honom rakt i ögonen.

"Fantastiskt!" svarade han flinande. Det var någonting obehagligt med hur hon visade upp alla sina tänder i leendet, men han var övertygad om att han inbillade sig.
Han slöt upp vid hennes sida och skrattade kort när hon kontrollerade så att han inte var härifrån, han registrerade inte hur hennes röst förändrades och hela hennes energi blev nervös. Istället skrattade han och fortsatte gå.
"Åh nej, du kom på mig!" sa han med teatralisk stämma "Jag är egentligen medlem i en hemlig sekt och är utsänd för att ha ihjäl dig och alla andra vackra tikar jag kan finna." Han skrattade och upptäckte att Varya inte längre var med honom. Förvånat vände han sig om och mötte hennes misstänksamma blick.
"Är det nått fel Varya?" frågade han med rynkad panna. Hon betedde sig... underligt. Var det inte viktigare att de hittade skydd än att stå här och prata?

Varya stirrade tomt på honom i några ögonblick innan hon insåg att han skämtade. Kort och nervöst skrattade hon till.
    “Åh nej, såklart inte. Allt är bra. Allt är jättebra.” En av korparna som fortfarande satt längre bak kraxade högt till och flaxade brett med vingarna. Utan att ge den en notis tog hon upp farten igen. Ravinens dunkel växte sig djupare med varje sekund och snart skulle det vara natt. Hon tänkte på Honom.
    “Du vet, vissa lever hela sitt liv i mörkret.” Det var meningslöst kallprat, eller skulle åtminstone föreställa det. “Såna historier måste du väl hört förr?” Varya fortsatte gå men såg på honom med ett påklistrat leende.
    “Nattbarn, skuggfödd, vampyr.” Rösten var låg men ekade ändå mellan bergsväggarna. “Tror du på sånt, Pond?”

"Oookej..." mumlade han när Varya slöt upp med honom igen. Han sneglade på henne när de fortsatte röra sig framåt. Det kändes som att hon reagerade för starkt på skämt, hur opassande de än var.
Det var nästan som att Varya vetat när åskan skulle rulla in. Han hade inte mer än hunnit möta hennes blick innan den första åskan rullade in över bergen. Det kändes att man var närmare himlen här än i Döda Skogen, mullret tycktes nästan vibrera i honom. Han såg upp mot himlen som nu tycktes nästan svart. Ett förundrat leende drog i hans mungipor när han såg tillbaka på Varya.
"Du har verkligen en känsla för det teatraliska, man hade kunnat tro att du visste att åskan skulle rulla in just nu." han skrattade kort och skakade förundrat på huvudet.
"Visst har jag hört en och annan skräckhistoria, men det är ju just det de är. Sagor för valpar så att de inte ska våga lämna lyan under natten. Det finns ju ingen som kan välja ett liv i mörker, det finns för mycket att se." han sneglade på Varya och flinade retsamt "Inte tror du väl på spökhistorier, Varya?"

Något mörkt drog över hennes ögon, leendet blev mer illavarslande. Pond levde ett liv i ljuset, som de flesta andra. Ännu var ung, och kanske till och med dum, för att han inte visste bättre. Men Varya förstod att folk tyckte om att ljuga för varandra, att lögner nästan var mer eftertraktade än sanningen. Det var lättare att leva så, förblindad.
     “Det är vad dem vill att du ska tro, Pond,” hon skrattade, men det var omöjligt att urskilja om det var genuint eller inte. “Det kan inte finnas ljus utan mörker.” Åskan dundrade ovan dem igen, och ett hällregn började ösa. Ljudet av regnet som föll var öronbedövande. De blå ögonen sökte desperat efter skydd, när hon lade märke till en stor spricka i ena bergsväggen.
     “Kom!” ropade hon till honom, men rösten kvävdes nästan under det tunga skyfallet. Varya skyndade sig till sprickan, där hon lätt kom in och även lämnade rum till den blåfällade hannen. Sprickan gick djupare in, men blev allt trängre. Varya tyckte inte om trånga utrymmen och höll sig nära öppningen. Varya ruskade försiktigt vätan ur pälsen.
     “Så,” fortsatte hon, “du tror inte på vampyrer? Zombies då? Om du har sett en zombie, måste du väl tro att det kan finnas vampyrer också?” Varya gjorde sig bekväm, och lade sig avslappnat ner. Blicken såg nästan lite frånvarande ut när den såg ut i det djupnande dunklet och regnet som smattrade mot sten.

Han tänkte svara henne någonting när regnet började ösa ner. Käken hängde förolämpat, halvvägs genom ett ord han planerat säga men som nu spolades bort. Det var uppenbart att han tyckte det var regnets fel som gjorde honom blöt. Därför tog det honom några sekunder innan han fick igång benen och följde efter Varya.
Han kom in i grottan och såg ytterst missnöjd ut. Inte för att han hade nått emot vatten, men det var bara ohyfsat att regna på det där viset. Han hade inte gått långt och ändå droppade det om honom. Det var knappt det kändes värt att ruska ur pälsen. Fundersamt såg han längre in i sprickan, nyfiken på att se om det fanns mer att utforska.
Då Varya talade vände han på huvudet och såg fundersamt tillbaka på henne.
"Jag har faktiskt aldrig sett en zombie själv." svarade han och sneglade inåt grottan "Men jag har träffat folk som påstår att de jagar zombies, och de stank så mycket att jag är beredd o tro på dem, jag känner inte för att se en ändå."
Pond tog några steg längre in och såg att det som verkade vara slutet av skrevan faktiskt bara var en sväng. Ett upprymt litet ljud lämnade honom och han såg tillbaka på Varya med viftande svans.
"Men titta här Varya!" han vände tillbaka huvudet mot tunneln "Det fortsätter här! Kom så utforskar vi!" Utan att vänta på henne traskade han vidare in i skrevan och vek runt hörnet. Det var en liten gång, men han kom igenom utan problem, tyvärr skulle nog Varya få krypa igenom.

“De luktar fruktansvärt,” instämde hon lågmält. Tankarna blev tunga när hon tänkte tillbaka och hon skakade på huvudet som att skingra dem. Ponds iver fick henne att se sig om och såg hans gestalt försvinna in i sprickan och bakom ett krön. Varya reste sig upp och såg efter honom.
     “Jag klämmer mig inte in där.” Hjärtat tycktes hamna i halsgropen av blotta tanken. Öronen sjönk tillbaka och hon svalde hårt. “Aldrig att jag tänker dö för att jag är dum nog att försöka pressa mig genom. Speciellt inte när jag inte ens vet vad som finns där. Vill du att jag ska dö Pond? Eller vill du dö?” Rösten var kall och känslolös. “För om jag fastnar där är du lika död som jag. Om du har en dödsönskan finns det lättare sätt att ordna det på.” Orden ekade mellan grottväggarna. Korpparet som suttit längre bort kom inflygandes och slog sina vingar vilt innan de landade på Varyas rygg, men hon gav dem ingen notis.

"Äsh då! Var inte så melodramatisk!" skrattade han "Den vidgar sig här borta." Hennes ord om dödslängtan fick det att krypa över hans rygg men han försökte inte låtsas om det.
Istället klev han in i grottan som öppnade sig. Det luktade av stillastående vatten och någonting som han skulle tolka som en kryddstark växt även om han aldrig känt en liknande doft innan. Grottan däremot var det som fick honom att tappa hakan och bara stirra. Korparnas kraxande ekade kusligt i den glittrande grottan. Någonstans högt ovanför honom måste en del av dagens molniga ljus leta sig in. För flera varglängder uppåt i den säkert fem vargbredder stora grottan glittrade väggarna. Ett försiktigt glittrande som ibland bara skimrade. Pond släppte ut ett försiktigt andetag och tittade närmare på väggen intill sig. Väggarna verkade vara gjorda av svarta kristaller och stjärnstoft. När blicken sänkte sig mot marken såg han att den var täckt av små stenar i samma kristall och stjärnstoft.
"Wow." andades han och sniffade på en av stenarna.
"Varya du måste se det här!" rösten var full av förundran när han vände tillbaka huvudet utan att ta blicken ifrån de glittrande väggarna "Jag lovar att det är värt det, dödslängtan eller inte."

Det avfärdande skrattet fick henne att spänna käkarna. Varya såg efter honom, försökte se slutet på tunneln men möttes bara av mörker. En frustration växte ur hennes motstridiga tankar.
     “Tänk att det är såhär jag ska dö,” väste hon åt sig själv när hon långsamt trängde sig igenom sprickan. Korparna flaxade vilt bakom henne, kallade henne tillbaka när hon försvann bakom krönet. Hon kunde se ljus, hur sprickan mynnade ut i något större, mörkare rum. När fick rummet i full syn förstod hon genast Ponds häpenhet.
     “Det är det vackraste...” Meningen tynade bort i en utandning. De svarta kristallerna formade skrovliga väggar, och det lilla ljuset från taket avslöjade korn av skimrande glitter inuti dem. 
     “En bit av himlen har fallit ner,” konstaterade hon när hon tog några steg längre in. “Vi har hittat en bit av himmelen. Det måste vi ha gjort.” Hon måste ta med hem till Honom.

Han stod bara stilla och såg upp i den glittrande grottan när Varya slöt upp vid hans sida. Ett lågt skratt, nästan bara en utandning, bekräftade hennes häpna utandning. Någonting så vackert hade han aldrig kunnat tänka sig.
Han skrattade kort när hon sa att det var en bit av himlen som fallit ner. Ja nu när hon sa det var det precis vad han skulle förklara stenen som, en bit av natthimlen som fallit ner i den hör grottan.
"Vet du vad? Jag tror du har rätt." sa han och såg på Varya med ett leende "Det måste vara en bit av himlen som trillat ner, jag vet ingen annan förklaring."
Försiktigt tassade han förbi den svartvita och fram till en av väggarna. Det låg några lösa stenar där som han petade på med nosen. Försiktigt plockade han upp en och gick tillbaka till Varya. Han släppte ner den framför henne och flinade snett.
"Jag tror du vet vart du skulle kunna få den slipad eller så, men jag tror minsann att den här skulle vara ytterst vacker i din panna." han skrockade lågt och svepte med svansen "Inte för att jag är säker på att du bryr dig om vad jag tycker."

Kristallens klirrande ekade i grottan och fick Varya att släppa väggarna med blicken. Det stela, likgiltiga som legat över henne under hela situationen hade släppt. Istället infann sig ett hänfört uttryck i det ljusa ansiktet. Ögonen tycktes nästan glittra när hon såg på Pond. Tanken av att använda stenarna som detaljer i hennes tiara som hon visste just nu var i tillverkning fick henne nästan att rysa. De var perfekta. Mörka, tindrande, precis som natthimlen.
     “Tror du?” andades hon försiktigt när hon sänkte huvudet närmare stenen på golvet. Hon studerade den från olika vinklar, lade märke till hur nya stoft av glitter tycktes uppenbara för varje rörelse. Enastående. “Det tror jag också,” erkände hon för sig själv.
     Varya lyckades slita blicken från stenen för att se på stäppvargen igen. Ena mungipan drogs i ett snett, smalt leende som nästan skymtade hennes tänder.
     “Du har ett öga för skönhet, Pond.”

Han var ytterst belåten över hennes reaktion. Det var någonting fängslande med att kunna frammana någon forma av belåten reaktion hos någon som varit så uttryckslös.
Han skrattade och log snett mot henne.
"Man måste vara blind för att inte se den när står rakt framför en." sa han med en blinkning.
Ljudet av åska rullade in genom den smala gången de kommit igenom och fick Pond att snegla mot öppningen.
"Det låter som att vi kommer bli kvar här ett tag, så det är väll bara att göra sig bekväm." konstaterade han och såg sig omkring efter ett lämpligt ställe att lägga sig ner. Efter en kort scanning av grottan valde han ut en plats nära öppningen och lade sig ner, korsade frambenen och såg upp på Varya.
"Så vad brukar du ha för dig om dagarna? Antar att du inte brukar hänga i bergen var dag."

Varya log bara som svar på Ponds kommentar. Den bittra uppsynen hon tidigare haft började långsamt släppa. Med en mjuk suck lade hon sig bredvid Pond men med ett lagom mellanrum.
     “Det är sant,” började hon som svar, “jag har inte varit här förut, det är väl därför jag slutat upp gömd i en grotta.” Det fanns en antydan till skratt i hennes röst, men som aldrig bröt ut. “Jag kommer från väst. Itrozo, för att vara exakt. Men,” hon såg på Pond igen, “ibland leder något dig bortåt. Inte sant?” Som skam, förnedring, hjärtesorg.  Det här var ett ensamt landskap för de vilsna och vandrande, och just nu kunde hon relatera till bådadera.
     “Så vad har lett dig genom bergen?”

"Jag kan tänka mig sämre ställen att vänta ut en storm." faktum var att han spenderat flera stormar hoptryckt under läckande rötter eller blad, så en grotta kändes väldigt ombonat till skillnad från det.
"Itrozo?" sa han nyfiket "Jag har hört några få rykten om den skogen men aldrig sett den själv." Han hade bara hört att det var en skog med rosor, och även om det var en bra beskrivning till en saga tvivlade han på att den var sann.
Han hummade fundersamt när hon pratade om att någonting ibland leder en bort från ens rötter och höll fast hennes blick. Det verkade finnas någonting mer bakom orden, men varför rota?
"Åh," började han med en suck och såg med ofokuserad blick på motsatta väggen ",ja jag gick ju upp på berget för att se om solnedgången hade lika fin färg som min syster. Men jag ville se vad som fanns bakom den stora klyftan vid Döda Skogen och råkade hitta hit." Sökande mötte han hennes blick och log.
"Men kan du inte berätta om Itrozo för mig? Jag har alltid trott att det är en saga. Är det verkligen en skog av rosor?"

“Skönheten bedrar,” kommenterade hon gällande solnedgången och log ett brett, kallt leende.
     Liksom Itrozo verkade främmande för honom var Döda skogen det för henne. Men till skillnad från Ponds intresse för rosenskogen, så hade Varya inget för hans hemtrakter. Så när hon fick tillfället att berätta, tog hon det genast.
     “Åh, Pond,” sade hon med samma vassa leende som tidigare, “Itrozo är en magisk plats. Du kan känna doften av den flera kilometer i förväg. Och när du väl ser den är det knappt att du tror det är sant.” Det fanns en längtan i hennes röst som hon inte kunde dölja. “Rosor, ändlöst med rosor. Och enhörningar, vackrare än något annat djur jag någonsin skådat. Men varje ros har minst en törne, och varje törne är giftig.” Det tidigare smilet hade runnit av henne, och hon släppte Pond med blicken och stirrade ut i tomheten.
     “Som jag sa, skönheten bedrar.”

"Nä men enhörningar måste ju vara påhitt!" Hennes pragmatiska och bistra syn på skönheten hon beskrev verkade inte bekomma honom nämnvärt. Även om någonting bara var vackert på utsidan var det fortfarande vackert, vare sig Varya tyckte det eller inte. För vad vore livet utan lite skönhet? Hemskt trist.
"Skönheten får bedra bäst den vill, jag vill bara att det ska vara vackert." svarade han med ett litet leende.

Stormen bedarrade tillslut utan att de båda vargarna kom varandra mycket närmare. Samtalen var ytliga och överröstades stundvis av åskan. När det inte längre trummade mot grottan reste de på sig och gick sina skilda vägar, den blå tillbaka mot döda skogen och den svartvita mot civilisationen.

[Avslutat]