[Håll andan: Länk
Öppet för en.]

Det var som om världen höll andan. Som om något saknades och samtidigt som om platsen plötsligt fått liv. Ett liv hon inte kunde se. Hon kunde känna det i luften, i marken under tassarna, olikt något hon tidigare känt. Det hade varit vindstilla i flera dagar nu. Inte stilla som lugnt, och inte samma lugn som ibland kunde infinna sig på den varma savannen, utan helt, totalt vindstilla. Luften hade slutat röra sig, och ändå kändes det som om den pulserade runtom henne, som om något rörde sig bara precis utom synhåll. Det rörde sig i växterna och i stenarna, i träden och i luften i hennes lungor. En spänning hon inte kunde förstå.
    Kilah rörde sig långsamt framåt över en av savannens öppnare delar, där gräset sträckte sig högt och gulnat, långt bort mot den avlägsna horisonten. Enstaka träd och snåriga buskar stack upp som silhuetter, vagt skymtande genom det lätta, röda dammet som låg i luften. Hade det inte varit för den obehagligt krypande känslan så hade hon kanske inte tänkt på det, men varje gång hon såg ut över slätten så kunde hon inte tänka på annat än hur onaturligt stilla gräset stod. Det fanns ingen vind, ingen bris som fick stråna att vaja. Alla rörelser kom från henne själv eller djur som rörde sig framåt.
    Solen var på väg ner mot den starkt färgade horisonten. Himmelen skiftade i röda, lila och blå nyanser, och den smala rand av moln som låg över horisonten långt, långt där borta var inte mer än en mörk fläck. Över hennes huvud var himlen öppen och klar, och i mörkret började kvällens första stjärnor långsamt att tändas. Luften var fortfarande varm, och skulle förbli varm hela natten, precis som de föregående nätterna. Det var som om värmen inte steg mot den öppna skyn så som den brukade, för luften stod stilla.
    Hon stannade upp tillfälligt och höjde huvudet som så många gånger förut de senaste dagarna, för att se ut över området. Betrakta den onaturliga stillheten. Gång på gång ville hon intala sig själv om att hon inbillade sig det hela, men det var för verkligt för att det skulle vara inbillning. Hon kunde inte skaka av sig den krypande känslan, som om vinden som inte fanns kröp in under hennes päls, som om marken under hennes tassar andades i takt med hennes hjärtslag trots att den inte rörde sig. Det var fel. Hela känslan fick rysningar av obehag att sprida sig genom hennes kropp. Varför höll världen andan?
    I passgång fortsatte hon långsamt framåt, utan egentligt mål. På avstånd följde hon en till största del uttorkad flodfåra, där det lilla vatten som fanns kvar stod lika stilla som luften, och knappt var värt att kallas mer än lera ändå. På sina ställen, där lervattnet var lite mer än en tunn rännil, stod djur av alla slag samlade i närområdet för att dela det vatten som fanns. Många av djuren tycktes också känna av stillheten, spänningen. Kilah hade sett dem bete sig underligt sedan vinden stannade, som om de speglade hennes oro och obehag. De visste också att något hände, något som ingen av dem kunde förklara. Det skrämde henne.

Kenai hade lämnat den lummiga skogen bakom sig i jakt på svar. Kustvindarna som så gärna färdades genom trädkronorna med sitt vaga rasslande och saltiga doft hade försvunnit. Första dagen hade han lagt märke till det, men trodde bara att det var en ovanligt vindstilla dag - men stillheten i luften förblev. Vindarna verkade ha flytt skogen. Istället verkade något annat ersatt den. Något som hela tiden fick Kenai att se sig om som att någon eller något var precis bakom honom. Energin var så påtaglig att han nästan kunde svära på att det var något just intill honom som hans ögon inte kunde se. 
     Därför hade han lämnat Acherati och gett sig ut på Sienna. Var det samma lugn över savannen? Där brukade gräset alltid dansa till vindarnas rörelser. Men till hans förskräckelse så var det lika främmande tyst som i skogen. Havet av det gyllene gräset svajade inte. En hård knut grodde i hans strupe, och han svalde hårt.
     Vad händer, moderjord? 

Den brunbrokiga var inte mycket mer än en främling till sin nya jordkraft, men han kunde inte förneka den uppenbara känslan han hela tiden upplevde. Jorden tycktes vara laddad. Laddad med något Kenai varken kunde se eller förstå. 
     I en travande gångart rörde han sig genom det höga gräset. Det prasslade lågmält när han plöjde sig fram. Ljudet påminde inte alls om vinden själv, utan var blott en sämre substitut. Ett flertal gånger missade Kenai att uppfatta om han andades eller inte. Fanns ens luften där? 

[Får duga. Derpderp.]

[Blir helbra :D]

Gång på gång såg hon ut över det onaturligt stilla landskapet, varje gång med samma sjunkande känsla i bröstet. Det var som om hon hoppades att det kanske skulle se annorlunda ut när hon såg ut över platsen ännu en gång, men gräset stod lika stilla. Luften stod lika stilla. Var det verkligen helt stilla? Kunde det vara det, var det möjligt? Var det bara inbillning?
    När hon, efter att ha stannat upp ytterligare en gång och höjt det smala huvudet för att se på landskapet, upptäckte en skepnad i det stilla gräset som hon genast kände igen som varg så blev hon nästan förvånad. För en stund hade hon nästan trott att hon var helt ensam i den här stilla världen, utöver djuren. Hon stod stilla, med öronen spetsade framåt, och såg mot den främmande skepnaden en stund innan hon med ens satte av i kort trav mot främlingen. Hon kunde inte känna hans doft förrän hon kom närmare - det fanns ingen vind som bar den med sig - och hon insåg snabbt hur mycket större än henne han var. Oblygt inför främlingen, men nervös av den oroande känslan som låg över världen, fångade hon främlingens blick över avståndet, och ropade för att vara säker på att höras tydligt.
     "Känner du också det där? Snälla säg att det inte bara är jag." När hon kom närmare sänkte hon huvudet något, och vände öronen osäkert bakåt medan svansen viftade försiktigt. Snälla, det kunde inte bara vara hon som kände den pirrande känslan i huden, som kände som om något rörde sig trots att hela världen tycktes ha stannat upp.

Planlöst fortsatte han över savannen. Desperat sökte de heterokromatiska ögonen över dess gula vidder; inte ett spår av den minsta vindpust syntes. Det var skrämmande. Värmen låg oförändrad i luften, liksom dofterna. Det var inget som förde dem vidare eller förde in nya. Allt låg stilla.
     Blicken seglade över Sienna än en gång, men denna gång fastnade de på en silhuett en bit bort. Cestrokorsningen stannade upp och såg emot dess håll. Instinktivt höjde han nosen emot skyn för att vädra, men insåg snabbt att det inte fanns någon vind som skulle avslöja skepnaden. Men gestalten kom närmare, och fort såg han dess varglika kropp. Kenai kunde inte släppa hur frustrerande det var att inte kunna använda sitt luktsinne som vanligt. 

När vargen kommit tillräckligt nära kunde Kenai äntligen känna dess doft. En tik, med väldigt långa, smala ben och en rödbrun päls. Något annat han lade märke till var den långa, mörka manen honan hade, och i den ett antal silvriga stenar. Det var främmande för honom.
     Tikens stämma ekade emellan dem. Den lät klar och tydlig, ingen vind som dämpade den. Kenai nickade prövande.
     "Jag känner det. Klart och tydligt." erkände han, och tog några steg närmare henne. De blågula ögonen såg sig omkring som att han förväntade sig att se något. 
     "Vad är det som händer?" frågade han lågmält, men förväntade sig direkt något svar från främlingen.

Trots att hon redan sett ut över området så många gånger, och visste att inget skulle ha förändrats sedan hon nyss tittade, så följde Kilahs mörka blick hanens tvåfärgade när han såg ut över vidderna. De långa öronen ställde sig upp när hon vände huvudet, och metallen i manen klickade lätt när pärlorna slog emot varandra.
    "Det har jag undrat i dagar." Hon såg tillbaks på hanen när han frågade. Hon vädrade i luften, utan att fånga mycket mer än dofterna närmast, gräset, jorden, lite av hanens doft. Han luktade av flera vargar. Kilah tog ett steg närmare och sträckte nosen mot honom som i förbigående för att känna doften bättre medan hon undrade över världen. Han luktade definitivt av många vargar. En flock? När hon kom på sig själv höjde hon huvudet igen och log med ett kort, nervöst skratt.
    "Jag är Kilah, förresten." Hon såg ut över området igen. Gräset stod lika orörligt som tidigare. "Vad kan ha gjort något sådant?", undrade hon, men med en röst som lät som om hon tänkte högt. Vad kunde ha fått världen att sluta andas? Vad hade hänt med vinden? Eller med jorden för den delen, som kändes som om den pulserade trots att den var lika stilla som luften. Vad var det hon trodde skulle stå där när hon gång på gång ville se sig om över axeln?

Kenai hummade högljutt, och vände bort blicken för att se över de gulnade vidderna igen. När ögonen föll tillbaka på den högbenta tiken stod hon något sträckt emot honom, vädrade in hans dofter antog han. Kenai bemötte det nervösa skrattet med ett brett, varmt leende. Förstående nickade han när hon presenterade sig som Kilah.
     "Jag är Kenai." svarade han snabbt som svar. De heterokromatiska ögonen följde Kilahs när hon såg ut över savannen igen.
     "Jag tror inte det är något gott." Nej, det trodde han inte. "Vi får hoppas att detta går över snart. Att detta är det enda som kommer att ske." sade han. Omgivningen såg död ut, om än de dansande energierna inte alls sade det. Men inget rörde sig. De kunde inte skåda de bultande energierna som strålade genom marken. Det var frustrerande på ett sätt han inte kunde förklara.

Kenai. För ett ögonblick roades Kilah av hur lika deras namn var, men känslan försvann lika snabbt igen när hanen fortsatte tala. De långa öronen lade sig bakåt över hennes nacke, och hon sänkte huvudet en aning, fortfarande med blicken ut över området. Nej, det kunde inte båda gott. Vad var det som höll vinden tillbaka? Var den... var den död? Hennes blick höjdes mot den långsamt mörknande skyn istället. Stjärnorna höll fortfarande på att tändas, en efter en, rikliga i mörkret ovan trots att solen ännu inte riktigt vidrört horisonten.
     Vad var det för energier som pulserade runtom henne? Hon kunde inte beskriva det som något annat, hon hade aldrig känt något liknande förut. Som om världen var laddad, luften som gräset som marken. Väntande. Väntande på vad?
     "Demoner?", det var den första onda energi hon kom att tänka på. "Är...", hon tystnade, och sänkte med besvärad min blicken mot marken. "Är vinden död? Kan den dö?" Hon höjde oroligt blicken igen för att se på Kenai. Kunde det vara så hemskt? Skulle det hela gå över, och återgå till normalt igen?

"Demoner?"
     Kenai svalde hårt. En rädsla han inte förut känt bet tag i honom. Om än han inte trott detta varit något positivt, så hade han aldrig spekulerat i vad som faktiskt kunde vara orsaken. En bestört min gav sig till känna i hans anlete.
    Öronen klippte till Kilahs stämma. Kunde vinden dö? Trots att Kenai levt i en naturdyrkande grupp vargar under hans tonår och hört många historier om olika fenomen så hade han aldrig hört något som liknade detta. En knut av oro började gro i hans bröstkorg. Oron över vad som kunde hända och hur de kunde påverka hans familj, hans hem, hans vänner.
     "Den kanske försöker varna oss." sade han tankfullt. De blågula ögonen mötte hennes. Kenai drog ett djupt andetag genom den leverfärgade nosen. Om det här bara var en varning, vad skulle då komma att ske när det hela bröt ut?

"Mm." Hon rynkade oroligt på pannan. "Men för vad?" Oroligt trampade hon lätt på stället. Vad kunde vinden varna dem för genom att dö ut helt? Vad var det som väntade, som fick allt att bli så stilla? Så... dött? Hon svalde och såg på Kenai igen efter att blicken vandrat bortåt.
     "Var kommer du ifrån? Är det... är det likadant..?" Hon avslutade inte meningen. Den behövdes inte avslutas. Hans dofter vittnade om att han befunnit sig på andra ställen, bland vargar, i en flock, i en skog som inte var en av savannens torra, dammiga skogar. Var vinden lika död där? Stod luften lika stilla där, trots att världen runtom dem tycktes röra sig, pulsera, utom synhåll?

"Men för vad?" 
     Det var det som räddes honom. Vad skulle komma att hända? Aldrig hade han varit med om något liknande. Återigen letade sig blicken ut över de gyllene längderna i hopp om att se rörelser från vinden. Men hoppet var förgäves, för allt stod lika stilla som det gjort alla gånger tidigare.
     När Kilahs stämma ljöd så såg han på henne igen. Ett lätt besvärat uttryck gick att finna i hans anlete. Lätt nickade han åt henne med besvikelse.
     "Ja." svarade han kort, och suckade mjukt. "Jag begav mig ner hit för att se om det var samma här." fortsatte han förklarande. Till hans rädsla så var det precis samma sak. Stillhet. Tystnad. Den krypande känslan. Var det samma överallt i hela Numoori?

Kilahs långa öron hann börja resa sig, men när han svarade lade de sig oroligt bakåt över nacken igen. Hon trampade lätt på stället, andades varierande genom nosen och med öppen mun medan hon ständigt kastade blickar över landskapet. Det var inte rätt. Det kunde inte vara så. Varför? Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, vad hon skulle göra, vart hon skulle bli av. Med ängslig blick mötte hon Kenais tvåfärgade ögon.
     "Kan...", började hon, och fuktade snabbt nosen innan hon fortsatte. "Är det okej om jag... följer med dig tillbaks? Om du ska tillbaks menar jag. Till skogen. Din doft..." Hon fuktade åter nosen och såg sig snabbt över axeln. Hon kunde svära på att det skulle stå någon där, varje gång hon såg sig om, men det gjorde aldrig det. Den krypande känslan spelade på hennes nerver. Hon såg tillbaks mot Kenai med ett ursäktande leende. "Jag vill inte vara till besvär, men... Om det är okej? Jag kan gå direkt igen sen, jag vill bara... inte vara kvar här." Hon behövde komma bort härifrån. Vad som helst som fick henne att tänka på något annat skulle lätta hennes sinne.

Den krypande känslan låg hela tiden tätt inpå honom. Den verkade inte ge med sig och fick det ständigt att rycka lätt i skinnet på honom. Kenais öron darrade lätt till Kilahs stämma. Hans tvåfärgade ögon mötte hennes ängsliga blick.
     En stund av tystnad rådde. Egentligen kanske han borde tagit mer hänsyn till Dimitrij, och att han ingick i en flock som en tillfällig medlem. Men vad han visste, så hade inte ledarinnan nekat några andra hjälp - han själv hade fått stannat, och det bevingade lejonet med. Dessutom kunde Kenai inte se något annat än godhet i den rödbruna, högbenta varginnan. Hon ville bara inte vara ensam och om det sedan skulle visa sig inte vara acceptabelt så var han villig att ta den smällen.
     Ett varmt, inbjudande leende trädde fram i hans anlete innan han svarade: "Det ska nog inte vara några problem." Med något långdragna rörelser trampade han på stället ett antal gånger innan han såg uppmuntrade på Kilah, innan han vände sig om för att börja vandra tillbaka emot Acheratis grönskande skogar. 
     "Är du redo?" ljöd hans röst, och han såg tillbaka emot Kilah för att se hennes reaktion.

Hennes öron vändes tillfälligt framåt innan de vred sig ut åt sidorna igen när hanen svarade. Hon log mot honom, glatt under osäkerheten. En lättnad spred sig inom henne, trots det obehagliga krypandet. Hon skulle åtminstone inte behöva vara ensam, om så bara för ett kort slag. När Kenai vände om och frågade om hon var redo skyndade hon efter honom med sänkt huvud.
    "Jag kommer nog aldrig bli redo med det här... det här runtom..." Hon skrattade till, nervöst, och såg upp mot hanens ansikte. "Tack." Svansen pendlade försiktigt bakom henne. Hon var tacksam för att få följa med. Hon kunde inte veta vad det var för vargar hanen luktade av, men om hon inte var välkommen i närheten av reviret som hon misstänkte att de höll så skulle hon gå direkt igen. Det var bara skönt att, om så bara tillfälligt, ha sällskap av någon i den tryckande tystnaden.

Kenai log med hennes nervösa skratt. Oavsett vad det skulle få för reaktioner av flockens medlemmar så skulle han inte ångra att han hjälpte henne. Om det skulle visa sig att den högbente varginnan hade onda intentioner så tvekade han inte heller på flocken. Det fanns inget som direkt hotade honom från att neka henne hans sällskap.
     "Ingen orsak." svarade han med samma leende som innan och fortsatte gå. Tystnaden var så oerhört tryckande att det gick inte att känna annat än fruktan och nervositet. Han tvekade på att det fanns någon som inte märkte av hur världen plötsligt stannat till.
     "I såna här stunder är det bra att ha någon med sig." sade han efter bara en kort paus. De heterokromatiska ögonen som seglat över savannens stillastående vidder landade på Kilah igen. Försiktigt drog han på ena mungipan i ett snett leende.

"Ja", svarade hon och mötte hans tvåfärgade blick. Ja, trots att hon inte kände honom så var det skönt bara att ha någon där. Något tecken på liv, någon hon kunde prata med, som sade att hon inte var ensam i att känna detta.

[Avslutat]