[Reserverad för Vidar, plus ev. andra Ljuskrigare som vill vara med.
Utspelar sig i utkanten av Sanctevra.]

Resan hade varit lång, men vad spelade det för roll? Tiden var ingenting som den mörka behövde oroa sig, för hon stod still. Hon var bortom dessa beröring, oberoende av det som konstant åldrade de som fortfarande kunde kallas för levande.
Himlen ovan henne var stjärnströdd, och någonstans på himlen, dold av de täta trädtopparna, sken månen i form av en tunn skära. Luften var varm, fuktig. Och trots mörkret verkade skogen inte sova. Det var något hon hade noterat, det var som om denna skog aldrig sov, som om livet som frodades här ständigt höll sig i rörelse.
Det var aldrig riktigt stilla.
Trots det var det mer stillsamt om nätterna, vilket Locura trivdes med. Hon hade varit ett nattens barn länge nu, och hon hade vant sig vid den tystnad och stillhet som natten vanligtvis innebar. Det kändes inte riktigt rätt att det var så mycket liv omkring henne efter mörkrets infall. 

Plötsligt, bland den täta vegetationen, kunde hon skymta en plats hon besökt för många år sedan. Eller åtminstone varit i närheten av. 
Ruinerna. 
Minnen kastades över henne, bilder av en sandfärgad varg som hon sedan länge hade glömt namnet på. Den sista som hade fäst henne vid det gamla livet. 
Minnet fick hennes ögon att skimra över i rött, samtidigt som huvudet ruskades i ett försök att förtränga den gamla bilden. Men minnet höll sig kvar, fick henne att pressa tänderna samman i ilska och steppa ett par steg framåt.
Luften omkring henne började på något vis vibrera när stegen förde henne framåt, fick henne att glömma den sandfärgade och nyfiket se upp. Var det detta som Gråtass hade talat om? Förundrat såg hon sig omkring. 

Och sedan kom en vindpust, förde med sig den ljuva doften av varmblodiga vargar. Och ögonen återfick sin giftigt gröna färg. En av dem verkade vara närmare än de andra, hon kunde höra hjärtslagen från en varelse som verkade vara av det yngre slaget. 
Perfekt.
"Kom fram, lilla vän."
Hon väste nästan fram orden, men nog högt för att ändå göra sig hörd ifall någon ville lyssna. Sedan stod hon stilla, väntade. Ville inte närma sig de ruiner som låg framför henne för fort. Det här verkade, enligt ryktena, vara ett ärende som borde skötas ytterst varsamt.

Vidar var så trött att han kunnat somna ståendes, men han trugade envist på. Vargkroppen blev en gänglig unghäst, och sedan tillbaka igen. Häst, varg, och sedan häst igen. Han hade upptäckt kraften för ett tag sedan, men i början tyckte han att det var så obehagligt att vara i en annan kropp än hans egen att han inte velat öva med den. Men sedan hade han försökt inleda en konversation med Vera - åh, Vera, varför kunde han prata om henne i timmar när det var så svårt att prata med henne? - och råkat nysa. Världen hade skiftat och han hade plötsligt befunnit sig i hästkroppen. Efter att chocken hade lagt sig hade Vera skrattat så benen vek sig.
     Inte igen, hade Vidar bestämt sig, och han kunde faktiskt känna att övningen gav färdighet. Trots att han vid det här laget var väldigt trött gick övergången väldigt smidigt, och han anade att det fanns mer. Exakt vad kunde han inte sätta tassen på, men något var det.
     "Kom fram, min lilla vän." Vidar, mitt i övergången, trodde hans hjärta skulle stanna. Ett uppskrämt gnägg övergick till ett förskräckt tjut. Han hade inte märkt att han rört sig ut från ruinernas framsida in i djungeln, och han hade då inte märkt honan som stod en bit bort mellan träden.
     Hjärtat hamrade i bröstet, och han tvingade sig själv att dra in djupa andetag. Han hade blivit skrämd, men det var inget farligt. Vidar motstod impulsen att fråga om hon menade honom, och tog istället några steg framåt som hon bett om. Han kisade för att kunna fokusera blicken bättre. Hon var så mörk och smälte in i natten så bra.
     "Behöver du hjälp?" undrade han. Ingen annan hade närmat sig ruinerna på det här sättet. Hon kanske var blind och behövde vägledning. "Hej, menar jag."

En valp. En oskyldig, liten, söt varelse som inte hade en aning om hur stor och hemsk världen kunde vara. Det pirrade inom Locura och monstret vrålade inom henne. Hur härligt hade det inte varit att sätta tänderna i den här ynglingen? 
Men nej, påminde hon sig. Det var inte därför hon var här.
Kanske senare, om allt gick som det skulle.
"Ja, kanske jag behöver hjälp..." 
Rösten var mjuk, släpande, som om hon funderade över varje ord hon sade. De giftigt gröna ögonen, som nästan verkade lysa i natten, höll alltjämt fixerade vid den unga vargen. Inga rörelser gjordes förutom de som följde med munnen då hon talade. Hon blinkade inte ens. Likt en staty i natten stod hon där, fullt fokuserad på den unge hanen. 
En formskiftare, efter vad hon hade sett. Hon hade mött formskiftare tidigare, hon hade ingenting emot dem. De som flög däremot... De bevingade gillade hon inte. 
"Säg mig, var befinner jag mig?"
Den vibrerande känslan i luften var underlig, nästan som om den kröp över hennes kropp. Ville in under hennes skinn. Det var skönt, samtidigt som det fanns en mörk underton i det hela. Något varnande. Hon hade hört om de heliga markerna, men aldrig försökt beträda en. Ifall det var såhär det kändes kunde Gudarnas välsignelser inte vara så farliga.
"Jag har vandrat länge, många månvarv, för att finna en plats jag hört talas om." Det var länge sedan hon befunnit sig i denna skog, men hon var nästan säker på att hon hade rätt. Hon ville bara få det bekräftat. "Kanske du kan stilla mitt undrande sinne. Är detta de så kallade Ruinerna?"
Det måste vara Ruinerna. Locura kände igen dem.

Vidar lyssnade artigt utan att avbryta, trots att det kliade i honom. Shona hade uppfostrat honom till att vara bättre än så.
     "Ja!", svarade han entusiastiskt när han var säker på att hon var färdig. "Sanctevra." Det lät så coolt, och Vidar var övertygad om att en del av den coolheten smittade av sig på honom. Hade hon vandrat för att hitta Ruinerna? Visserligen höll de på att rusta upp dem, men det var fortfarande bara en hög med sten.
     Vidar skiftade vikten från ena frambenet till de andra. Han ville ogärna bara lämna henne, för hon hade en sällsam dragningskraft, men samtidigt hade han ingen aning om vad mer han borde säga.
     "Så, öh-" Han ville fråga om hon hängde här ofta, men det gjorde hon ju uppenbarligen inte. "Vad heter du?"

Ett svagt hummande lämnade Locura efter att hamn svarade henne. Det verkade som att platsen hade ett nytt namn, eller kanske återfått ett namn äldre än henne. Blicken gled mot de steniga resterna av något som en gång varit storslaget. Ja, hon hade varit här tidigare. Hon hade sett denna plats tidigare. Men aldrig såhär nära. 
Den vibrerande känslan var lustig, lockande på något vis, som om den utmanade henne att gå närmare. Ett kort leende drog över hennes läppar. Var det här allt de dödligas gudar hade att komma med? Ett kittlande krypande genom kroppen? Hon hade förväntat sig mycket mer än så. 
Den unga hanen talade mer, men det dröjde innan Locura lät blicken falla tillbaka på honom. Och det dröjde ännu ett tag innan hon faktiskt svarade.
"Locura." 
Hennes modersmål hade varit ett annat språk än det de talade här, ett hon var döpt efter. Hon var osäker på om hon ens mindes det.
"Vad nu det kan ha för betydelse..." 
De dödliga och deras frågande efter namn, hon förstod inte. För henne var de alla bara en massa, och de som faktiskt stod över den massan gav hon egna namn, namn som var lätta att minnas. Som Vitben och Gråtass. Enkelt. 
"Så, vad gör du här?" Hon höjde nosen, vädrade, och precis som tidigare var inte den unge hanens doft den enda som låg över området. "Det verkar som att du inte är ensam. Vilka har du med dig?"
Lika bra att fråga så mycket hon kunde. Det verkade inte som att ynglingen var uppfostrad av de som jagade hennes släkte. Eller så hade han fått en väldigt dålig uppfostran när han inte kunde känna igen en vampyr när den stod framför honom. Och ifall det då inte var vampyrjägare som höll till här, vilka var det?
"En familj... nej, kanske en flock? Jag vet att ni varmblodiga brukar gilla att hålla ihop i små gäng. Något sådant måste det vara."
Återigen drog ett flin över hennes läppar.

Det var något med hur Locura pratade som gjorde Vidar osäker och nästan obekväm. Varmblodiga? Han förstod inte vad hon menade.
     Han hade märkt att hon gillade pauser, så han väntade lite extra för att se till så hon verkligen var färdig innan han fortsatte.
    ”Ja, öh, jag bor här med min flock. I Sanctevra.” Vidar släppte henne med blicken för att se tillbaka mot ruinerna, som inte riktigt skymtade mellan träden. Dels för att Kawazatriskogens växtlighet snabbt försämrade sikten, dels för mörkret. Han insåg det samtidigt som han tänkte det: det var sent, och han ville inte att de skulle leta efter honom som en liten valp.
     ”Jag tror att jag måste dra mig tillbaka”, började han, fortfarande lite osäker. ”Det var, öh, trevligt att träffa dig, Locura.” Om han menade det var oklart, men det var artigt sagt och han ville bete sig väl. Han backade några steg, fortfarande vänd mot henne. Något instinktivt ville inte släppa henne med blicken.

Tveksamhet verkade vara ett drag som alla de dödliga bar på, och visade förr eller senare. Även här, hos den unga hanen, dök det plötsligt upp. Och i en avvikande rörelse med några ursäktade ord försökte han dra sig undan henne. 
Men Locura var inte nöjd.
"Varför så brått, lilla vän? Vi har ju inte hunnit lära känna varandra ordentligt ännu..."
En susande, övernaturligt snabb rörelse förde henne framåt. Ena framtassen placerades på den unga hanens rygg och tryckte honom mot marken med en styrka man inte hade kunnat ana att Locuras lilla kropp kunde besitta. 
Hon såg ned på honom, och återigen skiftade de gröna ögonen till den mörka röda tonen för några ögonblick, samtidigt som ett brett flin prydde hennes läppar. 
"Jag har ju inte ens fått möta din flock."
Den vibrerande känslan i hennes kropp hade ökat i styrka och hindrade en impuls att skaka den av sig. Något underligt var det med denna plats, något som hon ville utforska mer. Likaså den flock som den unge hanen verkade tillhöra, som hade gjort detta till sitt hem. Ytterligare en grupp vampyrjägare, eller tillhörde de samma följde som den bevingade med horn? Det var vört att undersöka saken. 
"Kom fram, kom fram..." Rösten var högre, lockande, samtidigt som hon spänt väntade på att kropparna till de dofter hon tidigare hade känt skulle visa sig. 

[Blev lite PP, ändrar självklart om det inte är okej, säg då bara till.]

Nu gjorde Locura honom nervös. Lära känna varandra? Varför då? Han backade ännu ett steg, men hann inte reagera när honan rörde sig framåt. Ena stunden stod han upp, och i nästa låg han på marken med hennes tass över ryggen. Sinnet hann inte med, men ett högt, förskräckt tjut lämnade honom.
     "Vad gör du?" Vidars röst var hög och gäll. Inte ett skrik, men nästan. Nu var han rädd. Han hade inte väntat sig att hon skulle vara så snabb, och absolut inte så stark. Han ville ropa på mamma, men det vore förnedrande. Istället hoppades han att ljudet av deras konflikt skulle höras till templet.
     "Kom fram, kom fram..." Hon kallade också på flocken, men Vidar brydde sig inte.
     "Släpp mig!" I ett försök att komma undan började han förvandlas till sin hästform, men den kroppen var större och revbenen böjde sg smärtsamt under hennes tass, orubblig som sten. Han ångrade sig panikslaget, och krympte igen - mer än väntat. Från en orms perspektiv stirrade Vidar nu skräckslaget upp mot Locura, innan han lite ovant försökte ta sig därifrån. Han lyckades bara hålla formen i några sekunder, och snart var valpen uppe på vingliga ben igen, desperat att ta sig tillbaka mot templet och tryggheten.

Dagen hade varit lång och energin hade varit på topp ungefär lika länge. Större delen av flocken, förutom Kithara och Vidar, hade börjat röra på sig långt innan solen gått upp. De hade arbetat flitigt hela dagen utan några större avbrott, och det var inte förrän solen än än gång började sjunka bortom trädens kronor som Ehfra börjat dra sig tillbaka. Hon hade, tillsammans med Shona, spenderat större delen av dagen med att rensa ett enormt valv med pelare på båda sidor, och det värkte lätt i nacken efter att ha sträckt sig efter lianer som både låg och hängde i drivor omkring den igenvuxna formationen. 
   Ehfra hade under stora gäspningar sjunkit ihop på en liten stenplatå någonstans i ruinerna, lite avsides från de mer välanvända stigar som formats. Det snurrade fortfarande i huvudet av både nya och gamla ord - Shona kunde givetvis mer Nordspråk än hon själv kunde, och det hade ganska snabbt i deras bekantskap visat sig att det nästan verkade lättare för Ehfra att förstå Nordspråk än Shona Nimorian. Det var inte lätt, men det gick. Shona var ändå en tålmodig lärare om än de ibland nådde språkliga återvändsgränder då de helt enkelt fick ge upp och tala om något annat istället.
   Röster fick plötsligt Ehfra att spetsa öronen där hon låg. Hon blickade rakt ut mellan ruinerna, ut i regnskogen. Det tog inte mer än några få ögonblick innan tröttheten rann av henne och raganan begav sig ut i skogen med långa, raska kliv. Hon duckade undan växtlighet och pressade sig genom en buske med feta blad innan hon kunde skymta två gestalter längre bort. 
   Ehfra stannade till. Vidar.
   Valpen såg ut att lyckas ta sig loss genom att - nästan - använda sig av sin formskiftning, men den bruna vargen kastade sig över honom på nytt och naglade fast honom mot marken. Ehfra klev fram genom en dunge. Månskenet föll över henne. 
   "Release him." Ehfras hållning vittnade om ett dödligt lugn, men tonfallet lämnade inget rum för dumheter. "Now."

Den lilla varelsens desperata försök att ta sig lös var komiska och ett svagt hummande lämnade Locura medan hon roat tryckte honom hårdare mot marken. Visst var hon liten, men fördelen med att tillhöra de odödliga var att hon bar på en styrka som var alldeles överväldigande för hennes nätta kropp. 
Och slutligen lönade sig hennes försök att fånga uppmärksamheten hos de vargar som uppenbarligen hade gjort detta till sitt hem, för genom nattens mörker skred plötsligt en ståtlig varelse fram, betydligt större än henne själv, med en krona av ben på huvudet och en röst lika giftig som förmågan hon ägt när hon varit en dödlig varelse. 
De gröna ögonen fästes på den hornklädda och ett brett flin visade den vita tandraden innan hon med en mjuk rörelse lyfte hon tassen och släppte valpen.
"Finally." 
Tungan letade sig fram ur munnen, fuktade läpparna. Det var länge sedan hon talat Nimorian, men än om minnet var lite rostigt var det ett språk som Locura faktiskt hade talat i ett tidigare liv. Och inte det enda. 
"You remind me of him. Of them."
Suddiga tillbakablickar av Treontha och vrenerna som funnits där, om de gråe som hon slutligen hade fått tömma på blod. Åh, vilka ljuva minnen. 
"My name?" Hon talade som om vrenen hade ställt en fråga, vilket inte var fallet. "That's not important… The important thing is you, the young one, and the rest of them inside this forgotten place. I can feel them, behind the walls of stone. I can hear them…" 
Det hettade till inom henne, av hunger och längtan medan hon lyssnade efter de andra som hon var säker på fanns i natten. Denna plats var dränkt i deras dofter. 
"What i wonder is why a group of mortals would choose a place like this to build a home, huh? Why would you want to live here… In these sinister ruins?" 
Hon ville så gärna ta ett steg framåt, men det kändes som att världen skakade omkring henne, som om luften ville pressa henne bakåt och om hon tog ett steg till skulle hennes kropp vibrera sönder. 
Ändå stod hon kvar, fast besluten om att få veta mer.

Ehfra stod som en staty när den främmande tiken talade. Trots att många meningar rann över hennes läppar var ingen av dem det minsta begripliga. Hon talade om Ljusets Krigare, så mycket gick att utläsa. Om andra. Om dödliga. Ju otydligare allt blev, desto mer hotfullt växte sig Ehfras uttryck. Svansen var spänd bakom henne, huvudet höjdes gradvis, och snart väste hon ut en morrning.
  ”Our business here is none of your concern,” svarade Ehfra defensivt. Hon tog ett steg framåt, en tydlig uppmaning i den intensiva blicken. "So stop speaking in tounges and tell me why you're here. I'll assume you didn't stop by just to harass my friend here."  
  Vidar stod fortfarande kvar snett bakom henne, och hon hoppades han hade vett att inte lägga sig i heller. Vem hon än var så hade det varit en synnerligen onödig taktik för att locka de vuxna medlemmarna till sig, och om det vore så att hennes avsikter inte var vänliga så ville hon inte utsätta Vidar för mer än nödvändigt.

I takt med att raganans uttryck blev mer hotfullt så breddades flinet i Locuras ansikte. Dessa två verkade faktiskt inte veta vem hon var. Eller, rättare sagt, vad hon var.
"Curiosity," svarade hon enkelt. "Can't one simply just be innocently curious? You, madam, need to work on you people skills. It's not healthy, you know, to think the worst about everyone you meet."
Hon skrattade till, uppenbart road över sina egna ord.
"Maybe I seek shelter from the night." Hennes ögon hölls fästa på raganan. "Maybe i seek food." De skiftade från den äckligt gröna färgen till en röd nyans. "Maybe you already have provided me with everything I need."
Ett snabbt steg framåt, två, sedan tre. I en susande rörelse som knappt gick att uppfatta med ögat kastade Locura sig mot de två vargarna. Och sedan ekade ett skri genom natten samtidigt som den lilla kroppen slungades bakåt. Desperat sökte Locuras blick över området, fastnade på de båda vargarna som såg minst lika förvånade ut som hon kände sig, vilket fick henne att förstå att ingen av dem var skyldiga.
Blicken sökte sig mot skyn, och ett rebelliskt leende syntes på läpparna medan hon konstaterade att detta var mark välsignad av Gudarna. 
"See you later." Ögonen var åter gröna när hon kastade en blick mot de två. Hon kunde inte nå dem, så det vore dumt att stanna. Dessutom var det nog bara sekunder bort innan resten av flocken skulle vara på plats, vilket hon gärna ville undvika i denna situation. 
"Take care, darlings."
Och med de orden försvann hon i natten.

Vidar registrerade inte mycket av det som sades. Locura pratade mycket, och på nimorian så att allt rördes ihop i hans huvud. Ehfra verkade i alla fall inte ha några problem med att hänga med i konversationen, och svarade henne defensivt. Det gjorde Vidar lite tryggare där han kurade bakom den stora raganan. Hennes horn var i alla fall vassa, även om Locura hade en sällsam kuslig aura kring sig. Vidar tittade inte på henne när hon gick till anfall - han hade använt Ehfras svans till att dölja henne, men kroppen stelnade ändå till. Men inget tumult bröt ut. Nästan lika snabbt som hon uppenbarat sig var den inkräktande varginnan borta. Vidar sträckte sakta på sig, såg sig om och rös.
     "Ehfra", viskade han, rädd att högre ljud skulle locka tillbaka henne. "Kom. Vi sticker." Han ville inte säga fly, för Ljusets Krigare flydde då inte för något. Egentligen var det meningen att han skulle prata nimorian med Ehfra, men det var obekvämt och han hoppades komma undan med det i en sådan här allvarlig stund.

Allt hände så fort att Ehfra knappt hann uppfatta det. Svamlande ord, glödande röda ögon, och så rörde den främmande varginnan sig så snabbt att hon inte hann reagera. Hon attackerade.
   Smällen kom, men det var inte Ehfra eller Vidar som träffades, utan den bruna tiken själv. Som av en osynlig kraft slungades hon bakåt, en ljudlös kollision under det höga skriket. Herden ryggade instinktivt undan och snubblade nästan över unghanen som dittills tryckt bakom hasorna på henne. Under ett par sekunder verkade alla tre lika desorienterade, innan de vuxna vargarnas blickar möttes. Ett mörker trädde in i Ehfras blick, överskuggade förvirringen, men hon hann inte tänka längre än så innan tiken tog avsked och försvann in i natten. 
   Ehfra blev ståendes, och det var inte förrän Vidar påkallade hennes uppmärksamhet som den blå blicken sökte sig vidare. En betryggande värme framträdde genom allvaret när hon såg på honom, och hon nickade inåt skogen för att börja lotsa honom hemåt. De behövde berätta vad som hänt så snart som möjligt.
   Hon behövde dock stanna till innan de lämnat gläntan bakom sig. Den ljusa blicken dröjde länge vid punkten där hon försvunnit, från den tilltufsade fläck där hon landat. Hon spände fundersamt käkarna innan även hon försvann in i den frodiga växtligheten för att följa Vidar hem. 

[Avslutat.]