Andas. Andas. Den kommer inte att se dig om du sitter helt stilla.
  Det hade gått snabbt. Aurora hade inte kunnat sätta tassen på vad det var som var fel, men något var det. Syskonen kunde också märka det. Luften kändes fel, allt kändes fel. Förändringen hade gått över en natt, kanske snabbare. Sraosha hade lugnat sina små, sagt att det var okej. Men det syntes att även modern var orolig. Vad stod på egentligen? Alla smådjur var tysta. Det enda djur de hade sett idag hade varit en ekorre. Det hade varit den obehagligaste upplevelsen Aurora någonsin varit med om. Den hade släpat sig fram med ett brutet bakben, utan att stanna. Kände den inte smärtan? Hon hade ryggat undan.
   Den underliga dagen hade fått mamma att stanna hemma med de små. Trots att mat säkert skulle få dem lugnare, så vågade ingen släppa iväg henne. Luften var fel, så fel. Allt var fel. Vad hände?
   Andas, andas. Var helt stilla.
   Sraosha hade hållit noga uppsikt över valparna, men hon kunde inte hindra dem från att skärrat darra i lyan eller att stint stirra ut. Aurora hade inte klarat av stämningen. Atmosfären knäckte henne nästan innan hon smet iväg. Det var dumt, det visste hon. Just idag av alla dagar, var dagen som hon borde stanna hemma. Dumt dumt. Men hon var en valp. Nyfikenheten fanns där, trots rädslan.
   Tyst! Den kommer höra dig!
   Valpen hade bestämt sig för att inte gå långt. Bara en liten bit, för att kolla. Det hade prasslat till i närheten, och hon hade skyggt gömt sig bakom en buske. Det kanske räddade hennes liv. 
   Något mörkt rörde sig långsamt fram ur skuggorna. En varg, ville hon säga, men lukten var så fel. Det luktade kallt och dött. Framförallt dött. Hon kröp ihop. Vanligtvis brukade hon vara pratglad och bekymmerslös, nästan obetänksam och dum. Men nu förstod hon allvaret. Vargen hasade sig fram. Pälsen var mörkbrun, med rödare fläckar och vita sträck under ögonen. Ett stort sår skymtade på buken, och ännu ett i halsen. Den haltade lätt. Den verkade relativt ofarlig, tills ett litet smådjur störtade fram ut buskarna. Vargen hade kommit nära nog att skrämma den, och den flydde. Främlingen ryckte sig framåt med en skrämmande hastighet och krossade det lilla djuret mellan sina käkar. Hon var så rädd, så fruktansvärt rädd. Mamma brukade säga att ingenting här skulle försöka äta upp dem. Vargar var högst upp i näringskedjan, åtminstone i Höstskogen.
   Aurora förstod instinktivt att hon skulle dö om den här... varelsen fick syn på henne. En tår rullade ner för kinden, men hon kvävde de skräckslagna snyftningarna. Den hasade långsamt vidare. Den verkade inte ha sett henne, verkade inte vara medveten om henne. Stanken av något dött låg i luften. Det kunde vara det lilla djuret som dött, men Aurora visste att lukten kom från varelsen. Hon smög sig tillbaka till lyan med pulsen bultandes i öronen. Vad var det där? Kunde mamma beskydda dem?
   Den lilla tikvalpen hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv förut, men samtidigt aldrig så säker. Det där var en ond sak. Aurora hatade onda saker. Hon ville så gärna kämpa emot dem, men visste att hon var för liten.
   En dag, svor hon, då skulle hon bekämpa mörkret.

[Ensamroll.]