Solen hade precis gått upp när Nadie vaknade. De gula ögonen slogs upp, och hon fann sig själv stirra in i Niyahas sovande ansikte. Först rörde den mörka inte på sig. Hon hoppades kunna somna om. I tystnad låg hon och lyssnade på andetagen från sin syster. Det låg fukt i luften, som om det just slutat regna. Efter en stund tröttnade hon på sina planer, och sträckte på sig. Det knäppte i lederna, och hon gäspade. Försiktigt reste hon sig upp och såg sig om.
   Flocken låg utspridd mellan olika stenbumblingar. De flesta hade försökt ta skydd på något sätt mot gårdagens regn. Hon noterade att Niara låg i skydd under Dimitrijs vinge, på samma sätt som Zayevs valpar kurade intill honom. Själv hade hon och systern tagit skydd under ett fallet träd, som skapade en torr yta att sova på.
   Nadie vände blicken mot Niyaha. Systern sov fortfarande lugnt. Otåligt väntade den mörka en kort stund, men sänkte sedan huvudet.
   "Niya!", viskade hon. "Vakna, jag behöver hjälp med en sak!" Det kanske inte var helt sant, men hon ville spendera tid med sin syster. Som Antagna tränade de båda mer än förut, och hade inte lika mycket tid att umgås. Nadie saknade på sätt och vis tiden när de som små busat dagarna till ända. Hon satte sig ner i väntan på att systern skulle morna sig.

[Edit: Nu måste ju alla vara nöjda!]

Vindens kalla, bittra susande i trädtopparna var ett lugnt bakgrundsljud. När systerns kall bröt genom slöjan av drömska, tog det inte lång tid för henne att slå upp ögonen. Tiken hade bara befunnit sig i en lätt slummer, där de allra grundligaste detaljerna från omgivningen fortfarande registrerades, men tankarna flöt fritt.
    Ett omtöcknat hummande lämnade henne när hon höjde huvudet för att se på Nadie. De klargula ögonen strålade som solar. Ett snett, varmt leende drog henne i mungipan och hon blinkade bort sömnen ur ögonen.
    ”Hjälp?” Rösten var något tjock. ”Med vadå?” Niyaha sträckte långsamt lem efter lem och tungan krökte sig i hennes vida gäsp. Mjukheten i hennes kropp var ännu intakt, men när värmen från hennes tidigare position började svalna och vinterns kyla började smyga sig inpå huden vaknade hon sakta till.
    Niyaha satte sig upp för att möta sin systers höjd. Blicken som varit frågande och sömndrucken blev något cynisk när hon betraktade Nadies anlete närmare. Ett roat och varmt leende bröt emot den misstänksamma blicken.
    ”Nadie...”, började hon med en ton som påminde om hur deras pappa brukade tala till dem när de gjort något bus. ”Du är bara uttråkad, eller hur?” Leendet breddade sig en aning. Det var typiskt henne, verkligen.

Uttråkad? Bah! Nadie drog bak huvudet så att pälsen under hakan veckade sig i flera lager. För en kort sekund försökte hon hålla kvar i masken av att vara förolämpad, men tappade den snabbt. Ett brett flin spred sig på de mörka läpparna.
   "Kaaanske?", svarade hon oskyldigt, men fortsatte snabbt. "Jag tänkte faktiskt att du kunde lära mig om lite växter! Du vet, det som du och Niara håller på med hela tiden." Nadie hade tänkt på att be sin syster om hjälp, men det hade aldrig riktigt passat. Nu däremot, så verkade det perfekt. Svansen slog förhoppningsfullt. Nadie hade aldrig riktigt delat Niyahas intresse för växter och liknande, så hon hade inte heller lagt ner fritid på det. Nu, som en Länk, behövde hon ha kunskaper i både helande och böner, såväl som offensiva och defensiva taktiker. Hon kände sig relativt säker på allt förutom helandet. Hur gjorde man egentligen? Upprymt såg hon på sin syster och väntade på ett ja.

Ett milt uttryck av oförstående formades i hennes ansikte. Det hade fallit henne naturligt att som Antagen välja platsen som Länkare. Speciellt när ett del av hennes intresse alltid legat med växter och deras hållning, något hon tagit efter hennes far. Nadie hade inte riktigt delat hennes entusiasm, så det gladde henne när systern bad om hjälp.
     ”Nadie,” Niyaha såg ner på den vattniga snön som stelnat under natten, ”jag hjälper dig gärna. Men... jag kan inte visa dig mycket.” Blicken vandrade ut över området, även det täckt av den kalla slaskblandningen. ”Det är ju som... vinter.” Ett smalt, något retsamt leende drog i hennes läppar när hennes blå ögon låste sig till hennes gula. Efter att ha bott i ett klimat som var i ständig sommar - mer eller mindre - hade det varit en stor omställning att komma till Sacrarii, på många sätt. Nya växter, men inte bara på grund av att området var annorlunda, utan således årstiderna. Vad som kom under sommaren, fanns för det allra mesta inte kvar under vintern (eller såg helt olikt sig ut) och det som kom under våren var ofta inte kvar långt in på sommaren.
     ”Men lite.” Den ljusfällade honan reste sig upp, skakade lite av vätan ur pälsen innan hon tog några långa steg från sovplatsen.

"... Oh." Nadie hade inte ens tänkt på omständigheterna. Hon var så van vid Acheratis klimat att tanken på att inte alltid kunna hitta växter var främmande. Nu kände hon sig lite dum. Kinderna hettade, men hon skakade snabbt av sig det. Något skulle ändå gå att hitta. Dessutom hade hon inget emot att bara ströva runt med sin syster.
   Tillsammans rörde de sig tyst bort från sovplatsen. Nadie njöt av känslan att röra på benen. Den kändes befriande gentemot stelheten. Trots att hon inte visste vad hon letade efter, svepte hon med den gula blicken längs marken. Efter en ganska kort stund sneglade hon mot Niyaha istället.
   "Var tror du pappa och mamma är just nu? Tror du att de är tillsammans?" Rösten var varm, bara en aning sorgsen.

Vinden gjorde de sällskap när de med lätta steg lämnade viloplatsen bakom sig. Regnet hade gjort marken våt, men under nattens minskande temperatur hade det istället stelnat. Underlaget formade sig inte längre under hennes tassar; det var nästan lite som att gå på sten. Stigarna de trampat upp var ännu mer uppenbara när allting frusit. Ibland kunde man urskilja gigantiska tass avtryck som spår efter Loke, eller Zayevs björnlika labbar. 
     ”Vad tror du pappa och mamma är just nu? Tror du att de är tillsammans?” Niyaha såg på systern i ögonvrån i ett försök att stämma av hennes ansiktsuttryck. Den ljuspälsade tiken log varmt, om än hon inte vände blicken åt Nadie. Hon hade ingen aning. I ärlighetens namn, kunde de inte ens veta om de var vid liv just nu. En brännande saknad och oro flammade upp i hennes mage. Men hon höll den undan, tämjd. Även om det inte fanns någon försäkran om deras tillstånd, så var det lättast för dem att tro.
     ”De är säkert hos pappas familj och njuter av snön. Tror du inte?” Niyaha vände den blå blicken emot den mörka systern och log bredare. Att tänka på sina bröder, sin mamma och pappa, det gjorde ont.
     ”Jag saknar dem.” Niyaha visste att Nadie kände desamma. ”Men det är tur att vi har varandra, eller hur? Du, jag, Del och Nepo.” Blicken sökte sig ut över leden och emellan trädstammarna. ”Jag vet inte vad jag skulle gjort utan er.” Ett lätt, kort skratt bubblade ur henne. Det milda leendet som klätt hennes näpna anlete svalnade och hon såg med ett sorgbeblandat allvar på systern. ”Lova att inte lämna mig, Nadie. Lova, lova.” Rösten var nästan bedjande. Det var ett löfte bundet att bli brutet, men hon ville ändå höra det. Vägen de valt leda deras liv var avsett att krossa deras hjärtan, men för stunden kändes det bättre att inte låtsas om det.

"-familj. Tror du inte?" Nadie nickade. Niyaha hade antagligen rätt. Deras far hade alltid berättat historier om sin familj. Det verkade som en plats han tyckte om att vara på, och om Kenai var där, så var definitivt de andra där. Det gjorde henne lite ledsen att föreställa sig hennes familj sitta runt en varm eld och skratta, utan bekymmer. Hon saknade dem.
   Blotta tanken på att vara ensam i det här fick henne att rysa. Tiken hade ingen aning om vad hon skulle gjort ifall alla syskon valt att gå. Trots att det här var livet hon valt åt sig själv, så misstänkte hon att hon valt annorlunda om syskonen gjort det. Det var sannerligen tur att de hade varandra. 
   "Lova att inte lämna mig Nadie. Lova, lova." Framför sig såg Nadie alla tänkbara scenarion. Hur hon föll, hur hon försvann eller hur en vampyr slet henne i stycken. Det skrämde henne inte alls i jämförelse med tankarna på att Niyaha skulle stryka med. Nadie rös och vände blicken mot sin syster.
   "Jag lovar", sa hon. "Så länge du kommer tillbaka från varje uppdrag, så gör jag det också." Den gula blicken mötte systerns blåa ögon. Hon antog att de inte alltid skulle få vara i samma grupp, trots att hon skulle föredra det. Så länge som Niyaha - och henne bröder, för den delen - kom tillbaka levande så var hon nöjd.
   I en idealisk framtid skulle de båda leva tills de var gamla, men Nadie var inte tillräckligt naiv för att tro på det - ingen av dem var det.

”Jag lovar.” Tiken tvingade sig att le, om än det var skört av vemod. Med slutna ögon nickade hon till svars; hon skulle alltid göra sitt bästa - om än så inte för sin egen skull, så för dem. En suck lämnade henne, skvallrade om den lilla lättnad som lyft från hennes bröst. Även om hon visste att det var ett löfte förgäves, så gav det en slags trygghet.
     Niyaha ledde vägen fram några hundra meter till, innan hon stannade av. En mindre klunga av kala lövträd stod framför dem. De såg dystra ut, men på de nakna grenarna hängde ännu röda bär. De var klädda i vit frost, men deras kulör syntes klart emot det grådaskiga dunklet.
     ”Det här är en järnek. Bären växer året runt”, började hon. Blicken växlade emellan systern och träden. Medan hon fortsatte att tala om eken och dess bär slog hon sig ner. Järnekens bär var egentligen frön, men förväxlade alldeles för ofta med ätbara frukter. Men om man smakat på de, så visste man att de inte var vidare goda och för den delen, om man åt för många kunde man få ont i magen. Det var inte en speciellt användbar växt, men ett utmärkt exempel på att saker kunde blomstra även i de mörkaste årstiderna.

[Tänkte att du kunde få avsluta med ett sista inlägg, eller så låter vi det vara såhär. Kort och mys, eller? ♥]