[Utspelar sig sommaren 2016]

”Det är okej säger jag”, protesterade Arno och plutade dramatiskt åt Niyaha. Han gjorde dock inget försök att hindra henne från att nå de svärtade tovorna där elden slickat hans päls. ”Ärligt talat känns det inte. Det var bara lite päls.” Han var fullt medveten om att han börjat upprepa sig själv. Även om han protesterade så var det inga allvarliga protester, och han låg snällt stilla bredvid Niyaha. Kanske kunde de liknas vid en envis valp som inte ville bli tvättad, men visste att han inte skulle undkomma. Eller en ung hane som inte ville visa hur mycket han egentligen uppskattade uppmärksamheten han fick. Kanske var det närmre sanningen. Och så ville han inte att Niyaha skulle oroa sig över det som hänt. Det hade varit en liten olycka, inget mer. Ett litet misstag som var lika mycket Arnos fel som hennes. De hade varit med om liknande förut. Det var ingen stor grej. Han hade råkat ut för betydligt värre. Arno kände nästan inte värmen i huden under pälsen längre. Det sved lite mellan varven, men han höll beslutsamt god min för att inte visa något. Hur väl det fungerade kunde han inte säga, men han kunde hoppas att det inte märktes när han spände läpparna under den raggiga mustaschen.
     De hade tränat på sina krafter ihop när de råkat på ett felsteg som resulterat i den nu svedda fläcken av päls på framsidan av Arnos ena axel. Nattens mörker hade känts betydligt svartare än nu när elden dansat runtom dem. Nu, när ljuset från lågorna inte längre påverkade deras ögon kändes natten nästan ljus. Månen var ännu inte riktigt full, men sken klart nog på himlen för att få omgivande stenar och växtlighet att kasta blekblå skuggor. Arno tyckte om stjärnklara månskensnätter. Samtidigt tyckte han på sätt och vis inte om dem – de hade med natten att göra, och i natten fanns det mycket han inte tyckte om. Men han kunde inte förneka det fina som också fanns om natten. Han gillade det. Ljudet av fladdermöss som jagade insekter över deras huvuden, och den lätta brisen som prasslade runtom dem, var det enda som störde tystnaden. Det fanns fler flockmedlemmar i närheten, men inte nära nog för att han skulle höra dem. Eller för att de skulle höra honom.
     ”Niyaha.” Arno avbröt efter en kort stund vad vännen än hade sagt och vände blicken till hennes ansikte. När han var säker på att han hade hennes fulla uppmärksamhet, utan att dela den med tovorna i hans fäll, lyfte han snabbt ena framlabben och lade den försiktigt mot Niyahas nos, ackompanjerat av ett lekfullt ”Boop.” Han hade slut på protester.

Trots Arnos uttryckta förlåtande fortsatte hon tvätta den svedda pälsen. Det var inte första gången det hänt varken henne eller Arno, men hon kände sig ändå skyldig. ”Förlåt”, mumlade hon tyst i hans päls. 
     ”Niyaha.” Hon tvingade sig avbryta och se upp i vännens anlete. En frågvis min klädde hennes anlete när Arno höjde sitt framben, innan ett bubblande fniss lämnade henne vid hans vidrörning. Niyaha repeterade hans rörelser och stötte lättsamt till den mörka nosen med sin tass.
     ”Boop”, härmade hon med ett gällt skratt. Med smidiga rörelser rullade hon över på rygg intill honom och sträckte upp frambenen och framtassarna i hans anlete. Med en tass på vardera sida om hans ansikte tryckte hon dem emot hans kinder och lite längre upp så det drog i smilbanden på honom, och tvingade honom att le. ”Glad Arno,” beskrev hon, innan hon istället drog neråt och fick läpparna att krökas i en sorgsen uppsyn, ”ledsen Arno.” Niyaha upprepade rörelserna och orden, med ett tillbaka hållet skratt som kittlade långt ner i magen på henne.

Arno grymtade roat när Niyaha härmade honom och petade honom på nosen. Han hummade nyfiket när hon rullade runt och tryckte tassarna i hans ansikte. När hon drog honom i munnen, och beskrev uttrycken i hans ansikte, så kunde han inte hålla tillbaks ett bubblande fnitter som snabbt eskalerade i ett hjärtligt skratt. Med tafatta rörelser öppnade han munnen och låtsades bita efter hennes tassar, innan han klumpigt rullade upp i en ställning som skulle föreställa en lekinvit utan att han helt reste sig upp. Svansen viftade glatt och så högt den förmådde. Ett skrattblandat morrande lämnade honom när han i det närmsta lade sig ner över vännen för att nafsa efter hennes nos, den svedda pälsen för stunden bortglömd.

Klingande skratt lämnade henne i följd av att hon drog tillbaka sina tassar intill kroppen. När Arno bytte ställning krökte Niyaha på sig i en båge. Vännen näst intill lade sig över henne, och hon undvek skrattandes hans försök att nafsa om hennes nos. Tiken sträckte båda framtassarna över ansiktet och korsade dem över nosryggen. Leendet strålade genom de djupblå ögonen när hon såg upp på det skäggiga ansiktet. Hon blottade sin nos igen när hon lättsamt bet Arno i pälsen under hakan.
     Med matta nöjda skratt, rullade hon undan hans grepp och över på mage. Som om blivit lealös, sjunk hon ihop längs hans sida. Totalt avslappnad, inte som mer än en degklump. Ett smalt flin låg över hennes anlete, och hon suckade djupt.
     ”Åh Arno...” andades hon, men sade inget mer. Istället tog hon bara stunden till vara, vännens kropp emot hennes och de klara stjärnorna ovan. I stunder som dessa var det lätt att glömma allt det onda.

[Avslutat.]