[Utspelad sig dag 2 av uppdraget, på morgonen.]

Det var en sval morgon. Himmeln hade tidigt visat att den idag inte tänkte bjuda på någon sol. Istället hade den skrumpnat ihop till en tjock, mörk massa av moln som nu hotfullt hängde över dem. Det var bara en tidsfråga tills regnet började falla.
   Gruppen hade fortsatt framåt så fort alla vaknat upp. Nadie var hungrig men höll tappert ut. Theano bestämde när det skulle bli dags att äta. Hon hoppades att det inte skulle dröja alltför länge. Förhoppningsvis skulle de fälla det första byte de fick korn på.
   Men hungern var inte alls vad Nadie funderade på. Det som för tillfället tog upp hennes uppmärksamhet var Niyaha och Arno. Den mörka tiken var varken dum eller blind. Hon hade sett Arnos ömsinta rörelser föregående kväll. Gesten kunde liknas med något hon sett Zayev göra mot Naira. Sättet hellhounden drog henne till sig signalerade om kärlek. Den blåa ungvargen hade gjort en liknande sak.
   Kunde det vara så? Var Niyaha och Arno kära? Det hade onekligen sett ut så igår. Tänk om de var kära och tänkte skaffa valpar! Oberon hade sagt att om man rörde vid vid någon man tyckte om för länge kunde man få valpar. Honvalpen var inte säker på att hon trodde honom, men han hade verkat så säker...
   Det här behövde hon undersöka. Nadie gick i mitten av de tre unga. Diskret rörde hon sig mot sin syster för att preja henne. Det fick ett lyckat resultat. Niyaha rörde sig längre och längre bort från Arno. Hon var ganska säker på att avskiljdheten skulle behövas. Om nu Arno och Niyaha höll något hemligt för henne ville de nog inte att hon skulle röja allt. 
   Efter en kort minut slutade den mörka honan att valla sin syster längre bort. Istället såg hon sig om för att försäkra sig om att ingen smugit sig på dem. Sedan vände hon sina gula ögon mot systerns blåa. 
   "Niyaha.", sa hon lågt. Det om något borde fånga den ljusas uppmärksamhet. Det var väldigt sällan Nadie kallade sin syster för något annat än 'Niya'. Tålmodigt väntade hon på att få den andra honans uppmärksamhet.

Natten hade lämnat henne utvilad. Så utvilad som hon kunde förvänta sig bli. I stötar hade hon somnat till, nog korta för att inte låta henne drömma. Det hade känts tryggt längs Arno. När sömnen uteblivits så hade hon istället lyssnat på hans andetag och eldens knastrande. Det var lugnande, värmande.
     Vandringen hade fortsatt tidigt. Nästan så tidigt att solen inte ens hunnit stigit. Men de flesta var utvilade, någorlunda. Vissa var tröttare än andra, men de hade ändå lyckats delta ut skiften ganska jämt. Ingen verkade för trött för att fortsätta, inte ens hon.
      Borta i tanken märkte hon inte hur hennes syster långsamt men säkert vallade henne ur ledet. Inte förrän de två var avskiljda, bortom höravstånd. Vad var det nu? Nadie använde hennes hela namn för att kalla på hennes fulla uppmärksamhet. Nästan lite rädd, orolig mötte Niyaha hennes gula blick. Den var lik pappas.
     ”Ja?” Osäkerheten var tydlig i stämman, nervös.

Systerns stämma var nervös när hon svarade, nästan som att hon kunde känna på sig vad Nadie skulle fråga. Den mörka honan undrade om Niyaha skulle bli paff över att bli avslöjad som en kärlekskrank tonåring. Antagligen. De hade dolt det väl, men inte väl nog. Nadie var nästan helt säker på sin teori nu. 
   Ungvargen skuttade smidigt över ett omkullfallet träd som låg i vägen. Hon kunde se resterande gruppmedlemmar en bit bort. Hon såg att de pratade, men vad de sa hörde hon inte. Inte alltför stor uppmärksamhet ägnades åt de två systrarna. Nadie vände blicken mot Niyaha och lät den nu stanna där.
   "Är du och Arno kära?"

Benen slutade röra sig under honvargen när frågan lämnade systerns läppar. En klump lika tung som en sten lade sig mitt i magen. Generad. Nervös. I ett försök att inte spela allt för ställd, återupptog hon takten igen. Ögonen var fäst rakt framåt, rädda för att möta Nadies.
     ”Umm...”, började ljusvargen försiktigt. Kär? I Arno? Nej. Det var hon väl inte? Eller? Hur visste man det? Ett stelt uttryck låg över hennes anlete och hon bet sig oroligt i läppen.
     ”Jag tror inte det?” Rösten var uppenbart tveksam. ”Varför tror du det?” Försiktigt såg hon på systern. Kanske var hon det. Hon tyckte om Arno. Det var lite annorlunda än hur hon tyckte om Obbe, eller sina bröder, eller sin pappa. Men kär? Man var väl kär när man hade valpar? Eller? En plötslig förvirring gjorde sig uppenbar. Varför hade  ingen förklarat det här innan för?

Niyaha reagerade omedelbart. Hon stannade till. Nadie fortsatte några steg och systern kom snabbt ikapp henne. Svaret den ljusa gav fick Nadie att bli fundersam. Sättet det var formulerat på fick henne att undra om Niyaha verkligen visste att hon och Arno var kära - de var ju uppenbarligen det. Varför skulle de annars kramats? Antagligen hade de pussats av misstag. 
   "Varför tror du det?" Nadie såg på henne. 
   "För att", sa hon med något överlägset tonfall. "Han höll om dig igår på ett speciellt sätt. Det är svårt att förklara för de som inte är kunniga. Arno är i alla fall kär i dig, så som han krama-" Plötsligt spärrades Nadie upp ögonen. Hon insåg att hon missat en stor detalj. Arno hade legat så nära Niyaha. De hade rört vid varandra länge! Nadie inspekterade sin systers mage. Såg den inte lite större ut?
   "Niya..", sa hon långsamt och sänkte dramatiskt rösten. "Jag tror du är med valpar!" 

Att systern besatt sådan kunskap om ämnet var totalt främmande för Niyaha. Nadie lät så säker på sin sak att hon inte ens övervägde att informationen kunde vara inkorrekt. Hjärtat tycktes frysa till is och blodet med det. Rädslan ilade längs ryggraden på henne. Ett förskräckt uttryck speglades i anletet på ungvargen.
     ”V-vaah...” Lyckades unghonan andas fram. ”Du ljuger!”, utbrast hon. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Rädslan var så intensiv att tårar hotade att bryta fram. Vad ska jag säga till mamma och pappa? Till Dimitrij?
     ”Vad ska jag göra, Nadie?!” Rösten var ångestfylld och panikslagen. Ögonen var vidöppna när hon slängde oroliga blickar emot gruppen som var en längre bit bort.

Nadie fortsatte med att redovisa en väldigt detaljerad och väluttänkt plan gällande problemet. Niyaha kände sig bara någon smula lättnad efter systerns idé. Det här var en katastrof. Niyaha var ju fortfarande bara en valp själv! Inte kunde hon redan ha valpar! Nadie försäkrade henne om att det var så det gick till, så pass självsäker att Niyaha inte ens vågade ifrågasätta. Paniken och ångesten blev något stillad av en acceptans, och hon kämpade för att uppehålla ett skådespel av lugn när de återanslöt sig till gruppen.

[Avslutat.]