[Utspelar sig i augusti.]

Förmiddagen var varm och solig. Inga moln kunde skymtas på den enhetligt klarblåa himmelen och skogen myllrade av ljudet av insekter och fåglar. Då och då svepte milda havsvindar förbi, vilket fick ungt bambu, större ormbunkar och de intilliggande lövträden att rassla och dansa. Fåglar flög från trädtopp till trädtopp, tjattrandes och sjungandes över det behagliga vädret.
  Mycket fanns det att fascineras över – färger, ljud, dofter, smaker, konsistenser och en hel del annat – varje dag upptäckte den lilla valpen någonting nytt. Ofta fann Oberon sig själv sittandes i en hukad pose med bakbenen brett i sär, beundrandes över omgivningen. Han fick inget ordentligt grepp om den, men det han hittills hunnit uppleva hade varit allt annat än tråkigt.
  Samma visa var det denna strålande dag. Oberon satt vid utkanten av den glänta som utgjorde flockens officiella mötesplats, väntandes på sina föräldrar som talade med de andra vuxna i flocken. Vad än de pratade om så hade det varit tråkigt att lyssna på och han hade passat på att skutta iväg en bit bort för att som så många gånger tidigare förundras över allt som fanns att förundras över. 
  Tillsammans med resten ur flocken hade han och hans familj om morgonen lyssnat till historier om vampyrerna samt sjungit. Första delen av sammankomsten hade han legat tryckt intill sin broder varma kropp och sovit, trött efter den vilda lekstunden som ägt rum precis innan. Lagom till sången hade han kvicknat till och deltagit så gott han kunde med sin lilla stämma.
   Helt i sin egen lilla värld nynnade Oberon tyst på "Det himlen ser" vilket var den sång de sjungit tidigare. Än hade han inte lärt sig den och många ord blev inte mer än tysta mumlanden. De ord och stycken har däremot var säkrare på, eller åtminstone trodde sig kunna, sjöng han med högre stämma.


Där han kunde fyllde Oberon i med sina egna ord. De var lättare att komma ihåg och i de flesta fall kunde han svära på att det var det de vuxna faktiskt sjöng. Medan han nynnade och gjorde sig redo inför den del av låten han kunde bäst, lekte han med en liten pinne. Likt ett kattdjur petade han på den med tassen där han satt, och försökte lyfta den från marken.

"Så hur kan du se att mitt kliv är kärt?
Hur mmh-hmm vad det ger?
Du kan aldrig se med din arga blick."

Stämman växte sig starkare och huvudet nickade i takt till valpens egen sång. Baktassarna tycktes även de rycka till följsamt till melodin. Plötsligt lyckades han peta upp pinnen i sin tass och sången tystnade tvärt för en stund. När pinnen föll till marken tittade han med frånvarande blick på den tills han slutligen kom på vart han var i sin sång.

"Du kan se rycket mer.
Bär mig att se det himlen ser."

Därefter började ett helt virrvarr av ord Oberon inte hade någon koll på alls och sången dog sakta ut. Den ljöd dock fortfarande i hans huvud och han vaggade stillsamt från den ena sidan till den andra i takt till melodin, helt ovetandes om vad som pågick runt om honom.

[Det är Oberon som har slaktat texten, inte jag.]

Precis som resten av flocken hade Niyaha anlänt på mötesplatsen denna morgon. De hade fått höra på berättelser om vampyrer och sjungit vackra sånger. Om än Niya älskade sångerna så var det sällan hon vågade sjunga med själv - istället beundrade hon de andras melidiösa stämmor.
     Efter samlingen hade de vuxna börjat samtala. Det tog inte lång tid förrän ungvalpen lessnade. Blicken sökte sig omkring samlingsplatsen. Den frodiga, lummiga skogen vibrerade av fylliga färger. Det var en alldeles perfekt dag. 
     Niyahas mörkblåa ögon fäste sig på en blå gestalt i utkanten av gläntan. Unghonan kände igen honom; det var Oberon. Diskret rörde hon sig bort från sina föräldrar och syskon. När hon kom närmare kunde hon höra svagt sjungande, innan det tonade ut. Ett brett leende växte över hennes läppar. När hon var nära nog för honom att höra sade hon mjukt;
     "Vad duktig du är!" Niyaha tog några studsande språng de sista stegen fram, och fångade hans blick. Ett glatt uttryck var fäst i hennes anlete.
     "Vad gör du?" Tankfullt vred hon lite på huvudet. Tungan ramlade slött ut på ena sidan hennes mun. Svansen slog rytmiskt bakom henne.

"Åh!" utbrast Oberon förvånat när någon plötsligt talat till honom. Han såg sig omkring och fann sig själv titta in ett par mörkblå ögon. Något förundrad blinkade han upprepat mot den ljusa valpen framför honom innan ett försiktigt leende tinade fram. "Hej Niyaha! Tack." Den lilla svansen började sakta trumma mot marken och han skruvade lite blygt på sig där han satt.  
   Niyaha var en av de tvåögda och var väldigt snäll. Han gillade henne. De hade lekt tillsammans några gånger tidigare och till skillnad från hennes broder Nepotonje, bet hon honom aldrig för hårt. Oberon hade börjat bli allt mer delaktig i de andra valparnas lekar, även om det fortfarande kunde vara lite läskigt emellanåt. I början hade han mest suttit vid sidan om och tittat på, även fast han väldigt gärna hade velat vara med. 
   Den andra valpen ställde honom en fråga och Oberon kollade sig omkring för att leta igen den lilla pinnen han underhållit sig själv med tidigare. "Ingenting." svarade han kort och började krafsa på den med sin ena tass. "Mamma och pappa är så tråkiga när de står och pratar." Han kickade bakom sig och såg hur föräldrarna fortfarande samtalade med Loiana och Kenai. De var Niyahas föräldrar, också tvåögda precis som henne. Då och då kunde man se hur båda paren tog blickarna från varandra för att försäkra sig om att sina små fortfarande höll sig i närheten. 
   "Arno sover." fortsatte han uttråkat och såg tillbaka på sin pinne. Han hade försökt väcka sin broder, men blivit tillsagd att låta honom sova.

[Lite lätt PP av olika flockmedlemmar – och mer lär det bli! xD Tror inte det ska vara någon fara men ni vet hur det är – är det något ni inte går med på är det bara att säga till så ändrar jag.]

Den ljuspälsade valpen nickade instämmande med Arno. Ja, de var riktigt tråkiga när de bara stod och pratade. Niyaha förstod inte varför de inte lekte istället, det var ju så mycket roligare än att bara prata!
     När den blåa nämnde sin broder suckade hon lätt.
     "Vilken tråkmås!" utbrast hon. I samband med hennes utlåtande så var det som benen vek sig under henne och hon föll i en sittande position innan hon lätt tippade på sidan och rullade över på rygg. Svansen dunkade gladlynt emot marken när hon såg upp på Oberon. Det roade henne genuint att se världen upp och ner ibland.
     "Vill du leka?" frågade hon med en mjuk, vänlig stämma. Niyaha visste att Oberon var något yngre än henne, och pappa hade förklarat att man inte skulle vara för påflugen. Niyaha gillade Arno och Oberon, och ville väldigt ogärna skrämma dem så givetvis handlade hon därefter. Hennes bror, Nepo, däremot han var ganska hårdhänt - inte bara med de yngre bröderna utan också resten av syskonen. Ibland tyckte till och med Niyaha att det gjorde ont, och då ville hon inte leka mer. 
     Med sprattlade rörelser slog hon med tassarna i luften, innan hon stannade upp och försökte hålla dem så rakt hon kunde - men det slutade nästan alltid med att hon höll på att tippa på sidan så hon gav upp.

Oberon fnissade tyst. Arno var vanligtvis världens roligaste men just nu var han, precis som Niyaha sade, en tråkmås. Det var ett roligt ord och han fnissade till på nytt. Dock var brodern betydligt tystare när han sov än de där måsfåglarna som skrek hela tiden i närheten av vattnet.
    Den ljusare valpen föll omkull i grönskan, blottade sin skära magen mot himmelen och såg på honom med glädje i blicken. Hon frågade om han ville leka. Oberon tippade huvudet på sidan och såg på henne. Efter en stunds tystnad spred sig ett blygt litet leende över hans läppar. "Mmm." instämde han och nickade svagt till svars samtidigt som svansen började vifta glatt bakom honom. Han ville leka.
   Med klumpiga rörelser reste han sig upp och kunde inte hålla inne ett skratt när Niyaha slog tassarna mot skyn. "Inte ens pappa når den där. Inte ens om han står så här." Oberon försökte resa sig på bakbenen så som han sett sin fader göra, men tappade balansen och föll så att han tafatt satte sig ner. Ett nytt skratt lämnade honom, detta gällare än de tidigare och det fick honom nästan att kikna.
   Plötsligt påmindes han om att Niyaha faktiskt var i närheten och han tystnade tvärt. Den mångögda blicken sköt ner i marken och han skruvade på sig på nytt. "Vad vill du leka?" frågade han försiktigt och tittade nyfiket upp på henne.

Valpen fnissade tyst åt Oberon när han demonstrerade hur hans pappa, Zayev, stod. När han åter tystnad, rullade Niyaha över på mage igen och hävde sig snabbt upp på benen. Svansen svepte från sida till sida bakom henne. 
     "Vad vill du leka?" En tankfull min bildades i Niyahas ansikte. Blicken letade sig omkring för att se vad det fanns att göra för något, innan den fästes i Oberons flerögda anlete igen. Ett leende spred sig över hennes läppar. 
     "Vi kanske kan leka kurragömma!" föreslog hon, och svansens takt ökade något. "Man gömmer sig och så ska den andra hitta." förklarade hon och nickade intygande. Det var en rolig lek som hon lekt med sina andra syskon ett flertal gånger. Men Niyaha var inte säker på att Oberon visste var det var. Valptiken hade aldrig lekt denna lek med bara två, men det skulle nog gå bra om Oberon gick med på det.

Oberon följde den ljusa med blicken när hon reste sig upp. Hennes fundersamma min fick honom att fnissa till. Den såg rolig ut. Medan Niyaha funderade passade han på att klia sig på halsen med sin baktass och när hon plötsligt sken upp och började tala slutade han tvärt.
   För en kort stund satt han tyst och tittade på henne, som om det tog en stund innan orden gick in i det lilla valphuvudet. "Okej!" utbrast Oberon därefter glatt åt Niyahas förslag. Han ställde sig upp och tassarna trampade lätt på stället. Den här leken kunde han. Han hade lekt den med sin familj ett par gånger och sett på när de andra valparna lekt den. 
   "Får jag börja gömma mig?" frågade Oberon försynt och tippade huvudet till sidan så de vikta små öronen tillfälligt såg ut att vara resta.

"Javisst" svarade Niyaha och nickade intygande. Blicken for runt lite igen för att se efter ett bra ställe där hon kunde stå och räkna. Men hon insåg snabbt att det bästa stället var ett av de tjockare träden som stod intill dem. Med skuttande steg gick hon emot det, innan hon vände om och såg emot Oberon igen.
     "Jag börjar räkna här!" ropade hon lätt. Sedan vände hon ryggen emot den yngre, och tryckte pannan emot den fårade stammen och knep ihop ögonen.
     "Jag räknar till 10!" utbrast hon innan hon lugnt började räkna. "1... 2... 3..." 

Niyaha hittade ett intilliggande träd med tjock stam som hon skuttade fram till. Hon ropade att hon skulle börja räkna och Oberon nickade svagt med ett litet leende. Han såg sig omkring efter gömställen och trampade otåligt på stället. Det fanns en hel del buskar precis bredvid de båda valparna och han försökte krypa in i en av den. Snabbt ångrade han sig och backade ut. Det prasslade alldeles för mycket. Niyaha skulle hitta honom direkt ifall han gömde sig där. 
   Den mångögda blicken tittade sig febrilt omkring och fastnade på Loke som låg strax bortom hans föräldrar. Glädjen spred sig i de små ögonen och han skyndade sig dit.
   Uppmanande stirrade Oberon upp i den stores ansikte medan svansen piskade bakom honom. Loke, som hade iakttagit de två valparnas interaktion, förstod vad det var frågan om. Han log ett varmt inbjudande leende och nickade mjukt mot den lilla valpen. 
   Oberon spratt till av glädje och masade sig in bakom den äldres lår. Aldrig i sitt korta lilla liv hade han blivit omfamnad av någonting så mjukt och varmt som Lokes päls. Han älskade den och föreställde sig att det var så här de vita fluffiga sakerna uppe på himmelen kändes. Den smala lilla svansen, som fortfarande låg oskyddad och väl synlig svepte nöjt över marken. Niyaha skulle aldrig hitta honom här.

"10! Nu kommer jag!" 
     Niyaha slog upp ögonen och snurrade kvickt runt. Det tidigare rasslandet bland buskar gjorde att hon instinktivt vände uppmärksamheten åt de närliggande buskarna. Med glädjefulla språng närmade hon sig den. Den unge sänkte huvudet för att se in under, men där fanns inte Oberon att finna. Något förvånat höjde hon huvudet igen och såg sig omkring. 
     Med studsande steg började rörde hon sig kring området. Ögonen sökte intensivt bland de grönskande växterna, men det fanns ingen blåpälsad valp att hitta. Något fundersamt stannade hon upp. Öronen stod spetsade på hennes hjässa när hon lät blicken svepa över området och på de äldre vargarna.
     En blå färg fångade hennes intresse. Ett lekfullt leende väcktes i hennes anlete. Med lätta, smygande steg närmade hon sig Loke och den blå, lilla svansen. Loke mötte hennes blick med ett leende, och Niyaha fnissade tyst.
     När honvalpen var tillräckligt nära Oberons svans, bet hon försiktigt tag i den.
     "Hittad!" utbrast hon och skrattade förtjust. Gladlynt hoppade hon ett steg bakåt efter att ha släppt taget. Hennes svans vevade glatt i luften bakom henne.

Oberon gav ifrån sig ett glatt pip av överraskning när Niyaha bet honom i svansen. Han sprattlade vilt fram bakom Lokes lår och all pälsen. "Du är så duktig på att leta, Niyaha." konstaterade han beundrat, och tog ett litet skutt fram mot henne. Han som varit övertygad om att hon aldrig skulle hitta honom.
  "Är det min tur nu?" frågade han med svansens viftandes och tassarna trummandes mot marken.

Valptiken studsade lätt på stället och fnittrade glatt. Svansen höll fortfarande sin ivriga takt.
     "Ja!" svarade hon entusiastiskt. "Gå dit bort och räkna, som jag gjorde." Niyaha nickade menande åt det stora trädet som stått tryckt emot tidigare. Blicken började sedan intensivt söka över området medan hon väntade på att Oberon skulle göra sig redo. Vart skulle hon gömma sig?

Oberon nickade ivrigt mot den ljusa valpens instruktioner och skuttade nästan jämfota fram till den tjocka stammen. Det lilla huvudet vilade mot den trädet och han slöt ögonen onödigt hårt. I en bredbent stil och men svansen förväntansfullt svepandes ovanför ryggen började han räkna. "Ett ... två ... tre ..." räknade han utdraget med späd stämma medan han försökte tjuvlyssna vart Niyaha rörde sig.
   Att fokusera både på att räkna och att lyssna var svårt och valpen tystnade för en stund och hummade förundrat. Var var han nu? Ett, två, tre. Hade han sagt tre? "Tre ..." upprepade Oberon sig och fortsatte därefter räkna.

Niyaha följde Oberon med blicken när han satte av emot trädet. Ett förtjust fnittrade lämnade den ljusa valpen innan hon såg sig omkring. Oberons gömställe hade varit perfekt, om det inte vore för att hans lilla svans varit synlig så hade Niyaha aldrig hittat honom. De mörkblå ögonen såg emot Loke, innan hon såg vidare bort emot de andra vuxna - ingen var varken lika stor eller fluffig som Loke, men hos honom kunde hon ju inte gömma sig, det skulle vara så uppenbart!
    Niyaha snurrade runt några gånger, och kände hur pressen blev allt mer påtagligare när Oberon långsamt började komma till finalnumret. Om än det inte var det bestämma gömstället, satte valphonan av emot några närliggande buskar som kantade samlingsplatsen. Med så minimalt prasslade hon kunde (vilket ändå var ganska högljutt) så trängde hon sig in under, och tryckte sig platt emot marken. Härifrån hade hon utmärk syn över allt, och även Oberon. Tyst fnissade hon.

Han hade tappat bort sig och räknat om ett flertal gånger men slutligen kom han till tio. "Tio!" ropade den lilla valpen och vände sig om. Det första han gjorde var att se sig omkring med koncentrerar blick. Ingen Niyaha. För säkerhetens skull kollade han i busken han själv tänkt gömma sig i, men där fanns hon inte heller. Med små skutt tog han sig fram till Loke och undersökte honom. Ingen valp verkade gömma sig i den mjuka pälsen och Oberon satte sig fundersamt ner. Han provade att lyssna men det fungerade inte heller.
   Plötsligt påmindes han av sitt luktsinne. Den knubbiga valpen reste sig upp och satte nosen mot marken. Varför tänkte han inte på det här från första början? Efter att ha trillat runt i cirklar en stund lyckades han sålla ut Niyahas doft från alla andras. Med en koncentration och noggrannhet man sällan skådade hos Oberon, spårade han henne utan att lyfta blicken. Då och då snavade han över sina stora tassar men lät inte det hindra honom. 
  De små stegen ökade i takt ju säkrare Oberon blev. Hon kunde inte vara långt borta. Djupt koncentrerad i sitt sökande rörde han sig rakt emot ett par buskar. Väl framme stack den fyrögda valpen in huvudet i busken och nu var doften så stark att han var tvungen att slita blicken från marken. Han fann sig själv stirra in i ett par mörkblå ögon, bara några centimeter från hans egna ansikte. Ett överraskat ski lämnade honom och han hoppade till för att slutligen brista ut i skratt. "Niyaha, jag hittade dig!" sade Oberon som överraskad över sin egen insats.

Niyaha följde den blå valpen med blicken när han undersökte. När han började spåra efter henne fnissade hon tyst. När han kom närmare henne tryckte hon kroppen något plattare emot marken, och andades så tyst hon kunde. När Oberon äntligen såg upp så var han bara några ynka centimeter ifrån henne. När han överraskat ropade till och hoppade bakåt följde hon skrattandes med honom ut ur busken.
     "Du fuskade juuu!" fnittrade hon, och tog ett språng emot honom. "Du använde nosen!" sade hon med en överdrivet anklagande röst, innan hon återigen brast i skratt. Återigen hoppade hon emot honom, men lade denna gång tassarna kring hans hals och nacke samtidigt som hon bet honom lätt i örat.

"Det gjorde jag inte alls." fnissade Oberon tyst åt Niyahas skämtsamma anklagelser. Tafatt satte han sig ned med en dov duns när hon skuttade fram emot honom. Till en början såg han något förvånat på henne och det var nästan som om ögonen tittade i kors. 
   Efter att ha blinkat upprepade gånger fick Oberon ordning på blicken. Han log svagt åt den ljusare valpens skratt och när hon tog ytterligare ett skutt närmare honom ryggade han lätt tillbaka. Inte av rädsla, men av överraskning. Niyaha lade sin tass över honom och nafsade honom i örat. "Aaaaaj." skrattade han. Egentligen gjorde det inte ont men ordet bara kom utan att han reflekterade över det. Den ena framtassen lyften från marken och Oberon försökte lägga den över den mörkblåa blicken för att skymma Niyahas sikt och på så sätt trycka bort henne från honom.
   Med stapplade steg reste han sig upp och den lilla svansen viftade försiktigt ovanför hans rygg i en liten båge. Han tog ett steg bakåt och tittade på henne med runda, förväntansfulla ögon. Plötslig gläfste han till och sjönk ner på frambenen i en lekinvit, väntandes på hennes nästa drag.

Ett konstant, lågt fnissade hördes från den ljuspälsade valpen. När vännen lade tassen över hennes ögon tog hon instinktivt några steg bakåt. Ett brett leende vilade över hennes läppar. Svansen viftade ivrigt bakom henne, och så fort Oberon föll ner på armbågarna gjorde hon detsamma. Ett gällt, upprymt gläfs lämnade den ljuse, innan hon tog ett hopp i sidled - först höger, sedan vänster. Det var bara någon sekunds uppehåll, innan hon återigen kastade sig emot Oberon. Men denna gång siktade hon på marken under honom, och rullade med sprattlade rörelser runt på rygg. Benen slog efter honom samtidigt som hon försökte bita honom i pälsen på bogen.

Den ljusa valpens plötsliga skall fick Oberon att tvärt ställa sig upp. Med en nästan förundrad blick tittade han på Niyaha, precis som om han inte förväntat sig att hon skulle besvara hans inbjudan till lek. Det runda lilla huvudet försökte febrilt hänga med när den tvåögda hoppade från den ena sidan till den andra och sedan plötsligt fram emot honom. 
   Ett gällt skri lämnade honom och han vände sig bredbent om. Tassarna slog emot varandra och det var nära att valpen snavade över dem. Till slut fick Oberon ordning på kroppen och rusade iväg från Niyaha så snabbt de knubbiga benen förmådde. Helt säker på att han blev jagad höll han öronen tryckta mot nacken medan han försökte tänka ut hur han skulle skaka av sig henne. Han väntade sig höra hennes tassar bakom honom, men inga verkade närma sig. Försiktigt kastade valpen en blick bakåt. Han var inte alls jagad. Förvånat stannade han och vände sig om. Niyaha låg ju där borta! Vad gjorde hon där?

Niyaha såg i en värld vänd upp och ner, hur Oberon sprang iväg. Ett kort skall lämnade henne igen, fullföljt av ett lätt fnittrande. När han verkade inse att hon inte jagade honom, och vände sig om skrattade Niyaha högljutt. Med sprattlande rörelser slog hon runt och hamnade på mage, sedan hävde hon sig upp på benen. 
     Återigen föll valptiken ner på armbågarna, och ett busigt men målmedvetet uttryck formades i hennes ansikte. Öronen lade sig ned på hjässan, och bakdelen började svaja lite när hon trampade med bakbenen. Niyaha gjorde sig redo för avsprång.
     Några sekunder gick, innan den spända bakbenen tog avstamp och hon flög från platsen hon legat på efter Oberon. Korta, regelbundna skratt kunde höra ur hennes häftiga andetag.

Niyaha skrattade. Oberon förstod inte riktigt åt vad och tippade frågande huvudet på sned och iakttog henne med nyfiken blick. Vad var det som var så kul? Han ville också veta. Precis när han skulle till att fråga fäste Niyaha en målmedveten blick vid honom. Förundrad rynkades den lilla pannan och den lilla svansen viftade avvaktande bakom honom. När det lilla ljuset väl gick upp var det för sent, och den ljusa valpen rusade mot honom. 
   Munnen öppnades i ett panikartat skri och den runda kroppen slängde runt. Oberon fumlade med tassarna innan han äntligen kom sig iväg. Öronen fladdrade vilt och han skrek av skratt men också av panik medan han försökte fly. Hjärtat dunkade hårt i det lilla bröstet i takt med hans steg. Niyaha närmade sig, han kunde känna det. Han knep ihop ögonen hårt, väntandes på att bli överrumplad. Hon var för snabb! Utan förvarning slängde Oberon sig platt ner på marken, i hopp om att Niyaha skulle missa honom.

I samma sekund som Niyaha vecklat ut sina framben i ett långt hopp emot Oberon, hade han lagt sig platt emot marken. Om än det var oväntat, så var det inte helt chockartat för henne. Den chansen hade funnits men den ljuspälsade hade valt att ignorera den. Istället för att kollidera med den blå helveteshunden som hon beräknat flög hon över honom, längre än hon trodde hon kunde. Det fanns inget som kunde stoppa hennes språng och hur mycket hon än vred sig i luften så saktade hon inte in. Istället resulterade det bara i att hon i en instabil och tvinnad position landade på marken igen. I en försiktigt rörelse försökte hon finna balansen igen, men istället rubbades det sista av den och hon föll till marken med en lätt duns.
     Ett gällt skratt bubblade ur henne när hon äntligen lyckades räta ur sig ur den förvridna position. Det ekande skrattet som ohejdat hördes hur hennes strupe lämnade henne något ostadig när hon försökte hävda sig upp på benen igen. De djupblå ögonen såg emot den flerögdas håll innan hon återigen kiknade i skratt.
     "Snygg räddning!" Sade hon emellan skrattet. Svansen viftade ivrigt bakom henne. För även om det kanske inte varit estetiskt vackert, så hade Oberon ändå lyckats undvika henne. Det var bra gjort, enligt Niyaha själv.

Med tassarna för ansiktet knep Oberon hårt ihop ögonen. Han väntade på kollisionen, men den kom aldrig. Ett luftdrag svepte istället över hans rygg och det fick honom att krypa ihop ytterligare. Den blå vågade inte titta. Allt han väntade på var Niyahas attack. Hennes ljusa skratt bröt ut och försiktigt kikade Oberon fram bakom sina egna tassar. Förundrad blinkade han mot den ljusa valpen som lyckats häva sig upp på tassarna. Det runda lilla ansiktet sken upp i ett leende när Niyaha gav honom en komplimang. Han hade lyckats undvika henne. Den lilla svansen började okontrollerat vifta bakom honom och han satte sig upp med bakbenen brett i sär. "Tack." fnissade helveteshunden blygt och mötte de djupblå ögon den ljusa bar. "Du är snabb.". 
   Oberon reste sig upp på trevande tassar och skulle precis till att skutta fram till den andra valpen när en röst ljöd i hans huvud. Det var mamma. Frågande såg den blå valpen bakom sig och möttes av sin moders leende. Det var dags att gå. "Mamma och pappa är klara." Den rödorangea blicken lade sig till rätta på valpen framför honom. "Jag måste gå." Oberon skyndade sig fram till Niyaha och gav henne en vänskaplig slick över nosen. "Hejdå." pep han som hastigast och skuttade i väg till sin familj. Arno hade vaknat och Oberon skyndade sig fram till sin broder med klumpiga språng.

[Kände att det var dags att börja avsluta. Du kan skriva ett sista inlägg om du känner för det c:]

Ett brett, vänskapligt leende låg över hennes läppar och klöv det näpna anletet i två - det passade hennes mjuka ansiktsdrag synnerligen. Svansens redan ivriga hastighet ökade några slag när Oberon gav henne en komplimang. Kanske var hon snabbare än den blå helveteshunden, men aldrig kunde möta sig med hennes syster. Det var både fascinerande och frustrerande.
     När den blå vännen såg sig om, följde Niyaha hans blick. Där bakom stod Naira, och ett lågmält fnissande lämnade henne när hon mötte hennes blick. Oberon förklarade att han behövde gå, och den ljuspälsade nickade förstående med ett lätt flin. Återigen bubblade ett fnitter upp ur henne när den blå slickade henne över nosen innan han sedan vände om för att slå följe med sin familj. 
     Niyaha skulle precis se sig om efter sin egna far, när Kenai ropade efter henne. Med hastiga rörelser vände hon åt hans håll, och sprang fram till honom med studsiga steg. 
     "Ska vi gå tillbaka?" frågade hennes far med en varm stämma. Entusiastiskt nickade unghonan och följde efter sin far som började gå emot flockens sovplats, där resten av syskonen höll till. 

[Avslutat. ♥]