[Norrskenet, dag 13]
 
Arno föll tungt ihop bland de tjocka grästuvorna invid bäcken. Han sträckte ut de långa benen med en stor gäspning, spände musklerna så att kroppen vibrerade för ett andetag innan han slappnade av igen. Tungan fuktade hans läppar, och han smackade ett par gånger medan han makade sig till rätta. Kroppen sjönk ner mellan tuvorna, gräset vek sig under honom och kittlade över hans rygg. Han andades fortfarande häftigare än vanligt. Kroppen kändes tung av matthet, men adrenalinet spelade fortfarande i hans ådror och han log brett. Hjärtat trummade livligt i bröstet. Huvudet hölls högt och öronen stod alert höjda över hjässan, lyssnande till skogens ljud. Vattnet som porlade mjukt i den lilla bäcken, fågelsång och ett lätt susande i trädkronorna. Insekter som spelade och ljudet av flockmedlemmar som talade och skrattade med varandra med glada röster. Ljudet av deras steg när de rörde sig i närområdet, deras kroppar som lade sig eller reste sig upp. Svansen dunkade rytmiskt mot marken bakom Arno.
     Solen stod högt på himlen, men dess sken kunde inte skingra det grönskimrande ljuset som norrskenet spred över världen. Trots att det skiftande ljuset hade hållit i sig länge så kunde Arno inte helt vänja sig vid det. Särskilt inte sedan det för några dagar sedan plötsligt skiftade i rött, innan det åter blev grönt igen. Han var inte säker på vad han skulle känna, men han var säker på att det var som de vuxna sade. Säker på att det hade med gudarna att göra, för vad annat fanns det som hade sådana krafter? Arno var inte gammal nog för att ha upplevt så mycket i sitt liv, annat än träningen och det som hände i flocken, men det här ljuset var för honom en bekräftelse att det som sades om gudarna måste vara sant. Han kastade fortfarande osäkra men intresserade blickar på stenarna mellan varven, om än de slutat röra sig för länge sedan.
     Arno skrattade till och sträckte på sig igen med ett nöjt kvidande. Han sträckte ut de stora framtassarna framför sig och knuffade medvetet på Niyaha, som också hade sjunkit ihop invid bäcken efter förmiddagens träning. Hon var äldre än honom, men Arno hade under de gångna månaderna vuxit om henne, om än inte med mycket ännu. De hade båda deltagit i träningen. Hon var duktig, Arno avundades då och då hennes målmedvetenhet. Han var själv betydligt mer skärpt än vad han hade varit bara några månader tidigare, sedan han fått bli del av Noviserna, men han såg inte det själv lika tydligt. De flesta i flocken verkade ganska målmedvetna, även om det fanns de som inte kämpade riktigt lika intensivt som andra.
     ”Såg du Sixtens min när vi kom ikapp honom?”, skrattade Arno och såg på Niyaha med ett brett leende. Han rullade runt där han låg, så att han hamnade på rygg, och sträckte åter framtassarna mot henne i en lekfull gest. ”Han blev så överraskad!” Ett grässtrå kittlade Arnos nos när han försökte härma den min Sixten hade haft under träningen, och han gav ifrån sig en kraftig nysning som fick honom att tillfälligt dra ihop kroppen i en boll. Fnittrande drog han sedan ett djupt andetag i ett försök att bli av med  den kittlande känslan i nosen. Doften av gräs, av träd och vatten var ständigt närvarande i skogen. Han kunde känna doften från flocken, från alla som befann sig i närheten. Beata låg inte långt bort från de båda ungvargarna, och han var säker på att han kunde såväl känna doften som höra ljudet av flera av Niyahas syskon, och några fler av de vuxna inte långt bort.
 
[Lite lätt PP av Niyaha, hoppas det är okej <3]

Med ett varmt skrattande sjunk hon ihop bredvid sin vän. Pulsen var hög och hjärtat slog som vingarna hos en kollibri. Tungan rullade automatiskt ut ur hennes mun när hon drog efter andan. När Arno knuffade till henne fnittrade hon högljutt och såg på honom. Han var yngre än henne men nu hade han vuxit om henne i storlek. Det gjorde att hon ofta glömde bort åldersskillnaden emellan dem.
     Ett bubblande skratt lämnade henne i svar åt Arno. "Ja!" instämde hon och log brett emot den blåa vännen. Hon fortsatte i samma melodiösa skratt när Arno härmade Sixtens min. "Det trodde han nog aldrig skulle ske!" sade hon med ett ljust fnissande. Det kändes belönande på många sätt att se hur träningen gav resultat. Niyaha kämpade hårt för att utvecklas och förbättras vilket onekligen gav den verkan hon ville åstadkomma. Men den unga fick inte bara ros från alla; hennes far oroade sig för hennes intensiva träning. Han var rädd för att hon tränade för hårt och för mycket, han ville inte att hon skulle glömma glädjen i det också. Ofta fick hon höra av honom att hon led av prestationsångest, även om hon inte riktigt förstod vad det innebar. Och enligt henne var glädjen i träningen att vara duktig, att vara bra. Rädslan för att misslyckas tillät henne inte något annat än just det - att vara bra.
     Förmiddagens träning hade försummats hennes medvetande om norrskenet. Det var inte lika påtagligt på dagen som på natten, men även nu kändes omgivningen grönare än något annat. Solens ljus var inte alls så kraftfullt som det brukade även om hon kunde skymta den bakom de smaragdfärgade ljusstråken. Ljusfenomenet hade varit så beständigt att hon tvekade på att det någonsin skulle försvinna. Många trodde att det var Gudarnas verk, men Niyaha var lite kluven i sin fråga. Hennes föräldrar trodde båda på Gudar, om än de inte var samma - det var svårt för henne att veta vad hon skulle tro på. Men att det fanns något där uppe som färgade himmelen grön, det tvekade hon inte på. Vad det var, var en mycket svårare fråga.
     Niyaha såg på Arno igen med ett leende. Dämpade röster och skratt hördes tillsammans med fåglars melodier och vindens vaga rasslande. Det var som ett lugnande medel för henne. Unghonan kunde för allt i världen inte förstå hur någon klarade sig utan en flocks gemenskap. Den djupblå blicken såg sig omkring kring bäcken innan hon lutade sig lite närmare Arno.
     "Tror du han är sur?" sade hon med en busig, lågmäld ton innan hon drog sig tillbaka för att högljutt fnittra.

"Kaaaanske?", fnittrade Arno och blottade framtänderna i ett illa tillbakahållet flin. Han trodde inte att Sixten var särskilt sur. Stäppvargen var nästan alltid glad, det var svårt att föreställa sig honom som något annat. Inte ens när han gjort något misstag eller blivit tillsagd hade Arno sett honom ta det hårt. Det var lite som en utmaning, att göra honom sur, även om Arno egentligen inte ville Sixten något ont. Han tyckte om Sixten.
    "Vettu?" Arno ålade sig klumpigt lite närmare Niyaha så att de låg skuldra mot skuldra. Han mötte hennes blick med en busig min, och fortsatte med låg röst. "Jag hörde att han hittat en hemlig grotta vid klipporna. Men han berättar inte var, för det är hemligt. Om vi följer efter honom nästa gång han går dit..." Han fnittrade på nytt. Svansen fortsatte att rytmiskt trumma mot marken bakom honom.

Niyaha fnittrade instämmande med den yngre vännen. Nä, det var han nog inte - Sixten var ju aldrig sur! Men förvånad hade han alltid blivit, och stolt hade den  hon blivit.
     Arno flyttade sig närmare henne och hon mötte hans röda ögon med samma busiga min. Högst intresserade lyssnade hon på kamraten, nästan lite chockerat. En hemlig grotta?! Det lät fantastiskt. Hon ville veta vart den fanns, nu på en gång! Det skulle vara den perfekta platsen för att berätta läskiga historier med syskonen och blåbröderna.
     ”Ja!” väste hon entusiastiskt. Svansen vevade ivrigt bakom henne. ”Ååååh...” tjöt hon något uppgivet. ”Jag vill veta nu! Undra vad han gör där? Tänk om han har massa harlår där? Eller kanske döda vampyrer?” Unghonans fantasi började genast löpa amok.

Han drog skarpt efter andan och kunde inte hindra kroppen från att gunga med i svansens vilda viftningar. Tänk om det var som Niyaha sade? Tänk om det fanns massor av harlår i grottan! Tanken på döda vampyrer skrämde honom dock, men han ville inte låta det synas.
    "Tänk om han har gömt kroppar där", väste den blå ynglingen. "Eller en sjö av is!" Arno hade aldrig sett is, men av berättelser från de vuxna så antog han att det kunde vara vackert. Han skulle vilja se is någon gång, och gå på det som han hört några beskriva att man kunde. Tanken på att kunna gå uppe på vatten lät så lustig. "Eller så är det där Gäddan har gömt sina ansiktsuttryck." Han kunde inte hindra det ljudliga fnittret som bubblade upp ur hans strupe. Han försökte att härma ledarens stela, känslolösa uttryck, men misslyckades med hästlängder då han inte kunde hålla tillbaks skrattet.

Niyaha såg storögt på honom när han nämnde is. Trots att hon fått förklarat för sig vad det är kunde hon aldrig riktigt förstå. Kenai hade lovat henne att hon skulle få se det en dag.
     Tillsammans med sin flerögde vän skrattade hon åt hans skämt om Dimitrij. Niyaha hade stor respekt för ledarinnan, men hon kunde ändå inte neka att hon verkligen hade ett känslolöst ansikte. När skratten tonat ner en aning suckade hon nöjt.
     ”Okej Arno...” började hon lite tyst. Fortfarande fnissade hon lite försiktigt. ”Nästa gång någon av oss ser att Sixten går iväg, så måste vi följa efter.” föreslog hon och nickade ivrigt. ”Lova att säga till mig!” Den lite äldre valpen log brett. ”Vi gör det tillsammans.” försiktigt fnittrade hon igen och såg sig lite diskret omkring för att se så inte stäppvargen var någonstans inom höravstånd.

Arno spetsade öronen och lutade sig lite närmre när Niyaha tyst talade. Han fnittrade ivrigt åt hennes förslag, och nickade snabbt.
    "Jaah!" väste han glatt. Hans blick flackade också över platsen när de pratade för att se till att Sixten inte fanns i närheten. "Och du får säga till mig! Om du ser honom gå. Så kan vi..."
    "Vad ligger ni här och fnissar åt?"
Den blå ynglingen avbröt abrupt sina ord och bet sig nästan i tungan när Beatas roade stämma bröt hans tankegång. Han drog sig med ett ryck undan från Niyaha, för att inte ligga tryckt mot henne som innan, och vände hastigt blicken mot den äldre tiken.
   "Vi, eh, inget!" Orden föll ur hans mun innan han hunnit hejda dem. Öronen vek sig snabbt bakåt när han insåg hur misstänksam han nog såg ut. Svansen viftade urskuldande bakom honom, och han försökte sig på ett försiktigt leende. "Jag menar... inget viktigt!" Bra räddning där, herr smidig, tänkte han bistert åt sig själv.

Det var näst intill omöjligt att hålla tillbaka det bubblande fnittret. Det var inte förrän Beatas stämma ljöd som Niyaha tystnade av. I takt med Arno vände hon sig om för att möta den gröna drakargens orangea blick. Färgen hon bar var nästan samma som den som dansande på skyn.
     Niyaha lät Arno svara. Försiktigt fnittrade hon åt hans försök att spela oskyldig. Niyaha såg tillbaka på Beata efter att ha sett på den treögde vännen. En busig min trädde över hennes anlete och hon snodde något osmidigt om. Den lille hävde sig upp på benen men framdelen sjunk fort ner på armbågarna. Svansen hade viftat oavbrutet hela tiden.
     ”Vi pratade om hur vi skulle överfalla dig!” sade hon och tog ett språng fram emot henne. Beata tog ett steg åt sidan för att undvika henne. Trots att hon var något trött efter träningen, så glömdes det bort så fort det bjöds till lek.
      När Niyaha rätade på sig och gjorde sig redo för ett till anfall såg hon uppmanande åt honom. Detta var en perfekt distrahering. Ingen fick veta om deras plan att förfölja Sixten – det var hennes och Arnos hemlighet!
     Innan den unghonan hann gå till anfall igen, så använde Beata sin kraft och gjorde att Niyaha handlöst föll till marken. Ett livligt, glädjefyllt skratt lämnade henne och hon gjorde ett försök att resa sig igen men samma sak skedde igen. Beata log roat.

Niyaha räddade situationen genom att kasta sig mot den äldre honan. Arno var inte sen att falla in, och rullade klumpigt upp från marken innan han sjönk ned på armbågarna med ett lekfullt gläfs. Hans ben var trötta, men det hindrade honom inte från att göra ett halvdant anfall. Han hoppade mot Beata, och landade med frambenen över hennes rygg. Hon hade dock inte svårt att välta av honom, och han fann sig snart liggande, våldsamt fnittrande, på marken tillsammans med Niyaha. Han rullade snabbt runt och kom upp på tassarna igen för ett nytt anfall.
     Det här var, enligt Arno, det bästa sättet att föra Beatas tankar från vad ynglingarna kunde tänkas ha pratat om. Nu skulle hon inte få veta deras hemlighet, och kunna skvallra för Sixten. Den blå unghanen tyckte det var nästan olidligt spännande, och kunde inte vänta på att de skulle få chansen att följa efter stäppvargen och se vad han hade gömt.

[Avslutat :D]