[Paxat till Saturn, och även till Alice (karaktären) C:
Då Doris läspar en hel del så kommer jag skriva F istället för S då hon talar.]

Solen kämpade långsamt över horisontens rand och dränkte världen inunder den klara skyn i sitt varma ljus. Sommarens färggladaste månader var över, men ännu viskade vinden ej om höst. Trädens lummigt gröna kronor vajade långsamt när vinden lekte i deras kronor innan den svepte ut över det gräsklädda landskapet. På gränsen mellan skog och slätt, där björkar och yngre lönnträd bildade glesa dungar och grästuvorna delade plats med blåklockornas tunna stjälkar. En och annan mörkbrun fjäril dansade genom luften för att slå sig ned på någon av sensommarens bleka blommor. En duvas dovt klingande röst ljöd över platsen då Doris sträckte på sina framben och gäspade stort. Tungan fuktade nosen för att fortsätta över de kraftiga betarna i överkäken innan två av de många par ögon öppnades. Den orangeröda blicken var något suddig av sömn och den mörka tiken blinkade för att göra världen skarp. Den stripiga svansen rörde sig lojt över marken innan hon reste sig upp i en förvånansvärt flytande rörelse, den klumpiga kroppen till trots. Med en frustning ruskade hon på sig så att den längre och stripiga pälsen lade sig i ojämna tovor. Fler av ögonparen öppnades ju vanare blicken blev vid morgonens ljus. Ett leende spred sig i det otäcka ansiktet. Minen tycktes inte passa med tikens annars skrämmande anlete, men var ändå den min som oftast klädde det mörka ansiktet. De undre ögonparen sökte sig omkring i dungen av björkar efter den lilla varelse som låg hopkurad bredvid den plats hon själv just legat på. Alice var vacker i Doris ögon. Den lilla tikens färger matchade blåklockornas blommor som hängde omkring henne, och Doris kunde inte annat än att förundras över den skönhet den lilla bar. Som alltid önskade hon att hon själv hade besuttit samma skönhet och  samma färger. De slappa öronen slokade något medan hon på nytt lade sig ned bredvid vännen, ännu med samma leende över de mörka läpparna.

"Alif?" viskade Doris, så tyst hennes djupa röst förmådde. Huvudet lades i gräset vid sidan om den lilla. En kort stöt av luft lämnade nosen när den ena framtassen - om det ens var värt att kalla tass - sträcktes för att försiktigt stryka ett av de långa fingrarna över vännens mjuka svans. Åh så hon önskade att hon själv varit lika fin. "Alif, vakna." Rösten blev lite tydligare då helveteshunden drog tillbaka tassen och lät de övre ögonparen fokusera på soluppgången. "Det är en jättefin foluppgång Alif, vill du fe på den med mig?"

[Satt och lyssnade till D.A.D's "Laugh n' a half", därav titeln ^^]

Han måste ha tappat all kontakt med sitt medvetande och kontroll över sin egen kropp när han valde den här vägen. Han borde hålla sig borta från den här platsen. Så varför har han tagit sig hit? Vinden svepte med honom och han kände väl att man ville rensa skallen lite. Och mitt i allt hamnade han här utan att tänka. Han har i alla fall inga planer på att ta sig längre in. Det får räcka så här. Han borde heller inte stanna för länge.
Han hade tagit mark för ett tag sedan och vandrade nu fram i lunkande takt. Fortfarande haltande. Det där ärret på vänster bak kommer nog alltid att ställa till med problem för honom. Sinka hans rörelser.

Den stora tigerrandiga hanen stannar upp för en stund. Sluter ögonen och känner vinden dra tag i pälsen och få fjädrarna att mjukt frasa i en lugn melodi. De stora vingarna ligger mjukt vikta mot sidorna. Huvudet hålls under manken när han vandrar fram igen. Han har nästan fyllt sitt energiförråd igen men det känns som att det fortfarande är mycket som fattas honom. Han rycker till och ruskar om hela kroppen för att få bort en underlig krypande känsla som han inte riktigt kan förklara. Allt känns så svårt men han måste rycka upp sig. Kämpa mer och sluta tänka på sin egen ömkliga tillvaro. Han sträcker på sig och gäspar stort. Det känns redan lite bättre. Han tänker nog för mycket. Eller så kanske felet är att han inte tänker alls. Bara känner. Vilket som måste han sluta med det. Han gör en grimas och rättar till vingarna mot kroppen igen och sätter sedan kroppen åter i rörelse.

Snart blir han varse om främmande energier i närheten. Jorden viskar om främlingar. Vara på sin vakt. Öronen placeras mot nacken och han får en något sur uppsyn för en stund. Men han känner även en dragelse efter att ta reda på vad eller vem det är. Han kan inte stämpla dem som fienden utan att ta reda på vem det är. Så länge han befinner sig utanför reviret i alla fall. Så med öronen fortfarande mot nacken och en misstänksam uppsyn rör han sig i riktning mot främlingarna.

[Failsvar. x3 Mitt huvud är inte med idag]

Prat om soluppgång väckte Alice ur mjuka drömmar. Drömmar om frisyrer och ljusa färger. Enkla saker, men det räckte gott och väl för Alice och hennes skönhetssömn. Hon kisade besvärat med ögonen när ljuset tvingade sig på. "Mmmmm Doris, vänta lite." lyckades hon få fram innan meningen tvingade henne till att gäspa. " Jag ska bara..." sa hon morgontrött, och rasslade omständigt med vingarna. Hon brukar putsa dem varje morgon, de ingår i en sorts rutin. Hon försöker också streta ut håret runt denna tiden, trots att det inte brukar var lönt på grund av morgonfukten, hon skulle bara behöve göra det igen sen ändå. Men vill man vara fin...
Nu öppnar hon ialla fall ögonen och kan se Doris siluett, mörkrödbrun till gyllene, med solens skapelse i bakgrunden. Hon låter blicken vänja sig medans hon sätter sig upp och ruskar om pälsen, så att den faller mjukare.
"Är den jätte fin?" frågar hon, medans hon ställer sig på bakbenen för att klättra upp på Doris rygg. Där är det lite varmare. Och fluffigare.
Hon hinner se själv att det är vackert, innan Doris hinner svara, vilket hon annars kanske skulle påpeka, men idag lät hon helt enkelt hälsa morgonsolen med ett leende och ruskade återigen på vingarna för att sträcka på dem.

Den lilla tiken var vacker även i sitt sömniga uppvaknande. Doris kunde inte annat än att le bakom de otympliga tänderna. Svansen slog kraftigare emot marken bakom den stora kroppen då Alice bad henne vänta och gäspade. Alla ögon var åter fokuserade på den lilla och Doris något slappa öron ryckte till och från då duvans dova stämma på nytt kom svepande med vinden. Då Alice satte sig upp och ruskade den lena pälsen tillrätta samlade Doris ihop bakbenen under sig - de hade långsamt glidit ut i gräset bakom henne så att hon legat på mage en stund - och lyssnade sedan uppmärksamt på vad vännen hade att säga. "En jättefin foluppgång Alif" svarade hon medan den betydligt mindre tiken klättrade upp mellan hennes skuldror och placerade sig bland den längre pälsen. Leendet brednade något då hon reste sig upp och vände sig mot den av morgonens nyanser färgade himmelen. Ett lätt dis höjde sig över det öppnade landskapet om bredde ut sig bortom dungarna och morgondaggen låg ännu och glittrade i gräset. Verkligen jättefint. Doris blinkade långsamt - ett ögonpar i taget - och höjde nosen för att låta de översta ögonparen vändas åt Alice. Vännen ruskade på sina vackra vingar. Som en graciös, magnifik fågel. Doris kunde inte annat än att vara glad när hon såg sin fina vän.

Platsen, tiden och lugnet över björkdungen var allt, och allt var vackert. "Alif" började Doris och vände huvudet över axeln. "Det blir nog en fin dag." Hon log med alla ögonen.

Falkvingarna har lyfts något ut från hans kropp och han har något hukad stil när han tar sig framåt. Han rör sig ljudlöst. Jorden dämpar hans steg och det hörs inte alls när trampdynorna placeras på marken. Öronen vilar fortfarande mot nacken och den gyllene blicken söker över området. Han vet precis vart främlingarna befinner sig. Han känner deras avslappnade energier. Han tar sig närmare. Vet egentligen inte varför. Han kunde lika gärna har lyft från marken och flygit tillbaka mot öknen. Men istället rör han sig mot främlingarna. Vill på ett sätt ta reda på vem dessa är. Även om det inte riktigt finns något intresse eller nyfikenhet som driver honom.

Snart får han syn på en stor brun sak. Som inte riktigt ser ut som en varg. Kanske kan den liknas mer vid en björn enligt honom. Och så är det något litet som sitter på dess rygg. Det ser väldigt underligt. Dessutom verkar de båda två vara av honkön. Helt ointressnat. Den randige reser på sig och höjer huvudet mer och tar sig ännu lite närmare. Öronen har fortfarande inte lämnat sin plats mot hans nacke men han ser mer avslappnad ut nu. Snart stannar han upp. På behörigt avstånd. Han behöver inte gå närmare. Och han har ingen större lust att göra främlingarna varse om att han är där. De får helt enkelt lägga märke till honom själva. Och gör de det inte så kan han väl helt enkelt studera dem en stund och sedan vända om igen.

"hmhm" skrattade Alice, och höll med på sitt morgontrötta vis. Hon började lägga fjädrarna på sin behöriga plats medans hon gungade med i Doris för henne stora rörelser. En stund fick gå medan hon insöp morgonens lyster. Lite dagg glittrade bredvid blåa och vita små blommor mellan träden. Hon var glad att hon var så högt upp, i skydd från att få blöt päls.

Men det var vackert. Hon kände sig riktigt hemma.

Leendes, och nu lite piggare, började hon föreslå: " Vad sägs om att vi...." men tystnade snart när hon fick syn på en orange skepnad bakom nästa träd. En stor fakarg. Hon sträckte på sig för att känna sig lite mer säker på sig själv. "Hallå..." började hon utan att veta hur hon skulle fortsätta. Fakargen stirrade på dem konstigt. Hon kände sig utmanad och stirrade tillbaka med blå ögon.

Då Alice inte avslutade sin mening kände Doris direkt att det var något som inte stämde. Alice skulle aldrig lämna en mening oavslutad på det viset. Det breda ansiktet vändes först åt vännen och sedan åt sidan då hon följde den mindre tikens blick.

Det ögonfyllda ansiktet antog en i närmast tankfull min då alla ögonpars blickar föll på den randige främlingen som stod och studerade dem på avstånd. Då Alice hälsade, om än något tvekande, vändes Doris övre ögonpar åt den lilla på hennes rygg. "Vem är det där Alif? Känner du... honom?" Rösten var låg, och endast tydlig nog för att vännen skulle höra. Den breda nosen ryckte då den mörka tiken vädrade efter främlingens doft. Kunde hon ana att det var en hane? Han var kraftig, ganska stor och med vingar vilande längs sidorna. Lite långt fram i Doris mening. Alice vingar satt betydligt längre bak.

Främlingarna lägger såklart märke till honom. Öronen spetsas på hanens huvud och han sveper lätt till med svansen. Funderar kort på om han bara ska gå sin väg igen. Han fnyser kort.
"Goddag". Säger han sedan. Men den mörka stämman låter rätt ointresserad. Som att han verkligen inte ha lust med det här mötet. Och det är förmodligen så det är. Ändå stannar han kvar konstigt nog. Kanske är det någon sorts nyfikenhet som kikar fram ändå. Men väldigt liten i så fall. Kanske vill han bara ta reda på om de här två främlingarna verkligen är vargar. Eller om de kanske kan anses vara byten eller något annat. Han behöver nog helt enkelt sätta någon form av stämpel på den för att nöjd kunna lämna platsen.
"Vad är ni för ena?". Frågar han helt bara sådär. För ska man få svar måste man ju ställa frågor.

"Nä.... men han är ganska snygg." viskade Alice till Doris efter att ha fastställt att det var en hane som pratade. Och ja, muskler och storhet var något som tilltalade Alice. Det och frisyrer och denna färggrannhet!

Hon reste sig upp från sin fluffiga plats och gick längre fram på Doris nacke, så att framtassarna till slut landade på den brunes huvud. Hon vinklade lite på huvudet för att visa sig ur sin bästa vinkel och lät vingarna visa lite av sin blåa glans.

"Vi är Alice och Doris. Framförallt Alice." sa hon och tänkte definitvt inte på hur hon nedvärderade sin vän. När hon sa det så seglade hon i alla fall ner från Doris huvud, med rumpan i vädret och vingarna ovant flaxande på den. Hon landade och höll fram sitt bröst, viftandes på ögonfransarna.

"Och vem är du, främling?"

Doris bekräftade att hon hade hört vad Alice sagt med ett kort "hmm" och nickade lätt innan hon lät alla ögon på nytt fästas vid den främmande, randige, hanen. Han hade en speciell kroppsform. Ingen som direkt förde tankarna till varg. Men å andra sidan bar han ett ansikte som inte kunde placeras annorstädes än på en vargs kropp. Då han hälsade förblev Doris tyst. Den maskulina rösten bekräftade hennes misstankar om att den andre var en hane.

Då Alice tog sig längre fram på hennes nacke slöt Doris de översta ögonparen för att den lilla inte skulle trampa på ögonen. Att Alice presenterade dem båda, och omedvetet nedvärderade den mörka lunsen var inget Doris lade märke vid. Alice skulle aldrig nedvärdera Doris. Självklart upptäckte hon någon gång att Doris sade något som kanske hade kunnat ses som sårande, men Doris visste att Alice endast tänkte väl om henne. Om dem båda. Hon älskade sin vän. Högst av allt. Ögonparen öppnades på nytt då den lilla vännen elegant seglade ned mot marken. Det var något hon avundades Alice, förutom vännens underbara färger. Fast å andra sidan så behövde Alice kunna flyga för att nå lika högt som Doris, det hade hon själv sagt. Och det var ju trots allt sant. Hon var allt liten, Alice. Ett leende spred sig omärkligt i den betydligt större tikens ansikte medan all fokus återvände till främlingen.

Saturn har ingen aning om hur han ska placera dessa främlingar. Men båda verkar vara tikar. Tots deras utseenden. Den enda är liten med udda färger, och vingarna är placerade alldeles för långt bak. Det ser bara fånigt ut när den mindre flyger ner från den störres huvud. Den större liknar mer en väldigt udda björn. Men mer grotesk. Alice och Doris.
Hanen fuktar nosen med tungan och öronen vippar till fram och tillbaka för att sedan spetsas igen.
"Mitt namn är Saturn". Presenterar han sig. Känner nog helst att han skulle vilja lämna platsen. Glömma och ta sig hem istället.
"Ni är verkligen ett udda par". Säger han med en sne min och tippar huvudet på sne. Förbaskat att nyfikenheten ska komma fram nu. Varför? Han brukar inte låta sig styras av nyfikenhet. Sprid ut vingarna för sjutton och flyg därifrån. Men tassarna står stadigt på marken.

När Alice hör udda tolkar hon det definitivt till att hon är vackrare än alla andra på denna väldiga planet. Hon sticker ut ur denna smutsiga jord som en gnistrande grön juvel. Därför fnittrade hon lyckligt till svar.

"Åh ... hoho... Du är också något över det vanliga... Saturn. " hennes röst smekte så fint den kunde, och de långa ögonfransa slog över hennes ögon.

Doris satte sig klumpigt ned i gräset och lät fästa ett ögonpar vid främlingen och ett vid sin vän. Hon slöt resterande ögonpar, men öppnade snabbt ett tredje på nytt för att låta det vandra mellan de båda andra. Hon nickade långsamt, medhållande, då Alice talade.


[Derp C:]

Han vet inte riktigt vad han ska göra. De två udda främlingarna framför honom gör honom osäker. Den lilla gröna verkar ha ett ego och ett självförtroende som skulle passa en jätte. Och den medhållande attityden hos den stora lunsen gör att Saturn faktiskt känner sig osäker. Och det är en känsla han inte tycker om. För han har känt sig osäker och vilsen allt för länge. Han vet inte riktigt vad han ska säga. Heller inte vad han ska göra. Han fuktar sakta nosen med tungan och ser sig sedan lite omkring. Fäster snart blicken på främlingarna igen.