[Utspelar sig i September
-Lite cikada-ljud- ]
 
Solen rörde sig långsamt över himmelen, och hade påbörjat sin vandring mot horisonten redan för flera timmar sedan. Den sena eftermiddagsluften var varm, doften av salt fördes av vinden från havet, även om det fortfarande var ganska långt till kusten. Över himlen vandrade bleka, ulliga moln, vallade av samma vind som fick skogen att viska mjukt. Trädens kronor gungade lätt för dess beröring, bambugräs och snår prasslade mot varandra. I trädkronorna sjöng fåglar, några drillande på melodiska toner, andra kraxande med hesa röster. Cikadors ljudliga sång blandades med fåglarnas, och längs den flod Dimitrij följde hördes en av skogens grodarter kväka. Trots att hösten långsamt började röra sig in över stora delar av landet så förblev skogen grönskande. Så här långt söderut drabbades landet inte av hösten på samma vis som Numooris nordligare delar. Här bestod skogen av en myriad av liv, året runt. En mängd ljud och dofter som under de senaste månaderna hade kommit att bli hennes hem.
      Hon rörde sig framåt med långa, lugna steg, längs en stig hon följt så många gånger förut. Floden var varierande smal och bred, men blev aldrig bredare än ett par språng tvärs över. Just här var den relativt smal, nog för att hon skulle ha kunnat hoppa över den utan längre sats, och vattnet porlade över de mjukt rundade stenarna som utgjorde dess botten. Där stenarna stack upp ur vattnet kläddes de av lång, mörk mossa, och över flodens strandkanter hängde ormbunkar, gräs och ungt bambu. Stigen hon vandrade på hade varit en vanlig djurstig, men hade sedan flocken vuxit kommit att bli en välanvänd stig som flera flockmedlemmar ofta följde. Att det hade gått fyra månader sedan de valt att stanna var svårt att förstå. Ett halvår sedan de första samlats i en osäker skara. Ett år sedan branden. Ett år sedan Aldo lämnat den här världen.
     Dimitrij hade just varit och sett till några av de tränande ynglingarna i deras vilda lekar. Även om hon börjat kalla dem Noviser så var de långt ifrån gamla nog för att helt förstå allvaret i sin träning, men de flesta av dem tog den så seriöst de förmådde. Hon kunde inte kräva för mycket av dem, de var inte uppvuxna i samma strikta ramar som vad hon själv vuxit upp i, och på egen hand hade hon aldrig kunnat upprätthålla det hela ens om hon försökt. Hon var ändå glad för den roll hon tagit, och arbetet det medförde. Det hjälpte henne att ta tankarna från vad som hänt och se framåt när hon ständigt hade något att göra. Något att koncentrera sig på. Hon trivdes på sätt och vis med det, hade långsamt börjat finna sig i sin roll under de månader som gått. Precis som att hon börjat komma på sig själv med att tänka på skogen som sitt hem.
     Hon kunde känna flockens närvaro med sitt sinne, vakade ständigt över dem med tunna mentala trådar för att veta var de befann sig, och för att se till att inget hände. Bara ett kort stycke framför sig kunde hon känna ännu ett av ynglingarnas sinnen. Även utan sinnets hjälp kunde Dimitrij få en uppfattning om var Niyaha befann sig, då hon hörde den unga tikens trampande tassar bland växtligheten. Dimitrij saktade automatiskt in på stegen när hon hörde ungtiken träna, troligtvis på något av det Dimitrij förklarat vid deras senaste möte, eller bara allmänt på något hon själv hittat på. När Niyahas ljusa skepnad uppenbarade sig bland träden sänkte den äldre honan huvudet. Ungvargen hade ryggen mot henne, och tycktes inte ha lagt märke till Dimitrijs närvaro ännu. Ledaren stannade upp för ett ögonblick, såg på Niyahas koncentrerade rörelser innan hon med långsamma steg tog sig upp bakom den mindre. Hon höjde huvudet och svansen igen när hon kommit nära.
     "Var har du uppmärksamheten, Niyaha?" Hennes röst var lugn, tonen enkel. Dimitrij kunde se valpens reaktion och hennes grå ögon möttes efter ett hjärtslag av Niyahas blå blick.

[Hoppas det är okej PP, och inte allt för förvirrande xD]

Den unga honan bet ihop hårt. En rynka av irritation bildades emellan de mörkblå, slutna ögonen. I en mindre dunge, omringad av bambu, ormbunkar och diverse träd stod ynglingen. Bredbent och stadigt stod valpen placerad i mitten av den öppna platsen. Öronen var tillbaka vinklade och låg nästan platt emot hennes hjässa, ett tydligt tecken på missnöje. Svansen piskade korta slag bakom henne.
     Niyaha var inte lättretlig och hade lågt tålamod med det mesta - undantaget i båda fallen var träningen. Faktum var att den mest förekommande anledningen till hennes regelbundna frustration var just den, träningen. Niyaha ville desperat bli bättre och lära sig. Men hon hade fått förklarat sig att sådant tar tid, men hon ville inte det. Niyaha ville kunna NU, hon ville bli en Jägare så fort som möjligt, hon ville bli bäst.
     Valptiken knep åt käkarna ännu hårdare. Niyaha kämpade för att stänga ute allt ljud. Vegetationens ständiga prasslande, fåglarnas melodier och alla andra ljud som småkryp gjorde ifrån sig. Det verkade omöjligt. Tankarna bubblade som en vulkan på väg att få utbrott. Koncentrationen förflöt mer och mer. Egentligen kunde man inte klandra henne; de senaste timmarna hade ungtiken spenderat avskiljd från sin familj och tränat. 
     Ännu hade hon inte lärt sig mycket, men åtminstone lite gällande sin eldkraft. Klart och tydligt hade hon fått förklarat sig att det var förbjudet att träna på att framkalla eld i skogen, och det skulle helst göras vid kusten med någon kunnig som sällskap. Niya var inte den som tog reglerna lätt, utan snarare med ett tungt allvar - som allt annat i flocken. Redan som en ung valp hade hennes drömmar varit att en dag bli en fullärd Jägare, och den drömmen hade ännu inte förfallit. När Dimitrij hade ställt henne frågan om hon ville stanna, så hade hon utan att tveka sagt ja. Det här var hennes kall - hon kunde känna det djupt rotat i hennes bröst.
     "Åt Chaibos..." viskade hon förargat, när hon återigen misslyckades med att värma upp sig själv. Niyaha gjorde ett nytt försök att koppla bort alla störande moment. 
     
"Var har du uppmärksamheten, Niyaha?"
     Instinktivt snurrade valpen runt. Den gick inte att mista sig på, och när hennes mörkblåa blick träffade den hornkröntes ansikte bekräftades hennes förväntningar. Det upprörda uttrycket i hennes ljusa anlete sköljdes med ens bort och ersattes av ett lätt bestört. Ansiktsuttrycket växlade återigen, och denna gång till ett generat. Ögonen slog skamset ner i den grönskande marken.
     "Dimitrij." hälsade hon, och såg försynt upp i den lugna, grå blicken. Kanske bet det överdrivet mycket på den unga honan, men att göra fel var bland det värsta hon visste. 
     "J-jag vet inte. Jag..." började hon något hastigt, men snubblade på sina ord. Något nervöst flackade blicken.
     "Jag lyckas bara inte. Jag känner inget." erkände hon tillslut, om än det sved något för henne. Niyaha hade svårt att svälja sin stolthet, och hon var medveten om att inte bara var något gott. Att be om hjälp var något hon sällan gjorde. Enligt henne hade Dimitrij säkerligen viktigare saker att göra, och Niya ville inte vara till besvär. Rädslan för att vara i vägen låg nog i grund och botten i att hon inte ville ta tid av Dimitrij ifall det skulle visa sig att hon blev ett misslyckande.
     En besviken, tyst suck undslapp hennes mörka läppar.

Känslorna sköljde över ynglingens ansikte innan hon slog ner blicken. Dimitrij stod stilla, tyst, och lyssnade på ungtikens nervösa försök till ett svar. Det tog inte allt för lång tid innan Niyaha erkände att det var något hon inte lyckades med. Med en lätt suck satte sig Dimitrij ner framför henne och mötte hennes blick.
     "Du har precis börjat, Niyaha. Du kan inte lära dig allt på en gång." Hon sänkte hakan en aning. Valpen hade sedan hon fått anta rollen som novis hållit sin träning främst för sig själv. Dimitrij hade många gånger talat om för flocken att de inte kunde vinna den här kampen på egen hand, och likväl som de inte kunde Jaga själva, så kunde de inte lära sig allt på egen hand. Hade det inte varit för familjen så hade Dimitrij aldrig kunnat det hon kunde idag. Niyahas försök att kunna allt och lära sig det själv gjorde att hon glömde koncentrera sig på helheten. Hon var som en ensam spindeltråd, det var de alla, men ensam kunde hon inte göra mycket. Gemensamt, i ett nät, kunde de göra stora fångster, och de kunde hålla kvar varandra istället för att brytas. Alla trådar var viktiga. Om en saknades så bildades ett hål som mycket kunde fly genom. Och Niyahas koncentration, även om det var bra att kunna koncentrera sig - var det något Dimitrij uppskattade så var det målmedveten koncentration - tog ofta så mycket fokus att hon inte längre lade märke till omgivningen. Om Dimitrij hade velat så kunde hon ha bitit valpen innan Niyaha vetat att hon var där.
     "Vad är det du inte känner?" Hon höll kvar den unga novisens blick.

"Elden." svarade hon lydigt. Den mörkblå blicken mötte den hornkröntes blygt. 
     Värmen inom henne var så flyktig. Ibland kände hon den klart och tydligt, men ibland så verkade den inte finnas där alls. Det gjorde henne frustrerad då hon inte kunde förstå varför den var så oregelbunden. Gjorde hon fel?
     "Ibland så känner jag den jätte väl och sen kan den försvinna. Jag verkar inte få någon kontroll." fortsatte med en lågmäld, lätt generad stämma. Unghonan följde den äldres exempel, och satte sig också ner. Huvudet hängde något lojt, och öronen var fortfarande tillbaka vinklade. Signalerade tydligt om hennes besvikelse. En tankfull min klistrade sig över hennes anlete.

Dimitrij gav ifrån sig ett ljudligt "tsk", och när hon svarade så fanns det en lätt irritation i rösten. "Du vet att du inte ska träna på elden i skogen. Den har sett nog med eld." Det sista sade hon mer som för sig själv, och irritationen övergick i en nästan dyster klang, innan den dog ut helt. Niyaha var inte gammal nog för att ha upplevt skogsbranden. Dimitrij hade ibland lätt att glömma att valparna inte delade den upplevelsen. Det var svårt att föreställa sig att någon inte mindes den förödelsen, den sorgen.
     "Eld är en flyktig kraft. Den är ingen du bemästrar på en dag, tro mig, jag känner den väl." Hon släppte inte den ungas blick, trots tankarna på branden som för jämnan gnagde i hennes inre. Till och från kändes den som en ständigt närvarande värk, något hon kanske aldrig skulle bli av med. Utåt förblev hon lika lugn som förut, om än den kalla blicken mjuknade en aning. Hon förstod mycket väl Niyahas problem. Dimitrij hade själv varit valp en gång i tiden, en valp som tvingats lära sig bemästra eldens gåva. Trots att hon tränat intensivt som ung, och lärt sig mycket under Jakterna med De Vita sedan hon mognat och antagit Jägarnas titel, så skulle hon inte påstå sig vara fullärd än. Det fanns så ofantligt mycket som gick att göra, om man bara tog sig tiden att lära sig det. Från små, onödiga gester till förödande krafter.
      "Vad är det du försöker göra?" Hon höjde omärkligt på ögonbrynen medan hon talade.

Instinktivt sköt Niyaha blicken i marken åt den lätt irriterade tonen i Dimitrijs röst. Unghonan var väl medveten om att de inte fick träna eld i skogen, vilket hon hade viss förståelse för - men valpen insåg inte riktigt allvaret i kraften. Den var oförutsägbar och kunde skapa stora problem. Men Niyaha fortfarande väldigt ung hade hon inte insett dess mäktighet.
    Niyaha sneglade upp emot Dimitrij när hon talade. Försynt höjde hon huvudet lite högre när innan hon svarade;
    "Jag försöker hitta den. Jag undrar om jag kan nå den på något sätt. Om jag kan starta den och slå av den." Ett prövande, lätt nervöst leende trädde sig över de mörka läpparna.

Dimitrij studerade den unga tiken när hon svarade, och den sedvanliga lilla rynkan dök upp mellan hennes ögonbryn när hon funderade.
     "Vad känner du, när du håller kraften?", sade hon efter en stunds tystnad. Även om det var flyktigt, så var Dimitrij säker på att valpen hade hållit kraften åtminstone någon gång. Även om det bara varit för något ögonblick. "Värme?". Dimitrij tänkte aldrig på kraften som något som startades och stängdes av, som Niyaha hade uttryckt det. För henne var det något som alltid fanns där, aktivt eller väntande. På samma vis som musklerna under huden kunde vara aktiva eller avslappnade, utan att vara startade eller avslagna. Hon kunde hålla kraften, väcka den, gripa tag i den och hålla den redo. Eller så kunde hon släppa den, låta den återgå till sitt vilande, som en glödande värme i bakhuvudet, väntande och samlande energi. När hon grep eldens kraft så kände hon själv värme, det började i bröstet, spred sig ut i kroppen, samlades och värmde där hon höll den. Det kunde vara i munnen eller en tass, över ryggen eller längs svansen, men känslan var alltid av värme, av något nästan levande som hon behövde hålla stadigt. Hon var säker på att andra kunde uppleva känslan annorlunda, men för henne var det en nästan levande värme.

"Värme." intygade Niyaha och nickade lätt. "Jag vet att den är där. Men ibland så känner jag den inte alls. Jag förstår inte..." fortsatte hon något lågmält. Det var svårt att förklara, men hon hoppades att Dimitrij skulle få en aning. Niyaha visste att Dimitrij också hade eldens kraft, men av vad hon förstod så var det olika för alla - hur den gav sig till känna, hur den fungerade, hur den påverkas. Som den gråögda sagt; "Eld är en flyktig kraft." En lätt suck undslapp hennes sammanflätade käkar.
     "Tror du att du kan hjälpa mig?" frågade hon försynt. "Om du har tid alltså, och du kan, och du inte har något viktigare för dig." fortsatte hon något stressat, nästan ursäktande. Niyaha ville inte ta dyrbar tid från ledarinnan, eller slösa tid. Det tog emot att be henne om hjälp, eller vem som helst för den delen. Men respekten unghonan hyste för den hornkrönte gick inte att ta miste på.

Hon nickade, som för sig själv, när Niyaha bekräftade att det var värme hon kände. Det borde gå då. Den grå blicken vandrade längs den unga tikens kropp medan Dimitrij funderade. Den ungas fråga fick henne dock att höja blicken till den andras mörkblå ögon igen. De hastiga orden, om att Dimitrij kanske hade viktigare saker för sig, fick ledaren att höja på ögonbrynen.
     Dimitrij reste sig upp, och hade innan valpen fick tid att göra detsamma slutit det korta avståndet mellan dem, sänkt huvudet och pressade sin panna mot Niyahas bröst. Hennes horn höjde sig på varsin sida om den yngres huvud, några av de rundade taggarna pressade troligtvis mot valpen genom pälsen. Hon grep samtidigt kraften inom sig själv, kände värmen hetta i bröstet och förde genast värmen till huvudet, spred den in i ynglingen. Det var ingen brännande hetta, men tillräckligt varmt för att kännas tydligt.
      "Du är en flodbädd, Niyaha", sade hon utan att backa. Hon kunde höra Niyahas hjärta slå när hon stod med huvudet tryckt mot den yngre. "Kraften är ditt vatten. Du kan inte tvinga en flod att stanna eller börja rinna, den rinner ständigt. Om du försöker tvinga den att stanna så rinner vattnet bara förbi dig. Ge det tid, så kan du leda strömmen dit du vill." Om hon använde för mycket kraft så skulle floden torka ut. Då blev bara bottnen kvar, torr, sprucken, livlös. Dimitrij hade sett det hända i Jakter för länge sedan. "Känner du det?", sade hon efter bara ett andetag. "Håll tag i den känslan. Starta den inte, håll tag i den. Led den." Hon backade ett steg igen, höjde långsamt huvudet för att inte slå i den yngre med hornen och mötte hennes blick på nytt.

Niyaha hann inte reagera på Dimitrijs plötsliga närmande. Kroppen stelnade till när hon tryckte sin panna emot hennes bröst. Niyaha kunde tydligt känna hornens taggar emot huden. När en värme kunde kännas från Dimitrijs huvud och emot hennes bringa så slappnade hon genast av. Unghonan slöt ögonen och lyssnade till den äldres ledande stämma.
     Värmen i hennes bröst började sprida sig, och det var som att hon kunde följa den och känna hur den flödande genom henne. Men Niyaha insåg fort att det inte var Dimitrijs värme som strömmade genom henne, utan sin egen - det var denna ledarinnan menat att hon skulle vägleda. Det var inte meningen att hon skulle tvinga fram sina krafter, hon var tvungen att förenas med den - låta den färdas fritt. Det var ingen kraft hon kunde ta med våld, hon insåg det nu. 
     Den unge försökte göra som Dimitrij sa. Det var svårt. Hon ville inte kväva den som hon tidigare gjort. Niyaha drog ett djupt andetag och fyllde lungorna med luft. Dimitrij hade backat undan från henne nu, och hon kände den fortfarande. 
Långsamt nickade hon åt Dimitrij, hon hade den. Ljudligt andades valphonan ut. Den yngre försökte så mjukt och avslappnat som möjligt leda värmen inom henne. Den hade börjat pulsera inom henne, och Niyaha kände hur den följde henne mer och mer. Värmen strålade snart genom hela hennes kropp. Försiktigt släppte hon taget, men den pulserade kvar inom henne. Något mildare än tidigare.
     Niyaha öppnade de midnattsblå ögonen och såg på Dimitrij. Ett leende sprack upp i hennes lugna anlete.
     "Jag har den." Glädjen i hennes röst gick inte att ta miste på. "Jag känner den." fortsatte hon med samma entusiasm, om stämman fortfarande var relativt lågmäld. Svansen började gladlynt svepa bakom henne och öronen reste sig successivt på hennes hjässa. Elden, värmen - hon kände den klart och tydligt.

Dimitrij satte sig ner igen så snart hon backat undan från valpen. Hon kunde se hur Niyaha koncentrerade sig, och när ungtikens ansikte klövs av ett leende efter en längre stund så ryckte det lätt i den äldre honans egna läppar. Det fanns en road glimt i de annars skarpt grå ögonen, trots att anletet förblev lugnt. Svansen rörde sig slött, långsamt fram och tillbaka i små rörelser bakom henne.
     "Bra", svarade hon uppmuntrande. "Bra. Du kommer tappa den igen, många gånger, men om du bara minns hur det känns, och ger dig tid, så ska du se att det blir enklare att finna den igen." Hon vände blicken ut i skogen för en kort stund. Det var för långt att vandra ut till kusten nu, medan många i flocken skulle söka vila i närområdet runt där de befann sig nu. Dimitrij reste sig upp och sneglade tankfullt längs floden vid deras sida. Den var smalare här, men hon visste att den blev bredare igen bara någon kilometer uppströms. Hon såg tillbaks på Niyaha.
     "Kom." Dimitrij återvände till stigen hon följt tidigare, och började i lugn trav att följa floden uppströms när hon var säker på att den yngre följde med. "Håll kvar kraften, så ska vi se vad vi kan få den att göra. Men det här är ingen plats att leka med eld på." Hon såg snabbt på Niyaha med vaken blick medan hon talade, innan hon såg framåt igen. Eld var en av de krafter som, samtidigt som den skrämde henne av för henne självklara anledningar, väckte hennes intresse. Hon hanterade den själv, visste hur den kunde användas, och hur stor nytta den kunde göra i Jakten, om den sköttes rätt. Tanken på fler eldbrukare gjorde henne på sätt och vis glad, samtidigt som hon kände ett stort ansvar i att se till att de som ägde förmågan snabbt blev lärda att hantera den på ett säkert vis. Skogen hade sett nog med okontrollerad eld. Hon hade sett nog med okontrollerad eld. Det räckte att en gjorde ett sådant misstag.

Niyaha nickade förstående åt Dimitrij. Om än Niyaha inte kunde känna annat än glädje och lycka med värmen som flödade genom hennes valpiga kroppshydda, så förstod hon att det skulle behövas underhållning för att hålla den uppe alltid. Och hon tvekade på att dess styrka skulle vara så här påtaglig varje gång. Känslan var ny för henne - Niyaha hade känt den tidigare, men aldrig så starkt som nu. Svansen svepte nöjt bakom henne.
     När ledarinnan bad henne att komma med, gjorde hon det med ens. När Dimitrij gråa, vakna blick mötte hennes nickade hon försiktigt. Det visste hon, om än hon inte riktigt förstod innebörden av det. Visst kunde hon tänka hur hemskt det skulle vara om skogen började brinna, men hon hade ingen direkt inblick i den sorg eller smärta det kunde åsamka. 
     Värmen i bröstet var fortfarande tydligt märkbar, om än det verkade ha stillats en aning. Men Niyaha kunde inte neka dess närvaro. Det var fascinerade för henne hur den fungerade, och hur den kunde styras. Ett upprymt uttryck gick att finna i hennes ljusa anlete, som hon förgäves försökte mildra.

Det tog inte lång tid innan floden började bli vidare, trots att den fortfarande var ganska grund jämfört med många andra floder. Vattnet var förhoppningsvis inte allt för strömt, då de hade haft en del uppehåll och soligt väder den senaste tiden. Dimitrij var tyst under sträckan fram till platsen hon tänkt på, fast i sina tankar om allt som kunde gå rätt, och så fruktansvärt fel, med eld. Hon tänkte inte riskera några förhastade, oförsiktiga eldbrukare här.
     När Dimitrij saktade in hade de nått en bredare del av floden, där varierande stora, rundade stenar stack upp längs såväl flodranden som i det porlande vattnet. De som just nu stack ovan vattnets yta var övervägande klädda i mossa, som tydligt växte efter strömmens riktning, styrd av vattnet när floden fylldes på av regn. Himlen syntes tydligt över floden, där de omgivande trädens blad inte helt slöt tätt från den ena flodstranden till den andra. Flodbankerna sluttade brant en kort sträcka, och kläddes till stor del av sten och trädrötter. I en krök bara en liten bit nedströms, som hade dolts av tätare buskar när de passerat, bildade en gammal trädstam en bro över vattnet.
     Dimitrij tog ett lätt skutt genom några snåriga, låga grenar, ned för flodbanken och landade i det relativt lugna flödet. Vattnet nådde henne bara en liten bit upp på benen, och hon trodde inte att valpen skulle ha några problem att bottna hon heller. Med några snabba steg travade hon ut en bit i flödet, noga med att känna var hon satte tassarna för att inte halka på några av de hala bottenstenarna, och om hon trampade på en som var halare bytte hon snabbt till nästa steg utan att tänka mycket på det. Mitt i strömmen vände hon om och fäste blicken vid Niyaha igen. Den långa svansen gungade långsamt bakom henne.
      "Här blir bra", sade hon medan hon vände om, till stor del som till sig själv. När hon mötte den betydligt yngre tikens blick smalnade läpparna av och spändes för ett ögonblick i något som i en annans ansikte kunde ha tagits för ett försök till ett leende. Det var borta lika snabbt som det dykt upp. "Håller du kvar elden?" Om Niyaha hade tappat greppet om kraften på vägen hit så fick de se om hon kunde hitta den igen. Dimitrij var inte säker på hur länge valpen hade hållit på och övat, eller hur mycket energi hon redan gjort av med och hur trött hon kunde tänkas vara än, men det skulle hon nog snart veta.

[Lite flod-referenser: Länk, Länk. Tänk den något vidare dock C: ]

I tystnad följde Niyaha den äldre. Upprymda tankar och känslor sprudlade i valpkroppen, och gjorde det omöjligt för henne att hålla tillbaka det breda leendet som trädde sig över läpparna. Den unga var onekligen glad; glad över den bultande värmen i hennes kropp, glad över hur hon fick hjälp av någon hon såg upp till så mycket, glad över att hon fick en chans som Jägare.
     Men det var någon som inte delade hennes glädje lika mycket över det faktum att hon valt att bli en Jägare. Någon som Niyaha värderade högt - Kenai. Hennes far delade inte riktigt hennes dröm, och pratade många gånger om det som resten av Numoori hade att erbjuda. Niyaha kunde se på honom hur han plågades av att se hur de tränades, och hur han ibland stirrade på syskonen extra mycket då Dimitrij berättade historier om vampyrerna. Dottern kunde förstå att han var rädd att förlora dem, och hon hade hört honom säga att "det är inte så här valpar ska börja sitt liv" eller "de är för unga för att besluta sådant nu". Kanske hade han rätt, Niyaha kunde faktiskt inte säga - men det var det här hon ville göra. Så länge unghonan kunde minnas hade hon drömt om att bli en Jägare, om att ägna sitt liv åt godhet, att göra Numoori till en bättre plats. Aldrig hade Kenai försökt ändra på hennes val - snarare bara förklarat att det fanns ändlöst med möjligheter - men det lämnade ändå en svagt gnagande känsla i henne när hon nästan skuttande av glädje vandrade bakom deras ledarinnan, på väg att lära sig om hur man dödar vampyrer.
     Försjunken i tankar, hade den yngre inte alls lagt märke till den breddande floden de vandrade längs. Inte förrän den större skepnaden framför henne rörde sig ur synfältet, så föll hon tillbaka i verkligheten. Niyaha stannade tvärt upp och såg efter Dimitrij. Det tog bara så gott som några sekunder  innan unghonan  tagit ett språng igenom grenverket på samma ställe som den äldre.
     Med ett milt plaskande hamnade hon i floden, som var relativt grund. Den djupblå blicken sökte rätt på den hornkröntes gestalten, och hon vandrade lydigt efter. Det krävdes viss koncentration av den ljuspälsade för att inte halka. De knotiga tassarna kämpade för att få ett bra fäste på de hala, rundade stenarna. Niyaha stannade upp någon meter ifrån Dimitrij och hon såg in i de skärpta, gråa ögonen.
     "Håller du kvar elden?"
     Niyaha insåg snabbt att den försummats av alla djupa tankar, men den var där - svag om något.
     "Vänta..." andades hon tyst när hon slöt ögonen. Den unga började leta efter den pulserande värmen igen. Det tog några sekunder innan hon fick kontakt, och då började hon vägleda den som Dimitrij instruerat tidigare. Denna gång gick det fortare för den att växa fram, förmodligen för att den inte legat i sådan tung vila. När den unge kunde känna den klart och tydligt, började svansen långsamt svepa bakom henne och en gladlynt min växte fram i hennes anlete. Niyaha slog upp ögonen och såg på Dimitrij med förväntan.
     "Nu. Nu har jag den igen." sade hon med en mildrad förhoppning i den ljusa stämman.

Hon nickade kort, och betraktade Niyaha medan unghonan koncentrerade sig för att gripa kraften på nytt. Det tog en liten stund, men inte allt för lång tid, och när valpen öppnade ögonen igen och bekräftade att hon hade den så grep Dimitrij själv kraften inom sig på nytt. Det hettade som alltid i bröstet när hon höll elden redo, värmde hennes kropp inifrån. Hon höll Niyaha med blicken. Hon visste att valpen hade upptäckt sin förmåga för ett tag sedan, men hade inte gjort mycket med den. Det fanns igen annan vuxen i flocken med samma förmåga, annat än Dimitrij själv, så Niyaha kunde inte få mycket hjälp med elden från de andra, om de inte hade erfarenhet av kraften från andra, även om de inte själva ägde den. Hon behövde ta reda på det.
    Det grunda, porlande vattnet drog i den långa pälsen runt vikaanens ben. Vattnet var kyligt, om än inte kallt. Himlen, som syntes tydligt över floden, där trädens grenar inte skymde den, skulle börja mörkna snart, även om det aldrig blev lika mörkt här i söder som i landets nordliga delar. När mörkret började falla var det aldrig så snabbt här heller, aldrig lika plötsligt. Solnedgången som skulle komma kändes längre här, och natten aldrig lika kall.
    "Har du använt kraften?", frågade Dimitrij lugnt. Hon hade inte hört mycket om vad valpen gjort med sin kraft än, och var inte säker på om hon någonsin faktiskt hade använt den, eller om hon bara försökt hålla den än så länge. "Annat än att bara hålla den inom dig." Hon var säker på att valpen inte hade skapat eld än i alla fall, och det var egentligen inte säkert att hennes kraft skulle yttra sig i mer än värme – Dimitrij hade sett det förut – så det var svårt att säga vad unghonan framför henne skulle kunna göra.

Den vida flodens lätta porlande gav en lugnande effekt på unghonan. Om än en blossande förväntan härjade i hennes kropp tillsammans med kraftens värme så kände hon sig mer målmedveten än tidigare. Kanske var det egentligen inte det mjuka brusandet eller den omgivande kylan kring hennes ben, utan egentligen Dimitrij. Oavsett så kände sig valphonan mer fokuserad än någonsin tidigare.
     Som svar på ledarinnans fråga, skakade Niyaha lätt på huvudet. Men kom snabbt på sig själv.
     "Eller..." började hon något osäkert. "Jag har försökt värma vissa kroppsdelar." erkände hon. "Men bara med mindre framgång. Kanske var det bara kraften jag kände." fortsatte hon något tankfullt. Det nya greppet hon fått om eldens värme gjorde att hon betvivlade på sina tidigare upplevelser. Det hade varit ett omöjligt jobb att lära sig om kraften på egen hand så den tiden hon var att få med Dimitrij nu värdesatte hon sannerligen högt. Om än Niyaha väldigt ogärna ville be om hjälp, så insåg hon att det var det hon behövde. Åtminstone till en början så hon senare kunde börja öva på olika tekniker själv.

Dimitrij såg hur Niyaha först skakade på huvudet, men sedan kom på sig själv. Den äldre nickade kort vid valpens ord. Det gick inte att säga om det varit kraften hon känt eller inte. Det var inget någon annan än Niyaha själv skulle kunna svara på i framtiden.
     "Det är en god början bara att känna att den finns där", sade Dimitrij med blicken på den yngre. Det var alltid en bra start att bara känna kraften, och kunna hålla den. Utan det var det svårt att arbeta med den. Dimitrij tog ett par steg bort från valpen innan hon vände tillbaks blicken mot den andra. Hon spred värmen genom sin egen kropp, höjde plötsligt temperaturen i ben och tassar. Den plötsliga värmen fick vattnet runtom henne att ljudligt fräsa till, och en slöja av vattenånga kastade sig hastigt uppåt runtom hennes ben. Lika snabbt som hon värmt tassarna drog hon tillbaks kraften igen för att vattnet inte skulle fortsätta fräsa.
     "Kan du känna värmen så kan du leda den, med tid. Det går sällan snabbt i början." Hon höjde den ena framtassen. Hon var inte helt säker på hur hon skulle beskriva det hela. Minnena av hennes egen träning fanns där, men hon kunde inte minnas hur hennes lärare hade formulerat sig. "Försök värma en tass. Vilken som helst. Föreställ dig att du leder värmen dit." Hon satte ner sin egen tass igen. "Det är inte säkert att det går direkt. Det är inte säkert att det går idag, eller imorgon. Men du kommer känna skillnaden, och om du har upplevt det tidigare så vet du att du lyckats förut. Då blir det lättare." Hur förklarade hon hur det kändes att leda kraften för någon som inte hade ägt den lika länge som hon själv? Hur beskrev man känslan för någon som inte hade samma erfarenhet, och som kanske aldrig hade känt känslan tidigare?

[Så mycket ordbajs. Herpderp xD]

Det vaga flinet i den ungas anlete bar en lätt osäkerhet. Tillsammans med den växande exaltationen hade en nervositet fötts. I sinnet försökte hon övertala sig själv att där inte fanns något att vara rädd för och att Dimitirj var där för att hjälpa henne - men det tycktes inte stilla något. En kittlade spänning rörde sig i hennes bröst med ett obehag och en lätt ångest. Kanske skulle Dimitrij se henne som ovärdig? Kanske skulle hennes dröm om att en dag bli en Jägare slås i spillror?
     När ledarinnan tystnat nickade Niyaha något stelt. Ögonen letade sig till den äldres tassar. Grejen med olika magiska krafter var fascinerande för den unga. Hur kunde något så mäktigt finnas i henne, eller i någon? Ungtiken svalde hårt, innan hon slöt ögonen. Hon försökte använda intresset för förmågan i hennes kropp som ett bränsle. Niyaha föreställde sig elden inom henne som ett frö - ett frö som behövde vårdas med vördnad, som behövde hennes hjälp att växa och slutligen bli dess fulländade form. Hon tänkte sig hur rötter började växa ur fröet, och hur de långa, smala armar rörde sig ut genom hennes kropp. Varsamt försökte hon leda de utsträckta lemmarna. Det var svårt. De verkade inte riktigt vilja lyssna till henne och tvinnade mer än gärna ihop sig med varandra. Knutarna verkade blocka värmen för henne. Kraften pulserade glödande genom de knutna trådarna. Niyaha försökte räta ut de tilltrasslade rötterna, men koncentrationen falnade med den lätta frustrationen. Ett sammanbitet uttryck bildades i hennes ansikte och en rynka av irritation bildades emellan hennes slutna ögon.
     Sekunder fortsatte passera utan större framgång för den unga. Slutligen öppnade hon ögonen och suckade djupt. Värmen som således bara gjort sig känd i hennes kropp svalnade av. 
     "Det trasslar till sig." sade hon lågmält med en besvikelse i stämman. Niyahas milt skamsna blick mötte Dimitrijs skarpa. "Det är som trådar för mig." förklarade hon fortfarande tystlåtet, men hörbart över flodens porlande. "Men jag kan inte leda dem så bra. De slår knutar och jag kan inte räta ut dem." fortsatte hon efter en kort paus. Niyaha var osäker på om Dimitrij förstod hur hon menade. Bilden av kraften i henne var tydlig, om kanske inte helt sanningsenlig. Kanske var det bara hennes fantasi som hjälpte henne - att föreställa sig den kanske underlättade för henne.

Dimitrij stod tyst och väntade medan Niyaha slöt ögonen och fokuserade. Koncentrationen var tydlig, och nästan påtaglig, hos den unga. När valpen, efter en längre stunds koncentration, öppnade ögonen igen så såg hon på Dimitrij med besvikelse i blicken. Den betydligt äldre honan lyssnade till hennes ord.
     "Det är bra, Nyiaha", sade Dimitrij lugnt. Det smala anletet förblev orört, men i ögonen fanns glimten av ett leende för den som visste vad den sökte efter. "Då vet du vad du kan öva på. Om du kan knyta upp knutarna så ska du se att det blir enklare." Även om Dimitrij aldrig helt kunde bli säker på hur Niyaha kände kraften, så kunde hon föreställa sig känslan av trådar. Det var så hon föreställde sig sinnen, som oändligt många trådar.

Ett vagt leende skymtade i hennes ännu valpiga anlete. Öva på att knyta upp knutarna? Det lät inte så svårt i hennes öron, men hon visste att det krävdes lugn och precision. Säker tid med det. Niyaha var otålig på att kunna mer, men utan att försöka räta ut detta trassel inom henne så skulle det bli mycket svårare för henne. Det var hon nästan säker på.
     "Tack, Dimitrij." sade hon över flodens brus, och ett större leende visade sig. "Jag är ledsen att jag inte kunde göra den här tiden mer till nytta." sade hon med en mjukare röst, och leendet blev något snett och beklagande.

När Niyaha tystnade med ett beklagande leende så tog Dimitrij steget bort till den mindre tiken och sänkte huvudet för att hålla blicken i jämnhöjd med hennes. Med låg, varmare ton mötte hon den ungas ögon. "Hur skulle den här tiden ha kunnat vara till mer nytta? Om du funnit din kraft, och kan lära dig att hantera den, så är det värt all tid." Hon log med ögonen mot valpen, även om läpparna inte rörde sig mycket.

[Vad sägs om att dra det mot ett slut? C:]

När den äldre tog några steg närmare och mötte hennes djupblå blick log Niyaha försynt. Den unga kunde se hur de skarpa ögonen formades som om Dimitrij lett, trots att hennes läppar var stilla. I samband med den varma tonen och leendet i ledarinnans blick så började svansen försiktigt vifta. Glädjen i unghonan gick inte att ta miste på. 
     "Jag ska öva så mycket det går!" rösten var ännu lågmäld, men en spirande entusiasm gick att finna i den. Det blygsamma leendet blev bredare. Det kändes bra med Dimitrijs uppmuntran - att få bekräftelse från någon hon såg upp till så mycket dämpade verkligen hennes vemod. 

[Ja, du kan få skriva ett sista om du vill. ;D]

Entusiasmen som spred sig i Niyahas röst gick inte att ta miste på, och Dimitrij viftade lite på den långa svansen innan hon rätade på sig på nytt. Vattenflödet smekte om hennes tassar, och det porlande ljudet bland stenarna var behagligt. Det ryckte lätt i Dimitrijs smala läppar när hon såg på valpen, innan hon långsamt började röra sig mot strandkanten igen.
     "Jag litar på att du klarar det, Niyaha", sade hon när hon såg tillbaks på den unga tiken. "Ge dig själv tid." Hon nickade åt ynglingen och började sedan ta sig upp för flodens bank. Även om de hade förflyttat sig en bit så befann sig fortfarande de andra i flocken i närheten. De var sällan långt ifrån varandra, och Dimitrij hade fortfarande tid att se vad de andra gjorde, och hur det gick för dem. Hon var säker på att Niyaha skulle klara sig fint.

[Avslutat C:]