[Utspelar sig vid stranden/klipporna.]

”Du är så duktig Niyaha.” sade Oberon så gott han kunde med munnen full av drivved medan han nyfiket kikade fram bakom den unga varghonan. Hon satt med ryggen mot honom, djupt koncentrerad på sin orangea flamma som dansade i den salta havsvinden. Han längtade tills han kunde kontrollera sin eld så som hon kunde och ännu mer tills den dag han blev lika skicklig som sin ledare. Att Niyaha var villig att öva tillsammans med honom gjorde honom glad och den långa svansen viftade glatt bakom honom.
    ”Jag hittade de här. Jag tror de ska duga.” Oberon vandrade upp till Niyahas sida och placerade trät i en hög vid sidan av henne. Noga granskade han materialet han hämtat och slickade sig tankfullt om ena beten. De hade slipats platta och släta av sand och vatten och var torra och bleka till utseendet efter att ha sköljts upp längst stranden med vågorna. Vissa var nästan ovala och många av dem hade han fått gräva fram bland klippskrevorna, men det var det värt. De var perfekta att öva på. Speciellt för honom som fortfarande inte var skicklig nog att hålla sin eld vid liv så länge den inte fick ordentligt fäste i något.
    Med en dov duns lade Oberon sig ner intill den ljusa kroppen. Klipporna värme skönt av förmiddagssolens strålar och han sträckte ut de stora tassarna framför sig. ”Visa mig igen! På den här!” sade han exalterat och grep träbiten närmast honom med sin framtass – noga med att hålla fast den med sin extra tå –  och placerade den framför de båda ynglingarna.

Ett mjukt fnitter lämnade Niyaha åt Oberons beröm. Den hettande värmen som strålade ur henne till den böljande eldlågan slöts och lågan dog tvärt ut. Blicken som varit fastnaglad på elden såg istället på den flerögda. ”Ja, de blir nog helt perfekta!” instämde hon. Pinnar som kom ur havet var oftast det bästa och lättantändligaste virket man kunde använda. De var alltid torra och döda, till skillnad från kvistar ur skogen, som oftast fortfarande var frodiga och till viss del levande.
     Ett klart, kort skratt ekade ur henne igen och såg på vännen som lade sig ner intill henne. ”Okej...” En min i fullständig koncentration skymtade i hennes nätta anlete. De blå ögonen fokuserade på ena pinnens ände. Niyaha snörpte lite på munnen och en djupt andetag lämnade näsborrarna. Värmen som frenetiskt pulserade genom henne samlades som en hettande punkt i hennes bröst. Tänderna pressade samman lite extra innan en gnista slog till, och blossade upp till en fullfärdig låga. Ett brett leende slog ut på de mörka läpparna. Långsamt fick hon lågan att växa i höjd, sedan sjunka igen, gång på gång. Rörelserna var lugna och mjuka, i fullständig kontroll av henne trots vindens hotfulla blåst.

Minst lika koncentrerat som sin vän studerade Oberon till en början det torra trät med sin fyrögda blick. Ivrigt väntade han, men de avlägsna ljuden av flockfränder som tränade längre in i skogen fick honom att titta bakom sig. Några av dem skymtade mellan träden och han tyckte sig se Lokes vita hydda så väl som Sixtens snabba silhuett. Emellanåt ekade ledarens order så väl som andras röster genom skogen.
    Det bekanta ljudet av en gnista nådde plötsligt Oberon och han såg sig tvärt om mot pinnen. Öronen vinklades nyfiket framåt vid åsynen av den spirade lågan. Niyaha tycktes kontrollera den med en bekymmerslös lätthet. Ynglingen fnissade imponerat åt uppvisningen och vände blicken mot den ljusa. "Jag ska också klara av det där någon dag." 
    Oberon skiftade vikten mellan sina armbågar och slickade sig målmedvetet om sin högra bete. De övre ögonparet slöts medan det par som var mer normalt placerade i hans ansikte fokuserade på pinnens andra ände. "Nu du." mumlade han för sig själv. Han drog ett förberedande andetag. Den alltid närvarande värmen inom honom steg tills det plötsligt hettade till i hans bröst. En låga bra mycket större än det helveteshunden först planerat flammade upp och sträckte sig mot skyn. Instinktivt ryggade han tillbaka något och vek in tassarna mot sin kropp av den plötsliga värmen. Med inte alls lika stor smidighet som sin vän lyckades Oberon efter en stund sänka lågorna till jämnhöjd som Niyahas. Han skrattade på nytt och skakade på huvudet. "Jag har ett tag kvar. Men du hjälper mig, va?" I de rödorangea ögonen speglades hopp så väl som förväntan och han log mjukt innan han såg tillbaka på den brinnande pinnen.
    De kontrasterande flammorna intill varandra var en syn som fick det att värma oförklarligt i bröstet på den unga vargen. Det kändes mäktigt, på ett konstigt men behagligt sätt. Olikt Niyahas orangea låga var Oberons övervägande blå med stundtals svarta och orange inslag. Den var bångstyrig i motsats till den stadiga flamman bredvid och tycktes nästan konkurrera om utrymmet.

Trots att den största delen av koncentrationen vilade på hennes dansande flamma, så hade hon försökt lära sig att ändå vara uppmärksam på sin omgivning. Det hade ett flertal gånger skett, att viktiga detaljer hade undkommit henne på grund av att hon låst sig fast vid en sak. När lågan verkade vara i fullständig kontroll av henne så förmådde hon sig att se sig omkring lite, samtidigt som hon försökte styra och läsa av elden med hjälp av sin inre värme. Det var lättare att se på det hon gjorde, men det var viktigt att kunna kontrollera den från alla perspektiv.
     Intresserat såg Niyaha på Oberon. Den sprakande lågans första storlek skrämde henne något. Hennes egna flamma sjönk i storlek, innan hon återfann lugnet. Vännens eld var tydligt blå. Ingen annans eld i flocken hade en annan färg än den orangea hon själv besatt. Det var främmande. Trots att hon sett den flera gånger så väckte den en svag känsla av osäkerhet. Den var vild i jämförelse till hennes stadiga, lugna.
     Niyaha log brett åt honom och svansen dunkade rytmiskt bakom henne. ”Självklart!”, svarade hon utan tvekan. Blicken växlade emellan de två flammorna. Den blå flamman kändes nästan lite fientlig, som att den ville kväva hennes egen. Niyaha fick koncentrera sig något extra för att hålla hennes låga stadig och stark.

Hans egen vilda låga i jämförelse med Niyahas stadiga flamma var ingenting Oberon reflekterade över. Den var något otämjd bara. Otämjd och ofarlig. Det var ingenting att oroa sig över. Han hade kontroll över den. Det skulle nog inte dröja länge innan han kunde bemästra den lika bra som sin vän. 
    Mitt i tankarna blossade den blå elden upp på nytt. Men denna gång var det med en kraft som överväldigade den blå. Flammor i blått och svart tornade upp sig - höga och hotfulla - och tyckte sig försöka sluka den orangea lågan intill. Samtidigt sträcktes dess varma tungor mot de båda ungvargarna. Oberon kände lågorna. Kände värmen och hur den fick morrhåren att krusa sig.
    Med ett våldsamt ryck slungade ynglingen sig bakåt. Bakhasorna stötte in i Niyaha som varit en halv sekund snabbare än honom, och han vara nära att förlora balansen och sätta sig på henne. Snabbt backade Oberon bort från sin vän och såg med smärre chock på de blå lågorna som återgått till det normala. Han såg förmodligen väldigt rädd ut, något han insett efter att ha stirrat på elden ett tag. Med ett nervöst skratt försökte han släta över det hela. "Åh, s-såg du? Haha. Wow, d-et ... det där var ga-galet." Han försökte låta överväldigad och glad, som om det varit det häftigaste han någonsin sett. Det var ingen övertygande charad. Oberon sneglade mot Niyaha och försökte sig på ett leende. Blicken förblev stirrig och skärrad. "Jag ... j-jag måste nog öva lite mer." Hjärtat slog hårt i bröstet. Han hade kontroll. Den var bara otämjd. Hans bristande fokus var att skylla.
    Efter en stund tystnad och tusen tankar senare vände Oberon sig om mot Niyaha och mötte hennes blå. "Är du okej?" frågade han samtidigt som han fuktade sin lätt svedda nos med tungan. Rösten var mer sansad än innan och han såg på henne nästan bedjande. Jag har kontroll, intalade han sig ännu en gång och ville med sin blick försöka kommunicera samma sak till sin vän.

Niyaha sneglade regelbundet över på Oberons eld, bara för att vara extra vaksam. Den avlägsna oroade känslan ville bara inte ge med sig. Som att hon visste vad som skulle hända, kastade hon sig upp sekunden den blå flamman blossade upp sig igen. Det gick inte att ta miste på dess lust att svälja hennes låga. Instinktivt lät hon hennes eld sjunka in i trädet och svalna bort. En skärrad min i hennes ansikte mötte Oberon. Knuten av vemod brände lite starkare än tidigare, men hon visste in vad hon skulle säga. Vännen var bara inte lika stadig med sin kraft som henne, kanske bara lite tankspridd. Det var iallafall vad hon försökte övertala sig själv.
     Niyaha skrattade lite nervöst. ”Vi kanske ska ta två olika pinnar att öva på istället” Ett genuint leende bredde ut sig över hennes läppar innan hon hämtade en annan pinne ur samlingen. Hon placerade sig själv och pinnen mitt emot Oberon istället, så hon kunde ha klar uppsikt över både honom och hans låga, liksom sin egen.
     ”Kan du kontrollera fler än en låga i taget? Såhär, titta” Demonstrativt antände Niyaha 3 små lågor på pinnen som låg utbredd framför hennes tassar. ”Det är mycket svårare än det är med bara en låga, så därför är det enklare om du försöker hålla de så små som möjligt” Blicken var fokuserad på de dansande små eldarna framför henne. Plötsligt slöt hon sina kraftflöden och elden försvann. ”Pröva du”, sade hon uppmuntrande med ett vänligt leende. Öronen var nyfiket vinklade framåt och svansen låg avslappnad bakom henne.

Oberon följde Niyaha med blicken när hon hämtade sig själv en ny pinne ur den lilla hög han tidigare samlat ihop. "Visst!" svarade han snabbt. Han var glad att hon fortfarande ville fortsätta träningen trots det som just inträffat. 
    Medan Niyaha talade samt demonstrerade hur hon gjorde för att styra flera lågor hämtade Oberon en egen pinne. Öronen hölls ständigt vinklande bakåt för att uppmärksamma hennes stämma och han var noga med att ständigt se sig om för att inte missa något.
    Mjukt sjönk den blå ner i en sittande position mitt emot sin vän. Trät som han placerat framför sig själv var platt, nästan rektangulärt till formen och med rundade kanter. "Enklare med små lågor." konstaterade Oberon och klickade med tungan innan ett kort skratt lämnade honom. "Jag ska komma ihåg det." De tre individuella lågorna dansade stilla under Niyahas kontroll. "Så det är enklare att börja med flera individuella och försöka kontrollera dem samtidigt?" Oberons blick som tidigare varit fäst vid elden mötte vännens blå. "Än att utgå från en och, liksom, försöka få den att dela på sig?" Ett brummande skratt lämnade honom. "Förstår du vad jag menar?" 
    Pannan rynkades och de rödorangea blicken smalnade av när det var den blås tur att försöka. Munnen spändes i en stram men böjd linje. Det djupt koncentrerande uttrycket fick honom att se aningen arg ut. Det var en ovanlighet i motsats till hans annars glada uppsyn. Den ständigt närvarande värmen inom honom hettade till som en brännande punkt i hans bröst men dog lika snabbt. Ingenting hände. Oberon fnyste frustrerat, fortfarande med blicken fäst på pinnen framför sig och försökte på nytt. Kom igen. 
    Han försökte igen och igen. Ibland slog det gnistor men inga tillräckligt starka för att ta fäste i trät. I sitt stilla sinne undrade han om det inte var elden som spelade honom ett spratt. Om det var möjligt. Det var det säkert inte, men han kunde ändå inte skaka av sig känslan. "Kom igen." mumlade han tyst för sig själv. Niyahas närvaro var för tillfället bortglömd. Oberon drog ett förberedande andetag och försökte på nytt.
    Gnistor slog och denna gång tog trät fyr. En stor låga blossade upp men sänktes snabb av sin brukare. Det tidigare sammanbitna uttrycket i helveteshundens ansikte lättade och han var sitt vanliga jag igen. "Okej, bara två kvar då." sade han med en ton som vittnade om både lättnad och utmattning. Han gav Niyaha ett mjukt, om än något matt leende.
     I sitt försök att få en andra låga att spira var Oberon nära till att förlora sin första, som sjönk farligt lågt tills den knappt var synlig. Han skakade missnöjt på huvudet och lät den andra lågan dö ut för att kunna stabilisera den första. "Igen." viskade han samlat, trots att huvudet kändes lätt. En andra låga blossade upp på nytt, men försvann lika snabbt igen. Tankfullt stirrade Oberon på pinnen och sin enda låga. "Hur får jag de andra två att framträda utan att förlora den första?" Ett hummande läte lämnade ynglingen. Det var svårt att avgöra om han talade med sig själv eller frågade vännen mitt emot honom.

Med en engagerad blick studerade Niyaha Oberons försök. ”Du gör det bra”, konstaterade hon med ett leende på läpparna. ”Det är inte lätt från början, men det är ju inget” Ett mjukt skratt följde upp meningen. Den blå blicken fäste sig i det flerögda anletet innan de föll ner på pinnen igen.
     ”Du kanske kan pröva att bara göra 3 olika eldar först, sedan ta kontroll över dem”, föreslog hon tankfullt och såg sedan på vännen igen. Det var alltid olika för alla, det var något hon kommit att förstå tidigt. Vad som kanske var lätt för henne, kunde vara helt omöjligt för någon annan och vise versa. Trots att det första hon upptäckt med sin kraft, var hur kroppsdelar började hetta, så hade hon ännu inte kommit underfund med hur hon själv kunde värma upp sig själv – små kroppsdelar i taget verkade nyckeln, men det gick långsamt. Det krävdes stort tålamod med krafter som dessa – destruktiva krafter. 
     ”Om tre är för svårt, så kan du ju börja med två. Det spelar ingen roll nu när du lär dig från början” Niyaha log vänligt emot honom innan hon såg på sin pinne igen. Niyaha släppte på värmen i hennes bröst och med en sammanbiten blick fick hon två gnistor att slå bredvid varandra, som fort utvecklades till låga flammor. Käkarna spände sig i koncentration när hon samtidigt försökte få lågorna i otakt att höja och sänka sig. Det var svårt; som att man skulle röra ena tassen i lodräta rörelser och göra cirklar med den andra. Då och då föll lågorna i en gemensam rytm, som hon fick rätta till. Lågornas ojämna växling upphörde då hon såg över på Oberon igen.

Niyahas röst bröt den djupa koncentration som fattat tag om helveteshunden. Han ryggade tillbaka och släppte pinnen med blicken. Efter att ha låtit hennes förslag sjunka in, nickade han svagt som svar. Det vännen föreslog lät som en bra idé. Elden verkade inte vilja samarbeta, inte så som han hoppats. Kanske en slags kompromiss var den bästa lösningen - att låta varje enskild låga få sin frihet innan han tog kontroll över dem. 
    När två individuella flammor - fria och okontrollerade - vilt dansade på den nu svärtade biten av trä tog vännen till orda på nytt. Oberon hejdade sig i sin ansats att få en tredje att blossa upp och och såg på Niyaha. De rödorangea ögonen hade en besynnerlig glimt i sig och ett närmast finurligt leende kröp upp på läpparna. Han hade bestämt sig. Han skulle klara det. "Två räcker inte. Tre ska det vara." sade han envist men med lätthet och glädje i rösten. Han riktade åter igen uppmärksamheten mot trät och fick en tredje låga att uppenbara sig.
    Oberon lät de tre lågorna röra sig fritt och växa så som de behagade utan att ingripa. Det enda han gjorde var att styra lågorna ifrån varandra så de inte förenades och blev en. I hemlighet gillade han att se sin eld så här - i sin vilda, destruktiva dans. Han önskade han kunde låta den löpa så som den ville. Växa sig stor och mäktig. Men Dimitrijs ord, så väl som hans föräldrars ljöd som en ständig påminnelse i hans huvud. Hans eld var verklig, lika verklig som ärren som prydde sin faders ansikte.
    En ingivelse kom över den blå och utan att tänka lyfte han sin högra framtass. Efter en tvekan inte längre än några hjärtslag sträckte han ut den framför sig och lät den sväva ovanför de blå lågorna. Elden vidrörde pälsen mellan trampdynorna och sträckte sig allt högre för att slutligen omsluta hela tassen. Den brände honom inte. Det som bara minuter tidigare fått hans nos att svida var nu inte mer än en böljande vind mot hans tass. Det var svårt att tänka sig att detta var vad som kunde ödelägga platser och släcka liv.
    Omedvetet log helveteshunden när han drog tassen ur flammorna. De blå lågorna dröjde sig kvar på den breda tassen för en stund, främst koncentrerade kring de grova klorna, innan de slutligen tynade bort i intet. Det hela var ett samspel dem emellan. Det var åtminstone så han såg det. Han och elden. Trots dess vilda natur litade Oberon på den. Det var mer än bara en kraft. Det var en förlängning av honom själv. En vän. 
   Med en drömmande suck såg Oberon på Niyaha. "Jag tror jag har tränat färdigt för nu." sade han lågmält om än sprudlande. Han kände sig stolt över det som nyss inträffat, även om han ännu var långt ifrån där Niyaha var. Elden litade på honom, och han på den. Han hade fått bevis på det idag.
    Helveteshunden lät sin eld dö ut och lade sig ned för att rikta sin fulla uppmärksamhet mot Niyahas lågor som hon kontrollerade med precision. Huvudet vilade på de främre tassarna som var utsträckta framför honom och han gäspade stort. "Har du fått mycket hjälp av Dimitrij?"  

[Oberon tror elden och mörkret är någon snäll låtsaskompis som aldrig kommer göra honom illa. Det ska han få äta upp.]

De djupblå ögonen var fylld av genuint intresse. Helvetshunden hade utan problem vidrört sin eld. Det krävdes ett slags mod och självsäkerhet Niyaha inte hade. Det var viktigt att inte vara rädd. Niyaha nickade instämmande åt Oberon.
     ”Har du fått mycket hjälp av Dimitrij?”
     Niyaha vred sig lite på plats. ”Njaa”, svarade hon tvetydigt. ”Ganska” Ett smalt leende trädde fram. ”Jag har också tränat mycket själv och kommit på egna övningar”, förklarade hon något självsäkrare. ”Typ kombinera olika övningar och sånt” Leendet breddade sig lite och svansen började svepa bakom henne. Niyaha ville ofta inte be om hjälp, speciellt inte från ledaren själv. Det fanns ju de som var duktigare, som behövde mer uppmärksamhet än hon själv.  På egen hand hade ljusvargen upptäckt många olika aspekter av sin kraft.
     ”Kolla vad jag kommit på” Ett kort fniss lämnade henne. Med ett kort andetag antände hon den svärtade pinnen framför henne. Den blossade upp stort, men i tydlig kontroll. Dess rörelser var begränsade, lugna – varken utsträckta eller vilda. Plötsligt, som om flamman började hosta började små lågor spottas upp. De flög upp i luften, men hann dö ut innan de nådde marken. Med små pustande ljud fortsatte lågan att skjuta ur sig små eldar. Niyaha betraktade dem noggrant men lät ett kvittrande skratt lämna henne. På natten var det roligare, när de små eldarna blev som fina ljusverk.

Oberon skrockade tyst för sig själv. Niyahas svar kom inte som någon större överraskning. Hon var ambitiös, så det var egentligen ingen konstighet att hon ville göra den mesta av sin träning ensam. Han hade själv blivit ambitiös, åtminstone bra mycket mer än vad han varit tidigare. Ändå upplevde han att det fanns märkbara skillnader dem emellan - vad de drevs av och hur de valde att lära. För Oberon var gemenskapen - flocken - det som drev honom. Han ville vara till nytta och i framtiden kunna skydda dem. Han hade känslan av att Niyaha drevs av någonting större, något han ännu inte till fullo förstod. Att skydda sin familj, var för honom det största han kunde tänka sig. Det var hans allt. Det var viktigare än att skydda världen. Världen var fortfarande ett allt för stort och ogreppbart koncept för den unga vargen.
   Med fascination i blicken beundrade Oberon Niyahas föreställning. Hon var onekligen duktig. Han hade dock svårt att se nyttan i den, och vad den kunde tillföra mer än vara skön för ögonen. Men vad visste han egentligen? Han saknade hennes kreativitet och självständighet. Kanske var det därför han inte förstod. Ungvargen bröt ut i fnitter när han skiftade blicken från elden till Niyaha och lade märke till hennes koncentrerade min. "Du ser rolig ut." uttryckte han kort, fortfarande fnittrandes. Han gjorde ett försök till att efterlikna hennes uttryck med misslyckades.

Oberons kommentar och fnitter fick henne att tappa koncentrationen. Elden dog ut och hon stirrade på honom med en fejkad sur min, innan även hon brast i skratt.
     ”Äsch! Du är inte så snygg du heller”, sade hon skämtsamt samtidigt som hon sträckte över tassen och puttade till honom löst på kinden. Ett brett leende klöv det ljusa anletet i två.
Med lätta rörelser hävde sig ljusvargen upp på benen och ruskade lite lätt på sig.
     ”Ska vi gå och störa Arno?” En min sprudlandes av busighet bildades i hennes ansikte och hon fnittrade förtjust. Vad vännens broder gjorde var hon inte riktigt medveten om, men även han tränade – det var hon säker på. Om än de kanske egentligen skulle träna lite till, så skadade det inte om de tog det lugnt någon gång. Niyaha brukade ändå ta igen tiden någon annan kväll. Just nu ville hon däremot busa, brottas – kanske spela Sixten något spratt.
     Oberon nickade entusiastiskt till svars, innan även han reste sig upp. Med raska, skuttande steg rörde sig valpparet emot resten av flocken för att leta reda på den andra blå brodern.

[Avslutat]