[Reserverad för Abraxas och Kogan.]

Där hon nu stod, öga mot öga med de två hanarna, så verkade allting plötsligt så klart på något vis. När de hade trätt fram ur skuggorna hade Izusa bara varit en fridfull vandrare som kommit för att se skogen. De två hanarna hade bestämt hävdat att det inte var hennes skog, och hon hade varit dum nog att säga emot. Hon hade sagt att naturen tillhörde alla, inte bara dem. Och innan hon visste ordet av hade striden varit ett faktum.

Så där stod hon nu, bredbent med blottade tänder, samtidigt som eldens flammor dansade omkring henne. En förödande kraft för en så här gammal skog. Men det kanske bara kunde vara roligt, med tanke på att hanarna påstod att skogen var deras. Då ville hon gärna förstöra lite, eftersom det skulle smärta dem.
Den vita varginnan med sina svarta markeringar rörde inte en muskel där hon stod. De mörka ögonen gled från den ena till den andra under den svarta luggen, medan hon inväntade deras drag. Hon var kanske ingen krigare, men inte heller tänkte hon fly.
Aldrig att hon skulle fly.

Vanligtvis brukade han inte spendera så mycket tid tillsammans med Kogan om han kunde undvika det. Hans ständiga flirtande med alla tikar gick honom på nerverna. Men de hade fått i uppgift att patrullera en del av skogen tillsammans, så det fanns ingenting annat för Abraxas att göra än att gilla läget. Allting hade, trots den äldre hannens konstanta pratande, gått bra fram till de kände doften av en inkräktare. En oförskämd och övermodig sådan.


    "Att du ens tror du kan komma härifrån levande."
Ett hånfullt flin spelade på hans läppar. De hade fram till nu bara lekt med henne. Det var knappt att de ens försökt. Men hennes eld retade honom. Hon brände inte bara deras skog, utan även Morikos. Och det var hans och flockens uppgift att skydda skogen från ohyra, oavsett vilken skepnad den kom i. Med enkelhet lät han sin negerande kraft falla över den vita tiken likt en hinna och berövade henne all möjlighet att använda den kraft han var medveten om.
    "Kogan, släck hennes eld."
Med en kort blick på den äldre hannen vände han åter ögonen mot inkräktaren.
    "Så..." började han med silkeslen röst. "Då ska vi se vad vi kan göra med dig."
Det mjuka leendet han börjat med hade förvandlats till en grimas av ren skadeglädje. Utan att bryta ögonkontakten fokuserade han sin värme på hennes tassar. Det tog inte lång tid innan hon började dansa på platsen. Ett skratt lämnade den unga hannen.
    "Svårt att stå still?"
Med den smidighet och snabbhet han under hård träning utvecklat tog han sig fram till främlingen. Det var bedårande att hon trodde hon kunde komma undan honom. Då hennes fokus låg på honom högg Kogan henne i ena bakbenet. Ett skrik lämnade insekten och Abraxas skratta igen. Inte långt efter slöt han sina käkar om hennes framben och ben ner hårt innan han med enkelhet och vana slet det ut led.

[Kogan har inget annat val än att bitas lite :D]

[Tillåtelse att PP:a Kogan, han blir en npc i detta roll (: ]

När elden slocknade runt henne såg Izusa sig chockat omkring. Vad var detta för påhitt? Hon sträckte sig efter sin förmåga, men det var som om den var kvävd. Det var som om det inte fanns något där, som om hennes krafter var försvunna.
Och sen hände allting så fort. De två hanarna attackerade utan någon tvekan, och smärtan skar genom bakbenet när den större av de två högg henne. Instinktivt högg Izusa den stora hanen över nacken, i ett tappert försök att försvara sig. 
Men inte passerade många ögonblick innan den mindre hanen attackerade henne. Det var som om de inte var tränade för annat än strid. Och när hennes framben slets ur led lämnade ett gällt skri hennes strupe.

Paniken började ta över, och instinkten att överleva tog över. Hon slet sig vilt i ett försök att undkomma de två hannarnas grepp, men det var hopplöst.
Kogan släppte sitt grepp om Izusas sargade bakben och högg henne över svanken. Den ljusa kroppen vek sig under den stora hanens tyngd och återigen skrek hon högt. På reflex greppade hon åter efter elden, men den fanns ingenstans att finna.
Och hon började inse att det här kanske var slutet.

Blicken mött de röda ögonen i den mindre hanens ögon. Det hettade omkring henne, varifrån det kom hade hon ingen aning om. 
Med skräck i blicken såg hon på den yngre hanen. Det fanns en bedjande underton i rösten när hon kved fram ett ord.
"S... snälla?"

Han släppte nonchalant greppet om benet när tikens skrik ljöd genom skogen. En mild blodsmaken låg i munnen och han smackade lätt med tungan. Lugnt backade han undan ett steg när Kogan kastade sig över inkräktaren och högg henne över svanken. Ett flin låg över hans läppar. Deras ögon möttes. Skräck fyllde de mörka ögonen. Samma skräck han sett i bytesdjurens ögon då de inser att de inte kommer levande ur situationen.
    "Snälla?" skrattade han frågande.
Han sänkte huvudet och gick närmare henne. Värmen började dansa runt om dem och slöt sig om den vite.
    "Det är lite sent att be om nåd nu." han var så nära henne att deras nosar nästan rörde vid varandra. "Du hade din chans."
Retfullt högg han henne hårt över nosryggen innan han backade undan. Han drog värmen närmare den trasiga kroppen.
    "Varm?" frågade han när främlingen började flämta. "Och du som verkade så förtjust i elden innan."
Ett illmarigt uttryck spred sig över hans anlete.
    "Faktum är att du borde få tillbaka den."
Han ökade värmens intensitet och lukten av bränd päls började sprida sig. Lite till. Liiiite varmare ändå. Desperata ljud av smärta lämnade tiken. För långsamt och hon skulle hinna dö innan han hade chansen att återge henne elden.
    "Pass på!" väste han och antände hennes kropp.
Stanken av bränt kött började ta över den av bränd päls. Hennes ålande i hopp om att komma undan fick honom att skratta till. Med skakande huvud såg han på Kogan.
    "Håll elden under kontroll, vi vill inte att hon ska försöka elda upp vår skog igen."
Han betonade ordet överdrivet tydligt för att hon verkligen skulle förstå. Det var deras skog. Och hade hon bara varit duktig och gått därifrån som de sagt hade det här aldrig skett. Hon hade bara sig själv att skylla, ingen annan.

Det var varmt, så varmt. Kroppen vred sig när hon försökte undkomma det, men det fanns ingen flyktväg. Någonstans kunde hon höra den mindre hanens hånande ord, men hon kunde inte fokusera på dem. Hon kunde inte förstå dem. Det var som om allting trubbades av och det enda hon upplevde var den brännande känslan som rev i hennes hud. 
Och plötsligt sken allting upp omkring henne då lågorna brast ut över hennes egna kropp. Återigen, instinktivt, greppade hon efter sin eldförmåga men fortfarande var där tomt. Och hopplösheten kändes total i hennes inre.
Hon skrek och skrek, för det var det enda hon kunde göra. Smärtan var outhärdlig, hon kunde inte känna något annat.
Och sedan lade sig tystnaden över skogen.
Skriken dog ut och kroppen slutade rycka och slingra sig över marken. Den fräna doften av bränt kött spred sig över platsen, och när Kogan släckte elden låg endast en flödande, förkolnad kropp kvar, sönderbränd bortom igenkänning.

Utan att direkt bry sig mer om det som just hade skett, utan att ägna en enda tanke åt livet som de just hade avslutat, lämnade de två hanarna från TBB platsen, skrattandes åt något dåligt skämt som någon ut flocken hade yttrat för några dagar sedan.

[Avslutat.]