Hon hade följt efter samma, stressade groda i flera timmar, alldeles fascinerad över vad hon såg. Ett litet, glödande, dansande ljus hade blossat upp när hon närmat sig den för att fånga den till frukost. Men när hon såg ljuset var hungern som bortblåst. Allt som fanns kvar var den enorma viljan att få titta närmare på den. Grodan vilja var däremot inte alls densamma som hennes. Varje gång den studsade iväg studsade hon efter. Försökte den gömma sig under rötter krälade hon efter. Hennes mage var alldeles smutsig efter att ha ålat omkring på den.
    ”Nej, grodan! Kom tillbaka och låt mig titta!”
Kremla skällde missnöjt på den när den, återigen, hoppade iväg för henne. Med knorrande ljud krälade hon genom snår som tangerade på att vara för snåriga för även henne. Hon fastnade med vingarna med jämna mellanrum, och det var svårt för henne att trassla ut dem. Ljuset från grodan kom bara längre och längre bort från henne, och snart hade hon tappat bort den.
    ”Svampröta med…” gnällde hon med trumpen röst.
Varför kunde den bara inte fattat att hon ville titta lite på den? Och den äta den, men först titta! Det här hade varit mycket lättare om Pond inte hade bestämt sig för att gå på äventyr utan henne.

Smärta. Total smärta. Totalt mörker. Totalt kraftlös. Caedes låg i bäcken och skakade, kroppen var nedkyld men smärtan över dom brända och vätskande delarna av honom fick honom att ligga kvar. Han kom inte ihåg när han sist åt något, för två dagar sedan kanske? Han öppnade munnen igen och försökte låta vattnet rinna in i strupen, det sved så dom turkosa ögonen tårades. Han blundade hårt och gnydde svagt över den smärta som skapades när vattnet rann in i strupen. Samtidigt var det skönt att döva bort den brännande smärtan med något så kallt och rent som vattnet.

Tillslut fick han lov att försöka ta sig upp därifrån, det brända frambenet var omöjligt att stödja på och hela hans nos, mun och strupe var vidbränd. Halsen hade också fått sig en dänga av den där vargens eld, han lovade sig själv att om... när han överlevde detta aldrig skulle gå i närheten av en eld igen. Han rullade över på sidan och darrade till ännu en gång, han försökte gunga upp kroppen men den vägrade lyda. Skulle han dö här i bäcken? Andningen vart plötsligt häftigare och det sved och rev i halsen vid varje andetag - han kunde inte dö.

"Snälla Chaibos, jag ber dig. Låt resan ner i mörkret gå fort, ska jag dö låt mig göra det nu. Ta hand om mig när jag kommer fram. Låt mig inte vänta, jag är rädd och förtvivlad över vad som väntar. Jag Ber dig att ta hand om mig när jag står där vid din grotta. Låt mig inte försvinna, jag är inte redo än. Jag vill inte. Jag är redo."  Bad han tyst fram, det var som en svag viskning när han pratade enbart för att inte irritera stämbanden och orsaka mer smärta av det.

Du kan inte andas. Lungorna bränner efter den luft som inte längre finns kvar. Krampaktiga hostningar skakar din kropp, och vatten forsar ut ur din mun. Det fyller ditt inre, dina lungor, ditt allt. Du är vagt medveten om att du står upp, men för upptagen av vattnet som flödar ur dig för att minnas när du reste dig. Du hostar mer, men vattnet tycks inte ta slut. Världen är suddig, och innan mörkret sluter sig om ditt sinne så tycker du dig se bäckens vatten höja sig, omsluta dina ben och täcka din kropp.

När du drar ditt första, djupa andetag så ligger du ner igen. Du vaknar på den smala jordbanken vid sidan om bäcken. Ditt plötsliga uppvaknande får en tyngd att lyfta från din sida. Du ser en stor groda hoppa ner från där den suttit på dig, och försvinna ner i vattnet. En känsla av lugn fyller dig, och du inser att smärtan i din kropp är borta.

(Caedes brännskador har läkt, men det är synliga ärr kvar. Pälsen som växer ut över ärren kommer vara vit. Caedes har fått helande krafter.)

Hon sparkade till en liten sten så den studsade in bland träden. Nedrans groda till att bara försvinna. Slokörad gick hon med långsamma steg mot floden. Kanske kunde hon hitta en ny groda. Men den skulle säkert inte lysa som den förra hade gjort.

Kremla fokuserade inte alls på var hon satte tassarna, vilket fick henne att vingla mer än normalt. Trots detta lyckades hon på något mirakulöst vid hålla sig från att ramla omkull. Åtminstone fram till ett bländade vitt ljus lös upp skogen. Instinktivt slog hon ihop ögonen, trampade snett och slog handlöst i marken. Lika plötsligt som ljuset slagit mot henne försvann det igen. Försiktigt öppnade hon ett öga för att se sig omkring. Vad var det där? Så snabbt hon kunde sprattlade hon upp på tassarna, men vingarna vilt flaxande som om det skulle hjälpa henne komma upp snabbare. Ett antal kullerbyttor gjorda på grund av för snabba steg senare ramlade hon fram till floden. Hon ramlade på magen och såg ett litet djur hon följt efter tidigare. Grodan. Men det verkade inte vara samma. Den här glödde inte. Besviken såg hon den hoppa ner från den svarta individen vid vattnet. Hon såg på hans ärr. De var fruktansvärt fula. Och täckte stora delar av hans kropp.
    "Hej!" sade hon med klar stämma. "Varför ligger du där?"
Hon hade endast hunnit få en trött blick av den andre när en bekant filur föll från himlen. Karl-Johan rullade runt flera varv innan han stannade. Ett klingande skratt lämnade henne. Han såg allt för lustig ut!

Han hade övat på sitt flygande hela morgonen och han var nu jätteduktig, mamma skulle bli stolt! Ibland hade han skymtat sin systers rosa fäll mellan träden och tvärt vänt om, hans flygande bravader skulle bli en överraskning. Med imponerande snabbhet girade han runt träden och slog bara ibland i grenarna. Man fick inte vara allt för petig.

Så nu när tiden gått hade han bestämt sig för att han var trött och det var dags att hitta Kremla.
Han såg henne mellan träden, alldeles vid ett vatten. Han planerade sin rutt och satte fart rakt mot henne, eller en av Kremlorna i alla fall.
Tassarna sträcktes ut för att träffa marken.. och missade. Med flaxande vingar och ett förvånat utrop tumlade han runt flera varv innan han stannade framför främlingen i vattnet. Ett högt skratt lämnade honom och han satte sig upp, vingarna tätt virade om kroppen.
"Skarö verkligen se ut sådär?" frågade han glatt främlingen innan han vände huvudet bakåt över ryggen för att titta på Kremla.
"Heej." flinade han.

Caedes kände luften fylla hans lungor för första gången på flera dagar var andhämtningen fri från smärta. Sakta öppnades dom turkosa ögonen och han såg sig yrvaket omkring, han låg inte i vattnet längre och allt kändes som en dröm. En stöt från hans bröstkorg och en groda hoppade ner i vattnet. Cae såg på sitt ben och vid första sekunden kom all smärta tillbaka i hans minne, när han i den andra sekunden insåg att all smärta var borta. Såren på hans ben var läkta och nu fanns där bara ett jättefult ärr, vad hade hänt? Han tänker tillbaka på den drömlika stunden nyss och han såg ner på vattnet. Det måste varit gudarna som hört honom!


Röster avbröt hans tankar plötsligt och när huvudet vändes åt det håll han hört den första hälsningen såg han en rosa tik, hon undrade varför han låg här? Ja om han kunde svara på det.... Tanken hann inte längre än så innan en annan bevingad varg tumlade omkring. Cae blinkade frågande och öppnade den ärrade munnen, det stramade oerhört och kändes väldigt ovant till en början.
" Jag.... Jag vet inte." rösten var hes, nästan skrovlig när han talade. Han satte sig upp och tittade på dom båda.
" Hej. " Svarade han dom båda när han kom på sig själv att han inte hälsat. Hanen spottade ur sig en fråga om han verkligen skulle se ut sådär?
" Se ut som vadå? " Frågade han och såg oförstående på honom, han såg ner på sitt ben och insåg att skadorna i ansiktet inte heller gjorde ont längre? Caedes ställde sig upp och vände sig mot vattnet och tittade ner i sin spegelbild. Åsynen av sig själv fick honom att dra på andan, vad i????
" Jag har läkt! " Orden var full av glädje och skratt.
" Gudarna hörde min bön! " Han vände sig om och log mot dom båda.
" Vilka är ni? " Frågan var ställd med samma glada och lättade ton, idag var den mest fantastiska dagen någonsin.

Kremla blinkade i otakt medan hon studerade den svarta hanen. Ingenting han sa var det minsta logiskt. Eller jo, hans frågan om vilka de var. Det kunde hon svara på.
    "Kremla!" svarade hon innan hon hastig drog efter andan.
Grodan! Med vingliga steg gick hon bestämt fram till den svarta och stirrade stint upp mot honom.
    "Jag har en jätteviktig fråga. Har du sett en lysande groda hoppa förbi?"
Det var av yttersta vikt att hon fick veta vilket håll den tagit vägen!