[öppnar detta rollspel för den som vill joina :3 max två personer]
Solens ljus silades undan och blev grönt när de höga trädens blad sög åt sig det, stal det. En liten vit röd varelse rörde sig under trädens kronor. Två olikfärgade ögon granskade den gröna omgiviningen. Han kände den här skogen, han var uppfödd här. Han lät en snabb blick kastas bakåt, utifall hans föräldrar följt honom. Nej fortfarandeingen där. Ett leende blottade de små vita tänderna, han hade klarat det. Han hade lämnat dem bakom sig. Stegen ökae i längd och styrka och snart travade han fram i sitt lyckorus. Hans bakben sköt iväg han, likt en fjäder, och i nästa sekund var de infällbara klorna djupt i en trädstam. Det kändes som om han flög upp för stammen när han klättrade och den långa ovanliga svansen, ovanlig för hur den rullat ihop sig i svanstippen, hjälpte den lilla vargen att hålla balansen. Åter grävdes klorna ner i trädets yta och kastade honom högre upp. När han var nöjd med höjden svängde han av på en gren som han visste skulle klara hans lilla tyngd.

Han gillade att sitta och titta ner på detrika djurlvet under honom. Fåglar som på lägre, och högre, grenar sjöng för att locka till sig en partner, mindre trädklättrande djur som ilande omkring på grenar som snabbt smet undan när han kom för nära, och skygga djur som ryckigt och skrämt såg sig om innan de tveksamt klev omkring mellan träden. För andra var han en valp, en okunnig liten valp. Den uppfattningen skulle han snabbt ändra på. Leendet som lekt på hans läppar förändrades till ett ondskefullt illvilligt. Hans föräldrar, det var dem som var naiva inte han. De hade setat länge om natten och berättat historier om vargarna utanför skogen om ondska, aldrig skulle väl de kunnat tänka sig att deras enda son skulle snappa upp just det, ondska. De hade inte ens märkt det när sonens frågor endast handlat om ondskan. De hade bara trott att han förberedde sig för att hålla sig undan den, lära sig tecknen i vargars ansikten. Åh, vad fel de haft. Han kikade ännu engång på ett mindre djur på en gren under honom. Tyst smög han sig längre fram på grenen. Hans klor avslöjade inte hans framfart och plötsligt flög han åter genom luften men denna gång nedåt istället för uppåt. Hans klor på framtassarna skar genom hud medan bakbenen grep om grenen. Tjuten fråg djuret lockade fram ännu ett leende på de vita läpparna och en sär tunga stack ut mellan tänderna för att slicka sig om munnen medan varelsens skrik sakta blev tystare då blodet lämnade den. När han tröttnade på de höga ljuden slöt sig käkarna om djurets hals och med en nyck med nacken så bröts dess nacke. Åter drogs den skära tungan om läpparna men denna gången så var det för att ta bort det blod som fläckade den vita pälsen.

Tänderna sjönk in i köttet och han slet loss en bit kött som han sakta började tugga i sig, nöjd med sin insats.

*petar upp lite*

[Joining <3]

Under trädens täta bladverk var världen mörk och kvav. Luften vad tung av fukt även när det inte regnade, och när solen värmde steg dimman bland trädens massiva stammar likt molnslöjor ur grönskan. Från ovan kunde han betrakta havet av gröna blad, fåglarna som lyfte på färgsprakande vingar och bergen som höjde sig i fjärran. Han trivdes här. Djungelns kakofoni kunde vara störande och otäck i den ovanes öron, men för honom betydde ljudet hem. Närheten till allt det liv som för stunden låg under honom. Razios bytte grepp med de långa tårna och kastade en blick mot den dimklädda skyn. En dag. Han kisade mot solen, vars strålar för stunden bleknade bakom det vita. En dag. Utan att vänta längre vände han sedan förvånansvärt smidigt och började ta sig nedåt bland trädets grenar. Hans storlek till trots var Razios en god klättrare. Den långa, låga kroppen tillät honom att sprida ut vikten över en stor yta, och den flexibla svansen grep lika flinkt som de långa tårna om grenar och kvistar. Det smala ansiktet ledde vant vägen genom bladverket utan att låta mer än nödvändigt. Den matta, fjälliga och läderartade huden var skrämmande väl kamouflerad, nästan bättre än jaguaren själv ville han påstå. Så snart han kommit ned ett stycke längs stammen tunnades smågrenarna av och ersattes av betydligt tjockare armar som sträckte sina blad efter solen, kämpade för så mycket ljus som möjligt. Ju närmare marken hans blick föll, desto glesare satt grenarna tills endast stammen, rötterna och diverse klättrande strypväxter och lianer fanns kvar. Han grep med sina korta, kraftiga ben om stammens släta bark och lät klorna lämna tunna märken i trädets hud för bättre grepp. Svansen slogs om en av de kraftigare grenarna och nacken kröktes för att låta ansiktet vändas mot den förvånansvärt färgglada fläck som uppenbarat sig i hans synfält.

En liten varelse - inte mycket större än flera av de fåglar Razios gärna jagade - rörde sig långsamt ut över en de grenar som sträckte sig ut från samma träd ödlan själv befann sig i. Dess färger stod i gräslig kontrast till resten av skogen, precis som många av insekterna och fåglarna. Razios satt stilla, pressad mot trädstammen. Han var inte säker på att den lille sett honom om den vänt sig om. Men om den hade det, hade det endast varit de långsamma, obetydliga rörelserna som indikerade att han andades som avslöjat att han var vid liv.

Ytterligare ett stycke ned, på en annan gren, satt en oförsiktig fågel och sjöng. Den färgglada varelsen rörde sig långsamt in över den. Gjorde sig redo. Kastade sig mot den. Fågeln ropade till, men tystnade snabbt. Razios antog att den lille inte var gammal, då den ganska omedelbart tvingades slicka bort blod ur pälsen. Den lyckades inte ge fågeln en ren död. Medan varelsen slet i sitt byte rörde sig den förvånansvärt stora reptillika varelsen ned för stammen mot den gren den andre just varit på. Grenen var i det tunnaste laget för Razios, men det hindrade honom inte från att röra sig ett stycke ut över den. Ännu med bakkroppen vid grenens rot och svansen gripande efter en annan gren sträckte han sig ut längs trädets tunna arm. Han krökte nacken, blickade mot den lilla, färgstarka varelsen. Grenen knäppte under hans tyngd, men gick inte av. Om den lille inte upptäckte honom var den säkerligen döv. Ett enkelt byte. Men där var någonting bekant över den. Och de skarpa färgerna fick honom att undra om den var giftig.


[Tänker mig att grenen är ganska lång, då den sitter en bit ned på trädet och antagligen är ganska gammal - träden är ju sjukt stora i djungelns inre delar C; Så Razios är ju inte skitnära, utan kanske någon/ra meter bort då han ännu har baken mot trädstammen C:]

Fågelns kött gled lätt ner i hans strupe, han tuggade det knappt. Ett plötsligt knakande ljud fick han att resa den vita raggen och vänta huvudet mot ljudet. Några meter upp hängde en gigantisk varelse ner och iakttog honom. Han kröp ihop, som en katt som trängts in i ett hörn, och de små elfenbensvita tänderna blottades och en valps morrande steg ur bröstkorgen och rullade upp för halsen. Varelsen var lång och liknade på många sett de små ödlor han gärna jagade över trädens stammar, men dess väl kamouflerade kropp gjorde honom tvungen att riktigt kolla efter om det verkligen var något där. Den saken skrämde honom, även om han aldrig skulle erkänna det. Han kunde knappt hålla tillbaka darrningarna som hotade att ta över hans kropp. Frenetiskt försökte han komma på vad det var för något, en varg kunde det inte vara, en ödla kanske? I sådana fall en VÄLDIGT stor sådan. När han tillslut tryckt undan den värsta skräcken så öppnade han munnen för att tala, men stängde den igen. Ny trängde den nyfikenhet alla valpar bar på fram och han lade huvudet på sned "vad är du?" hans tonfall var nyfiket och skrämt på samma gång.

Den lilla varelsen blev skrämd och gav ifrån sig en ynklig morrning. Razios låg stilla över grenen utan att röra sig mer än nödvändigt för att hålla balansen och andas. Han hade nästan velat kalla den lilla varelsen för söt i sitt försök att verka större och farligare. En naturlig reaktion. Han hade sett den många gånger förut. Vad som dock förvånade honom var att den inte backade mer eller flydde. De brukade alltid fly och bjuda på jakt. Istället verkade det som att färgfläcken lugnade ned sig en aning.

Ljud lämnade den lilles mun. Ord. Vad den sade kunde Razios inte förstå. Han kunde inte sätta alla orden i något sammanhang. Istället sträckte han på nacken och tog sig ett steg närmade den mindre. Han sänkte hakan för att se den bättre och drog djupa, ljudliga andetag. Den lilles doft påminde om hans egen. Fuktig, unken precis som djungeln själv. Hur kunde en så bjärt varelse överleva här? Den måste vara giftig, eller ha tur som inte hade blivit tagen av ett rovdjur ännu.

Den mycket större varelsen svarade honom inte utan närmade sig med andetag som inte var så svåra att höra då de nästan ekade i han lilla huvud. Det irriterade honom, varför svarade den inte? var den dum, korkad? Han följde den andres exempel och tog ett steg framåt, han var inte rädd! Han sträckte sig i en stolt hållning. Hur hade denna stora ljudliga varelse smugit sig på honom? Den lät ju som en elefant när den närmade sig. "Vem är du?" frågade han med ett ton fall som krävde ett svar. Han var ju den alla skulle gå efter, det var makt han skulle ha! Han fick ju till och med träden och jorden att lyda hans tassar varför skulle då inte andra vargar göra det? Fast var detta ens en varg, det liknade mer en ödla.

Den lille var modig, det kunde han i alla fall säga om den. Eller dum. Kanske var det snarare det andra. Razios sträckte sig ytterligare närmare när den bjärta på nytt pratade. Grenen böjde sig under hans tyngd. Han gläntade lätt på munnen utan att säga ett ljud. Kanske kunde han äta den lille ändå? Han skulle inte behöva tugga. Fast om den var giftig kanske han skulle må dåligt. Han hade ätit något kräldjur en gång som gett honom magont. Det var inget trevligt minne. Han ryckte lätt med den blå tofsen ytterst på tungan. Slöt käkarna på nytt. Tofsen gled ut genom hålet mellan de främre tänderna medan han funderade. En dålig vana.


[Tyckte det satt fint med en liten skiss här C; originalbilden är nästan dubbelt så stor
Tänker mig att det Razios gör går ganska snabbt. Inte i rallytakt, men det tar inte flera minuter C; Och så är Razios helsäker på att Joker är giftig, då han är så bjärt färgad XD]

Den store kom närmre och verkade tänka, så dum kunde den väl inte vara, inte om den ägde tankar. Dess mun gläntades och han blev förvånad över hur stort det egentligen var, det hade sett mindre ut. Längst ut på varelsens tunga satt en blå tofs. Men den svarade ännu inte, detta irriterade den lilla varelsen som forfarande intalade sig själv om att han inte var rädd. Som sagt lyssnade ju jorden på honom! Den tanken gav den lilla en idé.

Trädet knakade under ans kraft men det var endast en liten gren som rörde sig en smal sådan, men till räckligt stor för att åstakomma skada ifall den färdades i tillräckligt med fart. Det kunde ordnas lätt genom att använda kvistens egna seghet. Han lät den böjas bakåt redo att släppas mot den mycket större varelsen, ifall varelsen skulle försöka äta honom. Han nickade mot sig själv. Det skulle ge honom en chans att dra, inte för att han var rädd eller svag, nej bara för att den andre var mycket större. Det var iallafall det han sa till sig själv.

Han fnös irriterat och stirrade på den andre. "Ditt namn!" åter ingen fråga, kanske om han var lite mindre krävande? Den större kanske var en känslig varelse. "vad heter du?" frågade han, rösten var inte mjuk men len som bara en valps pipiga stämma kunde vara.

Det var sällan han stannade upp för att fundera innan han åt något. Men den lille kunde vara giftig. Och den verkade för dum för att förstå att Razios var det största rovdjuret här. Så denna gång fick han tid att tänka. Det verkade inte som om den lille skulle springa ändå. Men om den sprang skulle den bjuda till jakt. Razios gillade jakt. Det var det hans liv gick ut på. Det han skapats för. Allt han visste. Jakt och vila. Och vakta sitt hem. Men han var långt hemifrån nu. I en annan del av skogen. Han hade blivit tvungen att ge sig av när hans hem blev del av flodens botten. Den blå tofsen försvann in i munnen på nytt. Han kunde ju alltid spotta ut den lille igen om den smakade suspekt. Beskt.

Han flyttade sina korta ben in under kroppen med en långsam rörelse. Den lille pladdrade på om något Razios hade slutat lyssna till. Han förstod ändå inte. Det var som att lyssna till apornas eviga tjatter, eller skäggsvinens grymtningar. Den lille lät arg, eller irriterad. Men det spelade ingen roll. Hans grepp om grenens rot med svansen lossades en aning. Den lilles röst förändrades. Det roade Razios att den inte förstod. Att den inte såg honom. Eller, såg honom gjorde den då den talade till honom. Men den Såg honom inte. Såg inte vad han gjorde. Musklerna spände sig på ett ögonblick. I ett hjärtslag sköt Razios framåt, likt krokodilen ur floden. Han högg efter den bjärta varelsen. Ryckte till. Hejdades. Ett slag i ansiktet. De långa käkarna slogs samman en hårsmån längre bak än han hade planerat. Han ryckte bakåt. Päls mellan framtänderna. Inget mer än päls. Den lille hade ryggat bakåt precis i tid. Precis.

Razios gav ifrån sig ett kort bubblande läte och blinkade med ögat på den sida av ansiktet som träffats. Lika snabbt som han ryckt tillbaka ansiktet fäste åter han blicken på den bjärta. Utan mer ljud högg han på nytt. Snabbt.

[Tänker att Razios bara fick tag i liiiite av den yttersta pälsen eller så. Hoppas det var okej det med ^^;]

Den store närmade sig sakta flörst medan han pratade, hans gren spändes lite till, inte tillräckligt för att den skulle gå av utan det skulle bara ge den mer fart, och plötsligt skjöt den store framåt och han var inte sen med att släppa rgenen och skutta bakåt.

Grenen hade önskad effekt och varelsen stannade till och hade bara fått med sig de yttersta av hans päls. "dumt drag" morrade han samtidigt som skräcken dämpades av adrenalinet som flödade fritt i ådrorna. Han visste nu att det var en korkad varelse, som inte kunde ord. Den sköt mot honom på nytt och för att undvika gapet sköts han upp i luften med hjälp av bakbenen och han landade på den andres nos(om det är okej) innan han studsade upp på grenen över dem.

Han skakade det lilla huvudet som om det var den andre som det var synd om, bara för att den var så korkad. Han kastade sig fram på grenen mot stammen och tog sig ytterligare lite högre upp. Han stannade på några tunna grenar och använde dem för att kamouflera sig medan han iakttog den store.

(Joinar, ok?)
Niala satt i ett träd och kollade på det omaka paret som betedde sig som fånar, den ena talade inte, den andre försökte förgäves kommunicera med den store. den store var förstås den större av dem två, hon var ju mindre än de bägge.

Hon ryckte till när grenen snärtade till men sansade sig strax och såg på hur den mindre lyckades undvika och hoppa upp i ett träd *Intressant person* tänkte hon och började flaxa med vingarna, för att få en närmare titt på den underliga lilla vargen, lufttrycket som började riva i hennes päls gav henne en frihetskänsla som hon älskade. Hennes fnitter ljudade tyst i strupen

(Jättekort jag vet! förlåt! XC)

Den lille flydde. Razios vände sig efter de små tassar som lämnade hans ansikte. Han vred sig om grenen. Kände hur den gungade. Knäppte. Skrämmande snabbt för en så stor varelse tog han sig runt grenen. Över sin egen svans. De långa tårna grep om stammen. Som den ödla han liknade klättrade han snabbt efter den lille. Den verkade tro att grönskan kunde gömma något så bjärt. Inte. Razios var snabbt ikapp. Högg på nytt.


[Kände att jag inte lyckades förklara var han befann sig i förhållande till Joker. Ha en 5-minuters skiss! (inte lika detaljerad som förra, men den visar var han är XD )
Razios är en skapt klättrare, designad för djungeln. Låt dig inte luras inte av att han är tjock, han är en snabb jäkel ;D]

Den mycket större varelsen vände sig om kvickt och rusade efter honom. Han stirrade på den och blottade de vita tänderna, den andre högg igen så han flög upp i luften åter med hjälp av bakbenen så den andre fick tugga trädflisor. Han landade åter på den andre men denna gång lät han sig hugga efter det stora huvudet. Ett fnitter nådde hans öron men just nu struntade han i det han ville ju inte bli lunch!

[han sitter på Razios nacke och hugger precis bakom hans horn. Hoppas det var okej att han fick tugga i trädet annars kan du strunta i den meningen :3

[Har inte glömt att Niala ska svara - utan väljer bara att svara direkt då händelsen går så fort. Några sekunder C:]

Kvistar! Han böjde huvudet bakåt efter den lille. Djungelns kakofoni tycktes öka i styrka när fåglarna i de närmsta träden med förfärade skrin lyfte för att undkomma tumultet. Razios kände den lilles bett, men endast vagt. Den fjällklädda huden var tjock och tålig. En så liten varelse gjorde ingen större skada. Reptilens krage ryckte, men ställdes inte upp. Han vred huvudet, slog undan den lille med hornen. Den föll av honom. Razios vred sig. Klorna lämnade märken i barken. Huvudet vändes nedåt. Svansen slog om en gren för att hjälpa kroppen hålla balansen.

Niala stannade ner saker började spåra ut totalt, den ena bet den andra, och den andra missade den ena. hon stannade i luften en stund och såg på dem, vad var deras problem? Varför försöka döda varnadra när ett simpelt skämt kunde avgöra vinnare?

Hon landade på en gren som var på lämplig höjd, borta från kaoset, hon skakade på huvudet och en enda tanke for igenom hennes skalle: *MÄN!*

Hans tänder träffade den andres skinn men fjäll och hård hud fick hans tänder att bara glida, han han precis titta upp när ett horn slog till honom och hann föll av. Luften ven ur hans lungor och vinden slet i han päls. Men han hade tur att han var renrasig karg och kunde därför enkelt vrida på kroppen så att tassarna landade på en gren längre ner. Han tittade upp på den större varelsen väste och blottade snabbt de vita tänderna innan han fick syn på en färg klick bakom den store, kanske det var en mer vettig person?

Han slank längre ut på grenen som var flera meter under den stora ödlan och kastade sig upp gren för gren på ett behörigt avstånd från den store. När han var på en högre höjd än den andre så såg han ner. "Joker, hoppas din sega korkade hjärna kan komma ihåg det ordet för att det är jag som ska sluta ditt liv" Visst var det stora ord från en sådan liten kropp, men han skulle söka upp denna här varelsen någon gång senare i livet, jo han skulle inte få glömma honom.

Han tittade åter upp mot den mycket mindre färg klicken och hoppade åter upp mot den, pinne för pinne.

[Joker slås alltså av från Razios och landar på en gren långt ifrån honom, och när han åter ser upp mot honom ser han Niala och börjar hoppa från gren till gren för att nå henne]

Den lille landade säkert. Razios följde den med blicken. Intresset hade försvunnit. Det var inte värt att jaga en så liten varelse. Det var inte värt det om det visade sig att den var giftig. Han fnös kort, tyst. Nej. Utan att se mer på den lille började han klättra nedåt. Han hade annat att göra. Han hörde inte den lilles rop i djungelns sorl. Vände sig inte efter den, utan fortsatte lugnt ned till den täta undervegetationen. Försvann in bland bladen som om han aldrig varit där.

[Razios lämnar platsen, jag lämnar rollet C:]

Niala såg hur den mindre varelsen blev slagen och kisade med ögonen i sympati, och följde den sedan med blicken för att se den landa på en gren och hennes blick fastnade i hans, hade han sett henne? hon fick sitt svar när han hoppade mot henne, men han stannade först för att ropa mot den större.

Så han hette Joker, eh? det skulle hon minnas. Hon började flaxa med vingarna så att hon skuille vara i luften när Joker nådde henne och därför kunna fly lättare "Hej, du lille!" ropade hon med en fnissning "Så dags att upptäcka mig nu?" hon fnittrade som en galning och kollade fascinerat på den hoppande varelsen som kom emot henne i rask takt.

Den lilla började flaxa med något som likanade en fågels vingar, kanske det var ett nytt möjligt byte? Men snart öppnade den munnen och en ljus röst nådde han öron. Den fnittrade, "Nej jag tror att jag märkte dig när du störde mig med ditt fnitter!" Han log åt sina ord men det försvann fort, jo så måste det vara, hennes fnitter hade gjort så han tappade koncentrationen. Han tittade på den lille och kastade sig slutligen upp på den gren den setat på.

Hon kollade ner på honom och höjde sig upp i luften lite till så han inte skulle nå henne "Bah, du är bara kinkig!" sade hon, men kom strax på sig att det kanske inte var bra att reta honom, vem vet vad han skulle kunna göra mot henne?

Hon kom snabbt på en idé "Du ska veta att jag är giftig, innan du försöker äta mig, eller något liknande!" sade hon med en fnittring och vred sig i luften så hennes bakdel hamnade åt hans håll "Eller så kan du ju ta en smakbit och prova själv!"

Vilken irriterande liten sak den här honan var. Han tog ett skutt upp i luften och landade på en gren över honan, mjölk syran började kännas i benen och han stannade där. "Kanske jag ska" morrade han fram och stirrade på den lilla färg klicken. Han lugnade ner sig och satte sig ner. "Jag antar att du redan vet mitt namn så vad är ditt?" han tittade på den flygande vargen och log, men leendet var så malplacerat att det endast fick han att se galen ut. Hans två olikfärgade ögon lämnade tiken för att granska omgivningen, han letade efter den stora, men han hade redan försvunnit och Joker undrade för en knapp sekund om han skulle komma tillbaka men avfärdade den tanken. Blicken gled åter till den färgglada.

Niala följde honom med blicken när han plötsligt skuttade upp till en gren över henne och började genast fnittra och gungade bakdelen framför honom "Smaka då, inte mitt ansvar med vad som händer dig"

Hon sneglade på honom när han log och höll på att dö av skratt "Vad sjutton ska det där föreställa?!" utbrast hon och vände sig och tittade in i hans ögon, som var olikfärgade "Jag tänker inte tala om mitt namn till någon psykopat som jag möter i skogen, vad tror du om mig?" hennes ord kantades av det fnitter som var hennes kännetecken

Gud så irriterande det var att lyssna till den ljusa fnittrande rösten! Han ryckte på öronen och hans galna leende klöv åter ansiktet och han såg på grenarna som tyst rörde sig mot den lilla vargen. "Så synd, jag ville bara ha ett namn så jag slapp tänka på dig som den irriterande fnittrande tiken" han smackade med tungan och skakade på huvudet som om det var något sorgligt. Grenarna närmade sig den lilla nu, skapade ett tak ovanför henne. Han tittade upp och leendet breddades. Hade hon verkligen giftigt blod eller skulle hon gå att ätas?

Niala lyssnade till hans ord, nånting var fel, vilket hon visste tack vare att ifall man spelar spratt tillräckligt många gånger så lär man sig när folk planerar något, och något med den härs leende fick henne att bäva av fruktan.
"Vad du än gör, sluta med det!" pep hon till, fnittrandet hade slutat, och hon var rädd, för första gången på så länge hon kunde minnas.

Det som avslöjade den vit-rödas plan var att det var alltid ett grönt ljus som filtrerades genom löven och när detta ljus försvann så kollade den lilla tiken uppåt och fick syn på grenarna som resulterade i att hon störtdök för att rädda sitt skinn.

Hennes panik slagna röst fick hans leende att övergå i ett lika galet skratt. Efter att hennes blick for uppåt så tog det ungefär en sekund innan hon pilade ner i en väldigt hög hastighet. Hans skratt dog sakta ut i ekot efter det och han vandrade längre ut på grenen, nöjd med sin dag.

[Tror vi avslutar här, eller?]