[Utspelar sig på Jägarnas revir, men skickar i det öppna forumet för fler ville läsa <3]

Högt över världen dansade ett skimrande ljus. Nattens träning hade avbrutits när norrskenet spridit sig över den stjärnströdda himlen. Det böljande skenet skiftade i grönblå och lila nyanser, och vandrade långsamt över dalen. Det gick inte att jämföra med det mäktiga ljus som brunnit över världen för två vintrar sedan, men vid åsynen av norrskenet var det som om flocken stannade upp. En stark känsla av vördnad fyllde Arno när han såg på himlen. De hade sett många norrsken sedan de anlänt i sitt nya hem, men ljuset var alltid något särskilt. Särskilt de större som varade längre.
     Arno hade slagit sig ner i en mindre öppning bland de omgivande granarna, där det var fri sikt ut över floden och dalen på andra sidan. Här var floden vid, och träden på andra sidan var inte nära nog för att dölja himlen. Marken kläddes fläckvis i tunna lager av snö där den klarat sig undan solens värme under dagen. Nu frös världen på nytt, och norrskenet återspeglades i floden och i frosten i gräset och träden runtom. Trots ljuden som indikerade att resten av flocken fanns i närheten – lösryckta ljud som kunde vara en röst på håll när några medlemmar talade med varandra, eller ljudet av rörelser längre bort – så var dalen väldigt tyst. Tyst, sånär som på blodet som susade i Arnos öron när han som hastigast vände blicken från himlen och såg på Niyaha.
     Vännen låg vid hans sida. De spenderade ofta norrskensnätterna tillsammans. Det förde tankarna tillbaks till grottan i Acherati. Gömstället. Deras gömställe. Där hade ljuset fallit genom en skåra i grottans tak. Det hade varit vackert, en pelare av skimrande ljus. Nu föll det helt över Niyahas skepnad. Det glimmade i hennes ögon. Det färgade de tunna molnen efter deras andedräkter. För en kort stund fann sig Arno önska att de kunde stanna där, i det ögonblicket, för alltid.
     Det var med en skälvande knut i magen som Arno såg tillbaks upp mot himlen. Hjärtat slog hårt i hans bröst, hårdare än vad som borde vara tillåtet. Det var nästan så att han undrade över hur Niyaha inte kunde höra det. Han fuktade nosen.
     ”Eh-” Arno öppnade munnen i ett försök att säga något, men det var som om hans hjärta plötsligt funnit en flyktväg och försökte rymma upp genom hans hals. Han svalde och rättade till sin ställning där han låg för att vinna tid. Han såg på Niyaha igen. Det här var dumt. Var det dumt?
     De hade vuxit upp tillsammans. Han hade alltid känt henne, hon och hennes syskon hade alltid funnits där, precis som hans bror. De hade alltid varit vänner, och han tyckte om att vara hennes vän. Han hade alltid trivts i hennes sällskap. De andra i flocken hade frågat många gånger, men de hade båda avfärdat deras frågor som inbillningar. De var ju vänner. Inte mer.
     Vänner.
Men när Arno tänkte tillbaka på den tid som gått började han se vad de andra hade sett redan för så länge sedan. Han hade under den senaste tiden insett, och behövt acceptera, att han såg Niyaha som någon närmare än en vän. Ville se henne som mer än en vän, och det skrämde honom. Det var en dum önskan, eller hur? Han var inte säker på om hon såg på honom på det viset.
     ”Niyaha?” Han var inte säker på vad han skulle säga. Vad han ville säga eller om han egentligen ville säga något. De kunde alltid prata med varandra. Det var alltid lätt att prata med Niyaha. Men nu, med ett hjärta som bestämt sig för att just nu, just den här stunden, var ett perfekt tillfälle att försöka fly ut ur hans bröst, så var det svårt. Vad skulle han egentligen säga? Vad kunde han säga? Han ville inte göra något dumt, ville inte förlora det de redan hade. Hon var hans vän. Han slickade sig om nosen igen, uppenbart nervös. När han tog till orda igen var det med tyst stämma, och en nästan envist beslutsam ton under nervositeten.
     ”Jag… Vi ska klara oss, eller hur?” De hade lovat varandra det, för länge sedan. Under vandringen. De skulle klara sig och återse sitt första hem tillsammans. Arno visste att det inte var ett löfte någon av dem kunde lova att de skulle hålla, men de kunde försöka. Han såg ner på sina framtassar, på deras ben där de båda bara tecken på sina Antagningar.
     ”Vi ska klara oss tillsammans, eller hur?” De kunde försöka.

Böljande ljusstråk sträckte sig över det djupblåa himlavalvet. Bakom de grönblåa slöjorna skymtade svaga pärlband av stjärnor. Niyahas blick var fjättrad vid det dansande skådespelet; det fick en mängd känslor att rusa igenom kroppen. Trots att det hade gått två hela vintrar så var minnesbilderna från det storslagna norrskenet intakt, inpräntat i hennes sinne. Vattnet, granarna, allt omkring, fångade färgspektrumet. Det var alltid lika slående vackert.
     Arnos kallande fick henne att se bort. Precis som allt annat, så fångade hans anlete ljusets färger. Ett smalt leende drog i hennes mungipor när hon såg på honom. ”Ja?” svarade hon med en varm, kärleksfull ton när han verkade dröja en aning. En nervositet växte fram i honom, som genast smittade av sig på henne. Vad fanns där som Arno kunde känna sig nervös om, speciellt inför henne?
     ”Vi ska klara oss tillsammans, eller hur?” Niyahas leende hade falnat något. En oro lade sig i hennes mage. Den fanns alltid där; tanken på att förlora någon igen, förlora Nadie, Dimitrij, Loke... Arno. Flimrande minnen från deras vandring, då de i ett ögonblick i lycka de lovat varandra att klara sig spelades upp. När hon såg på honom, var det allt hon önskade sig; att de skulle klara sig, tillsammans.
     ”Om så himlen faller ner,” Niyaha log, ”igen.”

Arnos svans trummade lätt bakom honom. Ett kort skratt, som nästan mer påminde som en lättad utandning, lämnade honom.
     ”Igen”, upprepade han lågt och flackade som hastigast med blicken till himlen. Han justerade sin ställning igen, kunde inte riktigt ligga stilla när det fladdrade så våldsamt inom honom. Som tusen och åter tusentals fjärilar. Han mötte Niyahas leende med ett eget, innan blicken nervöst föll till hans tassar igen.
     ”Du, jag… Jag har tänkt”, började han sakta efter en stunds tystnad. Han fuktade nosen på nytt och tvingade sig själv att åtminstone försöka se vännen i ögonen. ”Jag, eh-” Orden fastnade i hans hals. Det var dumt. Så dumt så dumt! Det var en så enkel grej. Varför skulle det vara så svårt?

Niyaha vred lätt på huvudet, hon kunde se att han hade något på hjärtat. Med en min som vissnade av en lätt förvirring fångade hon hans röda, flyktiga blick.
     ”Arno,” började hon lugnt, ”vad är det?” Ett bekymmersamt uttryck letade sig fram sin väg i hennes näpna ansikte. ”Det är mig du pratar med, du kan säga vad som helst.” Hon sträckte sig lätt för att uppmuntrande slicka honom på kinden.

Gesten gjorde honom om möjligt ännu nervösare, även om den inte var ovanlig. Det var inget ovanligt alls. Inget fel. Men av någon anledning fick den värme att sprida sig upp i hans ansikte. Han drog ett långsamt andetag i hopp om att tysta pulsen i sina öron lite. Det hjälpte inte.
     ”Jag vet”, andades han och gav Niyaha ett mildare leende. Öronen pendlade bakåt på hans huvud. Han tvekade igen, tystnade för en stund innan han på nytt tvingade sig att se på vännen. Om än det blev mer att han blygt sneglade än faktiskt mötte hennes blick. Nej, det fick vara dumt. Han kunde inte vara tyst, det hjälpte inte. Okej. Han drog ett nytt andetag, som inte det heller hjälpte för att lugna hans nerver men han försökte i alla fall. Okej Arno skärpning. Så svårt är det inte.
    ”Jag- ah… Du- Jag… Så eh…” Arno skruvade på sig. ”Jag… gillar dig. Ah, jag menar, detvetduredan men alltså-” Han harklade sig i ett försök att finna rösten igen. ”Jag gillar dig, Niyaha. Som… m-mer än en vän. Och jag vill att du vet det. Men jag… jag vill inte att det blir konstigt eller om du inte vill- känner så, så vet jag- jag menar… jag…” Hjärtat satte sig i halsen på honom på nytt, och orden dog ut i ett nervöst stammande.

”A-arno”, andades hon ut. Det näpna ansiktet var stramt i ett chockartat uttryck. Som knoppar av eld blommade ut under huden på henne och fick det att kännas som om hon snart skulle stå i lågor. Det gjorde ont att svälja. Några ögonblick passerade innan ett strålande leende bröt upp.
     ”Arno,” den djupblå blicken sökte reda på hans, ”jag tycker om dig också. På ett alldeles eget vis. På ett... Arno-vis.” Leendet drog så hårt i mungiporna att det gjorde ont i kinderna. Fjärilar fladdrade vilt i magen och fick ett kvävt fniss att lämna henne. Det kändes så tydligt när hon såg på honom, att där fanns något som varken efterliknande gemenskapen av en flock, eller kärleken till en vän eller syskon, det var något eget, som hon bara kunde beskriva som Arno. Det var lustigt hur rätt alla hade haft. Varför? Hur? Niyaha sköt undan tankarna – det spelade ingen roll. Vad som spelade roll, var att de båda kände samma, de båda ville vara... tillsammans, som mer än vänner.
     Ett förtjust, lågt skratt lämnade henne och hon tryckte sig närmare honom. Den bultande värmen i hennes kropp återspeglades i hennes kroppsvärme, vittnade om hennes brinnande kärlek för honom.

Till en början var han inte säker på om hennes svar var positivt eller negativt. På ett Arno-vis. Var det… var det som en vän? Eller som… något annat? Men han mötte Niyahas blick, och kunde inte annat än smittas av hennes leende. Det kändes som om all stelhet i hans kropp slapp ur honom i ett spänt fnitter. Varje del av honom, varje muskel, vibrerad som om de var fyllda av myror när nervositeten blandades med en glättig lycka. Svansen trummade hårt mot marken när Niyaha tryckte sig mot honom, och han pressade sin nos och sitt ansikte mot hennes kind. Han vred sig för att kunna lägga ena frambenet om henne och hålla henne närmre. Det spelade ingen roll om det var dumt.
     De var dumma tillsammans.
Han ville aldrig sluta skratta. Ville aldrig sluta känna såhär.
     ”Jag-” Arno tvingades avbryta sig själv för att hämta andan, och släppte Niyaha från sin omfamning för att nå något han haft vilande under framtassarna. ”Jag har något jag vill- den är till dig”, lyckades han slutligen tyst få fram genom fjärilarna som spridit sig upp i hans strupe. ”Det- jag vet att du hade den där stenen du gillade. Och jag… det är inte samma, men jag tänkte att du kanske…”
     Från platsen mellan framtassarna lyfte Arno ett enkelt smycke. Det var något han jobbat på vid sidan om sin ljudskål, en hemlighet han hållit länge. Det var ett smalt läderband – något han fått hjälp att fixa – som möttes i en kort kedja. Kedjan bestod av platta, rundade länkar. Den var inte perfekt. Nu när han visade den så kändes den långt ifrån så fin eller praktisk som han hade velat att den var, men den höll ihop. I mitten av kedjan satt en sten, fäst mellan länkarna. Han hade hittat den bland bergen, i närheten av den stora sjön i dalens sydöstra del, och hade själv delat den med sin metall. Den var kantig och grov, om än inte stor, men den hade varit perfekt. Åtminstone hade han tyckt det då. Den var orange, med tydliga band i varierande starkare och blekare nyanser som övergick i en blågrå färg. Arno hade aldrig sett en randig sten förut. Niyaha hade haft en fin sten som hon hittat i Acherati, men den hade inte varit randig. Den här kunde inte ersätta hennes sten, men den var speciell för honom. Den påminde om soluppgången över havet, så som han mindes den.
    Han höll upp bandet mellan tänderna så att Niyaha skulle kunna se det. Nervositeten fladdrade ännu vilt i hans bröst.
 
[Stenen i fråga är en oslipad ”lake superior agat” som påminner om denna: http://www.northshore-rocks.com/RockPrintRoughAgate.gif ]

Niyaha log så brett att det värkte i hennes anlete. Nöjt slöt hon ögonen och kände lyckligt Arnos framben om henne. Det kändes löjligt att hon blev så glad. Men löjligt fick det vara, för det kändes alldeles för underbart för att bry sig om.
     Arno började tala igen och Niyaha såg upp på honom. Huvudet hamnade lätt på sned när hon tålmodigt lyssnade på honom med ett tillbaka hållet leende. Han var söt. Det var han verkligen. Niyaha mindes väl stenen hon hållit så kär i Acherati. Den hade lämnats kvar där, när de tvingats bort från deras hem. Om än hon önskat att hon lyckats fått med sig den, så fanns det en slags tröst i att den stannat där den hörde hemma. Kanske, om Arno och hennes löfte gick i uppfyllelse, kunde de hitta den igen.
     Smycket Arno drog fram, fick leendet och falna när hon häpet såg på det. Munnen gläntade när hon chockartat betraktade stenen i dess mitt. ”Arno!” utbrast hon förtjust. Svansen trummade ivrigt bakom henne och det perplexa uttrycket ersattes av ett hänfört smil. ”Den är så vacker. Jag älskar den.” Återigen trycke hon sig emot honom i en tillgiven gest.
     ”Vill du?” Niyaha sänkte nosen emot hennes bröst för att blotta hjässan, i en uppmanande rörelse för Arno att hänga det över hennes huvud och hals.

Niyahas glädje gjorde Arno varm inombords. Fnittret han bara tillfälligt lyckats hålla nere bubblade fram på nytt. Hans svans trummade ihop med hennes, emot hennes när de snabba viftningarna krockade med varandra. Han hängde ivrigt smycket över hennes nacke och drog tillbaks huvudet för att se på henne. Han mötte hennes blå blick med oändlig värme och en nästan barnslig glädje.
     Hon var vacker.
Han hade inte vågat tänka så förut, men det var hon. Niyaha var vacker. I solsken, i snö och i regn, och nu med norrskenet dansande över fällen var hon vacker. De flesta skulle nog inte säga att hon hade något spektakulärt utseende. Hon hade ett näpet ansikte, en söt nos och så väldigt blå ögon. Hennes fäll var brun, enkel. Men för Arno var hon vacker. Och hon var hans vän.
     Partner? Kunde han kalla henne det? Var detta det? Fnittret blev starkare när Arno, brett leende, tryckte ansiktet mot Niyahas kind igen. Han slickade henne på sidan av nosen, kanske något klumpigare än han tänkt, men det gjorde inget. Det gjorde ingenting alls.
     De var dumma tillsammans, och han var så lycklig. Arnos skratt upphörde plötsligt för ett ögonblick när en tanke slog honom. Med ett leende som nästan tycktes klyva hans ansikte i tu och skrattfylld röst drog han sig undan igen, men inte mer än tillräckligt för att kunna finna Niyahas blick på nytt
     ”Nadie kommer skratta åt oss”, fnittrade han andlöst.

Arno hängde smycket över hennes nacke och Niyaha såg upp. Läderbanden försvann något i hennes tjockare krage och smycket vilade långt ner på hennes strupe, ovan bröstbensknappen. Hon mötte hans blick som sprudlade av glädje och fick fjärilarna i hennes magslut att fladdra exalterat.
     ”Är det fint?” Lätt vred hon på huvudet. Hans reaktion sade redan vad han tyckte, egentligen. Ett förtjust skratt lämnade henne och något generat såg hon bort.
     ”Nadie kommer skratta åt oss.” Niyaha lät ett helhjärtat, kort skratt lämna henne. ”Åh, hon kommer skratta sååååå mycket.” Hon såg på honom med ett flin. ”Men... det gör inget. Inte för mig iallafall.” 

Arnos leende smittades av Niyahas flin.
     ”Inte mig heller.” Fortsatt fnittrande tryckte han åter nosen mot henne, slickade hennes nosparti. Han tryckte sig intill henne, ville vara nära. Det sprudlade av värme och glädje i hela kroppen. Fjärilarna fladdrade ännu vilt i hans bröst när han efter en kort stund åter fångade Niyahas blick. Det var med en oskyldig, öppet kärleksfull blick han såg på henne.
     ”Jag älskar dig”, andades han fram innan orden hann fastna i halsen igen. Han ville säga det. Ville att orden blev riktiga, inte bara en antydan. Han ville att hon visste hur mycket hon betydde för honom, och han hoppades så innerligt att de skulle få fortsätta känna såhär.

Med en förblindad kärlek i blicken såg hon på Arno, trolskt bunden till hans röda ögon. Hans kropp intill hennes värmde henne enda in i benen. Deras blickar möttes igen.
     ”Jag älskar dig.” Niyaha kunde inte förhindra det ytliga andetag som drogs. Strupgången fylldes av vad som kändes likt tusentals ivriga fjärilar. Ett mjukt fnitter lämnade henne och hon tryckte sig hämningslöst intill honom igen. Ett ömt, tillfredsställt hummande lämnade henne.
     ”Åh, jag älskar dig också.”


[Avslutat]