Astrid hade inte lämnat hyttan på dagar. Hon hade faktiskt knappt sett solens strålar sedan förlossningen. Just nu när valparna var så små gick det ju ann, de behövde henne nära nästan jämt, men Hanok var ändå orolig. Det märktes att de äldre valparna också var oroliga, de var mer svårhanterade än vanligt av förändringen i rutin. Inte bara hade Astrid dragit sig undan, Lev och Asker hade heller inte kommit tillbaka. Alla visste att något inte stod rätt till.
"Han är borta. Jag kan känna hur han försvinner."
Hade Astrid sagt med en obeskrivlig smärta i rösten. Och hennes systrar var inte mycket muntrare. Hedvig hade vett nog att inte prata om det framför Astrid men hade sagt till Hanok i enrum att hon också kände att något var fel. Att hon var rädd för att Asker aldrig mer skulle komma tillbaka. Hanok vägrade tro på det, men det var svårt att förneka att något uppenbarligen hade hänt.
Men med Lev och Asker borta, och Astrid oförmögen att hjälpa till, hade de iallafall tassarna fulla med sysslor att distrahera sig med. Att försöka ta hand om alla de små och driva hjorden med tre färre vuxna var ett slit, men de fick det att funka för tillfället. Kokhanok var glad att fullmånen närmade sig, det gav henne extra styrka till att ta sig igenom det här.

Det var kväll och valparna hade äntligen somnat då Kokhanok klev in i det som blivit Astrids tält. Hennes vän låg där med sina små intill sig och grät. Det var svårt att inte smittas av hennes känslor då hon försiktigt klev runt henne och la sig bakom henne. Mjukt omfamnade hon zimaeren och vyssjade lugnt.
"Hjärtat mitt."
Viskade hon.
"Har du ätit idag?"


[Astrid ]

Aldrig tidigare hade Astrid känt en smärta likt den hon kände nu. Det var precis som om hon gått sönder på mitten; som om någon tagit hennes hjärta, slitit isär det och trampat på det. Inte ens hennes valpar kunde få ett leende på hennes läppar. Det var inte likt henne. De små, glada liven som alltid varit hennes ljus i mörkret kändes nu som en påminnelse om allt hon förlorat. 
    Hon låg i hyddan, med de små en bit ifrån henne. Varje gång hon försökte närma sig dem, kändes det som om något höll henne tillbaka. En tyngd i hennes bröst, en isande kyla som spred sig igenom hennes kropp. Hur kunde något som en gång varit så enkelt, nu kännas så omöjligt? Det borde vara enklare nu när det var hennes eget kött och blod.
    Astrids tankar flöt tillbaka till ögonblicket då allt förändrades, trots att det bara gått några dagar. Det svek som kom utan förvarning, som en blixt från klar himmel. Lev hade försvunnit. Tillsammans med Asker. Hon hade alltid trott att deras band var oförstörbart, att inget kunde komma mellan dem. Men nu var han borta, och hon lämnades med spillrorna av sitt krossade hjärta.
    Trots att Kokhanok klev in i hyddan, kunde hon inte sluta gråta. Tårarna strömmade ner. De var heta, brinnande, som om de försökte tvätta bort den sorg som tycktes ha satt sig fast i hennes själ. Men oavsett hur mycket hon grät, lättade inte den där smärtan. Den satt kvar.
    Hon kunde höra valparnas gnyende pip, deras tassar som försökte lokalisera sin mor. Deras oskyldiga glädje stod i skarp kontrast till hennes eget mörker. Astrid visste att hon borde resa sig upp, att hon borde vara stark för deras skull. Men just nu kunde hon inte. Hon kunde bara ligga där och låta smärtan skölja över henne, låta den dra henne djupare ner i hennes grepp.
    “Nej,” hennes röst var svag och darrig. Astrid vågade inte möta Kokhanoks blick, var rädd att hon skulle döma henne. “Jag tror inte jag klarar det här. Känner mig… vilsen igen… Allt var så klart för en stund men nu… jag vet inte. Allt känns fel.”