De frodiga buskarna rasslade och verkade skingra sig för haren som sprintade fram genom buskagen. Dess lilla hjärta bankade hårt i bröstkorgen och de mörka ögonen såg ut att vara på väg ut ur sina hålor. Den tog sig smidigt fram genom terrängen, men så öppnade sig skogen i en glänta och harens liv tickade ner mot noll.
     Genom buskarna dök en sandfärgad, stor hane upp vars kropp sträcktes ut i en snabb galopp. Tungan hängde utanför munnen och öronen var riktade framåt. Han hade full koll på haren. Luggen som annars låg i hans ögon fladdrade så han hade full sikt framåt. Det vältränade hjärtat slog snabbt i den muskulösa bröstkorgen. Det var något beroendeframkallande med adrenalinet, med att känna hur lungorna sved och hur benen ville ge upp. Men han skulle fånga den. Han visste att han skulle vinna.
     Mycket riktigt orkade inte haren mer och ett snedsteg resulterade i att Remus satte sina kraftiga käftar i dess rygg. Han stannade upp, haren sprattlade i munnen på honom. Skriket som kom från den lilla kroppen var hjärtskärande. Hanen slöt sakta ögonen och bad en kort bön innan han tryckte ner haren till marken och avslutade dess liv. Hans mor hade lärt honom att alltid visa byten respekt. Det var tack vare bytens kroppar som vargars hjärtan kunde slå. 
     Remus flämtade, sträckte ut den varma kroppen och plockade upp haren från marken. Med svansen höjd bar han den genom skogen till en liten damm. Han släppte haren i gräset och lutade sig över vattnet för att lapa i sig vatten. Soluppgångens varma röd färg speglade sig i vattnet och Remus långa lugg föll än en gång ned i hans ögon. Vattnet var svalt och han kände hur hjärtat sakta lugnade ner sig.

Jakten hade varit lyckad. Tillsammans hade en andel av flocken fällt en stor älg, troligtvis en av de största de någonsin fått syn på, och köttet hade närt många magar den natten. Den massiva fångsten hade nästan varit en anledning i sig för att fira, och för några timmar hade de bara låtit sig göra just det. De hade delat på älgen intill en stor eld, delat gamla historier och skrattat åt påhitt från det förflutna. Det hade varit en välkommen paus för dem allihop, om än kortvarig. En eller två gånger hade ett par av dem ursäktat sig för att söka upp närmsta vattendrag, men Ronia hade inte följt med någon av gångerna. Istället hade hon koncentrerat sig på sin större-än-vanligt köttbit, i färd att stilla sin glupande aptit. Hård träning och förberedelser tog hårdare än hon kanske ville erkänna ens för sig själv, och det fanns inte lika mycket tid för vila som hon skulle önskat. Och när det väl gjorde det vaknade hon mer än en gång av blodsmak i munnen av att ännu en gång ha bitit sig i tungan.
   Men slutligen blev även hon törstig, och inte långt senare rörde hon sig samma väg mot vattnet som de andra gjort. Solen hade börjat gå upp, och det nya ljuset reflekterades tusenfalt i det daggvåta gräset. Ovanför hennes cirkulerade Crista i ystra mönster – fast inte i vargform, utan som en liten tofsmes. Även hon hade ätit sig mätt och verkade mer energisk än vanligt.
   De hade nästan nått fram till vattnet när hon hajade till, och även Crista tycktes göra en extra vändning i luften ovanför öronen på henne. Hon hade redan innan förstått om att de inte skulle vara ensamma om vattnet, men utseendet lockade fram flera möjliga bilder som målats upp i huvudet på henne av någon annan. Någon som dödat en av deras egna. Signalementen fladdrade förbi i rasande fart. Passade alla? Hon trodde det, allt annat än att den här inte var fläckig eller randig, och att han inte bar någon mask över ansiktet. Det sistnämnda lugnade något, men det betydde inte att det inte var han. Hon kunde inte vara säker.
   För ett ögonblick övervägde hon att vända om för att varna flocken för vad som möjligen lurade i närheten, men insåg att det fanns något mer suspekt i att bara vända om ifall att han – vem det nu var - kände igen henne. Istället fortsatte hon till vattnet utan att avslöja någon vidare reaktion, som om hon bara varit ouppmärksam och inte varit beredd på att se någon annan där.
   Crista slog sig ner på hennes rygg, där hon blev sittandes med sin vakna, plirande fågelblick.
   "Hälsad", sade Ronia. Trots att hon utåt förblev avslappnad och ointresserad så grep hon hårt om elden inom sig. Hon skulle inte tveka en sekund att använda den som det skulle komma till det.

[Ronia tycker att Remus delar vissa likheter med Haqim (länk), som bråkat med Isil Anar rätt nyligen. Hon har bara fått honom beskriven för sig.]

Remus höjde huvudet när en röst bröt tystnaden. Han betraktade lugnt tiken som verkade ha sällskap av en stirrig fågel. Hans inre ljus glödde i den starka kroppen då han kunde känna av hennes misstänksamma aura. Viljan att vilja lugna henne, skydda henne från den obekväma känslan, infann sig genast i hans bröst. Dock utstrålade tiken självsäkerhet och avslappning. Kanske behövde hon inte hans hjälp? Han behöll sina krafter för sig själv.
     Den bärnstensfärgade blicken gled sakta över hennes kropp. Den var magnifik. Fascinerande. Han mindes inte att han sett någon som henne förut. Han vände sig mot henne, utstrålade ett lugn. Han ville henne inget ont. "Mitt nöje, my lady" hälsade han artigt och huvudet sänktes i en snabb bugning, liknade mer en nick.
     "My ladies?" rättade han sig sedan och log menande åt fågeln som så bekvämt satt på tikens rygg. Den stora svansen svepte till innan han lugnt sänkte huvudet mot vattenytan och på nytt lapade i sig av det svalkande vattnet. Öronen klippte till lite.